Rosen på Tistelön/Del I/Kapitel 21

←  Tjugonde kapitlet

Rosen på Tistelön av Emilie Flygare-Carlén Tjugoförsta kapitlet

Tjuguandra kapitlet  →

Tjugoförsta kapitlet.

— Ess… dam… och tia! Syster ska ha fem — det är rätt duktigt på en gång! sade gubben Askenberg och sköt över några marker till fru Katrina, som med förnöjd och triumferande min strök åt sig dessa.

— Syster har alldeles tagit min gamla tur ifrån mig! klagade löjtnant Per, då fru Katrina var ute med den följande given. Jag förlorar ju varje spel, jag må beräkna aldrig så väl.

— Å ja, smålog gumman Arnman, på de fyra åren, vi saknat gossen, har jag övat mig så flitigt, att jag nu, som salig far alltid sade, då jag gjorde något riktigt raskt, ”seglar på bara skarpen”.

— Och jag seglar snart i kvav, yttrade löjtnanten med en sakta rörelse på huvudet. Syster blir yngre för var dag och ser, på min ära, raskare ut än för tio år sedan — men gubben, han går snart i vinterkvarter.

— Vi båda ha tillsammans genomlevat mången dag, så i storm som solsken. Om bror, det Gud förbjude, skulle gå bort före mig, bleve det en tomhet här, som ingenting mera ersatte. Jag hoppas Herren är nådig och icke lämnar mig alldeles ensam med mina balsaminer!

— Och vad skulle det bli av gamle Askenberg, om syster ginge förut — vem skulle vårda och hålla av honom, som ingen äger här i livet? Nej, syster, den sorgen känner jag, att Herren besparat mig. Mina krafter taga omärkligt, men dock kännbart av, minnet sviker, huvudet är ofta underligt: jag har blivit gammal.

Gumman Arnman, som icke kunde dölja för sig själv att hennes trogne vän på ett år tacklat av alltför märkbart, teg smärtsamt överraskad av att nästan för första gången höra honom själv häntyda på sin bortgång.

— Finge jag bara än en gång se vår käre Arve, återtog löjtnant Per litet raskare, så tror jag, att den glädjen skulle blåsa upp livsgnistan för en tid igen.

— Tvivla ej på att bror får det! Skriver han icke, det kära barnet, att tullförvaltarn givit honom bestämt löfte att få resa hem denna sommar, och vi ha ju icke så många månader dit; och sedan, vet bror, att om Mellberg här blir transporterad, så kunna vi vara tämligen säkra på att Arve får tjänsten. Bror minns ju vad han skrev därom sist.

— Nej, det har jag förlorat ur minnet. Syster kunde gärna läsa upp det för mig.

Fru Katrina började söka i sin vida kjortelsäck, där sonens sista brev alltid förvarades tills ett nytt kom. När detta var brutet, lades det gamla till sina föregångare i lönnlådan i salig fars skrivpulpet, där de vilade vid sidan av några lika dyrbara minnen, sådana som silkesduken, som fru Katrina bar, när Arnman med sitt frieri överraskade henne vid mjölsiktningen, en silhuett av salig far och några främmande mynt, på vilka han satte mycket stort värde. Emellertid hade, såsom vi nämnt, sista brevet alltid sin station i kjortelsäcken, och uppfiskades nu jämte glasögonen.

— Låt oss först ta oss en pris! sade fru Katrina och bjöd löjtnanten, i det hon fryntligt upplyfte locket på dosan.

Gubben Askenberg tog en väldig nypa ur fru Katrinas magasin, och under det han uppfriskade sig med några korn, läste gumman följande:

Älskade mor!

Det är i dag min födelsedag, den tjugonde februari. För tjugufyra år sedan, vid den här tiden, tackade mina dyra föräldrar Gud för att han välsignat er med ett barn. Det blev ert enda, och hela er kärlek överflyttade ni på mig. Jag har alltid tyckt, att barn har en ansvarsfull plikt att gälda all den vård och ömhet, föräldrar ägna dem, men det barn, som är ensamt, förekommer mig ha ett fördubblat ansvar. Det har mottagit all den outsägliga kärlek och försakelse, som kunde ha räckt till på flera lotter: för detta enda ha alla dessa innerliga och trogna böner uppstigit, alla dessa varma tårar flutit. En son, som är ”den ende för sin moder”, har en helig, en stor plikt att uppfylla, och då jag i dag rannsakat mitt hjärta, tycker jag, att, ehuru jag alltid bjudit till att handla i överensstämmelse med dessa tankar, likväl mycket återstår, som jag försummat. Viljan har dock alltid funnits, men vad jag felat av ungdomslättsinne eller oförstånd, det beder jag i dag att den bästa och ömmaste av mödrar måtte tillgiva sin ångerfulle son!

