Rosa eller De åtta kusinerna/Kapitel 02

←  Två flickor

Rosa eller De åtta kusinerna av Louisa May Alcott Översättare: Bertha Sandlund Kusinerna

Onkel Alec  →

ANDRA KAPITLET.
Kusinerna.

Rosa kröp tillbaka in i serveringsrummet så fort som möjligt och vederkvickte sig där med att göra grimaser åt Debby, under det hon hämtade sig litet och sökte ingiva sig själv mod att trotsa faran. Därpå smög hon sakta genom salen och tittade in i förmaket. Hon såg ej till någon människa och allt var så tyst, att hon var övertygad om, att främmandet var i övre våningen. Hon steg därför helt djärvt igenom den halvöppna dörren in i förmaket, där hon fick se en syn, som så när hade kommit henne att mista sansen.

Där stodo sju gossar uppställda i en rad — av alla åldrar och alla storlekar, alla ljushåriga och blåögda, alla i full skotsk dräkt, och alla leende, nickande och sägande med en mun: »God dag, kusin, hur mår du?»

Rosa flämtade efter andan och såg sig ängsligt omkring, som om hon ämnade taga till flykten, ty hennes förskräckelse fördubblade antalet, och hela rummet föreföll henne uppfyllt av pojkar. Men innan hon ännu hunnit sätta i väg, steg den största gossen fram ur ledet och sade vänligt:

— Var inte rädd, det är bara dina kusiner, som kommit hit för att välkomna dig. Jag är chefen, Archie, till din tjänst.

Han räckte henne handen, och Rosa lade helt blygt sin lilla hand uti den bruna näven, som slöt sig omkring den lilla tingesten och kvarhöll den, under det Archie fortsatte presentationen.

— Vi ha kommit i full gala, ty det bruka vi alltid vid högtidliga tillfällen. Jag hoppas, det faller dig i smaken. Nu ska jag tala om för dig, vilka de där gökarna äro, och sedan bli vi nog snart klara. Den långbente där är prins Charlie, tant Claras pojke. Hon har bara en, och därför, ser du, är han någonting särdeles rart. Den här gamla pojken är Mac, bokmalen, och den där fina petiga fröken är Steve, sprätten — var så god och se bara på hans handskar och chevelyr — de äro tant Janes pojkar, och ett par riktiga guldgossar ska du tro. De där tre pysarna äro mina bröder, Geordie, Will och lille Jamie. Nu, mina raska gossar, träd nu fram och visa att ni äro belevade.

Vid denna befallning framsträcktes till Rosas stora förtvivlan ännu sex händer, vilka hon insåg att hon måste trycka allesammans. Det var ett svårt ögonblick för den blyga flickan, men då hon tänkte på, att gossarna voro hennes släktingar, som kommit för att välkomna henne, försökte hon besvara deras hälsning så hjärtligt som möjligt.

Då denna imponerande ceremoni var över, bröts ledet, och båda rummen tycktes ögonblickligen fulla med pojkar. Rosa tog hastigt sin tillflykt till en stor länstol och satt där och betraktade inkräktarna och undrade, när hennes tant skulle komma till hennes bistånd.

Liksom om gossarna ansågo sig förpliktade att uppfylla sin skyldighet, hur tryckande den än kunde förefalla, stannade var och en av dem bredvid hennes stol, när de kommo där förbi, gjorde en kort anmärkning, fick ett ännu kortare svar, och smög sig därpå undan med en min av lättnad.

Archie var den första som kom, Han lutade sig över ryggstödet på stolen och anmärkte i en beskyddande ton:

— Det är riktigt roligt, att vi ha dig här nu, kusin; jag hoppas att du skall komma att trivas bra.

— Det tror jag nog.

Mac strök luggen ur ögonen, var nära att ramla över en pall och frågade helt tvärt:

— Har du några böcker med dig?

— Fyra koffertar fulla. De äro i biblioteket.

Mac försvann ur rummet, och Steve framträdde, intagande en ställning, som gjorde hans dräkt full rättvisa, och sade med ett artigt leende:

— Vi voro mycket ledsna att vi ej fingo se dig i onsdags. Jag hoppas din förkylning är bra nu.

