Regnbågens dal/Kapitel 31
| ← Ännu ett spöke |
|
Envist folk → |
XXXI.
På kyrkogården.
— Jag inser då inte varför vi alls ska behöva bli straffade för detta, sade Faith trumpet. — Vi gjorde ju inget orätt. Vi kunde inte rå för att vi blev rädda. Och pappa kommer det då inte att göra någon skada. Det var en vanlig händelse — men oturen var framme.
— Ni var fega krukor, sade Jerry överlägset, och ni lät er inneboende feghet få övertaget. Det är därför ni måste straffas. Alla kommer att skratta åt er för detta, och det länder familjen till skam och nesa. Här ska statueras ett exempel.
— Om du bara visste hur gräsligt alltihop var, sade Faith och ryste till, så skulle du minsann inte vara så mallig. Då skulle du tycka, att vi redan utstått vårt straff. Inte för allt gott i världen skulle jag vilja uppleva den stunden igen.
— Jag tror då säkert du skulle ha sprungit själv, om du varit med oss, mumlade Karl.
— För en gammal gumma med ett oblekt lakan över axeln, hånskrattade Jerry. Jo, jag tycker just — ha ha ha!
— Det såg då alls inte ut som nå’n gammal gumma, ropade Faith. — Det såg ut som något stort och oformligt vitt, som kröp omkring på gräset precis så som Mary Vance sa, att Henry Warren brukar göra. Det är nog lätt för dig, Jerry, att bara skratta och göra narr, men jag tror allt, att du gott och väl kunde ha hållit dig för skratt, om du varit med oss och sett. Och hur ska vi nu straffas? Jag tycker inte alls det är rättvist, men låt oss höra vad vi ska göra, herr domaren Meredith.
— Jag har bildat mig den åsikten, sade Jerry i myndig ton, att det är Karl, som bär största skulden. Om jag fattat rätt, så var det han, som tog till benen först. För resten är han ju pojke, så han borde ju ha uppkallat allt sitt mod och beskyddat flickorna, vad nu faran än bestod uti. Det måtte du väl begripa, Karl?
Karl medgav i besvärad ton, att han begrep.
— Gott. Jo, ditt straff ska bli följande. I natt ska du ensam sitta ute på kyrkogården, på herr Pollocks gravsten, tills klockan slår tolv. Då börjar väl, enligt ert förmenande, den rätta spöktiden, men jag ska inte vara orimlig — när midnattstimmen slår, får du gå in och lägga dig.
Karl kände en liten rysning, det kunde inte hjälpas. Kyrkogården var inte i och för sig någon trevlig vistelseort sedan det blivit mörkt, och dessutom låg den inte alls långt från den beryktade Baileyska trädgården. Det var ändå ett rysligt straff … Men Karl var mycket mån om att återställa sitt förlorade anseende och visa, att han inte var någon kruka.
— Kör för det då, sade han manhaftigt. — Men hur ska jag kunna veta, när klockan är tolv?
— Fönstret in till pappas rum ska få stå öppet, och då hör du klockan på byrån slå. Men kom ihåg, att du understår dig inte att lämna kyrkogården förrän du hört det sista slaget. Vad er flickor angår, så får ni äta ert bröd utan sylt vid kvällsvarden i en veckas tid.
Faith och Una blevo långa i ansiktet. De lutade nästan åt den åsikten, att till och med Karls intensiva, men jämförelsevis korta pina var ett lindrigare straff än denna långt utdragna prövning. En hel vecka av illa jäst och kladdigt bröd, utan det överskylande tillägg, den lilla förbättring, som låg i en klick sylt! … Men intet gruffande tilläts i Snällhets-Klubben. Flickorna togo emot sin dom med så pass mycken filosofi, som de förmådde uppbringa.
På kvällen gingo de alla och lade sig klockan nio, utom Karl, som redan börjat sin vaka ute på gravhällen. Una smög sig in på kyrkogården för att säga godnatt åt honom. Hennes ömma lilla hjärta svällde av medlidande.
— O Karl, är du mycket rädd? viskade hon.
— Inte ett dugg, svarade brodern med stor nonchalans. — Man är väl karl.