Fru Katrina stannade här. Det dröjde en liten stund, innan hon kunde fortsätta:

Men icke allenast hos min dyra mor, utan ock hos min bortgångne, vördade fader dröja mina tankar. Jag har ännu jämte dem en kär och lika aktad vän, min gamle redlige farbror Per, vars oförtrutna omtanke om min barndom och mina första ynglingaår jag har att tacka för vad jag vet och välsigna för vad jag blivit. Utan honom skulle det på vårt avsides fiskläge gått smått med mina kunskaper. När mor pluggade katekesen i mig, var det han som sedan tog mig på sin kammare och lät mig läsa sådana saker, vilkas nytta jag först efteråt riktigt kunnat skatta…

— Hederlige pojke, utbrast löjtnanten.

Fortsättningen av brevet var skrivet på aftonen:

Jag har nu tillbragt en av mina lyckligaste dagar. Just som jag på morgonen lagt brevet till mor ifrån mig för att raka och putsa mig, kom Lars in med en stor korg i handen… Men innan jag nämner något vidare, vill jag säga att Lars, som nu är hemma på besök från gymnasium, har blivit en duktig och snäll gosse. Visst har han ännu sina dryga slängar efter den självsvåldiga uppfostran han fått, men så kan jag ändå utan skryt påstå, att sedan jag tog hand om honom, blev han beständigt bättre, och detta sista årets frånvaro från hemmet har riktigt gjort folk av honom. Som sagt är, Lars kom, hälsade god morgon och gratulerade mig. — Detta är från mamma, sade han, och pappa väntar vid frukostbordet! Jag öppnade min korg, och mor kan tänka, jag blev ej litet förvånad att finna ett helt dussin fina och präktiga skjortor från min patronessa. För att tillstå sanningen, kommo de väl till pass, och med hjärtat fullt av tacksamhet följde jag med Lars ned i salen, där tullförvaltaren och frun redan voro. Jag ämnade på bästa sätt uttrycka min tacksamhet, då frun avbröt mig med ett vänligt: — Låt oss ej tala om det, min käre Arnman! Det har alltid gjort mig ett nöje att betrakta Arnman såsom en av oss, och för det har han sig själv att tacka. Vad Lars beträffar, så stå vi särskilt i skuld hos Arnman för all den möda, han gjort sig med honom.

Under detta fruns tal, vilket, för att vara av henne, kunde anses såsom utmärkt vänskapligt, tyckte jag mig hos tullförvaltaren förnimma ett begär att i varje stund avbryta henne, och då hennes vältalighet slutligen stannade av sig själv, tog han pipan ur munnen och sade hjärtligt:

— Min kära gosse, du har nu över fyra år varit mitt enskilda biträde på tullkammarn, och det är tid på, att jag rättfärdigar det löfte, jag givit din mor, då jag föreslog att få dig hit, nämligen att sörja för din framtid. Du skall nu få välja antingen att på min bekostnad resa upp till Stockholm, där jag skall söka utverka dispens för dig att taga kameralexamen, så att du sedan kan kvarstanna vid tullkammarn, där du framdeles bör hoppas på någon mera fördelaktig befattning. Men vill du följa den bana, som din far gick, skall jag hjälpa dig till den första lediga tjänst av denna beskaffenhet som kan yppa sig, Kanske blir distriktet, som din fars efterträdare har, ledigt inom ett år eller par. Mannen får visst transport, och i den händelsen kan du lita på mitt löfte.

Mitt hjärta klappade av glädje vid denna utsikt till oberoende på den plats, som mest av alla är mig kär. Utan att mycket besinna mig tackade jag tullförvaltaren och förklarade öppet, att jag, framför alla vägar att förvärva ett brödstycke, älskade den min far gått och att denna gjorde mig så mycket lyckligare, som jag då kunde hoppas att få vara nära min goda mor och min gamle farbror Per.

