Rosa eller De åtta kusinerna/Kapitel 20
| ← Julen |
|
Rosa får något att göra → |
TJUGONDE KAPITLET.
Oro i lägret.
— Bror Alec, du tänker väl inte tillåta barnet att gå ut i denna förskräckliga köld? sade mrs Myra och stack in huvudet i biblioteket, där doktorn satt och läste tidningen en kall februarimorgon.
— Varför inte det? Om en klen sjukling, som du, kan uthärda det, så vet jag inte varför min duktiga flicka ej skulle kunna det, i synnerhet som hon är klädd därefter, svarade doktor Alec, med retsam förtrolighet.
— Men du har ingen idé om hur genomträngande blåsten är. Jag är då alldeles stelfrusen, sade mrs Myra och gned sin röda nässpets med handen.
— Ja, det undrar jag inte på, så länge du envisas att begagna kräpp och siden i stället för pälsverk och flanell. Rosa går ut i alla väder, och en timmes rask skridskoåkning kan inte göra henne någon skada.
Jag hoppas, att hon inte dröjer länge ute, ty vinden är verkligen bra skarp, och även hon skall snart bli genomfrusen, tänkte doktor Alec en halv timme senare, då han for till staden för att besöka de få patienter, vilkas vårdande han åtagit sig för gammal bekantskaps skull.
Och denna tanke kom på honom flera gånger under förmiddagens lopp, ty kölden var verkligen bitande och den gode doktorn frös trots sin tjocka björnskinnspäls. Men han hade stort förtroende till Rosas goda omdöme, och det föll honom aldrig in, vilken liten stackars martyr hon gjorde sig till.
Det förhöll sig nämligen så, att Mac hade gjort upp att möta henne på isen, då de skulle ha en storartad övning i skridskoåkning, så snart de få lektioner, han hade tillåtelse till, voro slut.
Hon hade lovat att vänta på honom, och hon höll sitt löfte med en ihärdighet, som hon sedan fick dyrt betala. Mac glömde nämligen alldeles sin överenskommelse, när lektionerna voro förbi, och fördjupade sig helt och hållet i ett kemiskt experiment, tills en gasexplosion tvingade honom att lämna sitt laboratorium. Då kom han plötsligen ihåg Rosa och ämnade genast skynda till hennes möte, men hans mor förbjöd honom att gå ut, emedan den skarpa blåsten var skadlig för hans ögon.
— Men, mamma, hon går där och väntar på mig i kölden, ty hon håller alltid en överenskommelse, och jag bad henne stå på sig tills jag skulle komma, förklarade Mac, som omöjligt kunde taga sina tankar från den lilla frusna varelsen, vilken han i inbillningen såg gå av och an på isen väntande på honom.
— Det är ju tämligen säkert, att onkel Alec inte låter henne gå ut på en sådan dag som denna. Och om han verkligen skulle tillåta det, så lär hon väl vara så klok, att hon kommer hit och hämtar dig, eller går hem, när hon ser att du inte kommer, svarade tant Jane och fortsatte läsningen av den lärda bok, varmed hon var sysselsatt.
Mac fick således lov att underkasta sig, och Rosa väntade troget, tills mlddagstimmen kom och övertygade henne att hon väntade förgäves. Hon hade gjort allt för att hålla sig varm, hade åkt skridsko, tills hon var både varm och trött, stod sedan och såg på, hur andra åkte, tills hon började frysa; försökte då att åter bli varm genom att trava fram och tillbaka på vägen, men misslyckades däri, tog sedan helt tröstlös sin tillflykt under en gammal tall för att tåligt bida. När hon äntligen begav sig hemåt, var hon alldeles stelfrusen och förmådde knappast streta sig fram genom stormen, som piskade henne helt obarmhärtigt.
Doktor Alec satt och värmde sig framför brasan i biblioteket, när ljudet av en kvävd snyftning kom honom att skynda till dörren och oroligt titta ut i salen.
Rosa låg skälvande framför spiseln, hennes ytterkläder voro till hälften avdragna, och hon vred händerna under ivriga bemödanden att avhålla sig från att gråta över den smärta, som värmen förorsakade hennes förfrusna fingrar.
— Vad är det, min älskling? ropade onkel Alec, och inom ett ögonblick låg hon i hans armar.
— Mac kom inte. — Jag kan inte bli varm — det gör så ont, så ont! Och efter en lång rysning brast hon ut i gråt. Hennes tänder skallrade, och hennes lilla näsa var så blå, att det var riktigt sorgligt att se.
Inom ett ögonblick hade doktor Alec lagt henne på soffan, insvept i hans björnskinnspäls; Phebe gned hennes kalla fötter, och han själv värmde hennes värkande händer. Tant Plenty tillagade en varm, välgörande dryck, och tant Peace skickade ned sin fotpåse och sin »couvre pieds» till »den lilla stackars ungen».
