Regnbågens dal/Kapitel 06
| ← Mary Vance kommer |
|
Vad torsk kan användas till → |
VI.
Mary stannar i prästgården.
Dagen därpå fick Mary följa med prästgårdsbarnen till kyrkan. Till en början var hon alls inte hågad.
— Gick du aldrig i kyrkan, när du bodde på andra sidan viken? frågade Una.
— Var lugn för det, du. Fru Wiley, hon var då visst inte någe’ kyrksam av sig, men mej körde hon dit varenda söndag. Jag brukade alltid sätta mig i ett hörn, där jag kunde få lura till en smula. Men jag kan inte gå i kyrkan i den gamla urblekta trasan jag har på mej.
Detta hinder undanröjdes genom att Faith erbjöd sig att låna ut sin näst bästa klänning.
— Den har fällt litet i tvätten, och två knappar är ur, men annars är den riktigt bra.
— Jag ska sy i knapparna i ett huj, sade Mary.
— Inte på söndagen, sade Una förfärad.
— Det må välan inte göra något. Ohelgade man inte sönda’n med någe’ värre, så ginge det väl an. Ge du mej en nål och en trådända, och titta åt andra hållet, om du är så fasligt noga på’t.
Faiths skolkänger och en gammal svart sammetsbarett, som fordom tillhört prästfrun, kompletterade Marys dräkt, och så gick hon i kyrkan. Hon uppförde sig precis så som man skall göra i kyrkan, och ehuru somliga undrade vad det var för en liten traskigt klädd flicka, som var med barnen från prästgården, ådrog hon sig föga uppmärksamhet. Hon hörde med åtminstone skenbar andakt på predikan och stämde med frejdigt mod in i psalmsången. Det visade sig, att hon hade en klar och stark röst och sjöng rent.
— Trygg kan du gå bland vilddjurs hot, sjöng hon ut med stor tillförsikt. Fru Milgrave, som satt i bänken omedelbart framför prästgårdsbänken, vände sig plötsligt om och mönstrade flickan från topp till tå. Och i ett plötsligt anfall av okynne räckte Mary ut tungan åt fru Milgrave, till Unas outsägliga fasa.
— Jag kunde inte rå för det, ursäktade hon sig efter gudstjänstens slut. — Vad behövde hon glo så där på mej för? Ska det vara fint? Jag är glad, att jag räckte ut tungan åt henne. Jag önskar, att jag kunnat få den ändå ett stycke längre. Jag ska tala om, att jag såg Rob MacAllister från andra sidan viken. Jag kan just undra, om han skvallrar om för fru Wiley, att jag är här.
Men ingen fru Wiley uppenbarade sig, och efter ett par dagar glömde barnen att hålla utkik efter henne. Mary tycktes nu ha blivit upptagen som medlem av prästgårdsfamiljen. Men hon vägrade att gå i skolan med de andra barnen.
—Nehej. Jag är fullärd, svarade hon, när Faith uppmanade henne att följa med. — Jag gick i skolan i fyra vintrar, se’n jag kom till fru Wiley, och nu har jag fått nog av det. Jag är trött och led på att alltid få gräl av lärarinnan, därför att jag aldrig kunde hinna läsa på mina läxor därhemma. När skulle jag få tid att läsa på några läxor, så som hon körde med mej bittida och sent?
— Vår lärare kommer inte att gräla på dig. Han är rysligt snäll, sade Faith.
— Jaha, det hjälps inte, jag går inte dit. Jag kan läsa och skriva och räkna hela tal. Mer behöver jag inte. Gå ni andra, så stannar jag hemma. Ni behöver inte vara rädda för att jag ska stjäla nå’nting. Jag kan svära på att ärlig är jag.
