Rosen på Tistelön/Del I/Kapitel 10

←  Nionde kapitlet

Rosen på Tistelön av Emilie Flygare-Carlén Tionde kapitlet

Elfte kapitlet  →

Tionde kapitlet.

Låna mig dina, bror — mina äro så dunkla! sade gumman Arnman och sträckte ut handen efter löjtnant Pers glasögon… Jag kan för mitt liv inte begripa vad det här är för slag? Fru Katrina vände med försiktighet ett brev mellan tummen och pekfingret.

— Ja, det är anmärkningsvärt nog! yttrade gubben Askenberg, lika nyfiken som hans granne. Såvitt jag kan erinra mig, har fru syster inte erhållit något brev sedan strax efter salig Arnmans försvinnande, och det blir i höst fem år sedan.

Nu vecklades brevet upp och lästes högt.

”Min ärade fru!

Jag vet icke om en gammal vän till den hederlige Arnman ännu ihågkommes av hans hustru, men…”

— Jag skall väl se på underskriften! avbröt fru Katrina sig själv och stavade ihop det något krångliga namnet: ”Isak Gabriel Palmqvist” … ack, den välsignade mannen kan jag visst inte glömma! En ärans man var han och är det väl ännu, tullförvaltarn i H., käraste herr bror — det var inte en man att glömmas, det! Bror minns väl hur Arnman alltid berömde honom? Han var, på den tiden vi hade vår station i H., min salig gubbes förman, liksom Arnman, skam att själv ta fram det, just var tullförvaltarens högra hand. Men låt se, hur var det nu igen:

”… jag har i friskt minne såväl er själv, min bästa fru, som ert förträffliga kaffe, era vackra balsaminer och er raske son…”

Nu tog gumman Arnman till näsduken. —

”Min kära fru Arnman! Det tunga öde, som träffat frun, har jag av innersta hjärta beklagat, men jag vill ej tala därom, för att icke på nytt uppriva såren. Nog av: Arnman var en rättskaffens och redlig man. Han skötte sin tjänst som en karl och uppoffrade sig, kanske av överdrivet nit. I denna mörka sak ser endast Gud, och han dömer.

Jag har underrättat mig om fru Arnmans omständigheter, och hört att, vad dagligt bröd beträffar, nöden icke stått för dörren. Gud har givit frun ett gott stöd i den gamle, redlige löjtnant Askenberg, och jag är säker, att han icke heller försummat sin väns son. Vad jag således nu egentligen hade till ärende, var att tala några ord om min önskan att kunna göra något för gossens framtid. Har han lust för handeln, så vill jag skaffa honom någon fördelaktig plats, men står hans håg till tullväsendet, så är jag just för närvarande i behov av en skicklig skrivare. Sina bristande kunskaper i sin nya befattning är jag säker han ersätter genom flit och beredvillighet. Utan bekymmer kan fru Arnman med fullt förtroende lämna ynglingen i mina händer. Om mitt förslag antages, vore önskligt att han kunde vara här inom loppet av ett par veckor.

Med gammal vänskap tecknar
Isak Gabriel Palmqvist.”

— Ja, se det var något det! utbrast gumman Arnman med tindrande blickar, i det hon tog glasögonen av näsan och återräckte dem till gubben Askenberg. Se bara, hjärtanes bror, huru Herren håller sin hand över de faderlösa och tröstar änkor uti deras bedrövelse! Först skickar oss den gode guden vår käre löjtnant Per, som varit oss ett troget stöd i lust och nöd! Och nu, då jag i mitt hjärta dagligen suckat: Vad månde det bliva av detta barnet? Han är nu stora gossen, hela nitton år! — Se, då såg han, som all nöd kan hjälpa, till våra bekymmer.

— Nå, nå, det är väl inte så illa med Arve heller! Han har ju inte förgäves kastat bort sin tid. Och att han icke redan är styrman och karl för sin hatt, det är åtminstone varken hans eller min skuld, utan helt simpelt systers, som alltid lagt sig emot hans håg för sjön. Att han räknar, skriver och har kunskaper dubbelt upp för en tullskrivare, därför kan han tacka sin hemmavaro. Och genom sina resor med den nye kustuppsyningsmannen har han vunnit vana och skicklighet för yrket, ifall han skulle komma att en gång gå i sin fars fotspår.

— Kära hjärtandes, bror, tag ej så illa vid sig, det var inte så menat som bror tar det! sade fru Katrina, helt nedstämd vid det oväntade fallet, att löjtnanten blev allvarsamt ond. Men se gubben Askenberg hade, och det med rätta, sin egenkärlek såväl som andra människor, och därför kände han en livlig förtrytelse däröver, att fru Arnman kunde anse Arves hemmavaro såsom någon så stor olycka.

Men snart avväpnades gubbens vrede, och i det han tog pipan ur munnen, sade han helt fryntligt: — Ursäkta, om gubben förgick sig! Men på gossen går det ingen nöd.

