Rosa eller De åtta kusinerna/Kapitel 03

←  Kusinerna

Rosa eller De åtta kusinerna av Louisa May Alcott Översättare: Bertha Sandlund Onkel Alec

Tanterna  →

TREDJE KAPITLET.
Onkel Alec.

När Rosa vaknade följande morgon, var hon ej säker om hon hade drömt vad som tilldragit sig aftonen förut, eller om det verkligen hade hänt.

Majsolen strålade så milt och härligt, och Rosa öppnade fönstret för att släppa in den friska havsluften. Då hon stod lutad över den lilla balkongen och betraktade blommorna och undrade, huru hon skulle komma att tycka om onkel Alec, såg hon er man klättra över trädgårdsmuren och komma visslande gången framåt. Hon trodde först att det var någon obehörig som sålunda smög sig in, men vid närmare betraktande fann hon, att det var ingen annan än onkel Alec, som tagit ett havsbad i den tidiga morgonstunden. Hon hade knappast vågat se på honom aftonen förut, ty varje gång hon försökt göra det hade hon mött ett par genomträngande blå ögon, som voro fästa på henne. Nu hade hon tillfälle att betrakta honom så mycket hon ville, då han stannade och såg sig omkring, liksom om det gladde honom att återse detta gamla kära ställe.

En solbränd, väderbiten man i blå jacka, utan hatt på det lockiga huvudet, som han då och då skakade liksom en hund vilken nyss kommit ur vattnet. Han var bredaxlad, rask i sina rörelser och med en prägel av hälsa och styrka, som behagade Rosa, ehuru hon då ej kunde förklara varför. Hon sade till sig själv med en känsla av lättnad: — Jag kommer bestämt att tycka om honom, ehuru han ser ut som om han skulle kunna inge respekt. I detsamma kastade han en blick uppåt för att betrakta den blommande kastanjen, och därvid varseblev han det lilla ansiktet som såg ned på honom med spänd uppmärksamhet. Han viftade med handen åt henne, nickade och ropade med glad stämma:

— Du är tidigt på däck, du, tösen min.

— Jag var så ivrig att få reda på, om du verkligen var hemkommen, onkel.

— Var du det? Nå, så kom ned och övertyga dig därom då.

— Jag får inte gå ut före frukosten, sir.

— Inte det, sade onkel Alec med en ryckning på axlarna, nå, så skall jag väl gå ombord och hälsa på dig då, tillade han. Därmed tog han ett kraftigt tag i pelaren, klättrade till Rosas stora häpnad upp på balkongen och sade, i det han klängde över räcket:

— Tvivlar ni kanske ännu, min nådiga?

Rosa stod så handfallen, att hon ej hade annat svar än ett leende, då hon gick emot honom.

— Hur mår min lilla flicka i dag? frågade han, i det han tog den lilla kalla handen i sina båda stora varma.

— Åjo, tack, ganska bra, onkel.

— Ja, men det bör vara mycket bra. Varför är det inte så?

— Jag har alltid huvudvärk när jag vaknar, och känner mig så trött.

— Sover du inte gott?

— Jag ligger mycket länge vaken, och så drömmer jag så mycket, och jag tycker inte att sömnen styrker mig så mycket, utan jag är nästan lika trött, när jag vaknar.

— Vad gör du hela dagarna?

— Å, jag läser och syr litet och tar en liten lur emellanåt, och så sitter jag hos tant.

— Är du inte ute och springer emellanåt eller rider eller deltar i hushållsgöromålen?

— Tant Plenty säger, att jag inte är stark nog för så häftig rörelse. Jag far ut och åker ibland med henne, men det tycker jag just inte är så roligt.

— Jag undrar inte på det, sade onkel Alec liksom för sig själv och tillade på sitt brådskande vis:

— Vem har du haft att leka med?

— Ingen. Gossarna kommo hit i går, och dem tyckte jag ganska bra om; men med dem kunde jag förstås inte leka.