— Det blir som du vill, min käre Arve, men kom ihåg, att så präktigt det nu leker i hågen att vara egen herre på tulljakten, har dock den tjänsten flera svåra sidor. Herren vet huru din far slutade — det säkra är, att det skedde lika mörkt som många andra kusttjänstemän före och efter honom.

Till slut sade tullförvaltaren, att han på sommaren beviljade mig en månads ledighet för att resa hem och hälsa på mor och med detsamma höra efter om Mellberg har något annat i sikte, ty ifall så vore, ville jag framför allt ha hans tjänst.

Som jag nu för dagen var ledig, gick jag på eftermiddagen bort till fru Karlmark. Hon och Josefina sträva på gamla viset. Stackars Josefina, hon har bra liten fröjd av livet! Det gör mig ibland hjärtligen ont om henne

Om jag någonsin får något, jag menar så pass, att jag kunde föda någon mera än mig själv, tror jag nästan jag friade till henne, icke för det jag är kär eller tror jag kan bli det i Josefina, men emedan jag så innerligt håller av den stackars flickan. Hon är alldeles icke så renons på behag, att hon icke haft sina anbud och rätt hedrande anbud, såsom kantorn härstädes, en välmående man, och källarmästaren Rodin, som icke är utan slantar. Men för hennes tysta, undfallande väsen passar ingen av dem.

På detta sätt blir nog den stackars Josefina utan man, om icke… men det är god tid att tala om den saken.

Så ungefär tänkte jag, när jag i eftermiddags vandrade till Karlmarkens. Då jag kom dit, satt gumman ensam, och det syntes tydligen, att hon gråtit.

— Hur står det till, min bästa fru Karlmark? frågade jag, i det jag satte mig bredvid henne.

— Rätt illa, herr Arnman! svarade hon i djupt bedrövad ton. Det har någon tid varit ganska klent med arbetet. Sedan alla människor låtit sy det de vilja ha gjort till julen, är det fasligt fattigt på nyåret, och av det Josefina nu arbetat ha vi knappt haft salt och bröd. Tullförvalterskan är också en fru, som nästan aldrig kommer med sin söm utan vid den tiden, då hon vet, att vi i brist på arbete få ta vad hon vill ge.

Jag kunde ej avhålla mig att fråga vad frun låtit sy.

— Åjo, ett dussin fina skjortor med mycket arbete, och som de skulle vara färdiga till den bestämda tid, hon utsatt, måste min stackars flicka sträva både nätter och dagar — men Gud vet, att förtjänsten icke var stor. Vi vågade likväl icke vägra för att ej stöta oss med den krångliga frun, och följden blev den, att Josefina blivit sängliggande, så att jag nu sitter här ensam och rådlös i bedrövelsen.

Om jag i det ögonblicket fått träda fram till Josefinas säng, skulle jag säkert med hjärtat på läpparna ropat:

— Det är för min skull du arbetat, till dess du sjönk ned på sjuklägret, men jag vill också i stället arbeta för dig hela mitt liv igenom. Men nu gick det icke så, ty jag kunde naturligtvis ej slippa in i det inre rummet. Då jag åter kom hem, tackade jag Gud, att fresten icke trädde emot mig, ty säkert hade jag då begått en dårskap, vilken, med så vacker grund som helst, säkerligen blivit mig en källa till oro och ånger. Emellertid tröstade jag mig därmed, att jag gjorde vad jag förmådde. Jag sade nämligen, att tullförvaltaren själv skickat mig till henne med ett litet understöd, som han dock för ingen del ville, att fru Karlmark skulle omnämna för någon människa, ty han hade sina skäl att icke vilja ha det bekant.

— Ack det tror jag hjärtans gärna! yttrade den vid åsynen av min lilla kassa lyckliga gumman Karlmark. — Han står nog för mycket under toffeln, den stackars tullförvaltaren, att våga göra något utom i tysthet.

— Köp nu åt Josefina vad hon behöver, bad jag, ty jag är säker på att, om jag emellanåt får veta hur det står till, hjälper tullförvaltaren med vad han kan.

