Rosen på Tistelön/Del I/Kapitel 20

←  Nittonde kapitlet

Rosen på Tistelön av Emilie Flygare-Carlén Tjugonde kapitlet

Tjugoförsta kapitlet  →

Tjugonde kapitlet.

Under männens rådplägning satt Gabriella på sin kammare och begrundade den bittra nyheten om Rosenbergs tillämnade avresa. Det var hennes första sorg, och första sorgen vid tanken på den enslighet, som nu skulle inträda: det var numera knappt möjligt att ens leva bland Tistelöns nakna klippor — hon ansåg dem för första gången sådana — sedan Rosenberg lämnat dem, och det troligen för att aldrig mer återkomma.

Utan att veta vad tiden led satt Gabriella overksam, lutad mot stolskarmen, till dess Erika vid middagstiden kom upp för att fråga efter henne.

Birger hade meddelat sin hustru samtalet med Rosenberg och givit henne en vink om att troligen något förefallit på morgonen, en sak som Erika, såsom man vet, redan anat och varuti hon vidare styrktes genom Gabriellas frånvaro. För att i denna händelse gagna denna med några välbetänkta moderliga ord, passande efter den vändning saken genom kaptenens egenhet erhållit, gick Erika att uppsöka henne.

— Vart har du tagit vägen, Gabriella? Jag har ej sett dig hela förmiddagen. Mår du ej bra?

— Jo, bevars, men det är så varmt här inne!

— Det kan jag ej säga: här är rätt kallt. Men något fattas dig — du har gråtit! Säg vad som hänt! Du vill ju inte ha någon hemlighet för mig.

Erika upplyfte härvid den sänkta kinden och såg den unga blyga flickan med innerlig godhet i de fuktiga ögonen.

— Det har ingenting hänt, Erika! Jag är bara ledsen för att Rosenberg, som vi alla hålla av, skall resa.

— Ja, det är ledsamt: han var en ganska trevlig vardagsgäst. Men att säga sanningen har jag redan ett par veckor undrat på, att vi icke hört denna nyhet. Du vet, att han för närvarande är utan fartyg, och han behöver således väl den tid, vi ha kvar av vintern, för att skaffa sig något. Han kunde i alla fall icke alltid ha blivit här.

— Nej, det förstås, men jag hörde Birger en gång säga åt dig, att om kaptenen ville föra galeasen, så…

— Så skulle han få den, menar du? Ja, det var verkligen Birgers tanke, och han har också bjudit den åt Rosenberg.

— Nå?

I detta enda ord uttalade Gabriella hela sitt oerfarna hjärtas oro.

— Du säger ingenting! återtog Gabriella och fäste nästan bedjande blickar på Erika.

— Kapten Rosenberg var tacksam för Birgers förslag, men han kunde icke antaga det, emedan galeasen är för liten för hans verksamhet.

En stark rodnad på Gabriellas kind tydde för den uppmärksamma Erika det tysta, men vältaliga språket av sårad självkänsla; och säkerligen var i denna stund förtrytelsen den övervägande rörelsen inom den unga flickans sinne. Då Rosenberg bestämt avslog att stanna kvar på Tistelön, visade han, att han icke satte värde på att vistas där; och man borde således varken söka övertala honom därtill eller visa hur smärtsamt hans avslag varit. Något ditåt tänkte Gabriella, men hennes ovänliga sinnesstämning ändrades litet, då Erika sade:

— Nästa år däremot, då Birger får skonerten färdig, kommer Rosenberg tillbaka. Det är så gott som avgjort, att han skall föra den. Och nu, Gabriella, torka bort tårarna och kom ihåg, att det icke är bra, att männen få se att vi äro svaga! En kvinna kan aldrig för tidigt vänja sig vid självbehärskning: den kommer oss alltid väl till pass och medför dessutom den fördelen att vi bli mera aktade och älskade genom att med lugn och tålamod bära försakelser, vilka kosta svåra strider även för männen, som böra vara starkare.

Utan att avvakta svar gick Erika ned; men då det högst sällan hände, att hon gav råd, ännu mindre predikade — ty Erika uppfostrade sin unga svägerska mest genom föredöme och handlingar — så gjorde dessa råd, då de någon gång inträffade, så mycket kraftigare verkan. Detta blev även nu fallet. Så snart Gabriella såg sig ensam, gick hon fram till spegeln, och hon häpnade själv över att några timmars oro så kunnat vanställa hennes ansikte.