— Varför inte?

— Jag är för gammal att leka med pojkar.

— Nej, det är du visst inte. Det är just vad du behöver, ty du har blivit alldeles för mycket bortpjunkad. De äro bra pojkar och du kommer ändå att vara tillsammans med dem mer eller mindre under de närmaste åren, således är det gott att ni bli vänner och lekkamrater först som sist. Jag skall väl försöka att leta upp några flickor också, om jag är i stånd att finna någon enda, som är nog förnuftig att ej redan ha blivit i grund fördärvad genom den narraktiga uppfostringsmetoden.

— Phebe är förståndig, det kan jag försäkra, och henne tycker jag om, ehuru jag inte har sett henne förrän i går, utropade Rosa liksom plötsligt uppvaknande.

— Och vem är Phebe, om jag får fråga?

Rosa berättade med livlighet allt vad hon visste om Phebe, och onkel Alec lyssnade med ett egendomligt leende på läpparna, ehuru han med fullkomligt allvarliga ögon betraktade det ansikte han hade framför sig.

— Det gläder mig att du icke har några aristokratiska idéer vad ditt umgänge beträffar, men inte kan jag förstå, varför du just fäst dig vid denna unga flicka från fattighuset.

— Ja, du må gärna skratta åt mig, onkel, men jag tycker verkligen om henne. Jag kan inte förklara varför, men hon är så nöjd och arbetsam och sjunger så vackert, och är så stark, att hon kan sopa och skura, och har inga bekymmer som plåga henne, sade Rosa, rörande ihop alla möjliga skäl i sin iver att giva någon nöjaktig förklaring.

— Hur vet du, att hon inte har några bekymmer?

— Jo, jag talade om för henne mina och frågade, om hon hade några, och då svarade hon: Nej, jag skulle bara gärna vilja gå i skolan, och det tänker jag också göra med tiden.

— Såå, hon kallar ej sitt övergivna tillstånd, sin fattigdom och det stränga arbetet för bekymmer? Hon är en liten bra flicka, och det skall bli mig en glädje att få göra hennes bekantskap, sade onkel Alec med en gillande blick, som kom Rosa att önska att det varit hon själv, som gjort sig förtjänt av hans bifall.

— Men vad är det du har för bekymmer, barn? frågade han efter några minuters tystnad.

— Snälla onkel, fråga mig inte.

— Kan du icke säga dem åt mig lika väl som åt Phebe?

Någonting i hans röst sade Rosa, att det vore riktigast att tala rent ut med honom en gång för alla, och hon svarade därför med bortvända ögon, i det hennes ansikte betäcktes av en plötslig rodnad:

— Min största sorg är att jag förlorat min älskade far.

Hon hade knappast uttalat dessa ord, förrän onkel Alecs arm sakta lindades kring hennes liv och han drog henne intill sig och sade med denna röst som var så lik hennes fars:

— Ja, detta är en verklig sorg, som jag ej kan borttaga från dig, mitt barn, men jag skall åtminstone försöka att komma dig att känna den mindre. Vad mera, min älskling?

— Jag är så trött och klen ständigt, att jag aldrig kan göra vad jag skulle ha lust till, och det gör att jag blir stygg och ledsen, suckade Rosa och lade handen på det värkande huvudet.

— Detta är en sak som vi kunna och skola bota, sade hennes onkel med en avgörande nickning, som satte hans lockar i en så häftig rörelse, att Rosa såg de grå sticka fram under de bruna.

— Tant Myra säger, att jag har ingen stark kroppsbyggnad och att jag aldrig skall bli stark, anmärkte Rosa med en tankfull min, liksom om det ändå vore något fint att vara klen.

— Tant Myra är en — hm! en förträfflig kvinna, men det är hennes vurm att tro, att alla människor vandra på gravens rand; och så sant jag lever tror jag inte att hon känner sig förolämpad om människor inte lägga sig ned och dö! Vi ska lära henne, hur man får en stark kroppsbyggnad, och hur man kan få små stackare till duktiga och rödblommiga flickor. Det är ju mitt yrke, som du vet, tillade han i en lugnare ton, ty hans plötsliga häftighet hade nästan skrämt Rosa.

