←  Zeipel, Carl von
Nordstjernan, Witterhetsstycken och Poëmer

Riddaren Tynne
Riddar Tynne  →


[ 69 ]
Dels för att lemna någon af våra utmärktaste tonsättare text till en Nordisk opera, dels för att väcka våra skalders håg att bearbeta den rika grufvan af poesi, som innehålles i våra skandinaviska folkvisor, hafva vi vågat att i lyriskt-dramatisk form söka öfverflytta en af de vackraste bland dem. Fantasien älskar en stödjepunkt, till hvilken den kan återvända efter sina utflykter. Och hvar skulle vi finna en herrligare, med nordens anda och skaplynne enligare, än just i våra stora ättfäders dikter?

Vi hänvisa våra läsare till det vackraste, som om deras uppkomst och utveckling är sagdt, nemligen till vår odödlige Geijers Inledning till de af honom och skalden Afzelius utgifna Svenska Folkvisor; till hans lika mästerliga afhandling om Omqvädet i de gamla Skandinaviska visorna i slutet af 3:dje delen; samt till Atterboms högst interessanta Förord till den af honom utgifna Nordmansharpan, införd i 1816 års poetiska kalender.

Djupsinnig är Geijers jemförelse emellan den gamla Engelska, Skottska, Tyska och Skandinaviska folkdiktens karaktär, och vi tillåta oss att intaga den.

Den Tyska andas mesta lefnadslust och glättighet. Munterheten blir i högre grad humoristisk i den Engelska: för öfrigt utmärkes denna af mycken ärlig hjertlighet, likväl med en afgjord böjelse till det pathetiska, hvilket hos den Skottska blir ännu mer dystert och sorgligt. I den Nordiska träda både känslan och inbillningskraften tillbaka i djupet, utan att derföre vara mindre verksamma, hvilket gör att den, vid jemförelsen med de andra, i början kan förefalla sträng och hård: ett intryck som påminner mig den berömde Italienska Skalden Alfieris yttrande[1], om den sublima förskräckelse, som öfverföll honom under Skandinaviens himmel, vid iakttagande af den ofantliga tystnad, som rådde i den nordiska naturen. I denna gamla Nordiska naturpoesi är förhållandet till naturen märkvärdigt. Det synes, att menniskan ej här får hvila vid dess sköt med barnslig tillförsikt och njutning, såsom vid en moders bröst. Derföre ställer hon sig mot den, såsom makt mot makt, ja, rättare sagdt, såsom ande mot ande; ty hela naturen, som träder emot henne i stum hårdhet, förandligar [ 70 ]hon och ger den afsikt, liksom för att äga att strida mot en like; och de stora skogarna och strömmarna, hafvet och bergens höjd och jordens metalliska djup har hon befolkat med egna makter; emedan de i norden mer än på något annat ställe såsom sådana låta känna sig. Deraf den trollkraft, som genomgår den nordiska poesien, der den ännu lefver i Odens gamla runor — blott ett symboliskt uttryck af menniskans andeliga herravälde och kamp med naturens makter; deraf äfven den egenhet att den nordiska visan aldrig uppehåller sig med naturbeskrifning, om ej för att beskrifva det välde, som menniskan med en slags poetisk allmakt kan utöfva öfver den. Så finner man den ofta på det behagligaste framställa harposlagens underbara makt, att komma allt att blomstras, att grönska och på lefvande varelser visa ännu mer förvånande verkningar. En märkvärdig egenhet både i historiskt och poetiskt afseende; ty den har sammanhang med den inre trängtan efter blidare himmel, efter sol, som af ålder dref nordboen mot södern, och den visar sig tillika hos de sednare och bildade Nordiska Skalderna, som, drifna inom sig sjelfva af en sträng och mäktig natur, tyckas framför andra ha fått den förmågan, att ur sin egen själ framtrolla en oändlig vår, — för att sörja öfver att den blott finnes i inbillningen[2]. Allt hvad man talar om Nordens och Söderns motsats, ofta med en slags förakt för den sednare, är blott prat, om man ej tillika förstår deras sammanhang. Alla ytterligheter röra vid hvarandra: och Norden ligger Södern närmast. — I allmänhet yttra sig i den nordiska poesien de mäktigaste motsatser; den är till sitt innersta väsende afgjordt Tragisk, äfven i sin ironi och lustighet, hvilket synes på Bellman, som genom denna beskaffenhet påminner om Shakspeare. Denna fantasiens makt, eld och djup, som redan är ett arf ur Odins borg och hörbart arbetar inom de gråa fornskalders metallbröst, ligger äfven i den nordiska romansen i enfaldiga former innesluten, ja gör der så mycket större verkan, som hon är fullkomligt okunnig om sin förmåga, och det är ur ett par barnsliga ögon, som denna inneburna djupsinnighet konstlöst blickar emot oss. Men verkeligt hänryckande är hon, när dessa egenskaper synas mildrade af christendomens anda. Den berättelsen lifvande känslan, som enligt den stränga nordiska arten ej ännu tillåter sig några lyriska utbrott, sprider då likväl en själens vällukt, jag vet ej säga bättre, öfver den enkla framställningen, som är obeskriflig: och den som t. ex. ej i visan om Axel och Walborg kan förnimma den, har ännu ej haft hjerta att se poesien in i själen, som dock torde mer höra till [ 71 ]hennes väsende, än en viss klädning af fraser, som är det enda, hvarpå så många endast veta igenkänna, om ej henne sjelf, dock hennes livrée. Dem lemna vi äfven den tacklösa mödan, att i dessa enfaldiga sånger anmärka och förlöjliga alla möjliga fel mot den goda smaken, och vilja i stället på fullt allvar anbefalla de gamla visorna till våra skalders studium. De skola af dem säkrast lära sig förstå den Nordiska poesiens karaktär . . ."

