←  Oro i lägret
Rosa eller De åtta kusinerna
av Louisa May Alcott
Översättare: Bertha Sandlund

Rosa får något att göra
Förlikningen  →


[ 135 ]

TJUGUFÖRSTA KAPITLET.
Rosa får något att göra.

Hur farlig den sjukdom än må hava varit, som blev en följd av Rosas häftiga förkylning, så var hon dock snart återställd. Tant Myra lät naturligtvis ej övertyga sig, att faran var överstånden, och doktor Alec vårdade sin flicka med fördubblad ömhet och omsorg flera månader efteråt. Rosa tyckte, att det var ett verkligt nöje att vara sjuk, så snart plågorna voro över, ty under ett par veckors tid mådde hon som en liten prinsessa, där hon höll sig inne på [ 136 ]sitt rum, och var och en gjorde sitt bästa att roa henne, passa upp på henne och vaka över henne,

Men plötsligen blev doktorn kallad till en gammal vän, som var farligt sjuk, och då kände sig Rosa som en stackars fågel, vilken blivit berövad sin moders skyddande vinge. I synnerhet en eftermiddag fann hon sig ensam och övergiven, då tanterna togo sig sin middagslur, allt var tyst och stilla inomhus, och snön föll sakta därute.

— Jag skall gå och taga reda på Phebe, hon är alltid glad och sysselsatt och tycker om, att jag kommer och hjälper henne. Om Dolly är ur vägen, så kunna vi koka knäck och överraska gossarna, när de komma, sade Rosa till sig själv, i det hon lade bort sin bok och kände sig mycket livad för något slags sällskap.

Hon hade den försiktigheten att titta in genom matluckan, innan hon gick ut i köket, ty Dolly tillät ej någon kokning när hon var i närheten, Men farvattnet var fritt och ingen annan syntes till än Phebe, som satt vid bordet, med huvudet vilande på sina armar och, som det tycktes, försänkt i sömn. Rosa ämnade just skrika till och väcka henne, då Phebe lyfte upp huvudet, torkade sina våta ögon med det blå förklädet och med beslutsamhet i min och och åtbörder började arbeta på något, som tycktes intressera henne särdeles mycket. Rosa kunde ej få reda på vad det var, och hennes nyfikenhet blev mycket retad. Phebe skrev nämligen med en sprättande penna på några bitar gråpapper, och det såg ut som om hon kopierade något ur en liten bok.

Jag måste veta vad den kära flickan har för sig och varför hon gråter och kniper ihop läpparna och arbetar av alla sina krafter, tänkte Rosa och glömde både knäck och allt annat samt sprang omkring till dörren och gick in i köket. Hon sade helt glatt i det hon inträdde:

— Phebe, jag vill så gärna ha något att göra. Kan jag inte få hjälpa dig med något, eller tycker du kanske, att jag är i vägen? — Låt mig se, vad du gör. Jag lovar att inte tala om det, om du inte vill att Dolly skall veta det.

— Jag håller bara på med att försöka lära mig litet, men jag är så dum, att det går inte mycket framåt, svarade Phebe och lät med motvilja Rosa undersöka de dåliga material varmed hon arbetade.

En bit av en griffeltavla, ett par griffel- och blyertsstumpar, en gammal almanack till läsebok, några bitar gråpapper, som hon stru[ 137 ]kit och sytt ihop till en skrivbok, och åtskilliga recept, skrivna med tant Plentys tydliga stil, till förskrift — detta tillika med en liten flaska bläck och en rostig penna var Phebes hela uppsättning.

— Hör på mig nu, Phebe, jag har fått en idé, som du inte får sätta dig emot, ty då blir jag mycket ond. Jag önskar ju någon sysselsättning, och nu tänker jag lära dig allt vad jag kan. Du skall inte tro att det är så fasligt mycket, utan det är ganska snart gjort, sade Rosa skrattande och slog armen omkring Phebes hals samt strök det lena, mörka håret med den lilla handen, som fann ett sådant nöje i att göra gott.

— Ack, vad det skulle vara förtjusande! utropade Phebe, vars ansikte strålade vid blotta tanken därpå. Det mulnade dock snart åter, och hon tillade helt fundersamt: Jag är bara rädd, att det är orätt av mig att antaga ert anbud, miss Rosa. Det tar upp mycken tid, och dessutom skulle kanske doktorn inte tycka om det.

— Han vill inte, att jag skall studera så mycket, men han har aldrig sagt ett ord om, att jag inte får undervisa, och det tror jag rakt inte att han har något emot. I alla fall kunna vi ju försöka tills han kommer hem. Packa därför ihop dina saker och kom genast upp på mitt rum, så börja vi med detsamma. Jag tycker, att det skall bli mycket roligt, och du skall få se, att vi komma att få riktigt trevliga stunder, sade Rosa ivrigt.