— Jag hade alldeles glömt att du är läkare, onkel, men det är jag mycket glad åt, ty jag vill så gärna bli frisk. Men jag hoppas att du inte ger mig mycket medicin, ty jag har redan fått en sådan förfärlig mängd, och det gör mig inte den ringaste nytta.

Under det att Rosa sade detta, visade hon på ett litet bord som stod strax innanför fönstret och varpå var uppställt ett helt regemente av flaskor.

— Aha! Nå, nu skola vi väl se efter vad dessa välsignade kvinnor gjort för skada. Därvid sträckte doktor Alec armen in genom fönstret, tog ut den ena flaskan efter den andra, placerade dem på det breda staketet framför sig, undersökte omsorgsfullt den ena efter den andra, log åt några, rynkade pannan åt andra och sade, i det han ställde ifrån sig den sista: Nu skall jag visa dig bästa sättet att använda dessa anrättningar. Och med blixtens hastighet lät han den ena efter den andra med ett krasande ljud göra en dans ned i blomsterrabatten under fönstret.

— Men vad skall tant Plenty säga? Och tant Myra blir bestämt ond, ty hon har skickat mig de flesta! utropade Rosa halvt förskräckt och halvt road av detta djärva tilltag.

— Nu är du min patient, och således tager jag ansvaret på mig. Min läkarkonst måtte ändå vara den bästa, ty du ser ju redan kryare ut, sade onkel Alec och skrattade därvid så hjärtligt, att Rosa måste instämma i hans munterhet, Därefter sade hon trotsigt:

— Kommer jag inte att tycka bättre om dina medikamenter än dessa, onkel, så kastar jag också dem ned i trädgården, och vad vill du då göra?

— Ja, när jag föreskriver sådant där skräp, så har du min tillåtelse att kasta det över bord, när du vill. Nå, vad är det nu mera för bekymmer du har?

— Ack, jag hoppades att du skulle glömma bort att fråga mig mera.

— Hur vill du, att jag skall kunna hjälpa dig, om du inte talar om allt för mig? Se så, fram nu med nummer tre.

— Jag tror nog att det är mycket orätt, men jag önskar ibland att jag inte hade fullt så många tanter. De äro alla mycket snälla emot mig, och jag vill så gärna vara dem till nöjes, men de äro så olika varandra, att det ibland förefaller mig som om de skulle vilja slita mig i stycken, sade Rosa, försökande förklara sin belägenhet, vilken närmast liknade en stackars vilsekommen kycklings, vilken sex hönor tävla om att taga i sitt beskydd.

Onkel Alec kastade huvudet tillbaka och skrattade som en pojke, ty han förstod mycket väl, huruledes de goda kvinnorna fattat i var sin åra och var och en försökt att styra kosan åt sitt håll, vilket var mycket oroande för farvattnet och gjorde den stackars Rosa helt förbryllad.

— Nu ämnar jag försöka, vad onklar kunna uträtta; få se vad min behandling kommer att göra dig för nytta. Jag tänker att alldeles ensam taga dig om hand, och ingen får giva mig ett enda råd, om jag inte begär det. Det finns ingen annan utväg att hålla ordning ombord, och nu är jag kapten på denna lilla farkost, åtminstone för någon tid. Nå, vad kommer nu då?

Men här fastnade Rosa och blev så röd, att onkeln gissade till detta bekymmer.

— Jag tror verkligen inte att jag kan säga detta. Det skulle vara så oartigt, och jag är nästan övertygad, att det inte mera kommer att bli något bekymmer.