Så långt Geijer. Huru förmätet det än må vara, önska vi likväl att efterföljande dramatiska försök kunde anses såsom frukten af ett sådant studium. De förändringar, den nya formen erfordrat, redovisas bäst af jemförelsen med visan, hvilken vi till detta ändamål förutsända.




Riddaren Tynne.


 
Och det var Ridder Tynne,
Han var en Riddare så tyster —
Hvart det bär till fot eller häst
Han är en Riddare så tröster.
J fören väl de Runor!

Och det var Ridder Tynne,
Han skulle skjuta Hjortar och Hinder.
Så fick han se Ulfva lilla, Dvergens dotter
Under grönskande Linder.
J fören väl de Runor!

Och det var Ulfva, lilla Dvergens dotter,
Hon talade till sin Tärna:
”Du skall efter min gullharpa gå,
”Riddar Tynne skall jag till mig vända.
J styren väl de Runor!

Det första slag hon på gullharpan slog,
Så ljufligt det månde klinga,
De vilda djur i mark och skog,
De glömde hvart de ville springa.
J styren väl de Runor!

[ 72 ]

 
Det andra slag hon på gullharpan slog,
Så ljufligt det månde klinga,
Den lilla grå Falk på qvisten satt
Han bredde ut sina vingar.
J styren väl de Runor!

Det tredje slag hon på gullharpan slog,
Så ljufligt det månde klinga,
Den lilla fisk i floden gick,
Han glömde hvart han ville simma.
J styren väl de Runor!

Här blomstrade äng, här löfvades allt,
Det månde de runeslag vålla:
Ridder Tynne sin häst med sporren högg;
Han kunde honom mera ej hålla.
J styren väl de Runor!

Och det var Ridder Tynne,
Han af sin häst sig svingar,
Så går han till Ulfva, lilla Dvergens dotter,
Allt under grönskande Linde.
J styren väl de Runor!

”J sitten här min Jungfru skön!
”En Ros öfver alla Liljor:
”Eder ser aldrig en jordisk man,
”Som ej lyster Eder att gilja.
J styren väl de Runor!

”Tigen still, tigen still, ridder Tynne!
”Med Edra älskogs värfver;
”Jag har mig trolofvat en bergakung:
”En kung öfver alla Dvergar.
J styren väl de Runor!