— Ja, tack, och ett leende krusade Rosas läppar, när hon påminde sig, hur hon gömt sig under täcket. Med en känsla av, att han blivit emottagen med påfallande bevis på uppmärksamhet, drog sig Steve helt stolt tillbaka, och prins Charlie gick dristigt fram över golvet och sade i en ledig och otvungen ton:

— Mamma hälsar så mycket till dig och hoppas, att du är så bra nu, att du kan komma över till oss någon dag i nästa vecka. Det måtte vara katten så tråkigt här för en sådan liten stackare som du.

— Jag är tretton och ett halvt år, fast jag ser så liten ut, utbrast Rosa, plötsligen glömmande sin blyghet för den harm denna förolämpning orsakade henne.

— Jag ber om förlåtelse, min nådiga; det skulle jag aldrig kunnat gissa, sade Charlie och spatserade åter skrattande därifrån, glad att ha lyckats få sin saktmodiga kusin att flamma upp litet.

Geordie och Will kommo tillsammans, ett par duktiga elva- och tolvåringar, som fäste sina stora blå ögon på Rosa och gjorde henne var sin fråga med en fart, som om de avskjutit en pil:

— Har du din markatta med dig?

— Nej, hon är död.

— Du skall väl ha en båt?

— Det vill jag hoppas, att jag slipper.

Varpå de båda vände henne ryggen och marscherade bort, och lille Jamie kom och frågade med barnslig öppenhet:

— Har du något gott med dig åt mig?

— Ja, en hel mängd konfekt, svarade Rosa, varpå Jamie steg upp i hennes knä, gav henne en smällande kyss och förklarade, att han tyckte mycket om henne.

Detta oväntade beteende gjorde Rosa litet bestört, ty de andra gossarna sågo på och skrattade däråt, och för att dölja sin förvirring sade hon till den unga inkräktaren:

— Såg du konstberidartruppen, som for förbi?

— När? Var? ropade alla gossarna på en gång med mycken livlighet.

— Strax innan ni kommo. Åtminstone tror jag, att det var konstberidare, ty jag såg ett slags röd och svart vagn och en mängd ponnyer och —

Hon hann ej längre, ty ett allmänt gapskratt avbröt henne, och Archie förklarade deras munterhet, i det han under kraftigt bemödande att hejda sitt skratt, yttrade:

— Det var ju vårt nya ekipage och våra ponnyer. Du får aldrig i din tid mera se skymten av dessa konstberidare, min kära kusin.

— Men det var ju en hel mängd, och de kommo med en sådan förfärlig fart, och vagnen var så röd och grann, sade Rosa för att förklara sitt misstag.

— Kom, så skall du få se alltsammans! ropade prinsen, och innan hon visste ordet av blev hon dragen ut i stallet och under mycket larm presenterad för tre ponnyer och det granna, nya ekipaget.

Hon hade aldrig förr besökt dessa regioner och hyste vissa tvivel angående det passande i att hon nu befann sig där, men när hon kom fram med att »tant kanske inte tyckte om det», utropade alla på en gång:

— Hon har sagt, att vi skola roa dig, och det kunna vi bra mycket bättre här ute, än då vi äro instängda i rummen.

— Jag är rädd att förkyla mig, då jag inte har någon kappa på mig, började Rosa, som visst icke hade något emot att stanna, men dock ej var riktigt i sitt element.

— Nej, det ska du visst inte, det skola vi nog dra försorg om, ropade pojkarna, under det en av dem tryckte ned sin mössa på hennes huvud, en annan knöt en grov tröja med ärmarna omkring hennes hals, en tredje var nära att kväva henne med en vagnsfilt och en fjärde öppnade dörren på en gammal kalesch, som förvarades där, under följande lilla tal till henne:

— Var så artig och stig in, min nådiga, och sitt här i all bekvämlighet, medan vi utföra någon liten muntration för er.

Och där satt Rosa helt ståtligt och hade mycket roligt, ty gossarna utförde en skotsk nationaldans med ett sådant liv och så mycken skicklighet, att hon ej kunde låta bli att klappa händerna och skratta av hjärtans lust, vilket hon ej gjort på många veckor.

— Nå, vad tycker du om det, min tös? frågade prinsen, då han kom fram till henne helt röd och flämtande efter balettens slut.

— Det var utmärkt! Jag har bara varit på teatern en enda gång, men den dansen var då inte hälften så vacker som denna. Vad ni måste vara för skickliga pojkar! sade Rosa, leende emot sina kusiner liksom en drottning emot sina undersåtar.