Då hon rodnande och stammande yttrade dessa ord, vände doktor Alec sina blickar åt havet till och sade så allvarligt, så ömt, att varje ord gick raka vägen till hennes hjärta och länge kvarstannade där:

— Mitt barn, jag begär ej, att du skall hålla av mig och fatta förtroende för mig genast från första stunden, men jag ber dig vara övertygad om, att jag med liv och själ skall ägna mig åt denna min nya plikt; och om jag gör mina misstag, som jag utan tvivel kommer att göra, så blir det ingen, som kommer att sörja däröver så djupt som jag själv. Det är mitt eget fel, att jag är en främling för dig, när jag så gärna skulle vilja vara din bäste vän. Detta är ett av mina misstag, och jag har aldrig ångrat det så bittert som nu. Det var en gång ett missförhållande emellan din far och mig, och jag trodde, att jag aldrig skulle kunna förlåta honom; jag höll mig därför borta ifrån honom i flera år. Gud vare lov, vi blevo försonade sista gången jag såg honom, och han sade mig då, att om han skulle nödgas lämna sin lilla flicka, så skulle han testamentera henne åt mig, såsom ett bevis på sin kärlek. Jag kan visst inte fylla hans plats, men jag skall försöka vara en far för dig, och om du en gång lär att älska mig hälften så mycket som den gode fader du förlorat, så skall jag känna mig stolt och lycklig. Vill min lilla flicka tro det och försöka?

Uttrycket i onkel Alecs ansikte rörde Rosa djupt, och när han räckte henne sin hand med denna oroliga, förvirrade blick i ögonen, då drogs hon till honom av en oemotståndlig känsla, räckte honom sina oskuldsfulla läppar och beseglade överenskommelsen med en kyss, full av ömhet och förtroende. Den starka armen omslöt henne ett par minuter, och hon kände, hur det breda bröstet höjdes av en diup suck av lättnad; men ej ett ord yttrades, förrän en knackning på dörren kom båda att spritta till.

Rosa stack in huvudet genom fönstret och ropade: kom in! under det att onkel Alec hastigt for med jackärmen över ögonen och åter började vissla.

Det var Phebe som kom med en kopp kaffe.

— Debby sade, att jag skulle bära upp detta åt er och hjälpa er att klä på er, sade hon och spärrade upp de svarta ögonen så mycket hon kunde, liksom om hon undrade hur i all världen »sjömannen» kommit dit upp.

— Jag är redan klädd, så jag behöver ingen hjälp. Kaffet måtte väl vara riktigt starkt och gott! tillade Rosa, begärligt betraktande den rykande koppen.

Men hon hann ej göra sig förvissad därom, ty en brun hand fattade tag i koppen, och hennes onkel ropade:

— Halt, min tös, låt mig undersöka dosisen, innan du tar den. Dricker du verkligen så där mycket starkt kaffe varje morgon, Rosa?

— Ja, onkel, och jag tycker mycket om det. Tant säger att det kryar upp mig litet, och jag känner mig alltid bättre, sedan jag druckit det.

— Där ha vi orsaken till dina sömnlösa nätter och till att du får en sådan hjärtklappning vid ringaste småsak; det är också därför som din kind är gulblek i stället för röd. Nej, sluta med kaffedrickningen, min vän, och inom kort skall du inse att jag haft rätt. Finns det någon frisk mjölk därnere, Phebe?

— Ja, sir, alldeles nymjölkad.

— Det är rätta drycken för min patient. Gå och hämta en mugg åt mig och en kopp till; jag vill gärna själv ha mig en klunk. Detta skall icke skada kaprifolierna, ty de ha inga nerver att tala om! Och till Rosas stora harm gick kaffet samma väg som medikamenten.

