Rosen på Tistelön/Del I/Kapitel 19

←  Adertonde kapitlet

Rosen på Tistelön av Emilie Flygare-Carlén Nittonde kapitlet

Tjugonde kapitlet  →

Nittonde kapitlet.

De följande dagarna måste Rosenberg i följd av en svår feber hålla sig vid sängen.

Efterhand lade sig febern, men med de förfrusna fötterna hade det sig icke så lätt, och endast den noggranna och ömma omvårdnad, som husmodern lämnade honom, hade han att tacka för, att han efter en veckas tid åter kunde infinna sig i dagligrummet. Ännu förmådde han väl ej riktigt stödja på fötterna, men han linkade, stödd på Anton eller Birger, fram till soffan; och när han väl hamnat där, fingo fötterna overksamma vila i ett par av gubben Haraldssons ofantliga sälskinnsstövlar. I soffan var också onekligen en trevlig plats: den värmande kakelugnen och hyllan med piporna till vänster, Gabriellas sybord till höger och hon själv således helt nära, ty kaptenen fann alltid högra soffhörnet behagligast. Sedan voro de andra grupperade runt omkring. Haraldsson i en länstol knytande på ett nät, Birger täljande på en nystfot åt Erika, Anton i spisvrån med en gammal saga i handen och husmodern vid den tysta, lätta spinnrocken, vars hjul ilade snabbt utan att höras.

Så lugnt och stilla, under vänligt och förtroligt samspråk förflöto eftermiddagarna. Förmiddagarna sysselsatte Birger sig vanligen med fiske och Erika i köket. Haraldsson var då inne i sitt rum och Anton klättrade omkring bland klipporna. Endast kaptenen och Gabriella behöllo troget sina platser såväl under för- som eftermiddagen.

En så trevlig vinter hade man aldrig upplevat på Tistelön. Julen, eljest lång på den avskilda ön, försvann som en dag. Rosenberg som aldrig älskat det instängda kammarlivet, märkte likväl icke huru snabbt veckorna ilade. Hans fötter tilläto honom i alla fall icke att tänka på uppbrott.

Det föll sig så där tämligen av sig självt, att en man med Rosenbergs egenskaper måste behaga Gabriella, den okonstlade skärgårdsflickan. Kaptenens lätta och behagliga sätt förekom henne som urtypen av allt det intagande hos en man. Hans umgänge var för Gabriella även en rätt god skola, ty ehuru han varken ägde eller ville låta påskina någon egentlig fin bildning, hade han likväl tillräckligt för att, på den plats han nu befann sig, till och med kunna vara till gagn. Hans sällskapsgåvor bidrogo att giva Gabriella den vana och ledighet vid samtal, som hon ej ännu kunnat utveckla.

Till och med Anton, som eljest aldrig fäste sig vid någon, visade ett synnerligt tycke för Rosenberg, vilken alltid med ett slags tyst men likväl begripligt deltagande återgäldade den sinnessjuke ynglingens välvilja. Han visste genom Gabriella att Anton sedan barndomen lidit av någon rubbning, som med åren övergått till en tyst mjältsjuka, ett hemlighetsfullt grubbleri; och ehuru Rosenbergs sinne var föga ägnat att fatta ett sådant tillstånd, uppmanade honom alltid hans goda hjärta att förströ den stackars Anton, och ofta berättade han, för att roa honom, någon mystisk saga om havets befolkning, ett ämne, vilket var Antons högsta lust.

Emellertid var vår kapten icke så lugn och utan bekymmer som han syntes. Hans overksamhet, sedan åkomman i fötterna givit sig, låg honom tungt om hjärtat. Han kunde ej i evighet förbliva där han var.

— Kapten Rosenberg går nu obehindrat! sade Gabriella en morgon, då han inträdde och tog plats i soffhörnet vid hennes sybord.

— Ja, fullkomligt! Men om jag är nog otacksam att icke glädja mig däråt så mycket jag borde, ligger skulden i den smärtsamma känsla jag erfar att snart skiljas från den vänliga Tistelön.

— Skiljas? upprepade Gabriella helt förundrad. Jag tänkte, att vintern stängde vägen.

— Det få vi icke tro. Med min återvunna hälsa har jag ingen anledning att längre taga gästfriheten i anspråk, men kunde den också utsträckas, nödgades jag likväl resa. Jag behöver använda den återstående delen av vintern att vinna passande verksamhet för våren.

