Regnbågens dal/Kapitel 15

←  Fru Davis’ förslag

Regnbågens dal av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen Mera skvaller

På landsvägen  →

XV.
Mera skvaller.

Kvällen efter det fru Myra Murray på andra sidan viken begravts kommo fröken Cornelia och Mary Vance upp till Ingleside. Fröken Cornelia ville lätta sitt hjärta i flera avseenden. Först och främst måste man naturligtvis resonera om begravningen. Om den pratade Susan och fröken Cornelia på egen hand, Anne fann inte ämnet tilltalande. Hon satt litet för sig själv och betraktade daliornas höstliga färgprakt i trädgården och vikens drömmande spegel, som glimmade i solnedgångens sken. Bredvid henne satt Mary Vance och stickade undergivet på en strumpa. Marys själ var nere i Regnbågens dal, varifrån det av avståndet något dämpade ljudet av gälla skrattsalvor trängde fram, men hennes fingrar voro under fröken Cornelias ögon. Hon måste sticka tolv varv på strumpan, innan hon blev fri och fick springa ned till dalen. En röd trådända betecknade det första varvets början. Mary stickade och höll sin mun, men gjorde ett gott bruk av sina öron.

— Jag har aldrig sett ett vackrare lik, sade fröken Cornelia i en ton, som röjde stor sakkunskap. — Myra Murray såg alltid bra ut, hon hette Corey i sig själv och var från Lowbridge, och hela den släkten var känd för sina vackra fruntimmer.

— Ja, när jag gick förbi liket, så sa jag till’et: stackars frun, jag hoppas hon är lika lycklig som hon ser ut, suckade Susan. — Hon var alls inte mycket förändrad. Hon låg i den svarta sidenklänningen, som hon skaffade sig till dotterns bröllop för fjorton år se’n. Hennes gamla moster sa till henne, att den klänningen skulle hon spara på och bara ha till begravningar, men Myra svarade: »Jag tänker ha den på min egen begravning, moster, men först vill jag ha riktigt roligt i den.» Och hon höll minsann ord. Många gånger, när jag förr i tiden råkade henne borta på bjudningar, tänkte jag för mig själv: »Ja, stilig ser du ut i din svarta sidenklänning, Myra Murray, men få se, om den ändå inte till sist blir din svepning. Och mycket riktigt, det blev den ju också, fru Elliott.

Susan suckade tungt. Hon njöt ofantligt. En begravning var ett förtjusande samtalsämne.

— Jag tyckte alltid om att råka Myra, återtog fröken Cornelia. — Hon hade ett mycket glatt och jämnt lynne och såg alltid saker och ting från den ljusa sidan.

— Det är sant, instämde Susan. — Hennes svägerska berättade för mig, att när doktorn slutligen sa till henne, att han ingenting mer kunde göra för henne och att hon aldrig mer skulle komma upp ur sängen, så sa Myra helt glatt: »Ja, det var då för väl, att jag åtminstone hann med all syltningen och saftningen. Och nu slipper jag alltså den stora höstrengöringen. Det går väl an med storstök på våren, sa hon, men den där stora jordbävningen på hösten har jag alltid tyckt är så tråkig. I år slipper jag den, Gud ske lov och tack!» Det finns folk, som skulle kalla det där lättsinne, fru Elliott, och det föreföll nästan som om svägerskan var smått generad. Hon sa, att sjukdomen hade nog gjort Myra litet konstig i huvet. Men jag sa: »Ånej, fru Murray, sa jag, det behöver ni visst inte tro. Det var bara Myras sätt att alltid ta fasta på den ljusa sidan.»

— Nå, den förmågan hade då åtminstone inte hennes syster Luella, sade fröken Cornelia. — För henne fanns det ingen ljus sida, de var bara svarta och grå och grimliga. I många år gick hon omkring och sa, att hon skulle dö i nästa vecka. Jag ska inte länge vara en börda för er, snart slipper ni mig, sa hon och suckade. Pytt dog hon! Och om någon av de anhöriga vågade tala om sina små framtidsplaner, så gnällde hon till och sa: »Jaha, se det får inte jag vara med om.» När jag gick och hälsade på henne, brukade jag alltid hålla med henne, och det gjorde henne så förargad, att se’n var hon alltid mycket bättre i flera dagar. Nu har hon i alla fall starkare hälsa, men inte är hon gladare för det.