Onkel Alec såg den förolämpade min hon antog, men låtsade ej därom och förjagade den snart, i det han helt muntert yttrade:

— Jag har en liten vacker bägare ibland mina småsaker, som du skall få att dricka din mjölk ur, eftersom den påstås ha den egenskapen att förhöja smaken på allt vad man slår däri. Apropå, Rosa, en av kofferterna, som Phebe ville släpa upp i mitt rum i går afton, är för din räkning. Då jag visste, att jag skulle ha mig en dotter när jag kom hem, snappade jag upp alla de vackra och märkvärdiga småsaker jag kunde komma över på vägen, i hopp att hon väl skulle finna något som behagade henne däribland. I morgon bittida skola vi väl ta och undersöka vad den kan innehålla. Se där ha vi nu mjölken! Jag föreslår miss Rosa Campbells skål och tömmer den i botten.

Det var omöjligt för Rosa att längre se surmulen ut, då hon hade i perspektiv en hel kappsäck full med gåvor; hon drack därför sin egen skål med ett leende, som hon ej kunde återhålla, och fann att frisk mjölk ändå inte var någon så svår dosis att taga.

— Nu måste jag gå min väg, innan någon mera kommer och får se mig på detta sätt, sade doktor Alec, pekande på sitt oordnade hår, och beredde sig att gå ned samma väg han kommit.

— Smyger du dig alltid ut och in som en katt, onkel? frågade Rosa, som var mycket road av hans egenheter.

— Jag brukade smyga mig ut genom fönstret som pojke för att inte behöva störa tanterna, och nu tycker jag om det, ty det är alltid genaste vägen och gör att jag bibehåller min smidighet, nu då jag ej har några master att klättra upp i. Farväl så länge, vi träffas vid frukosten! Och därmed klättrade han åter ned längs efter takrännan och försvann ibland den blommande kaprifolien därnere.

— Det var mig en lustig förmyndare! utropade Phebe, då hon gick ned med kopparna.

— Han är säkert en mycket god förmyndare, svarade Rosa och följde med henne för att gå och beskåda de stora koffertarna och försöka gissa, vilken som var hennes.

När onkel Alec kom in till frukosten, fick han se henne med en orolig min betrakta en ny rätt, som stod och rykte på bordet.

— Har du fått ett nytt bekymmer Rosa? frågade han och strök med handen över hennes lockiga huvud.

— Onkel, tänker du verkligen låta mig äta havrevälling? frågade Rosa i tragisk ton.

— Tycker du inte om det?

— Det är mig vidrigt! svarade Rosa med eftertryck och ryste samt antog en jämmerlig min vid blotta tanken därpå.

— Du är ingen riktig skotska, om du inte tycker om havrevälling. Det var skada det, ty jag har själv tillagat den, och jag tänkte att vi riktigt skulle må med all den rara grädden till den. Nå, då kan det inte hjälpas då, sade han och satte sig med nedslagen min.

Rosa hade föresatt sig att envisas och stå på sig tappert, ty hon fann verkligen denna rätt motbjudande, men då onkel Alec ej försökte tvinga henne, ändrade hon sig plötsligen och beslöt att göra våld på sig.

— Jag skall försöka att övervinna min motvilja för att göra dig till viljes, onkel. Men alla människor tala beständigt om hur nyttig den där vällingen är, och det är det som gör att jag inte kan tåla den, sade hon, men blygdes själv över sin dumma ursäkt.

Inom fem minuter hade hon dock glömt vad det var hon åt, så intresserad var hon av samtalet som fördes. Det roade henne mycket att höra tant Plenty kalla den fyrtioårige brorsonen »min käre gosse», och onkel Alec hade så mycket roligt att berätta, att den föraktade vällingen halkade ned utan att hon sade ett ord därom.

— Jag hoppas att du följer med oss till kyrkan, Alec, om du inte är alltför trött, sade den gamla, när frukosten var över.

— Vad tror du annars att jag kommit hit för, hela den långa vägen från Kalkutta, tant lilla? Men jag vill bara låta underrätta systrarna om att jag anlänt, ty de vänta mig ej förrän i morgon, som du vet, och det skulle bli ett förfärligt liv i kyrkan, om pojkarna finge se mig utan att de visste av det förut.

— Jag skall skicka Ben dit över och du kan själv titta in till Myra; det hinner du gott med, och det skall göra henne så glad.