— Jag kommer inte att få en blund i ögonen förrän efter tolv, då jag vet, att du är inne igen, sade Una. — Om du leds och känner dig ensam, så bara titta upp emot vårt fönster, och kom ihåg, att jag ligger därinne bakom väggen och är vaken och tänker på dig. Det blir ju ändå en smula sällskap, eller tycker du inte det?
— Jo då, det blir det visst. Var du inte ängslig för min skull, sade Karl.
Men trots sina modiga ord kände sig Karl betydligt ensam och övergiven, när det sista ljuset släcktes inne i prästgården. Han hade hoppats, att fadern skulle sitta i sin studérkammare, som han ju merendels gjorde. Då skulle han inte känna sig fullt så ensam. Men just den kvällen hade pastor Meredith kallats till ett fiskläge långt utanför hamninloppet för att besöka en döende. Han skulle nog inte komma tillbaka före midnatt. Karl fick lov att ensam härda ut med sin långa vaka.
En man från byn gick förbi, bärande en lykta. De mystiska skuggor, som framkallades av lyktskenet, fladdrade över hällar och vårdar och väckte fantastiska föreställningar om häxors och demoners dans. Men snart hade de glidit förbi, och mörkret återvände. Det ena efter det andra av ljusen nere i The Glen släcktes. Det var en mycket mörk natt med molntäckt himmel och råkall ostlig vind, som sved i skinnet, fastän almanackan uteslöt all kyla. Långt nere vid horisonten stod en svag ljuskrets, den visade var Charlottetown låg. Vinden ven och suckade i de gamla granarna. Herr Davis’ höga monument lyste vitt i dunklet. Tårpilen där bredvid viftade spöklikt med långa, slankiga armar. Stundom vredo och vände grenarna på sig, så att det såg ut, som om även monumentet rörde sig.
Karl makade sig bättre upp på gravhällen och drog in benen under sig. Det var just inte så trevligt att ha dem hängande utanför kanten. Tänk — ja bara tänk! — om ett par benrangelshänder skulle sträckas upp ur herr Pollocks grav och grabba tag om hans fotleder … En dylik möjlighet var alltid en av Mary Vances älsklingsidéer, när de alla sutto tillsammans på gravhällen. Nu dök den naturligtvis upp för Karls hågkomst.
Han trodde visst inte på så’n där vidskepelse, han trodde inte ens på att Henry Warren gick igen och spökade … Vad herr Pollock beträffar, så hade han varit död i sextio år, och troligen brydde han sig väl inte mycket om, ifall någon satt på hans gravhäll. Men det ligger i alla fall någonting mycket underligt och hemskt i att vara vaken, när hela den övriga mänskligheten sover. Man är mol allena, har bara sin egen svaga personlighet att sätta emot de mörksens makter, som troligen äro i farten i samma mån som den vedertagna spöktimmen nalkas. Karl var bara tio år gammal, och de döda hade han runt omkring sig … O, så han önskade, att klockan skulle slå tolv! … Skulle den då aldrig slå tolv? Tant Martha hade bestämt glömt att dra upp den i söndags.
Omsider slog verkligen klockan — men den slog bara elva. Han måste stanna ännu en hel timme på denna kusliga plats. Bara det ändå funnes några fler vänliga stjärnor, som tindrade … Mörkret var så tjockt, att han tyckte det riktigt pressade sig mot hans ansikte. Nu hördes liksom sakta tassande fotsteg över hela kyrkogården. Karl huttrade till, delvis av skräck, delvis därför att han börjat frysa.
Så började det regna — ett kallt, genomträngande duggregn. Karls lilla tunna bomullsblus och skjortan därunder voro snart genomblöta. Han tyckte, att han frös ända in i märg och ben. Han glömde nu de obehag, som rädslan vållade honom, för det fysiska illamående han började känna. Men han måste sitta kvar, tills klockan slog tolv — han undergick sitt straff, och han hade sin ambition. Ingenting hade sagts om regn — men det fick väl inte inverka. När pendylen inne i studérkammaren äntligen slog tolv spröda slag, kröp en genomblöt liten gestalt, stel i alla leder, ned från herr Pollocks gravsten, vinglade osäkert in i prästgårdsbyggnaden och uppför trappan och gick till sängs. Karls tänder skalirade i munnen på honom, och han hade en känsla av att han aldrig mer skulle kunna bli varm.