— Det är då inte ofta man har orsak att tycka synd om en änkling på hustruns begravning, förklarade Susan, men den här Murray såg då verkligen bedrövad ut. En så rar hustru som Myra får han aldrig igen. Kanske också han inte bryr sig om att gifta om sig, alla barnen är ju vuxna och Mirabel kan väl sköta huset. Men se vad en änkling kan ta sig för, det vet man aldrig, allra minst jag, som aldrig varit gift.

— Vi kommer att sakna Myra förskräckligt i syföreningen, sade fröken Cornelia. — Jaha, nu har hon lagt ner sin nål för alltid. Hennes resa är slut.

— Tror du det, tant Cornelia? sade Anne och kom plötsligt tillbaka från drömlandet. — Det tror då rakt inte jag. Jag kan inte tänka mig, att hennes sökande ande med det ständiga verksamhetsbegäret nu för alltid slagit sig till ro. Jag tror tvärtom, att i döden öppnade hon en ny port för sig, som hon gick in igenom — till nya, underbara upplevelser.

—Ja, kanske det, sade fröken Cornelia. — Ja, vet du vad, kära Anne, jag har aldrig varit mycket för den där eviga vilan, som somliga tror på — måtte det nu inte vara hädiskt att säga så. Jag vill inte slöa till, jag vill ha bråttom och gno omkring i himlen liksom här på jorden. Och jag hoppas det måtte finnas några himmelska motsvarigheter till degar och stortvätt — nå’nting, som måste göras. Visst blir man tidtals fasligt trött, och ju äldre man blir, desto tröttare blir man. Men även den allra tröttaste kunde väl repa sig på något mindre än en hel evighet, tycker man. Dock finns det förstås manfolk, som … Ja, jag säger inte mer.

— När jag åter råkar Myra Murray, sade Anne, så vill jag, att hon ska komma emot mig, glad och hurtig som förr, innan hon blev sjuk.

— Nej men go’a doktorinnan, sade Susan i chockerad ton, inte tror ni väl, att Myra kommer att skratta i den värld, som kommer efter denna?

— Varför inte det, Susan? Tror du att vi ska bara gråta i vår nästa tillvaro?

— Nej nej, snälla doktorinnan, missförstå mej rätt. Jag tror inte, att vi kommer att vare sig skratta eller gråta.

— Vad kommer vi då att göra?

— Ja, sade Susan, nödd och tvungen, enligt min enkla mening, doktorinnan lilla, så kommer vi att se högtidliga och heliga ut.

— Men tror du verkligen, Susan, sade Anne och såg nu själv ganska högtidlig ut, att vare sig Myra Murray eller jag kan gå omkring och se högtidliga och heliga ut hela tiden? Hela tiden, Susan?

— Ja, sade Susan, jag kanske går så långt, att jag ger er båda lov att dra på munnen litet då och då, men ingen kan då få mig att tro, att det skrattas i himlen. Det ligger någonting bra vanvördigt i den tanken, det måste ändå erkännas.

— Nå, för att återkomma till jorden, sade fröken Cornelia, vem får vi, som övertar Myras klass i söndagsskolan? Julia Clow har skött undervisningen alltse’n Myra sjuknade, men hon ska flytta till stan över vintern, och vi måste se oss om efter någon annan.

— Jag hörde, att fru Jamieson vill ha den klassen, sade Anne. — Jamiesons har gått i kyrkan mycket regelbundet, alltse’n de kommo flyttande till The Glen från Lowbridge.

— Nya kvastar! sade tant Cornelia med skeptisk min. — Vänta, tills de bott här ett år!

— Fru Jamieson kan man då inte lita på ett dugg, sade Susan med stort eftertryck. — Hon dog en gång, och de hade just klätt henne fin och skulle ta mått till kistan — då människan sätter sig opp och kvicknar till igen! … En person, som beter sig på det sättet i livets viktigaste stunder kan man ju aldrig lita på.