Medan de andra barnen voro i skolan, tog sig Mary för att anställa storrengöring i prästgården. Och det behövdes mer än väl. På ett par dagar var den inte igenkännlig. Golven sopades och tvättades av, möblerna dammades, allting sattes bättre tillrätta. Hon lagade och snyggade upp den råttätna madrassen i gästrummet, hon sydde i felande knappar, hon lagade och sydde nätta lappar på trasiga kläder, hon dristade sig till och med in i studérkammaren med hink och trasa och gav pastorn order att förfoga sig ut, medan hon städade. Men det fanns en avdelning av huset, dit tant Martha på inga villkor ville släppa henne. Tant Martha var visserligen lomhörd och skumögd och bra nog barn på nytt, men hon var fast besluten att behålla regementet i köket, trots Marys alla ränker och krigslister.
— Jag ska tala om för er, att om er gamla tant Martha bara ville släppa mej fram till spisen, skulle här bli mat, som man kunde äta med smak, sade hon en dag helt förargad till barnen. — Då skulle ni slippa både evighetsstek och gröt som klister eller full med klumpar, och blåsur mjölk. Vad gör hon med all grädden?
— Den ger hon åt katten. Miran är hennes, sade Faith.
— Åh, jag har väl aldrig så galet hört! utbrast Mary. — Kattor tål jag inte. Di är djävulens egna husdjur, det syns väl på ögona deras … Nå, då kan det väl inte hjälpas, förmodar jag. Men jag blir arg, när jag tänker på att all den goda grädden ska gå i katten.
Efter skolans slut gingo de alltid till Regnbågens dal. Mary ville inte leka på kyrkogården. Hon sade, att hon var rädd för spöken.
— Det finns inga spöken, sade Jem Blythe.
— Jaså, det gör inte det! sade Mary med tonen hos den, som visste bättre.
— Har du nån’sin sett några?
— Åh, hundratals, sade Mary genast.
— Hur ser spöken ut? frågade Karl.
— Gräsligt hemska. Di är klädda i vitt från topp till tå, det är förstås deras svepning, och så sticker det ut en dödskalle och scheletthänder och schelettfötter.
— Vad gör du, när du får se ett spöke? frågade Una.
— Jag springer som om den lede själv var ätter mej, sade Mary. Så mötte hon Walters ögon och blev mycket röd i ansiktet. Mary var rädd för Walter. Till prästgårdsflickorna sade hon, att hans ögon gjorde henne »nervös».
— När jag tittar in i dem, så tänker jag på alla osanningar jag sagt, förklarade hon, och så önskar jag, att jag inte ljugit fullt så mycket.
Jem var den hon mest kände sig dragen till. När han tog henne med sig upp i vindskupan på Ingleside och visade henne den rara samling med märkvärdiga föremål, som kapten Jim Boyd testamenterat till honom, blev hon ofantligt smickrad och glad. Karls hjärta vann hon också genom det intresse hon ådagalade för hans skalbaggar och myror. Det kunde inte förnekas, att Mary drog bättre jämnt med gossarna än med flickorna. Redan den andra dagen kom hon ihop sig med Nan Blythe.
— Din mamma är en trollpacka, sade hon föraktfullt till Nan. — Det är alla rödhåriga fruntimmer. De far till Blåkulla på en kvast påsknatten. Och först smörjer di kvasten med salva ur ett bockhorn.
Så grälade hon och Faith om tuppen. Mary sade, att han hade för kort stjärt. Faith svarade förargad, att Gud, som skapat så många underliga fåglar nere vid ekvatorn, visste nog hur lång en tuppstjärt borde vara. Efter den dispyten talade de ej med varandra på en hel dag.
Mary behandlade Unas enögda docka, som mist peruken, med stor hänsynsfullhet, men när Una visade henne den dyrbarhet, som hon skattade högst näst efter dockan — ett bokmärke med en ängel, som bar ett litet barn, antagligen till himlen — förklarade Mary, att den ängeln tyckte hon för sin del påminde henne alltför mycket om ett spöke. Una tog sin ängel och gick in i barnkammaren och grät, men Mary sökte upp henne, kramade och kysste henne ångerfullt och utverkade slutligen förlåtelse. Man kunde inte länge vara osams med Mary — det kunde inte ens Nan, som dock var ganska långsint och aldrig riktigt förlät, att hennes mamma liknats vid en trollpacka.