— Å ja, det är inte så utan; men det här var bara en liten provbit på våra talanger. Vi ha inte våra instrument med oss, annars skulle vi

sjunga för dig, spela för dig
en ljuvlig melodi!

svarade Charlie, som såg helt stolt ut över hennes lovord.

— Aldrig har jag vetat att vi äro skottar, det har pappa aldrig sagt något om, och inte tycktes han heller fråga något särdeles efter Skottland, annat än att han gärna ville, att jag skulle sjunga de gamla balladerna, sade Rosa, vilken det föreföll, som om hon helt plötsligt blivit förflyttad till Skottland.

— Det ha inte vi heller vetat förrän helt nyligen. Vi ha läst Walter Scotts romaner, och då påminde vi oss helt plötsligt, att farbror var skotte. Då letade vi reda på vår stams gamla familjeböcker, skaffade oss en säckpipa, klädde oss i skotska dräkter och satte oss med liv och lust in i saken, beslutna att göra vår ätt heder. Vi ha hållit på därmed någon tid nu, och det är mycket roligt, och de gamla tycka också om det.

Detta yttrade Archie från sätet på en annan vagn, dit han hade krupit upp, medan de andra klättrade upp framför och bakom honom för att deltaga i samtalet, under det de vilade sig.

— Jag är Fritz James och han Roderick Dhu, och vi skola leverera en batalj inför dina ögon endera dagen, och det ska jag säga dig är något riktigt storartat, tillade prinsen.

— Ja, och du skulle höra Steve spela säckpipa; det låter något det, ska du tro, ropade Will ned från kuskbocken, ivrig att framhålla de sinas talanger.

— Mac är den, som snokar upp de gamla legenderna och lär oss huru vi ska kläda oss riktigt, och så söker han reda på livade sånger och verser åt oss att sjunga och deklamera, passade Geordie på att säga, för att sålunda lägga ett gott ord för bokmalen, som var frånvarande.

— Nå, men vad kan då du, och Will sedan? frågade Rosa lille Jamie, vilken satt helt troget vid hennes sida, liksom om han ansåg det nödvändigt att hålla ögonen på henne, tills hon infriat sitt löfte och givit honom den omtalade konfekten

— Jo, jag är en liten page som springer ärenden, och Will och Geordie äro trupperna, när vi marschera, och hjortar när vi jaga, och förrädare, när vi ha lust att hugga av några huvuden.

— Nå, de äro då bra beskedliga, det måste jag tillstå, sade Rosa, varvid de båda ifrågavarande »användbara männen» strålade av stolthet och beslöto att, så snart som möjligt, utföra Wallace och Montrose för hennes enskilda nöje.

— Låt oss nu leka rymmare och fasttagare! ropade prinsen, svängande sig uppför en bjälke, efter att ha givit Steve ett dundrande slag på axeln.

Glömsk av sina handskar satte sprätten av efter honom, och de andra svärmade omkring åt alla håll med en fart, som om de varit riktigt angelägna om att bryta armar och ben av sig.

Detta var ett helt nytt och förvånande skådespel för Rosa, som nyss hemkommit från en stel och prydlig helpension. Hon betraktade sina viga kusiner med spänt intresse och tyckte till och med, att deras upptåg överträffade vad hennes avlidna kära markatta, Mops, kunnat åstadkomma.

Will hade just höljt sig med ära, då han från loftet handlöst kastat sig ned på huvudet och likväl kom riktigt på fötterna, då Phebe visade sig med kappa, huva och galoscher och en hälsning från tant Plenty, att miss Rosa genast skulle komma in.

— Det är bra, vi skola dra försorg om, att hon kommer in! svarade Archie, i det han medelst ett tecken gav de andra en befallning, vilken blev så hastigt åtlydd, att Rosa icke hann stiga ur vagnen, innan gossarna fattat tag i stången och dragit henne ut ur stallbyggnaden. Så bar det av omkring gården och fram till porten under ett skramlande och hojtande, som lockade två huvuden till ett fönster i övre våningen och kom Debby att utropa:

— Ja, ja, få se om inte de vilda pojkarna ta livet av den lilla svaga varelsen.

Men denna utflykt tycktes ha gjort den »lilla svaga varelsen» mycket gott, ty hon såg belåten ut, då hon rödblommig, glad och tillrufsad i hast sprang uppför trappan, där hon mottogs av tant Plenty, som såg helt förskräckt ut och bad henne för all del genast gå och lägga sig.