— Nenej, nå’n klass i söndagsskolan tycker jag inte vi ska ge fru Jamieson, sade fröken Cornelia. — Vi får i alla fall akta oss, så vi inte stöter oss med folk. Vi har förlorat flera medlemmar i vår församling — antingen har di dött eller också blivit stötta. Fru Alec Davis trädde ut härom dagen, ingen vet varför. Hon sa till församlingsföreståndaren och diakonerna, att inte en cent ville hon hädanefter lämna till pastor Merediths lön. Somliga påstår, att barnen har varit näsvisa mot henne, men jag tror ändå inte det kan vara det, som är orsaken. Jag försökte häromdagen pumpa Faith, men allt vad jag kunde få ur henne var att fru Davis nyligen kommit på besök till dem och då sett ut att vara vid gott humör. Men när hon gick, var hon ursinnig och kallade alla barnen för »avföra».

— Avföda kantänka! sade Susan förgrymmad. — Fru Davis måtte ha glömt, att hennes morbror var starkt misstänkt för att ha förgiftat sin hustru. Inte för att det nå’nsin blev bevisat, doktorinnan lilla, och man ska ju inte tro allt vad man hör. Men om jag hade en morbror, vars hustru dog knall och fall utan att ge någe’ skäl, så skulle jag akta mig för att gå omkring i bygden och kalla oskyldiga barn för avföda.

— Nu var det i alla fall så, sade fröken Cornelia, att fru Davis gav ett högst betydligt bidrag till prästens lön, och drar hon nu in på det, vet jag knappt hur vi ska bära oss åt. Troligen sätter hon väl också upp sin släkt emot pastorn, och då får han bestämt lägga in om avsked.

— Jag tror inte släkten är så vidare kär i fru Davis, sade Susan. — Hon kan nog inte påverka den, även om hon försöker.

— Säj inte det. De där, som heter eller ä’ födda Douglas, hänger ihop som ler och långhalm. Skuffar man till en, så skriker de alla. Men vi kan inte reda oss utan dem, så mycket är säkert. De har hittills betalt halva prästlönen. Snåla ä’ di inte, vad man än eljest kan säga om dem. Norman Douglas hade gett hundra dollar om året hela tiden, innan han gick ut ur församlingen.

— Varför gick han ut? frågade Anne.

— Han sa, att en kyrkvärd lurat honom på en kohandel. Se’n satte han inte sin fot i kyrkan på tjugo år. Hustrun lät han gå, fastän det var inte mer än nätt och jämt, och bara en enda kopparslant fick hon lägga i kollekten. Hon skämdes förfärligt, för folket i bänken tittade ju alltid … Inte tror jag, att han var någon snäll man mot’na, fast hon aldrig klagade. Men hon såg jämt och samt förtryckt ut. Norman Douglas fick inte den flickan han ville ha för trettio år se’n. Och släkten Douglas har sällan velat hålla till godo med det näst bästa.

— Vad var det för en flicka han ville ha och inte fick?

— Det var Ellen West. Jag tror inte de var riktigt förlovade, men de hade sällskap i två års tid. Och se’n blev det en brytning dem emellan — ingen visste varför. De hade väl kommit ihop sig på något dumt sätt. Och Norman gick och gifte sig med Hester Reese, innan hans ilska hunnit lugna sig — gifte sig med henne bara för att reta Ellen, det har jag aldrig tvivlat på. Men så’na ä’ karlarna. Hester var snäll och rar, det är inte fråga om det, men nog var hon ett litet beskedligt våp, och Norman tordes hon aldrig sätta sig upp emot. Han hade behövt sig en fru med skinn på näsan, som skulle sagt: det här bestämmer jag — omaka dej inte! — Ellen skulle nog ha hållit tummen på ögat på’n, och det hade han bara funnit sig väl utav. Han föraktade Hester, det är rena sanningen, just därför att hon alltid gav efter. Ofta, när han var ung, hörde jag honom säga: en kvinna får lov att ha ruter i sig och kunna säga ifrån. — Men se det var det, som stackars Hester aldrig kunde.