— Har kapten Rosenberg redan talat med min bror, med Birger, om detta beslut? frågade hon.

— Icke än, men jag ämnar i dag underrätta honom och hans goda och älskvärda fru därom. Egentligen har jag utsträckt min vintervila längre än jag bort.

— Ah, ja, Tistelön är nog enslig, då man är van vid mera liv! yttrade Gabriella.

— Tistelön har för mig burit rosor; jag har här, oaktat min olycka, levat de lyckligaste dagarna av mitt liv! sade kaptenen och kastade en blick på Gabriella, en blick, som hon icke förstod, men vilken icke desto mindre fyllde hennes bröst med den första oron.

Erikas inträde avbröt samtalet.

— Får jag läsa för mamsell Gabriella i den här boken? sade kaptenen och började bläddra i ett band, som låg uppslaget på soffan.

— Ja, om kapten är så god! Gabriella sydde, och Rosenberg läste. Men han hade icke hunnit tre å fyra rader, förrän Erika förundrad såg upp. I Rosenbergs röst låg en orolig häftighet, som ej undgick hennes skarpsynthet; och Erika som kände och gillade sin mans hemliga önskan i avseende på kaptenen och Gabriella, ansåg bäst att fortsätta sitt husbestyr i handkammaren.

Så snart Erika tillslutit dörren, fällde Rosenberg boken. — Jag tror, vi ge det på båten.

Gabriella nickade endast.

— Birger är en stor samlare av pipor, sade kaptenen och utsträckte handen efter en utmärkt vacker sjöskumspipa. Han röker gärna. Jag skall ha hans smak i minnet, då jag kommer över någon riktigt präktig… Jag vet icke något, som har den lyckan att särskilt behaga mamsell Gabriella?

— Jo, snäckor. Jag har en mängd, dels sådana som Anton och jag själv samlat, och många, som jag fått av främmande sjöfarare. Det är mitt största nöje att betrakta och jämföra deras olika skönhet och deras mångfaldiga förunderliga former. Jag har ett helt valnötskåp nästan fullt med snäckor; men nog är där ännu plats, ifall kapten Rosenberg ville vara så god och tänka på mig, när kapten råkar få några vackra och sällsynta.

— Det skall jag göra; om jag också skulle slåss med själva havsfrun om hennes prydnader, så rövar jag en del av dem; och när mamsell Gabriella får dem en gång i handen, så tänk på mig, som kanske då är långt borta.

— Kapten ämnar då icke själv överlämna snäckorna? frågade Gabriella.

— Jag ville så gärna — jag kan ej säga huru gärna — men tyvärr kan man ej allt vad man vill, i synnerhet när man är en sådan fattig fan som jag!

Gabriella erfor en riktig ångest. Kaptenen talade i dag så många motsägelser. Hon kände, att hon hade ingenting att svara på det han sist sade. Därför — och emedan hon mot sin vilja kände behov av att gråta — steg hon upp. Erika väntade säkert på henne! Och i ögonblicket var hon borta.

— Var det fruktan för en förklaring, som jagade henne ut? tänkte han för sig själv. Hon kunde ha sparat sig den: jag är för mycket bunden av min heder för att följa den manande rörelsen. Han tog åter upp boken, men på varje blad läste han den fråga, som ständigt svävade honom på läpparna: Varför gick hon i det ögonblick jag gjorde både första och sista häntydningen på den känsla, som jag ville, att hon aldrig skulle ana? Jag var en narr, tänkte han vidare, som ej höll min tunga i styr!

I dag för första gången, då han underrättade Gabriella om sin förestående avresa, hade läpparna, otrogna mot viljan, kanske icke otydligt förrått hans rörelse; och nu brann han av förtrytelse, emedan det syntes honom klart, att Gabriella velat erinra honom, att hans språk varit alltför varmt. Om det behagat henne, skulle hon naturligtvis icke avlägsnat sig.

Rosenberg hade en god portion högmod, och det är svårt att avgöra huruvida detta eller hans kärlek led mest av den inbillade förolämpningen. Följden blev, att han föresatte sig att med högsta lugn taga avsked av Gabriella, och hon skulle icke få anledning att tro, det hans yttrande på morgonen härledde sig från annat än erkänsla och allmän saknad vid tanken på att skiljas från ett ställe, vilket blivit honom kärt.

