Rosen på Tistelön/Del II/Kapitel 20

←  Nittonde kapitlet

Rosen på Tistelön av Emilie Flygare-Carlén Tjugonde kapitlet

Tjugoförsta kapitlet  →

Tjugonde kapitlet.

— Min dröm, min dröm! ropade gumman Arnman och stirrade på Arve, som lutad mot spismuren, gömde huvudet i sina händer. Barn, visste jag det ej — det var hans blod! Och henne älskade du … Himmelske gud, kan jag arma mask prisa dig nog, som i tid uppdagade det gräsliga brottet och skonade mitt barn från den fördömelsen att taga mördarens dotter till äkta … Arve, Arve, svara då — säg, att du fördömer dem, de bovarna, som mördat din far och två andra redliga män!

— Mor, sade Arve och vände långsamt sitt ansikte mot henne, vad begär mor, vad är det för lära mor predikar? Det är icke försoningens. Vår frälsare förlät — kunna vi känna någon lisa i vår smärta med att förbanna? Jag åtminstone gör det aldrig. Rättvisan må ha sin gång, jag kan ej förhindra den och vill det icke heller, men fröjdas kan jag ej däråt.

Fru Katrina satt tyst. Arves ord hade ej varit utan verkan på hennes i alla andra skiften gudfruktiga och undergivna sinne, men så var ock vad hon nu upplevat av den beskaffenhet, att det kunde störa jämvikten i det mest undergivna sinne, helst hos en älskande hustru. Det hastigt flygande och snart bestyrkta ryktet, att den galne Anton, av förskräckelse att se systern gift med den unge jaktlöjtnanten, anklagat far och bror såsom den gamles mördare, gick som en löpeld jämte Antons påstående, att han varit åsyna vittne till mordet, en sak, som för behöriga auktoriteter bestyrktes därigenom, att en del av tulljaktens tacklage, i följd av den anvisning Anton lämnat, verkligen blivit funnen i Haraldssons sjöbod. Men nu letades förgäves efter de bägge mördarna, vilka, jagade, som villebråd höllo sig undan.

Allt detta svävade, jämte föreställningen om hennes mans rysliga död, för fru Katrinas själ, och den mänskliga svagheten utkrävde sin gärd. Fru Katrina Arnmans ädla hjärta var likväl icke skapat att hata och förbanna, icke ens dem, som rövat hennes högsta lycka från henne.

— Arve, barn, svarade hon i nedstämd ton, du har rätt. Jag talade ej försoningens ord, men så är det skillnad på vad Guds egen son förmådde och en stackars svag människa förmår. Emellertid hade jag orätt, stor orätt. Gud döme mellan oss och dem!

— Och han döme i sin mildhet! sade Arve, som hade gått fram till bordet och böjd över moderns hand, tryckte den till sina läppar.

— I sin rättvisa! tillade fru Katrina. Men du, kära barn, ditt hjärta blöder för den stackars flickan, och jag undrar ej därpå.

Arve suckade.

Med ett kärleksfullt uttryck, sådant som blott en mor kan ha i sina ögon, såg gumman Arnman på sin son, och något gott och tröstrikt låg i hennes ton, då hon tillade: — Jag märkte på Gabriella, att hon har en stark själ. Den jämte Guds barmhärtighet, håller henne uppe under så svåra prövningar.

— Ja, nog har hon en stark själ, inföll Arve, och hon behöver den nu, då hon på en gång berövas allt. Men att ej kunna göra något för henne och veta hela hennes framtid given till spillo åt sorg, skam och elände, det är ett lidande, som nästan övergår mina krafter.

— Det är svårt, sade fru Katrina, men du kan omöjligt vara den som tröstar. Det berättas, att kapten Rosenberg icke hållit sig för god att resa dit, så snart olyckan blev känd, men att han blott fick tala med fru Haraldsson. De hade haft ett långt samtal med varandra, men icke lär det ha slagit så väl ut, att de ville ha någon hjälp, ty kaptenen har icke synts till sedan, och det sägs, att han redan givit sig ut på utrikes resa igen.

— Jag vet, sade Arve, de ha försmått hjälpen, och då den hederlige kaptenen såg, att hans välmening blott var en plåga mera för de stackars kvinnorna, lämnade han dem och ämnar i dessa dagar åter gå ombord, om han ej redan gjort det. Jag har hört det av skepparen Lindgren, vilken jag i går träffade i Marstrand.

— Nå, mitt barn, då vet du, att de helst vilja sköta sig själva och att de ej lära vara måna om att se sina forna vänner, helst dem, med vilka de stått i så nära förbindelse. Och det må ingen undra på — det vore snarare en fräckhet, om de kunde se folk i synen.

Arve skakade på huvudet. Han fattade ganska väl sin mors känslor, men med avseende på Gabriella förmådde han ej dela dem.

— Nå, men var tror du de skälmarna nu hålla till? återtog fru Katrina, som under hela guds långa dagen ej kunde släppa det för Arve så outsägligt plågsamma ämnet.

— Det vete Gud … de ha väl sina säkra gömställen i bergshålorna om dagen — kanske ha de också kommit längre ur vägen.