— Russel Reese använde sin första frus vigselring också när han gifte om sig, sade den minnesgoda Susan. — Det tycker jag nästan var väl sparsamt, doktorinnan lilla. Och hans bror John har redan rest sin egen gravsten på kyrkogården på andra sidan viken, och på den står det allting utom dödsdagen, och den går han och tittar på varenda söndag. De flesta skulle väl inte tycka det vore något nöje att gå och se på sin egen gravvård, men han gör det. Tycke och smak är så gruvligt olika. Vad Norman Douglas anbelangar, så är han ju en riktig hedning. När den förre pastorn frågade honom varför han aldrig gick i kyrkan, så svara’ han: »Där sitter för många fula kärringar, pastorn — för många fula kärringar!» — Vet doktorinnan vad, till en sådan karl skulle jag vilja gå och säga allvarligt och högtidligt: »Det finns ett helvete».

— Asch, ett så’nt ställe tror inte Norman på, sade fröken Cornelia. — Jag hoppas han måtte råka ut för en behaglig överraskning efter sin död. Så där ja, Mary, nu ser jag, att du har stickat dina tolv varv, och nu får du springa bort och leka med barnen en halvtimme.

Det lät inte Mary säga sig två gånger. Hon kilade till Regnbågens dal med ett hjärta, som var lika lätt som hennes fötter. När Faith Meredith och hon sedan sutto och pratade, berättade hon för henne allt det hon nyss hört om fru Davis och hennes vägran att lämna något bidrag till prästens lön.

— Och fru Elliott sa, att nu kommer hon att sätta upp hela sin släkt mot eran pappa, och då blir han tvungen att flytta från The Glen, för han får ingen lön, och då kan ni inte leva, fortfor Mary. — Jaha, vad ska man göra åt det? Om bara gubben Douglas ville gå in i församlingen igen och betala, ginge det väl an. Men det vill han nog inte. Tänk, om ni alla måste flytta härifrån!

Den kvällen gick Faith och lade sig med tungt hjärta. Tanken på att kanske nödgas lämna prästgården och byn vållade henne en olidlig plåga. Ingenstans i världen fanns det så snälla lekkamrater som barnen Blythe. Hon hade sörjt mycket, när de flyttade från Maywater — hon hade gjutit många bittra tårar, när hon skildes från vännerna och kamraterna i Maywater och den gamla prästgården, där hennes mor levat och dragit sin sista suck. Hon förmådde ej uthärda tanken på ännu en dylik, ja, ännu svårare skilsmässa. Hon kunde inte lämna Glen S:t Mary och Regnbågens dal och den gamla vackra prästgården.

— Vad det är hemskt att vara prästbarn, låg Faith och grät i sin kudde. — Så fort man lärt sig hålla av och blivit fäst vid en plats, ska man ryckas upp med rötterna. Aldrig, aldrig nå’nsin ska jag gifta mig med en präst, hur snäll och bra han än är för resten.

Faith satte sig upp i sängen och blickade ut genom det lilla av vildvin omslingrade fönstret. Natten var mycket stilla, tystnaden bröts endast av Unas jämna andetag. Faith kände sig gränslöst ensam i världen. Hon kunde se Glen S:t Mary ligga under höstnattens stjärnströdda himmel. På andra sidan dalen tindrade ett ljus från flickornas rum på Ingleside och ett annat från Walters rum. Faith undrade om stackars Walter hade tandvärk igen.

Därefter suckade hon — och den sucken gick till Nan och Di. De hade en mor och ett hem, som liksom var murat på en fast grund — de voro inte beroende av människor, som blevo onda utan orsak och kallade en avföda … Långt på andra sidan om byn, bortom slumrande ängar och fält, lyste ännu ett ljus. Faith visste, att det brann i det hus, där herr Norman Douglas bodde. Det påstods, att han brukade sitta uppe till långt fram på natten och läsa. Mary hade sagt, att bara man kunde få honom att träda in i församlingen på nytt, skulle allt bli bra … Nå, det skulle väl inte vara så alldeles omöjligt? …

Faith såg på en stor stjärna, som stod rätt ovanför den höga, spetsiga granen vid grinden in till metodisternas kyrkplan och fick en ingivelse. Nu visste hon vad som borde göras, och hon, Faith Meredith, skulle göra det. Hon skulle nog ställa allting tillrätta, Med en suck av belåtenhet vände hon sig från den ödsliga, mörka världen och kröp ned bredvid Una.