Sedan han förgäves väntat en halvtimme på Gabriellas återkomst, gick han med detta beslut till sin kammare, där Petter Lindgren höll på att stöka i ordning ett stort bord med böcker och papper, varvid kaptenen arbetade de timmar, då han var inne hos sig.

— Nå, Petter, sade Rosenberg, ämnar du bli vinterliggare här på Tistelön? För min del reser jag någon av dagarna, men du kan gärna stanna kvar tills vidare. Vi ha ej riktigt slut på januari ännu, och efter de tycka om dig och du icke annorstädes får leva fritt, råder jag dig att taga goddagarna, medan du har dem.

Petter fick stora ögon. — Kors, skall kapten resa? Jag tänkte, att så länge isen ligger…

— …så borde jag ligga med, tänker du? Nej, min käre Petter, du har aldrig några uträkningar, som duga.

— Det kan väl vara, kapten, men det är i alla fall säkert, att kapten blir saknad, när han far.

— Tror du det, Petter?

— Jag vet'et, kapten!

— Vet det — vad vet du? frågade Rosenberg, utan att vidare tänka på vad Petter hade att omförmäla.

— Jo, jag vet en hel hop, kapten, om jag bara tordes fram med det. Men Lena har förbjudit mig att lägga min näsa i det jag ej har med att göra. Det var ej längre än sen i går som hon sade:

— Du, Petter, pass på om det icke blir ett par av din kapten och vår ros, som de kalla henne, för mamsell Ella talar beständigt om kapten och har ofta sagt, att det blivit annat liv på Tistelön sedan han kom hit.

— Verkligen — att Lena kan vara så dum och prata sådant strunt!

— Lena är visst icke dum och pratar aldrig annat än det, som är klokt! inföll Petter litet stucken. Det var i alla fall inte hon, utan mamsell Gabriella, som sagt'et.

Rosenberg upptog från bordet en karta och låtsade ivrigt sysselsätta sig med den, för att komma Petter att tro det dennes prat icke blivit bemärkt.

Men Petter, som ej erhållit någon bestämdare befallning att tiga, fortsatte, under det han nedtog kaptenens nya rock och började borsta:

— Joho, så var det med den saken! Lena vet nog, vad hon säger, hon, och jag tycker mig se, vad mamsell Ella skall sörja, då hon får höra talas om resan. Ja, hon blir visst lika bedrövad som hon var den natten vi gingo här i ångest, då kapten stod på vraket. Jag önskade kapten sett henne då! Hon frågade efter allt och grät med mig. Ja, jag tror nästan, att hon var kär i kapten, innan hon såg'en och, nu… men det anstår icke mig att tala om vad kapten nog kan se själv.

— Petter, sade Rosenberg med en ton av stränghet, som erinrade om den gamla disciplinen, vilken under vintervilan kommit något ur bruk, jag fruktar, att du blivit kollrig! Ehuru vi här leva utom den vanliga skeppsordningen, får du likväl icke glömma, att den funnits.

— Det vill säga, att jag skall ha styrmans dagg i minnet?

— Icke just det… men i alla fall, gå nu din väg!

Petter tog rocken och borsten och begav sig ut.

Så snart han var borta, slängde Rosenberg kartan på bordet och sig själv raklång på soffan.

Då Rosenberg började göra slutsatser, gick det ganska raskt att komma till resultat och denna gång till ett, vilket fyllde hans hjärta med lika mycken sällhet som hans huvud med bekymmer.

Att vara älskad, älskad! Rosenberg tog om ordet flera gånger. Han hade aldrig förr älskat och ej heller talat om att älska, sedan den tiden han i grammatiken omtuggade detta verb. Men vilken skillnad att upprepa det för rektorn och att nu sakta viska det, liksom det kunnat höras av henne, som han ägnade sin dyrkan!

Men hur det var, började han slutligen finna sitt nya tillstånd litet orimligt, ty oaktat det klokaste och bästa hans förnuft sade honom om omöjligheten att få äga Gabriella eller för närvarande ens eftersträva det, ropade ändå en röst oupphörligt inom honom: Jag älskar henne!

— Jag blir tokig av den här leken! utbrast han slutligen, sprang upp, öppnade fönstret och lät den skarpa sjöluften blåsa på de heta kinderna.