— Nej, det skall han slippa att se! sade hon. Erika har rätt… hon har sett mera av världen och vet huru det bör vara. Ingen får se henne gråta, och jag har likväl märkt, att hon ibland gjort det, då hon varit inne i hörnkammaren. Men vad har jag att gråta för — om han vill resa, så vem kan hjälpa det? Och den stackars Gabriella, som ännu icke fattade vad Erikas självbehärskning innebar, började att trotsa sitt upproriska hjärta och sålunda bringa det till tystnad.

Vid bordet var det tystare än vanligt. Gamle Haraldsson, som av Birger hört Rosenbergs beslut att resa, tyckte just varken väl eller illa om det. Han hade helst sett, att kaptenen förklarat sig, om han hade några tankar på flickan, men i alla fall skulle icke den rike Haraldssons dotter komma att stå utan friare. Saken finge vara: han hade ej så bråttom att bli av med sin bästa skatt. Alltså visade gubben en fullkomlig likgiltighet för nyheten om Rosenbergs uppbrott.

Anton, vilken däremot icke hört det minsta, emedan han varit ute hela förmiddagen, frågade varför alla voro så tysta.

— Vet du icke, att vi förlora vår käre gäst? sade Erika.

— Nej, skall Rosenberg resa? Anton såg frågande på kaptenen, vilken besvarade frågan med en kort uttrycksfull nick.

Sedan blev det åter tyst. Men Anton fick ej ögonen från Gabriella. Det var något inom honom, som sade, att mera förefallit än vad han fått veta, och han föresatte sig att taga reda därpå, ty i alla frågor, som rörde den älskade systern, led han ej av slöhet.

Sedan bordet var avdukat, skingrades familjen som vanligt, och blott Gabriella kvarstannade för att arbeta vid sitt sybord. Kanhända tänkte hon, att kaptenen i dag, såsom han stundom brukade, skulle dröja kvar; men han gick, och endast Anton återkom för att som vanligt sysslolöst nöta bort eftermiddagen i spisvrån, en plats, vilken företrädesvis behagade honom under den tid av året, då han ej kunde sitta på bryggan och meta.

— Är du inte sömnig, Anton? frågade Gabriella, som i sin närvarande sinnesstämning helst ville vara ensam.

— Tag då åtminstone itu med något och sitt inte och se på mig!

— Varför inte det? Jag ser hellre på dig än på något annat: du gör mig aldrig ledsen.

— Ja, men du gör mig ledsen, Anton, om du ej tar ögonen ifrån mig.

— Tål du ej att se på, eller vill du icke unna någon annan den glädjen än kapten?

— Kapten — han bryr sig alldeles icke om mig! utbrast Gabriella och började verkligen likt ett retat barn att gråta ut sin smärta.

Tårar var något, som den veke Anton ej kunde uthärda; De framkallade alltid en medkänsla hos honom, och för att på sitt sätt trösta och förströ Gabriella började han att med sakta röst sjunga sin visa om Näcken — den älskade hon ju så mycket, och emedan han aldrig plägade sjunga inne i rummet, var det ett stort bevis på hans goda vilja och begär att trösta henne, då han nu gjorde det.

— Gråt icke, Ella, sade han, jag vill ej se det! Tårar har jag nog själv. Jag tycker ej om tårar. Annars borde jag gråta natt och dag, men jag sjunger i stället:

Jag är väl ingen riddare, fast eder synes så:
jag är den stackars Näcken i böljorna de blå,
i forsar och stridande strömmar.
Min boning, den ståndar allt under en bro,
där ingen kan gånga, ej heller kan ro
och ingen kan få hus över natten.

— Icke den, käre Anton! Du sjunger ju så sorgligt som om du själv vore den klagande Näcken. Jag blir bara ängslig av det där.

Men Anton, intagen av egna tankar, uppfattade icke Gabriellas missnöje, utan började sin andra älsklingssång:

”I havet är jag född, och där är jag buren
och där haver jag mina hovkläder skuren.

Min fader och min moder äro böljorna blå,
mina vänner och fränder äro stickor och strå.

Det är så oroligt i havet att bo:
de äro så många, som över oss ro.”