Phebe läste ganska bra, ehuru hon då och då stapplade vid några svårare ord samt lät somliga stavelser få en besynnerlig tonvikt, vilket mycket retade Rosas skrattmuskler, ehuru ej en min förrådde hennes munterhet. Lektionen i stavning, som följde därefter, var litet kinkigare. Phebes kunskaper i ortografien voro mycket obetydliga, och vad grammatiken beträffar, så var den alldeles främmande för henne, ehuru hon påstod, att hon försökte av alla krafter att tala som »herrskapsfolk», så att Dolly förklarade henne för »en högmodig varelse, som inte visste att hålla sig på sin plats».

När det kom till räknelektionen, blev den lilla lärarinnan helt överraskad, då hon fann att hennes elev räknade ut ett och annat fortare än hon själv. Phebe hade nämligen övat sig att summera ihop kolumnerna i bagarens och slaktarens böcker, tills hon räknade så fort och korrekt, att Rosa var förvånad däröver och fann, att i denna kunskapsgren skulle eleven snart komma att överträffa lärarinnan, om hon fortsatte att gå framåt på detta vis. Rosas beröm uppmuntrade Phebe mycket, och de fortforo flitigt med sitt arbete [ 138 ]och blevo så intresserade därav, att de ej märkte hur tiden förflöt, förrän tant Plenty kom in, och då hon såg de båda huvudena nedlutade över samma griffeltavla, ropade:

— Vad i alla mina dagar är det ni hålla på med, barn?

— Lektioner, tant. Jag håller på att undervisa Phebe, och det är mycket roligt! ropade Rosa och såg upp helt strålande.

Men Phebe var ännu mer strålande, ehuru hon med en orolig blick tillade:

— Kanske att jag borde ha bett om tillåtelse först? Men när miss Rosa gjorde mig detta förslag, var jag så lycklig, att jag glömde allt annat. Skall jag kanske sluta igen?

— Det skall du visst inte, barn; det gläder mig att se, att du tycker om att lära dig något nyttigt och att Rosa hjälper dig därmed. Min salig mor brukade alltid sitta och arbeta med sina tjänstflickor omkring sig och lära dem många nyttiga saker på det gamla goda viset, som numera kommit ur bruk. Försumma bara inte ditt arbete, min vän, och låt inte böckerna avhålla dig från att sköta dina sysslor.

På detta sätt togo lektionerna sin början, och under en veckas tid fortforo de till mycket nöje och stor nytta för båda parterna. Phebe var nämligen en mycket läraktig elev och kom till sina lektioner som till ett stort nöje, under det att hennes unga lärarinna gjorde sitt bästa att bli värdig den höga tanke, hennes elev hade om henne, ty Phebe var fullt och fast övertygad, att Rosa var den skickligaste lärarinna som fanns.

Rosa hade sina små funderingar, hur hennes onkel skulle upptaga saken, och satte ihop ett finurligt tal, som genast skulle övertyga honom, att det var det nyttigaste, hälsosammaste och mest förtjusande företag som någonsin blivit påhittat. Men hon fick aldrig något tillfälle att komma fram med detta tal, ty doktor Alec kom över henne så oväntat, att det helt och hållet föll henne ur minnet.

Hon satt på golvet i biblioteket, fördjupad i läsningen av en tjock bok, som låg öppen i hennes knä och hade ingen aning om den länge efterlängtades ankomst. Men plötsligen möttes två stora varma händer under hennes haka och drogo hennes huvud sakta bakåt, så att någon, som stod bakom, kunde komma åt att giva henne en hjärtlig kyss på vardera kinden, under det en faderlig röst halvt förebrående sade till henne:

— Varför sitter min flicka här och gräver ned sig i allvarliga [ 139 ]studier i stället för att skynda emot sin gamle onkel, som inte kunde stå ut en minut längre henne förutan?

— O, onkel, vad jag är glad, och vad jag är ledsen! Varför lät du oss inte veta, vid vilken tid du skulle vara här, eller ropade på mig i samma ögonblick du kom? Jag har ju längtat så mycket efter dig hela tiden och nu är jag så lycklig att ha dig här igen, att jag vore i stånd att krama ihjäl ditt gamla kära lockiga huvud! ropade Rosa, lät boken med en duns falla i golvet och sprang själv upp med ett skutt, som förde henne rakt i onkel Alecs armar, där hon kvarhölls i en omfamning, sådan en man endast giver den käraste varelse han äger i världen.

— Har du haft det trevligt, onkel? Lyckades du rädda den stackars frun? Är du inte glad att vara hemma igen hos din flicka, som längtar att få plåga dig som vanligt?

Sedan doktorn jakande besvarat alla dessa frågor, tillade han:

— Men tala nu om för mig vad du haft för dig, lilla synderska? Tant Plenty säger, att du vill rådfråga mig angående något nytt och märkvärdigt företag, som du vågat sätta i verket under min frånvaro.