— Se så, detta är skönt. Blir vattnet bara öppet och jag får mig en skuta, farväl med grillerna! Jag vet vad jag vill, och i ledband vill jag icke gå, om det än vore i kärlekens.

Då han lugnad slagit igen fönstret, inträdde Birger. Sedan han hälsat ett vänligt god morgon, berättade han en mängd bedrövliga nyheter, vanligt skärgårdselände, i följd av kölden och isen.

— Isen hindrar överallt, men jag måste väl ändå på något sätt kunna komma över till fasta landet. Sedan reser jag landvägen.

— Vart? frågade Birger förundrad.

— Till Göteborg, att börja med.

— Det måtte vara ett angeläget ärende, som driver dig ut mitt under denna tid? sade Birger, vilken, med rättigheten av deras förtroliga bekantskap, talade helt öppet. Har du icke det bra här — saknar du något?

— Jag saknar verksamhet.

—Verksamhet — du har ju icke kunnat gå så länge på benen. Dessutom börjar sjömannens verksamhet först med islossningen. Giv dig till freds så länge!

— Det är just vad jag icke kan, innan jag vet något för våren. Du förstår att allt är slut mellan mig och mitt forna rederi. Jag får söka mig om på annat håll.

— I avseende på den saken, inföll Birger, har jag haft åtskilliga funderingar. Kanske tycker du, att det jag bjuder är för obetydligt, men min plan kan och skall utvidgas med tiden.

— Vad menar du?

— Jo, jag tänker bli hemma ett år eller ett par för att bygga en skonare. Emellertid, om det så anstår dig, kunde du bli herre på galeasen. Den är väl obetydlig och gör turer endast på Jutland och Norge, men när skonaren blir färdig, skall du få den, och då kan du göra resor, som bättre anstå en skeppare, vilken är van att föra större fartyg.

Medan Birger framställde sitt förslag, strömmade blodet av och an till Rosenbergs kinder. Anbudet var så fördelaktigt, att ett bättre ej kunde finnas i hans läge, men det hade likväl sina sidor. Han tvekade i svaret.

— Du är obeslutsam, sade Birger, eller mitt förslag anstår dig icke?

— Jag tänker på vissa svårigheter.

— Vilka då?

— Din vänskap förbiser dem kanske, men jag tycker mig icke vara hederlig karl, om jag lämnar dig i okunnighet därom, förutsatt att jag får ditt handslag på, att det blir oss emellan.

— Ett sådant hedersord kan du blott få med villkor. Alltsedan jag blev gift, har jag aldrig haft den ringaste hemlighet för min hustru. Är vad du har att säga av den beskaffenhet, att hon bör bli okunnig därom, så vill jag ej heller veta det. I alla fall ansvarar jag för Erikas tystnad, likaväl som för min egen.

— På ett sådant prov begär jag icke att få sätta dig, sade Rosenberg, tvärtom är jag mycket nöjd med, att din hustru, som är så klok och förståndig, får del av förhållandet. Jag tror säkert att hon skall gilla mina skäl.

— Och dina skäl äro?

— Jo, dessa skäl eller, rättare, skälet är… korteligen: jag just liksom blygs att bekänna min dårskap. Men jag hoppas du ej anser mig för sämre karl för det, utan blott som en narr, vilken, utan att äga en vitten eller minsta utsikt till framtida bärgning, förälskat mig i Gabriella. Emellertid är jag ej värre i snaran, än att jag kan draga mig undan i tid. Du förstår, det ligger mig om hjärtat att ej lämna min heder i sticket.

— Din heder? upprepade Birger, och en gnista av den gamla vildheten sprang upp i ögonen och lågade på pannan. Är då Gabriella så simpel, att hon ej skulle duga till hustru åt dig, eller i vad fall kunde din heder komma till korta?

— Du styr galen kurs, min bror, inföll Rosenberg leende. Så förryckt har jag gudskelov ännu icke blivit, att jag ej vet, att Gabriella, även för en man, som hade rikedom att bjuda, skulle utgöra en ädel pärla. Men, ser du, jag menade med heder mitt eget medvetande, vilket tydligen sade, att jag icke borde locka till mig en flickas kärlek, åt vilken jag ej kunde säga: ’Vill du dela med mig det jag äger, även om det vore aldrig så litet?’ Ty jag har hört, att kärleken, då den är ömsesidig, kan förbise en hel hop. Men när jag nu icke har det ringaste att dela med mig, utan tvärtom är skyldig för rocken på kroppen, tänker jag, att det är bäst att sätta alla segel till för att komma undan, innan man blir tvungen att stryka flagg.