Men han var mycket varm, när morgonen grydde. Jerry kastade en bestört blick på hans högröda ansikte, och sedan rusade han för att tillkalla fadern. Pastor Meredith kom skyndande, själv likblek efter sin långa vaknatt vid en dödsbädd. Han hade ej kommit hem förrän i dagningen. Nu böjde han sig oroligt ned över sin lille gosse.
— Karl, är du sjuk? sade han.
— Den där — gravstenen — därborta, sade Karl, den rör på sig — den kommer på mig — ack, var så snäll och ta bort den …
Pastorn störtade till telefonen. Tio minuter senare anlände doktor Blythe till prästgården. En halvtimme senare telegraferades det till staden efter en sjuksköterska, och hela The Glen visste nu, att lille Karl Meredith låg mycket sjuk i lunginflammation och att doktor Blythe setts skaka på huvudet.
Gilbert hade anledning att skaka på huvudet åtskilliga gånger under de närmast följande fjorton dagarna. Det blev dubbelsidig lunginflammation. Det kom en natt, då pastorn oavlåtligt gick av och an på golvet inne i sin stu-dérkammare, då Faith och Una sutto i den förras säng med armarna om varandra och gräto, och Jerry, plågad av samvetskval, vägrade att röra sig från golvet i förstugan utanför Karls dörr. Doktor Blythe och sjuksköterskan veko ej från den lille patientens säng. De kämpade tappert mot döden ända tills morgonrodnaden färgade himlen, men då var också segern vunnen. Karl återkom till medvetande, och krisen var överstånden. Den glada nyheten telefonerades ut till den ängsligt bidande byn, och nu kommo människorna till insikt om hur mycket de verkligen höllo av sin pastor och hans barn.
— Jag har inte haft en enda lugn natt, se’n jag hörde gossen var sjuk, sade fröken Cornelia till Anne. — Och Mary Vance har gråtit, tills hennes besynnerliga ögon sett ut som syltade krusbär. Är det sant, att Karl fick sin lunginflammation, därför att han hållit vad om att han skulle sitta ute på kyrkogården hela den regniga natten?
— Nej då. Han satt därute till straff för att han varit sjåpig och sprungit i ogjort väder för det där Warrenska spöket, som var ett par lakan på en gammal gummas axel. De måtte visst ha bildat en klubb för ömsesidig uppfostran, och när de gjort någonting orätt, skola de straffa sig själva. Jerry talte sedan om alltihop för pastorn.
— Stackars små kräk, sade fröken Cornelia.
Karls tillfrisknande gick framåt med stora steg, ty församlingsborna buro så mycket goda och stärkande saker till prästgården, att de kunnat räcka till för ett helt sjukhus. Herr Douglas kom åkande varenda kväll med ett halvt tjog nyvärpta ägg och en liter av sin allra tjockaste grädde. Ibland stannade han kvar en stund och disputerade med pastorn inne i dennes studérkammare om predestinationsläran, men ännu oftare åkte han uppför den backe, som ledde till åsen, varifrån man hade utsikt över hela The Glen.
Den dagen, då Karl fick lov att stiga upp och gå utför trappan, kallade pastor Meredith alla barnen in till sig och sade dem, att de inte finge utdöma några flera straff åt varandra utan att först taga honom till råds.
— Men tant Martha säger alltid till oss, att vi på inga villkor får störa pappa, sade Faith.
— Det gör ingenting. Ni måste ha i minne vad jag nu har sagt, mina älsklingar. Er lilla Snällhets-Klubb kan nog ha sina goda sidor, men vad de utdömda straffen beträffar, så vill jag hädanefter ha ett ord med i laget.
När Karl blev så kry, att han orkade gå ned i Regnbågsdalen, ställdes där till en i flera avseenden lysande fest enkom till hans ära, och doktor Blythe kom ned och hjälpte »kommitterade» med fyrverkeriet. Mary Vance var också inbjuden, men några spökhistorier berättade hon inte. Fröken Cornelia hade på förekommen anledning gett henne en sådan uppsträckning i samband med spöken, gastar och vålnader, att Mary aldrig mer vågade föra fram några sådana på scenen.