— Hon talade väl inte om det, onkel?

— Inte ett ord har hon sagt därom, mer än att du undrade litet hur jag skulle upptaga saken, och att du därför själv ville göra din bekännelse och avväpna mig, som du vanligen försöker göra, ehuru det sällan lyckas dig. Se så, ja! Ut med det nu och bered dig på det värsta.

Och nu berättade Rosa, på sitt allvarliga, intagande sätt, hur hon börjat giva Phebe undervisning. Hon talade mycket om sin elevs törst efter vetande, och vilket nöje det gjorde henne själv att kunna hjälpa henne litet.

— Du lilla sluga snärta! Det är således på detta vis du vill lura mig, eller hur? Detta kallas inte att studera, kan jag förmoda?

— Nej, sir, det kallas att undervisa, och jag försäkrar dig, att jag tycker mycket mera om det, än om jag fick något riktigt roligt blott för mig själv. För övrigt vet du, onkel, att jag har lovat att vara en syster för henne, och då måste jag naturligtvis hålla mitt löfte, svarade Rosa och såg både orolig och beslutsam ut, där hon stod och väntade på sin dom.

Men hennes sak var redan vunnen, ty hon hade på ett så gripande sätt beskrivit den gamla griffeltavelbiten och gråpappersskrivboken, att det gjorde ett djupt intryck på hennes förträffliga [ 140 ]onkel. Innan hennes berättelse var slut, hade han bestämt sig för att skicka Phebe i en skola och förebrådde sig mycket att han, i sin kärlek till den ena flickan, hade glömt sina plikter mot den andra. När därför Rosa hade slutat sin redogörelse och bjöd till att antaga ett så ödmjukt bedjande utseende som möjligt, svarade han med värme och innerlighet:

— Jag har inte det allra ringaste att invända. Jag hade verkligen börjat tycka, att du kunde få återtaga dina studier, måttligt förstås, eftersom du nu tyckes vara så rask och duktig; detta är ett förträffligt tillfälle att pröva dina krafter. Phebe är en bra och förståndig flicka, som nog skall ta sig fram i världen, om vi blott hjälpa henne litet på väg, och så snart hon kommit sig något för, skall hon få gå i skolan, och det så länge hon har lust därför. Hur tycker du om detta att börja med?

— Det blir förtjusande, onkel, ty det är hennes hjärtas livligaste önskan att få lära något, och hon skall bli överlycklig, när jag talar om det för henne. Får jag göra det, snälla onkel? — Jag tycker att det skall bli så roligt att se den rara flickan spänna upp sina stora ögon och klappa händerna av förtjusning, när hon får höra den glada nyheten.

Men plötsligen stannade hon och frågade helt allvarsamt:

— Vem skall övertaga Phebes arbete, när hon börjar skolan? Jag vill gärna göra det, om jag bara kan.

— Kom hit, så skall jag tala om för dig en hemlighet. Ser du, stackars Dollys gikt börjar bli så svår och hennes lynne likaså, och därför ha tanterna beslutat att ge henne pension och låta henne bo hos sin dotter, som är mycket bra gift. Jag talade med henne häromdagen och hon ville mycket gärna taga modern till sig. Således blir här en stor förändring till våren, ty vi få lov att ha både ny kokerska och ny husa, om vi kunna finna några som anstå våra kära släktingar.

— Ack, onkel, hur skall jag bära mig åt utan Phebe? Kan hon inte få bo kvar här, så att jag åtminstone kunde få se henne ibland? Jag skulle gärna betala för henne för att få ha henne kvar här, ty jag är fästad vid henne.

Doktor Alec skrattade riktigt gott åt detta förslag och gladde därpå Rosa med den förklaringen, att det var meningen att Phebe fortfarande skulle vara hennes kammarjungfru, men ej ha andra åligganden än sådana, som hon kunde förrätta mellan skoltimmarna.

— Ser du, hon är en liten stolt varelse, ehuru hennes sätt är så [ 141 ]ödmjukt och tillbakadraget, och jag är övertygad, att hon inte en gång av oss skulle vilja mottaga några nådegåvor, utan önskar på ett eller annat sätt göra sig förtjänt av vad vi giva henne. Därför tycker jag, att detta arrangemang gör allting klart och bra, och hon kan nu betala sin skolavgift genom att lägga upp dina gyllene lockar så många gånger om dagen du önskar. Nå, hur behagar dig detta?

— Ack, onkel, dina planer äro ju alltid både kloka och goda! Det är därför alla människor låta dig få din vilja fram, då det alltid blir bra till slut. Jag vet rakt inte hur andra flickor bära sig åt, som inte ha en onkel Alec! svarade Rosa, med en medlidandets suck för de arma varelser, som gått miste om en sådan gåva.