Jag återvände hem med en sorglig, men likväl säll känsla över att kanske ha lindrat en olycklig mors bekymmer. Vilken belägenhet är väl svårare för så kallat bättre folk än den att nedsjunka i den djupaste fattigdom? De kunna ej tigga; de blygas att klaga sin nöd, och det återstår för dem ej annat än att träla, svälta, tvina bort och dö.

Med en rörelse av andakt upptog jag vid återkomsten till mitt rum den ena skjortan efter den andra. Förmodligen för att visa, att de verkligen voro nya, hade frun icke låtit tvätta dem, och jag kunde således på flera ställen upptäcka några små blodfläckar här och där — de hade troligen kommit från Josefinas fingrar, då hon vid det halvslocknande ljuset och med ögonlocken tyngda av sömn stuckit sig med nålen. Kan mor tro, att jag var så barnslig att kyssa alla dessa fläckar; och ändå, så rörd jag var, tackade jag Gud därför, att jag icke träffade henne, ty då hade jag kanske icke mera varit i besittning av min frihet. Nej, först skall jag se mig om, men finner jag ej någon, som riktigt gör mig yr i huvudet, blir jag väl vid mitt gamla tycke. Emellertid lovar jag mor för visso att icke springa åstad, innan jag besinnat mig.

Jag ser er, när jag vill, för mina ögon, då ni om aftnarna sitta och spela er tolva och mor bjuder prisen och den välsignade kaffetåren, som ingen kokar maken till gamla Annikas. Därför vare hon ock hälsad från mors egen tillgivne och lycklige Arve.

— Ja, Gud välsigne honom, sade fru Katrina och vek samman brevet. Men nog skall jag, då han kommer hem, säga honom mina tankar rörande flickan. Det partiet behagar mig icke. Fru Karlmark är en hjärtans hederlig och beskedlig människa, och det tvivlar jag icke heller på att flickan är. Men det är ingen rutsch i det folket: de arbeta och arbeta, men det blir aldrig något med det, ty de förstå icke att ställa sig. Och så var modern, vilket Josefina också är, förskräckligt lättrörd och sorgsen till mods. Det är ett pjunkeri som de väl icke rå för och som jag icke heller klandrar, men nog önskar jag min Arve en frisk, kry och duktig hustru, som icke tar världen för tungt och ej lägger varje liten sorg på sinnet. Ty Arve må prata vad han vill om sitt medlidande, så kan det där, som nu är så rörande och vackert att se på avstånd, bli rätt besvärligt i dagliga livet — eller vad menar bror?

— Jag menar, att syster nog ser klart och råder till det bästa! svarade löjtnanten. Han fattade blott dunkelt den senare delen och hade redan alldeles glömt början.

Fru Katrina märkte med bekymmer den dagligen tilltagande svagheten, och då gubben nu önskade vila, ledsagade hon honom själv in i hans kammare, jämkade kudden i ordning, tände pipan och lämnade honom ej, förrän han erhållit alla de små bekvämligheter, varvid hon vant honom.

Sedan satte gumman Arnman sig till spinnrocken, lät Annika flytta sig närmare och under det hon utdrog den fina tråden, varav hon till nästa sommar skulle väva lakan åt sin käre Arve, småpratade hon med stolt tillfredsställelse för den gamla tjänarinnan om den tid, då deras ögonsten skulle återkomma, vilken stor och vacker karl han väl nu blivit och hur han icke älskade någon annan i världen än sin mor, gamle löjtnanten och den beskedliga Annika.

— Vad skärgårdsmamsellerna ska få stora ögon, när di få sen! anmärkte Annika med en triumf nästan lika stor som moderns.

— Ja, när de få se honom! tillade fru Katrina. Men de ska slippa att få någon bit av min Arve: han skall skaffa sig en flicka, som är både fager och snäll, förmögen och god. Det finns ingen sådan här.

— Jo men! Di säger, att Haraldssons dotter, som di kallar rosa på Tistelön, ska vara så dejelig, att icke maken te'na finns på varken land eller strand.

— Öppna ej mun om det! svarade fru Katrina strävt. Kanske det är synd, men jag tål icke det där Tistelöherrskapet och det säger jag dig, Annika, tala aldrig om varken ros eller lilja, när som son min kommer hem — väck icke den björn, som sover!