— Ack nej, tant lilla! Vi ha ju kommit hit för att dricka te med vår kusin, och vi ska vara riktiga änglar, om du låter oss stanna kvar, skreko gossarna, vilka ej endast fattat mycket tycke för sin kusin utan även voro allt annat än hågade att gå miste om sin tesupé, ty tant Plenty var väl känd för sin stora frikostighet.

— Nå, mina kära gossar, då ska ni väl få det då. Var bara stilla och snälla och låt Rosa gå och ta in sina järndroppar och snygga sig litet, och sedan ska vi väl se till vad vi kunna hitta på till kvällen, sade den gamla tanten och gick ut, beledsagad av en mängd föreskrifter för den utlovade måltiden.

— Äppelmos åt mig, tant lilla.

— Mycket russinkakor, snälla tant.

— Säg till åt Debby, att hon drar fram med de syltade päronen.

— Citronpudding är det bästa jag vet, tant lilla.

— Låt oss få pannkakor, det tycker Rosa bestämt om.

— Jag tror säkert hon tycker mer om tårta.

När Rosa en kvart senare kom ner, sedan hennes lockar blivit ordnade med tillbörlig omsorg och hon fått på sig sitt mest garnerade förkläde, fann hon alla gossarna strövande omkring i stora salen. Hon stannade på avsatsen i trappan för att taga en överblick av dem, ty hittills hade hon ej haft tillfälle att så noga betrakta sina kusiner.

Var och en hade en så karakteristisk sysselsättning, att hon ej kunde låta bli att le då hon betraktade dem. Archie och Charlie, som tydligen voro mycket goda vänner, promenerade fram och tillbaka i rummet, arm i arm, och visslade någon bekant melodi; Mac satt och läste i en vrå, med näsan så nära boken som möjligt; Steve stod framför spegeln, ivrigt sysselsatt med att ordna sitt hår; Geordie och Will höllo på att undersöka den gamla klockans inre mekanik, och lille Jamie låg på mattan nedanför trappan och sparkade med benen i vädret, färdig att begära sitt namnam i samma ögonblick Rosa skulle visa sig.

Hon gissade hans avsikt och förekom hans begäran genom att kasta ned på honom, där han låg, en handfull konfekt.

— Se där är hon nu och så fin som man kan önska, ropade Steve och kysste på fingret åt henne.

— Kom ned, min nådiga, teet är färdigt, tillade prinsen uppmuntrande.

— Jag skall föra henne till bordet, tillade Archie och bjöd henne armen med mycken vördnad, en heder som gjorde att Rosa rodnade och önskade att få springa dit upp igen.

Det var en mycket god supé och de båda äldsta gossarna ökade munterheten i hög grad genom att reta de övriga med dunkla häntydningar på någon intressant händelse som snart skulle inträffa. Någonting »utomordentligt roligt» förklarade de det vara, men för närvarande insvept i slöjan av den djupaste hemlighet.

Så snart måltiden var slutad begåvo gossarna sig hem, sjungande med full hals en av sina skotska sånger så länge man kunde höra dem.

— Nå, min vän, hur tycker du om dina kusiner? frågade tant Plenty, när den sista ponnyn skuttade om hörnet och skriket så småningom dog bort i fjärran.

— Åjo, ganska bra, men nog tycker jag bättre om Phebe.

Vid detta svar vred tant Plenty sina händer i förtvivlan och stultade upp till syster Peace för att meddela henne, att hon aldrig i tiden kunde lära att förstå detta barn, och att det var en välgärning att Alec snart skulle komma och befria dem från det stora ansvaret.

Uttröttad av aftonens ovanliga ansträngningar kröp Rosa upp i soffhörnet för att vila litet och tänka på den stora hemligheten, föga anande, att hon var den som allra först skulle få veta den.

Mitt i sina funderingar somnade hon och drömde, att hon åter var i sitt hem och låg i sin egen lilla säng. Hon tyckte att hon vaknade och såg sin far, som böjde sig ned över henne och viskade: »Min lilla Rosa», och hon svarade: »Ja, pappa», varpå han tog henne i sina armar och kysste henne med ömhet.

Så ljuv, så naturlig var hennes dröm, att hon vaknade upp därur med ett utrop av glädje och — befann sig i armarna på en solbränd, skäggig man, som tryckte henne till sitt hjärta och viskade till henne med en röst så lik hennes fars att hon omedvetet slöt sig närmare intill honom:

— Här har jag nu min lilla flicka, ty, ser du, jag är onkel Alec.