— Anton, Anton! utbrast Gabriella och sprang upp, då hon med stor förundran varseblev, att Antons ansiktsdrag uttryckte ett obeskrivligt lidande och att ett par tårar rullade utför hans bleka, insjunkna kind, då han i saktare ton upprepade:

”Det är så oroligt i havet att bo:
de äro så många, som över oss ro.”

Och ynglingens huvud sjönk mot bröstet. Ett djupt tungt andedrag smög över läpparna, vilka nu tystnat.

— Drömmer du, Anton? frågade Gabriella ängslig… Vad går åt dig? Sjung aldrig mera den stygga visan och tänk ej på Näcken — han har det kanske inte så illa.

— Mycket värre, mycket värre! svarade Anton med ett stillsamt uttryck i rösten.

— Mycket värre, säger du — huru vet du det, käre Anton?

— Skulle jag icke veta det… Låt mig vara! och han sköt undan Gabriella och såg på henne med en blick, som förrådde ovanlig sinnesrörelse. Han strök med handen över pannan, liksom han bemödat sig att ordna sina tankar, men de lågo dunkla och bundna, och den stackars Antons huvud svindlade under inflytandet av de underliga föreställningar, vilka stundom hemsökte honom.

Gabriella stod stum. Men nyfikenheten besegrade fruktan. — Huru kan du veta, Anton, såg mig hur du vet, att det är så illa med den arme Näcken?

— Du plågar mig! svarade han i nästan jämrande ton. Jag har ej sagt det för någon, men efter du ser så på mig, skall du få veta, att jag utrönt huru jag blev bortbytt vid min födelse. Jag är icke Anton — det är han, som klagar därnere — jag är Näcken, som klagar häruppe för att jag blivit dömd att vara skild från min fader och min moder, de blå böljorna. Men det är en stor, stor synd, som skiljer mig från dem; och innan den är rentvättad, får jag ej återvända.

— Min stackars, stackars Anton! klagade Gabriella deltagande. Du är sjuk… Ditt huvud brinner.

— Ja, Ella, det brinner förskräckligt därinne — så gör det nästan alltid, fast ni ingenting märka. Men bry dig ej därom, du, och tala ej om för någon vad jag anförtrott dig! De skulle då åter säga, att jag vore fånig, och du ser nog, att jag är klok och stilla.

— Men dina inbillningar, Anton! Näcken finns ju egentligen icke. Historien om honom, liksom om älvorna och havsjungfrun, är bara folksägner.

— Tro vad du vill, men det är inga inbillningar, utan rena sanningen. Men var ej rädd för mig för att jag är Näcken, och inbilla dig ej, att jag utan lov återvänder till mitt hem! Nej, jag skall först fullborda något, och kan jag ej det, så får jag gå här och lida i evighet… Men trösta dig, Ella, min förlossning kommer väl en gång; och kommer den ej, så är det blott för din skull jag försakar den.

Nu ryste Gabriella. Hon förstod att en smärtsam sinnesförvirring härskade inom broderns själ, och ändå talade han så lugnt och stilla som om han varit alldeles klok. Det inverkade djupt på den unga flickans sinne: hon kände sig intagen av en hemsk känsla och kunde ej förklara varför hon indrog sig själv i Antons sjuka inbillningar. Men hon gjorde så: hon kände, utan att ha erfarit det, att all lycka måste vara ovaraktig och att livet, som hon hittills endast sett i ljus färg, säkert hade många mörka sidor.

— Stackars Ella, sade Anton, vars drag efterhand återtogo sin vanliga slappa tröghet, jag har bedrövat dig… Men tala nu om kapten, så blir det bättre! Lova mig ändå först, att du tiger med det, jag förtrott dig, ty om du förråder mig, kan jag aldrig mera älska dig, och då skulle jag lida ännu mera än nu.

— Var säker, att jag skall tiga, Anton — du vet, att jag kan det! Men så skall du också lova mig att slå bort dina tokiga tankar, ty jag blir både förskräckt och bedrövad, när du talar så.

— Frukta icke, att jag skall skrämma dig! Du vet nu vem jag är, men det blir en hemlighet mellan oss, som vi aldrig talar om… Nå, låt mig nu veta om det icke förefallit något mellan dig och Rosenberg? Och strax var den olycklige Anton med ens från sitt eget jämmerfulla öde; alla hans sinnen tycktes spända för vad han väntade få höra av Gabriella.

Men hon upprepade blott hans egna ord: — Vad menar du — vad skulle ha förefallit mellan mig och Rosenberg?