”Min fästeman sitter i berget inne
”Och spelar gulltaffel så gerna:
”Min fader han ställer sina kämpar i ring
”Och kläder dem uti jern.
J styren väl de Runor!

[ 73 ]

 
”Min moder hon sitter i berget inne
”Och lägger gull uti skrin;
”Jag smög mig ut en liten stund,
”Att slå på gullharpan min.
J styren väl de Runor!
 
Och det var ridder Tynne,
Klappa henne på lösende kind:
”Hvarför vill du mig ej bättre svara?
”Hjertans allrakärestan min!
J styren väl de Runor!

”Jag kan väl Eder ej bättre svara,
”Det månde jag sjelf ej vålla;
”Jag har mig trolofvat en bergakung,
”Den lofven månde jag honom hålla.
J styren väl de Runor! —

Och det var Thora, lilla Dvergens fru
Hon ut genom bergadörren såg;
Då fick hon se, hvar ridder Tynne
Under gröna Linden han låg:
J styren väl de Runor!
 
Och det var Thora, lilla Dvergens fru.
Hon hade både torrer och vrång:
”Hvad hafver du i lunden att göra?
”Så litet ligger deråt din gång.
J styren väl de Runor! —

”Fast bättre vore dig i berget vara
”Och lägga guld uti skrin,
Ӏn att du sitter i rosendelund
”Och slår på gullharpan din.
J styren väl de Runor!

”Och bättre vore dig i berget vara
”Och sömma din brudskrud tillända,
Ӏn sitta under Lind och med runeslag
”En christen mans hjerta till dig vända.
J styren väl de Runor!

[ 74 ]

 
Och det var Ulfva, lilla Dvergens dotter,
Hon går sig åt berget in;
Och efter henne går ridder Tynne,
Klädd i skarlakan oeh skinn.
J styren väl de Runor!

Och det var Thora, lilla Dvergens fru,
Hon satte fram rödan gullstol;
Så satte hon ridder Tynne i dvala,
Intill dess att hanen han gol.
J styren väl de Runor!

Och det var Thora, lilla Dvergens fru,
Hon tager fram de runeböcker fem;
Så löser hon honom af runorna ut,
Hennes dotter honom bundit i dem.
J styren väl de Runor!

”Och hören J, ridder Tynne!
”Nu ären J från runorna friad,
”Det vill jag eder i sanning säga:
”Min dotter skall aldrig Eder vinna.
J styren väl de Runor!

”Och jag var född af christet folk
”Och stulen i berget in;
”Min syster bor på Iseland
”Och bär gullkronan så fin.
J styren väl de Runor!

”Och der bär hon sin krona af guld
”Och dertill sitt Drottninga-namn;
”Hennes dotter är henne stulen ifrån,
”Derom går så vida en sägn.
J styren väl de Runor!

”Hennes dotter är henne stulen ifrån
”Och förder i Bernerland in,
”Der sitter nu den höfviska mö,
”Hon heter fröken Hermelin.
J styren väl de Runor!

[ 75 ]

 
”Och aldrig får hon uti dansen gå,
”Utan henne följa sju qvinnor,
”Och aldrig får hon gullharpan slå,
”Om Drottningen ej sjelf är derinne.
J styren väl de Runor!

”Den Konungen hafver en systerson,
”Han stundar till riket att komma;
”Den hafva de ämnat den höfviska mö,
”Men henne till liten en fromma.
J styren väl de Runor!

Och det vill jag göra af äran min,
”Och utaf min goda vilja:
”Dig vill jag gifva den höfviska mö
”Och henne ifrån honom skilja.
J styren väl de Runor!

Så gaf hon honom en klädning ny
Med guld och perlor besatt —
Hvarenda sömn i klädningen var
Med ädla stenar belagd.
J styren väl de Runor!

Så gaf hon honom en häst så god
Och dertill en sadel ny:
”Och aldrig skall du vägen spörja;
”Din häst väl hittar till by.
J styren väl de Runor!