— Ja, herregud, inte vill jag bestrida det, käre bror! Jag ville bara i all enfald säga min tanke, att det bästa är bra. Inte kunde det i längden vara nyttigt, att han ej komme ut i världen, Det gör de unga gott att själva pröva på krafterna, och vad dugligheten beträffar, hoppas jag, att verket skall prisa mästarn.

Fru Katrina nickade vid dessa ord betydelsefullt åt löjtnanten, vilken genom denna artiga vändning kände sig fullkomligt försonad. — Jag kan undra, sade han, liksom ingenting förefallit, när vi ha vår Arve hemma?

— Ab, det blir väl varken i dag eller i morgon! menade fru Katrina och bjöd löjtnanten en pris. Han är liksom förhäxad i sälskyttet, men så får han också rätt vackra slantar, och ståtlig ser han ut, min vackre pilt, när han kommer med sin höga sälskinnsmössa på huvudet och väskan över axeln. Många gånger, då jag får se honom, komma mig just tårarna i ögonen, Han påminner mig om salig Arnman, när han första gången friade till mig.

— Första gången? inföll löjtnanten. Gav fru syster honom avslag?

— Kära bror, var och en har väl haft sina svagheter i världen. Det var en tid, då jag i lättsinnigt oförstånd lyssnade på förföriskt prat av granna herrar. Salig Arnman, som då tagit avsked från flottan och var tullvaktmästare, tycktes mig alltför enkel. Men jag fick kopporna, och sen var det alldeles förbi med mitt fagra skinn. När jag först kom upp efter sjukdomen, grät jag ögonen så röda, att jag blev fulare än jag var. Och sedan grät jag i lång tid ej mindre bittert för att jag blev sittande ensam. Men min prövning var min lycka.

— Nå, det skall bli roligt att höra huru därmed förhöll sig! sade gubben Askenberg och makade sin stol närmare fru Katrinas.

— Jo, det var en vacker aftonstund… jag minns det så väl som om det hänt i går. Vi hade just råg ute, och jag satt på gården och nystade garn, för att vakta säden för våra höns. Nå, som jag säger, så satt jag där och nystade och tänkte, att det hade varit bättre, om jag inte försmått tullvaktmästarens giftermålsanbud. Han menade ärligt med mig och skulle säkert lika mycket haft mig kär i min olyckas dagar — bror förstår, att jag då ännu ansåg som en olycka att ha förlorat min skönhet — som i mina bästa solskensdagar. Men nu voro flera år förgångna sedan dess. Arnman hade fått en tulljakt och kallades löjtnant och brydde sig nog inte om den, som ej bättre skattat sin lycka. Ja, just så flögo tankarna omkring, då någon sakta bakifrån rörde mig på axeln. Jag såg mig om och hade så när skrikit högt av glädje, då jag fick se salig Arnman stå där så mild i synen och buga sig för mig. Men med ens for mig i minnet kopporna. ”Det var ett nöje att se jaktlöjtnanten!” sade jag, steg upp och neg det djupaste jag förmådde i mitt hjärtas stora förlägenhet.

”Det var mycket längesedan jag träffade jungfru Dalstedt”, sade han, ”jag hoppas att allt står väl till”. Vid de orden hade jag så när brustit i gråt, men jag tog mod till mig och bad honom i stället för svar att stiga in. Far var i verkstaden, men jag skulle underrätta honom om besöket.

Nu var då bekantskapen förnyad, och sedan kom Arnman var eviga vecka. Men hur kär jag än redan då höll honom, emedan jag börjat inse hans stora värde, ville jag ändå ej låta honom märka det ringaste, ty ännu var där så mycket högmod kvar, att det kostade på att ”bita i försmådd kaka”, och på det sättet var han länge i ovisshet om han skulle göra andra försöket. Men slutligen drog kärleken honom så starkt i armen, att han fattade beslut att fria på nytt. En förmiddag, vid den tiden min far plägade vara i verkstaden, snyggade Arnman upp sig och begav sig från sitt. Medan han gick nedför trappan, sade han i sitt sinne: ”Om jag först möter en käring, då vänder jag om, ty det bådar otur och förtret, men möter jag en hund, det är lycka, och då går jag fram”. Och ser nu bror, att Vår herre hade sin hand med i spelet. Gubben hade knappt vänt om första hörnet, förrän borgmästarens stora Karo kom springande mot honom och viftade med svansen så vänligt och förtroligt. Med glatt hjärta gick han då över kyrkogården och in till vårt. Nu skall bror veta, att jag satt i sidokammaren och siktade mjöl och hade händelsevis kommit att knyta om huvudet en gulrosig sidenduk, som Arnman aftonen förut glömt kvar. Han plägade alltid komma om aftonen, när jag slutat mina göromål, och därför kan bror tro, att jag blev ”kors i bröstet”, då herr jaktlöjtnanten dristigt stiger in och säger: ”Håll till godo, jungfru Majsen! Duken klär så väl, att den aldrig borde komma dän.” ”Jag ber om ursäkt”, sade jag och drog duken hastigt från huvudet, ”det var bara ett misstag: jag tyckte i brådskan att det var fars.” Men jag var ej van att ljuga, och därför steg mig också skamrodnaden upp i ansiktet.