— Du är en underlig människa, sade Birger. Du vet ju, att far, hos vilken du står så väl, har förmögenhet nog att låta dig bygga både ett och två fartyg: det blir Ellas hemgift. Res sedan med Gud och hustru vart du behagar! Jag och Erika ha redan sagt till varandra, att vi ej kunna önska Gabriella en bättre man, ehuru vi visserligen, i anseende till hennes ungdom, önskade, att bröllopet ej ännu firades på ett par år.

Rosenberg tillhörde det slag av människor, vilka, för en föresats skull äro i stånd att försaka sin egen lycka. Själv skulle han skapa sin framtid och sin sällhet, annars var den ej värd något; och för en nyck, en inbillad hederssak, kunde han uppoffra den önskan, som låg hans hjärta närmast.

— Jag tror, att du åter besinnar dig, sade Birger och kunde ej avhålla sig att skratta åt kaptenens motsträvighet i en sak, vilken likväl tydligt utgjorde målet för hans innersta längtan. Birger begrep icke Rosenbergs farhågor.

Vidblivande sin föresats hade emellertid kaptenen gått ur den dubbla striden och inom sig avsagt sig både den vackra hustrun och den vackra skonerten. Han vände sig till Birger och yttrade:

— Jag kan icke säga dig vad mitt hjärta känner av tacksamhet för ditt öppna förtroende; jag är för upprörd därtill. Det är blott till förnuftets kalla röst jag får lyssna, och den säger mig, att om det svider aldrig så mycket, måste jag avstå från den lycka du visat mig. Orsaken härtill kan blott vara en, den, att jag aldrig skulle förlika mig med höjden av min sällhet, emedan den icke är mitt eget verk.

— Din syn på saken delar jag ej! sade Birger tämligen kärvt. Jag vet blott, att när jag älskade — vilket jag gudskelov ännu gör — var det så, att jag hellre ville ha försakat livet än Erika. Din kärlek hör kanske till det klokare slaget, men då är det icke heller mycket bevänt med den.

— Icke mycket bevänt med den? återtog kaptenen upplågande. Jag ville önska det vore mindre, så behövde jag ej så mycken ansträngning att hålla mig på den väg, som jag vet är den rätta. Vi uttrycka våra känslor olika, fast de kanske i grund äro desamma. Om Gabriella bad mig om det omöjligaste, skulle jag likväl företaga det för att behaga henne. Jag har henne så outsägligt kär, att ej du varmare älskar din hustru än jag Gabriella.

— Men fria till henne vill du icke?

— Nej, icke förrän jag fått något eget. Om Vår herre hjälper mig, om han ger sin välsignelse åt min strävan, så kunde jag kanske framdeles hoppas på lyckan att få kalla henne min. Emellertid har jag nu avskakat den tyngd, som låg mig på hjärtat; och om du, efter vad som förefallit, vill anförtro mig galeasen, till dess skonerten blir färdig, så är jag tacksam och redobogen att mottaga den.

— Så snart du försmår all annan hjälp, är galeasen för obetydlig. Du skulle, min själ, få göra mången resa innan den gåve dig tillräckligt bröd. Hellre ville jag föreslå, att du i år söker dig ett större fartyg. Under tiden bygger jag skonerten, om vilken vi från början ingå uti intressentskap. Du betalar av en del årligen, tills skulden är slut. Vad säger du härom?

— Jo, därtill säger jag ett hjärtligt ja! Denna önskan tror jag du stulit ur min egen själ. Låt mig vara borta ett år. Har det då gått mig någorlunda väl i handom, så intresserar jag mig i skonerten och… men det är god tid att tala om det övriga, när vi hunnit dit.

— Nå, det blir som du vill. Vet Gabriella något om ditt beslut att resa?

— Ja, jag talade med henne för en stund sedan, och helt säkert förstod hon av några oöverlagda ord, hur bitter skilsmässan skulle bli för mig.

— Då får man se huru hon tar saken — att den icke är henne likgiltig, därom är jag säker.