Mary var mycket livad och munter. Hon kunde berätta de mest spännande spökhistorier och gjorde det också. Lekstunderna i Regnbågens dal bjödo på ännu mer angenäm underhållning, sedan Mary kommit med. Hon lärde sig blåsa på munspelet och blev snart styvare än Jerry själv, som rådde om det.
— Ännu har jag aldrig träffat på nå’nting, som jag inte kan göra, om jag föresätter mig, sade hon en dag med stor självkänsla. Hon försummade sällan ett tillfälle att framhålla sin egen »duktighet».
Men hon kunde verkligen många konster. Hon lärde de andra barnen göra små lustiga påsar, som man sedan kunde »smälla» med, av de tjocka bladen på den klängväxt, som frodades inne i den gamla Baileyska trädgården; hon lärde dem att samla in de svartglänsande fläderbären till mos och sirap från buskarna, som växte i massor på vallen, som löpte runt kyrkogården, och hon kunde göra de lustigaste skuggfigurer på väggen med sina långa, böjliga fingrar. Och när de alla gingo ut för att plocka kåda i Regnbågens dal, hittade Mary alltid den största »tuggan» och skröt naturligtvis förskräckligt med den. Det fanns stunder, då barnen avskydde henne, och stunder, då de älskade henne. Men intressant funno de henne alltid. De fogade sig därför helt beskedligt i att hon liksom övertog ledningen, och efter fjorton dagar hade de kommit därhän, att de tyckte, att de alltid haft henne hos sig.
— Det är ändå vådligt besynnerligt, att fru Wiley inte har velat ha tag i mej, sade Mary en dag. — Jag begriper det inte.
— Hon kanske alls inte bryr sig om att bråka med att få dig tillbaka, sade Una. — Och då kan du alltid stanna här hos oss.
— Huset är inte riktigt så stort, att både jag och eran tant Martha får rum här, sade Mary och såg menande ut.
— Det är visst gott och bra, att man alltid får äta sej mätt — ni må tro, att jag undrade förr i världen hur det kunde kännas — men maten kan göras bra mycket go’are i lagningen än vad hon gör. För resten kan det gott hända, att fru Wiley kommer hit, rätt vad det är. Hon har allt inte glömt mej. Jag tänker just inte så mycket på det om dagen, men däruppe på vinden, se’n det har blivit mörkt, där må ni tro, att jag ligger och funderar, och tankarna går runt, runt i min hjärna. Usch, det är en otäck värld vi lever i. Får hon tag i mej, kommer hon förstås att klå mig alldeles fördärvad — satans markatta!
— Men Mary, vad tänker du på, som säger så’na fula ord, riktiga svärord, sade Una förebrående. — Du har ju lovat mig, att du aldrig mer skulle säga sådana ord.
— Asch, det var väl ingenting, sade Mary. — Jag säger som det är, jag. Om du visste hur många bra mycket värre ord jag skulle kunna dra på med, om jag bara ville, så skulle du inte bråka för det där, som nyss slank ur munnen på mej. Och det var ju om fru Wiley. Har du tänkt på att jag inte har ljugit en enda gång, se’n jag kom hit till er?
— Än spökena då, som du sa häromdagen, att du hade sett? erinrade Faith. — Med dödskallar och scheletthänder. — Mary blev röd.
— Det är stor skillnad, sade hon trotsigt. — Det visste jag, att ni inte skulle tro, och det var aldrig min mening, att ni skulle tro på’t. Men jag såg i alla fall nå’nting vådligt konstigt en kväll, när jag gick över körgårn på andra sidan viken. Jag kan inte säja, om det var ett spöke eller Sandy Crawfords gamla vita märr, men den, som fick ben under sej och kila’ i väg, allt vad tygena höll, det var allt jag, sade Mary.