— Något — icke vet jag, men jag vill veta det.

— Jag försäkrar dig, Anton, alldeles ingenting! Han yttrade blott i dag på morgonen några ord, som jag icke förstod. Men jag gick min väg, för jag blev fasligt orolig och det ville jag icke låta honom se.

— Jaså, nu förstår jag! yttrade Anton med en belåtenhet som vittnade om att han, vilket ej sällan hände, fått en klar inblick i verkliga förhållandet. Birger sade, att kapten kommer tillbaka om ett år, och så länge kan du väl tåla dig. Du ser åtminstone, att det ej är till pengarna han friar. Jag tycker om Rosenberg, och jag blir mycket lugnare till sinnes, när du är hans hustru, för då är du i säkerhet och har en beskyddare, vad än må hända. Och förmögenhet skall icke tryta, ty jag behöver icke mycket, och du vet väl, att jag en gång ej tar något med mig. Jag lämnar till dig den lotten, som jag kan ta ut. Men först bygga vi skonerten, och fast jag annars aldrig arbetar, vill jag då försöka, ty skonerten blir Ellas hemgift. Så mycket begriper jag.

Gabriella fann sig av vad hon nu hörde nästan mera förskräckt än av Antons föregående förtroende. Det kunde hon anse för vad det var: en följd av hans sinnesrubbning; men detta hade säkerligen varit före på annat håll, innan Anton så bestämt kunde yttra sig däröver. — De — Gabriella inskränkte sig i sin blygsamma förvirring till denna benämning — de ha då förmodligen allesammans tänkt, att sådant kunde hända. Lyckligtvis besparades hon något svar på Antons upplysningar genom den välkomna händelsen, att Birger inträdde och strax därefter Rosenberg.

Det var alldeles skumt i rummet, och Gabriella önskade inom sig, att Erika rätt länge måtte dröja med ljus, ty kaptenen hade satt sig helt nära henne; och om han nu finge se hennes ansikte, så röd och tårögd som hon var, vad skulle han då tro, och vad skulle Erika tänka? Hon önskade, att Anton tegat, men denna önskan innefattade ett självbedrägeri ungefär så som när ett barn säger sig icke vilja ha en sak, vilket det i själva verket längtar efter. Gabriella var ännu så gott som ett barn, men i hennes själ fanns ändå en glad rörelse, en tillfredsställelse över de nyheter som Anton kommit med.

Emellertid svarade hon bakvänt på de frågor, Rosenberg gjorde, och för att slippa både hans och Erikas blickar tog Gabriella den säkraste utvägen, nämligen att begiva sig till sin kammare, där hon förblev hela aftonen.

Rosenberg gick icke alldeles lugn till sängs. Han insåg, att Gabriellas smärta över skilsmässan lärt henne fatta sina egna känslor. Handlade han rätt i att lämna henne utan att med ett ord försäkra henne om tro och tillgivenhet? Kunde han bygga på ett barns känslor, då intet löfte förljuvade väntans långa tid? Kanske icke — men hellre än att tala nu, ville han underkasta sig det värsta. Gabriellas nuvarande smärta syntes den hederlige kaptenen en jämförelsevis ringa sak mot ett helt liv av ånger och missnöje. Och således fick det stå i Herrans hand.

Endast några dagar ännu kvarblev Rosenberg på Tistelön, och under dessa erbjöd sig intet tillfälle, om han än velat finna det, till något förtroligare meddelande, ty Erika lämnade ej Gabriella ur sikte. Men avskedsstunden var viktig.

— Farväl, Gabriella! sade han med en rörelse, som gjorde rösten, om än icke darrande, likväl otydlig… Glöm mig inte för snart! Ett år är inte så lång tid. Om Gabriella innesluter mig i sina böner, välsignar kanske Gud mitt förehavande.

— Jag vill gärna… Den upprörda, förvirrade flickan kunde ej säga mera. Men Rosenberg såg vad som föregick inom hennes hjärta, och tryckande båda hennes händer varmt mellan sina, hastade han ned till bryggan, dit hela familjen beledsagade honom under hjärtliga önskningar om lycklig återkomst.

Petter Lindgren, vilken ej kunnat förmås att lämna sin herre, slöt tåget med fiskare-Kajsa-Lena, också en fager skärgårdsmö, som utgjorde ett slags sällskap åt Gabriella.