”Kära lilla”, började han igen och sökte få tag i min hand, som alldeles mjölade ner hans nya svarta kläder, ”Gud give att jag finge skänka något mera än denna småsak! Jag vill inte tala om den snön, som föll i fjor, mitt frieri för några år sedan, men om jag nu finge bjuda jungfru Majsen min person och hon toge den till godo, skulle ingen vara lyckligare än jag.”

Då satt hjärtat i halsgropen. Jag tänkte på mitt högmod, på straffet, de stygga kopporna, och Gud vet vad och drog mig så i all ärbarhet bakom mjöltunnan, ty jag skämdes att säga ja. Men salig gubben, som rätt väl såg vad klockan var slagen, kom mig allt närmare och närmare, tills Gud allena vet hur det gick till, han fick mig om armen och, mjölig som jag var, förde han in mig i stugan. Far hämtades, och då han fick höra varom frågan var, tog han av sig nattmössan och sade amen — och så var allt i god ordning och jag trolovad.

— Det där var en riktigt nöjsam historia, syster, sade löjtnanten och strök sig om hakan, riktigt nöjsam! Jag tror nog det var en lycka, att den fina jungfru Majsen fick kopporna.

— Ja men, var det så! Högmod går för fall, men Gud straffade mig i sin mildhet med den lindrigaste agan. Efteråt har jag först insett det och kommit till den slutsatsen, att någon värre olycka lätteligen kunnat hända mig, om jag ej i så behaglig tid fått de välsignade kopporna… Men, herre min fader, jag har ju inte vattnat balsaminerna i dag! Och gumman Arnman hastade med ett stort vattenglas till fönstret för att friska upp sina blommor.

— Jag vill slå vad, yttrade gubben Askenberg leende, att något kärt minne även fäster sig vid de där blommorna? Jag har märkt, att syster lämnar dem en sorgfälligare vård än deras grannar.

Gumman Arnman såg vänligt på sin gamle vän och det låg något obeskrivligt gott, nästan tacksamt i den blick, som sedan föll på de vackra blommorna.

— Jag ser de ha sin historia — och efter syster är i taget att berätta, så låt höra!

— Å ja, varför icke! Jag behöver ej skämmas för min kärlek till dem. Allt ifrån den dag jag fick dem eller rättare deras föregångare — ty dessa är bara avläggare, förstås — ha de burit mig glädje, och mången gång har det varit min tröst att se dem knoppas och blomstra. Jag har alltid därvid tänkt på den dagen de först prydde mitt fönster… Ser bror, jag fick i dopet av mina saliga föräldrar namnet Maria Katrina. Men i min ungdom, den tid jag ännu icke haft kopporna och var fjäsad och bortskämd, kallades jag allmänt för Majsen och skön Majsen, vilket jag väl också råkade att höra ibland. Men nu hände sig så, att den första av mina namnsdagar, som inföll efter min trolovning med Arnman, var Katrina. Salig gubben kom i god tid på morgonen att önska mig lycka och hade då under armen en kruka med en hög, grann balsamin, omkring vars stam var lindad en pappersremsa, som jag än i dag förvarar, och på remsan stod en liten rad av grant målade förgätmigej namnet Katrina. ”Jag vet icke”, sade Arnman, när han bjöd mig sin gåva, ”om jag har så dålig smak, men Katrina ljuder bättre för mina öron än Majsen, och om du riktigt håller av mig, så låt mig hädanefter kalla dig så!”

Jag förstod nog Arnmans mening, så fin den var. Namnet Majsen tyckte han erinrade om den tiden jag var vacker och fåfäng. Katrina passade bättre efter de nya omständigheterna. Jag var nöjd med förändringen, föresatte mig i mitt hjärta att alltid göra mig värd det nya namnet, och från den dagen kallades jag aldrig annat än Katrina.

— Och syster höll ord! inföll löjtnant Per med en ton vilken vittnade om den rörelse, varmed han avhört balsaminernas enkla historia.

— Men nu är det brors tur att berätta! sade fru Katrina och tog upp stickstrumpan. Jag har aldrig vetat hur det bar sig, att bror kommit att leva i ungkarlsståndet hela sitt liv igenom!

— Å, därom är historien kort! yttrade den gamle invaliden med ett hjärtligt leende. I min ungdom hade jag aldrig tid att fria, ehuru jag ett par tre gånger var rätt varm om hjärtegropen, och sen jag blev gammal, var det för sent. Hade jag icke haft min vän Arnmans hus, där jag gick i vinterkvarter när jag ej längre dugde till tjänsten, så hade jag kanske ändå sett mig om efter en beskedlig människa. Men det var nu bäst som skedde. Jag har i systers sällskap funnit mig så väl, att jag aldrig saknat någon hustru, vilken kanske i alla fall inte givit mig hälften så god omvårdnad som syster gjort.

— Bror är alltför god, det är vi som stå i skuld hos bror! sade fru Katrina, högst belåten med den välmenta artigheten… Men, min kära löjtnant, klockan har slagit tolv, och ännu ingen dukning! Bror kan vara snäll och slå upp bordskivan, medan jag tittar ut i köket.