Full av oro och samvetskval sysselsatte sig doktorn med sin nya patient, tills hon förklarade, att hon var alldeles bra igen. Han tillät henne dock ej att gå upp till middagen, utan matade henne själv och glömde sedan alldeles bort sin egen hunger, då han satt och såg på henne, medan hon föll i en slummer, ty tant Plentys dryck hade en sömngivande verkan.
Så låg hon under flera timmar, ty slummern övergick till en tung sömn, och onkel Alec, som ej lämnat sin post, såg med deltagande oro, hur en feberrodnad började brinna på hennes kinder; hennes andedräkt blev häftig och ojämn, och då och då lät hon höra ett sakta kvidande, som om hon hade plågor. Plötsligen spratt hon upp ur sin sömn, och då hon fick se tant Plenty, som stod lutad över henne, räckte hon armarna emot henne, liksom ett sjukt barn, och sade matt:
— Ack, låt mig lägga mig till sängs.
— Ja, det är det allra bästa du kan göra, min vän. Bär upp henne strax, käre Alec, jag har varmt vatten i ordning, och sedan hon tagit ett skönt bad, skall hon få en kopp fläderte och bli inrullad i filtar, så sover hon nog bort förkylningen, sade den goda gamla tanten uppmuntrande och skyndade bort att utdela sina order.
— Har du några plågor, min älskling? frågade onkel Alec, då han bar upp henne.
— Det gör ont i sidan när jag andas, och jag känner mig så stel och besynnerlig. Men det är inte alls farligt, så var inte orolig, onkel, viskade Rosa och strök hans kind med sin lilla heta hand.
Men den stackars doktorn såg dock mycket orolig ut, och han hade orsak därtill, ty i samma ögonblick kom Dolly in i rummet med en sängvärmare, och Rosa, som ville skratta däråt, ansattes då så svårt av ett håll, att hon ej förmådde andas, utan i stället uppgav ett skrik av smärta.
— Pleuresi! suckade tant Plenty med huvudet nere i badkaret.
— O, är det farligt? frågade Phebe och var nära att släppa ett ämbar hett vatten i förtvivlan, ty hon hade ingen idé om sjukdom i allmänhet och tyckte, att detta lät alldeles förskräckligt.
— Tyst! befallde doktorn i en ton, som förekom allt vidare ordande om saken.
Men han var nära att förtvivla, när han såg Rosa, ty plågorna hade tilltagit, och varken badet eller de varma filtarna, eller sängvärmaren eller det kokheta fläderteet hade gjort någon nytta. Under flera timmars tid fick den arma Rosa ingen ro, och alla slags dystra aningar intogo dem, som omgåvo hennes sjuksäng med den ömmaste oro målad i sina ansikten.
Just under det svåraste anfallet kom Charlie i ett ärende från sin mor och mötte Phebe som kom nedför trappan med en senapsdeg, vilken ej hade skänkt någon lindring.
— Vad i alla dar står på? Du ser så ängslig ut, att man just kan bli rädd, sade han, då hon tecknade åt honom med handen att för all del låta bli att vissla.
— Miss Rosa är förskräckligt sjuk.
— Å tusan, är hon det?
— Svär inte, mr Charlie! Ja, det är hon visst det, och det är mr Macs fel. Och därmed berättade Phebe den sorgliga tilldragelsen i några få skarpa ord, ty i detta ögonblick var hon rasande på allt vad pojkar hette.
— Det ska jag ge honom för, det kan du lita på, sade Charlie, i det han hotande knöt handen.
Charlie lyssnade och hörde små utrop av smärta, som gingo rakt till hans hjärta och gjorde hans ansikte lika dystert som Phebes.
— O, onkel, snälla onkel, lindra plågorna och låt mig få ett ögonblicks ro! Tala inte om för gossarna, att jag är så otålig. Jag försöker nog att vara tålig, men det gör så ont, att jag inte kan låta bli att gråta.
Det kunde inte Charlie heller, när han hörde dessa avbrutna klagoljud. Men pojke som han var, ville han naturligtvis ej tillstå det och sade snäsigt, i det han for med rockärmen över ögonen:
— Håll inte den där fördömda tingesten rakt under näsan på mig, se så mina ögon rinna av senapslukten!
Tack vare doktorns skicklighet och hans biträdens iver blev Rosa litet bättre emot midnatten, och alla hoppades att det värsta var över. Phebe höll på att koka te i kakelugnen i biblioteket, ty doktorn hade glömt både att äta och dricka sedan Rosa sjuknade och tant Plenty envisades med att han skulle ta sig en god stärkande kopp te efter alla ansträngningarna. Plötsligt hörde Phebe en sakta knackning på fönsterrutan. Hon spratt till och såg upp samt varseblev ett ansikte som tittade in. Hennes fruktan försvann dock genast, ty hon såg snart, att det varken var ett spöke eller en bov, utan endast Mac, som såg helt blek och vild ut i månskenet.