Doktor Alec begav sig av med detsamma, och de sågo honom sedan ej förrän den gamla vagnen stod för dörren och tant Plenty just kom frasande i sin söndagsdräkt nedför trappan, med Rosa liknande en liten svart skugga bakom sig.

— Och så foro de av i all sin ståt; onkel Alec fick ej behålla hatten på huvudet många minuter i taget, ty alla han mötte logo och bugade sig och hälsade honom med så mycken munterhet, som dagens helighet tillät.

Det visade sig snart att det varit klokt av onkel att underrätta de sina om sin ankomst, ty gossarna, som ej frågade efter varken tid eller rum, voro i en sådan jäsning att de äldre sutto i en beständig ångest att något opassande utbrott skulle inträffa. Det var rent av omöjligt att hålla dessa fjorton ögon ifrån onkel Alec, och man har svårt att tro de förfärliga saker, som bedrevos under predikan.

Rosa vågade snart ej se upp, ty de otäcka pojkarna gåvo luft åt sina känslor genom att göra alla möjliga tecken och gester åt henne, tills hon ej visste om hon skulle skratta eller gråta däråt. Charlie gjorde miner av hänryckning åt henne bakom moderns solfjäder; Mac pekade helt ogenerat på den kraftfulla gestalten bredvid henne; Jamie satt och stirrade på honom, tills Rosa trodde att de stora ögonen skulle trilla ur hans huvud; Geordie föll över en pall och tappade tre böcker i pur förtjusning; Will ritade sjömän och kineser på sina rena manschetter och visade dem för Rosa, till hennes stora förtvivlan; Steve hade så när narrat hela sällskapet att brista ut i gapskratt, då han med mycken iver trakterade sin näsa med luktvatten och salter för att visa hur tillintetgjord han var av glädje och överraskning.

Rosas enda räddning var att försöka fästa sin uppmärksamhet vid onkel Mac, en stor och tjock flegmatisk man, som tycktes fullkomligt omedveten om den oreda som rådde omkring honom och helt lugnt satt och tog sig sin lilla lur i ena hörnet av sin bänk. Detta var den enda av onklarna som Rosa hade träffat på många år, ty onkel Jem och onkel Steve, tant Jessies och tant Claras män, voro till sjöss, och tant Myra var änka. Onkel Mac var köpman, mycket rik och mycket arbetsam och mycket tyst och stilla i hemmet, ty då kvinnfolken voro honom så överlägsna till antalet vågade han ej öppna sin mun, utan lät sin hustru styra med oinskränkt makt.

När gudstjänsten var slut begav sig onkel Alec så fort som möjligt ut, och så fingo då äntligen alla pojkarna var sin duktiga omfamning, under det systrarna med hjärtliga handslag, strålande ansikten och glada hjärtan bådo honom vara välkommen hem. Rosa var nära att bli ihjälklämd vid denna stora uppståndelse, men lyckligtvis kom onkel Mac till hennes hjälp och satte henne i vagnen för att hon riktigt skulle vara i säkerhet.

— Nu, flickor, få ni alla lov att komma och äta middag med Alec, Mac också förstås. Men jag kan inte be pojkarna, ty vi väntade ju inte den kära gossen förrän i morgon, som ni vet, så jag har inte gjort några förberedelser.

— Låt gossarna gå hem, de kunna gärna vänta tills i morgon, ty jag får säga att jag verkligen var både ond och ledsen över deras uppförande i kyrkan, sade tant Plenty i det hon steg upp i vagnen efter Rosa.

På vilket annat ställe som helst skulle de besvikna gossarna ha upphävt en högljudd klagolåt; nu murrade de bara och gjorde invändningar, tills doktor Alec gjorde slag i saken genom att yttra:

— Se så, pojkar, ni ska nog få ta skadan igen i morgon, om ni bege er av hem tyst och beskedligt. Och gör ni det inte — ja, inte ett grand ska ni då få ur mina stora koffertar.