Och det var Ulfva, lilla Dvergens Dotter,
Hon ville honom vidare väl:
Så gaf hon honom en glafven ny
Och dertill så godt ett svärd.
J styren väl de Runor!

”Och aldrig skall du strida en strid,
”Der du ej skall seger vinna!
”Och aldrig skall du segla en sjö,
”Der du ej skall stranden hinna!
J styren väl de Runor!

[ 76 ]

 
Och det var Thora, lilla Dvergens fru,
Hon, skänkte honom i ett glas vin.
”Riden fort, riden fort, ridder Tynne! —
”Förr’n hemkommer Herren min.
J styren väl de Runor!

Och det var ridder Tynne,
Han rider under grönan lide,
Der möter honom de bergkungar två,
Så sakta åt berget de skrida.
J styren väl de Runor!

”Väl mött! god dag, ridder Tynne! —
”Din häst kan väl med dig gånga —
”Hvart gäller nu resan din?
”Medan du hafver vägen så lång.
J styren väl de Runor!

”Resa skall jag och gilja —
”Fästa skall jag mig en blomma —
”Fresta skall jag mitt goda svärd,
”Mig anten till skada eller fromma.
J styren väl de Runor!

”Rid i frid, rid i frid, ridder Tynne!
”För oss skall du friden få njuta;
”De komma väl de kämpar, från Iseland,
”Som lysta med dig glafven att bryta.
J styren väl de Runor!

Och det var ridder Tynne,
Han rider under grönan lide.
Der mötte honom sju Berniska kämpar,
De bådo honom hålla och bida.
J styren väl de Runor!

”Och antingen skola vi fäkta i dag
”Om silfret och guldet det röda,
”Eller skola vi fäkta i dag
”Om bådas vår fästemö? —
J styren väl de Runor!

[ 77 ]

 
Och det var Konungens systerson,
Han var så hastig till mods:
”Och silfver och guld det hafver jag nog.
”Om du mig vill derom tro.
J styren väl de Runor!

”Men har du icke en fästemö,
”Som heter fröken Hermelin?
”Om henne så skola vi fäkta i dag.
”Om hon skall bli min eller din.
J styren väl de Runor!

Det första dust de redo ihop:
De vore ett par kämpar så starka:
Han högg till konungens systerson,
Så att hufvudet föll uti mark.
J styren väl de Runor:

Tillbaka redo de kämpar sex
Och klädde sig uti skinn
Så gånga de sig uti högan lofts sal,
För gamla konungen in.
J styren väl de Runor!

Och det var gamla konungen,
Han slet sina gråa hår:
”J skolen hämna min systersons död;
”Jag bjuder Eder Sabel och Mård!
J styren väl de Runor!

Tillbaka redo de kämpar sex
De tänkte sig vinna den pris;
Men de blefvo halta och lemmalösa;
Af skadan blifver man vis.
J styren väl de Runor!

Och han slog vargar och björnar
Allt för den höge lofts spång,
Så tager han ut den höfviska mö,
Som länge hade setat i tvång.
J styren väl de Runor!

[ 78 ]

 
Och nu har fröken Hermelin
Sluppit all sin harm;
Nu sofver hon sött så mången sömn
På ridder Tynnes arm.
J styren väl de Runor!

Nu har ridder Tynne
Sluppit all sorg och qvida;
Nu sofver han sött så mången sömn
Bredvid fröken Hermelins sida.
J styren väl de Runor!

Mest tackar han Ulfva, lilla Dvergens dotter,
Som honom med runor hade bundit;
Ty hade han icke i berget kommit,
Den fröken hade han inte vunnit.
J styren väl de Runor! —



  1. I hans Memoirer om sin lefnad.
  2. Geijer erinrar i en not om Kellgrens Nya Skapelse och Elegi till Christina, Creutz’s och Oxenstjernas varma blomsterfantasi, samt om den då ännu unga Skalden Atterbom, — hvilken han förutsäger en gång komma att göra sitt fäderneslands heder — och denna förutsägelse hedrar nu å sin sida Geijers siareblick.