— Kom och släpp mig in, sade han med låg röst, och när han kom in, grep han häftigt om Phebes arm och viskade hest:
— Hur är det med Rosa?
— Jo, Gud vare lovad, hon är bättre, svarade Phebe med ett leende, som verkade som det varmaste solsken på den stackars gossens oroliga hjärta.
— Och hon är alldeles bra i morgon igen?
— Nej, för all del! Dolly säger, att det blir bestämt »dramatisk» feber, om det inte blir lunginflammation, svarade Phebe helt olycksbådande.
Macs ansikte mulnade åter, och samvetskvalen började ånyo gnaga honom. Han suckade och sade tvekande:
— Jag kan väl inte få se henne?
— Nej, det är väl inte att tänka på så här dags på natten och när vi äntligen ha fått henne att somna.
Mac öppnade munnen för att säga någonting mera, då en stark nysning helt oförhappandes kom över honom, så att hela huset genljöd därav.
— Varför kvävde ni den inte? sade Phebe förebrående. Jag är övertygad, att ni har väckt henne.
— Inte kunde jag det, den kom så häftigt över mig. Men det var bara min vanliga tur! mumlade Mac och vände sig mot dörren för att gå, innan hans olycksbringande närvoro kunde hinna förorsaka mera skada.
Men en röst däruppifrån ropade sakta: — Mac, kom upp, Rosa vill träffa dig.
Och med ett språng var han uppför trappan, där hans onkel väntade på honom.
— Vad är det, som för dig hit vid denna tid, min gosse? frågade doktorn viskande.
— Charlie sade, att det var mitt fel, och att om hon dör, så har jag dödat henne. Jag kunde inte få en blund i mina ögon, och därför gick jag hit för att få höra hur hon mådde. Det är ingen som vet om det mer än Steve, sade han, med så mycken oro i både blick och röst, att doktorn ej hade hjärta att banna honom.
Doktorn hann ej säga något mera, ty en svag röst ropade: — Mac! — och doktorn viskade blott till honom: — Dröj ett ögonblick inne hos henne för att göra henne till viljes, och gå sedan igen, ty jag vill äntligen ha henne att sova. Och därmed förde han in honom i Rosas rum.
Det ansikte, som vilade på kudden, såg mycket blekt och barnsligt ut, och det leende, som välkomnade Mac, var mycket svagt, ty Rosa var i högsta grad utmattad och medtagen av plågorna, men hon kunde dock ej finna ro, förrän hon fått säga sin kusin några vänliga, tröstande ord.
— Jag kände igen din lustiga nysning, och jag gissade, att du hade kommit för att höra hur jag mådde, fastän det är så sent. Var inte orolig, jag är bättre nu, och det är mitt fel, att jag blev sjuk, inte ditt, ty jag behövde inte ha varit så dum och väntat i kölden, fastän jag hade sagt, att jag skulle göra det.
Mac skyndade att förklara saken, att överhopa sig med förebråelser och bedja henne att för all del inte dö, ty Charlies »uppläxning» hade gjort ett djupt intryck på den stackars gossen.
— Jag visste inte, att det var någon fara för mitt liv, sade Rosa och blickade upp på honom med ett allvarligt uttryck i sina stora ögon.
— Ånej, det hoppas jag också, att det inte är. Men ser du, det händer ju ibland, att människor gå bort så hastigt, och jag kunde inte få någon ro, förrän jag bett dig förlåta mig, stammade Mac, som tyckte, att Rosa redan i detta ögonblick liknade en ängel, där hon låg med det guldgula håret utslaget och ett uttryck av mild undergivenhet i det lilla bleka ansiktet.
— Jag tror inte att jag dör; onkel låter mig nog inte dö. Men om jag dör, så kom ihåg, att jag har förlåtit dig.
Hon betraktade honom med en mild blick, och då hon såg hur djup hans stumma sorg var, tillade hon sakta, i det hon böjde ned hans huvud:
— Jag ville inte kyssa dig i julas, Mac, men nu gör jag det, ty jag vill övertyga dig om, att jag förlåter dig och håller lika mycket av dig som förr.
Detta var för mycket för den stackars Mac; han kunde blott mumla några uttryck av tacksamhet och skyndade därpå ut ur rummet så fort som möjligt. Han famlade sig fram till soffan, som stod vid bortersta ändan av matsalen; där sjönk han ned och låg där, tills han föll i sömn, uttröttad som han var av sina bemödanden »att inte visa sig barnslig».