— Å, det tror ingen! svarade fru Katrina. Många påstå, att under nattetid smyger sig folk till huset, men när länsman kommer med sina karlar, då syns icke röken av uslingarna.

— Länsman kan väl icke vara där var stund heller, och dessutom är det ej så osannolikt, att de redan begivit sig över till Norge.

— Det tror jag icke, för då flyttade väl kvinnfolken också på sig. Gud låte det bara lyckas för rättens tjänare att gripa brottslingarna, innan det blir för sent på hösten, ty under de mörka och stormiga nätterna har det sig svårare!

Ett par dagar härefter reste Arve till Marstrand. Underrättelserna om de efterspanade mördarna voro desamma. Hur än kronobetjäningen ställde till med sina besök på ön, skedde det alltid förgäves. Emellertid troddes med all säkerhet, att de icke lämnat orten.

— Simon, sade jaktlöjtnanten om aftonen till den ene av sina karlar, under det den andre, Mårten, var uppe i staden och inhämtade den för hans hämndtörstande själ ovälkomna bekräftelsen, att f. d. sälskyttarna icke kunnat uppspåras, Simon, håll jollen klar — jag vill ha den en stund för egen räkning. Jag har något i kikarn.

Ett par timmar senare — det var då tämligen skumt — fattade Arve årorna, och efter några förvillande omvägar styrde han åt Tistelön, men landade på en sida, som han förut sällan besökt.

Sedan han belagt båten, sprang han upp mellan klipporna och gick framåt ett slags gångstig, vilken snart förde honom till en jämnare stenläggning, på vars flackaste grund en nätt liten stuga låg. Han stannade utanför det lilla fönstret och sökte därigenom få en skymt av det inre, men fönstret hade gardin, och han kunde ej se annat än ett ljus skimra därinne. Nu gick han till dörren och klappade fyra lätta slag. Av den hastighet, varmed regeln fråndrogs, kunde lätt märkas, att han ej gjorde sitt första besök, utan att hälsningen var känd.

Dörren öppnades, och Lena, numera madam Lindgren, visade sig med ett ljus i handen.

— Gud signe löjtnanten! sade hon i vänlig ton. Det kunde ingen tilltrott honom att i denna vevan visa sådan välmening — han har, minsann, skäl till annat. Men så rår inte mamsell Ella för vad far och bror hennes gjort.

Arve inträdde i det snygga rummet och tog plats på den nyskurade bänken mellan långbordet och väggen. — Nå, min snälla Lena, har du ej din man hemma?

— Nej, han är borta herr löjtnant: han reste till Göteborg just i afse.

— Då reste han visst icke ensam? inföll Arve frågande.

— Nej, det vill jag inte säga, för det finns allt den, som lika gärna som löjtnanten vill veta något från Tistelön.

— Kapten har således åter varit här ute?

— Ja, han har legat här i tre dagar, och han har gått här och ängslats och våndats just som löjtnanten, stackare. Fast jag fyra gånger var över, tjänade det till intet. Mamsell Ella ville icke se honom: hon bad häls'an att hon aldrig uthärda't, att hon skulle förgås av skam och att han, om han nå'nsin hållit henne kär, skulle sluta att fråga efter henne. Men till tröst i bedrövelsen skicka hon honom en lock av sitt granna hår, och frun, hon skrev … jesses, så vackert! Hon läste brevet högt för mamsell Ella, och jag, som satt i nästa rum, hörde vart eviga ord. Jag kan icke säga hur orden föll sig, men meningen var, att de hade stor aktning för honom och att de aldrig nog kunde tacka för, att han ville göra sig så gemen att vara dem till tjänst, men att hennes man strängt förbjudit att säga var han uppehöll sig och att han, så kär han än hade kapten, icke kunde återse honom, men att han aldrig på jorden var i stånd att glömma sådan vänskap kaptenen visat honom och hans familj.

— Och vad sade Rosenberg om allt detta! frågade Arve.

— Aldrig ett ord sa han, men han gick här så hårt fram och tillbaka, att jag trodde stuggolvet skulle rämna, och så sa han till Petter i dag morse: ”Det tjänar ingenting till Petter — jag måste bort!” Petter gjorde båten klar, och när de i kvällningen reste, sade kapten för visso, att han sett vår ö för sista gången och att, när han vänt ryggen till Göteborg, aldrig mer i sitt liv ville sätta foten på svensk botten.

— Vore jag fri, skulle jag säga detsamma! mumlade Arve.

Lena sysslade i stugan, och efter en stund frågade Arve: — Har ej den vansinnige stackarn synts till sedan?

— Visst säga de, att han ett par nätter ska ha visat sig i sin båt bland säven, där han alltid brukade sitta, men annars är han för jämnan i Marstrand. Och är det icke underligt att de påstå, att han nu är riktig som en klok människa — men han törs väl icke hemåt för farsgubben, kan tänka.

— Är Haraldsson då så nära, att Anton kunde träffa honom, om han vågade sig över?

— Det vet Gud! svarade Lena, liksom litet förvirrad över att ha sagt något farligt.

— Kära Lena, sade Arve och fattade hennes hand, du tror väl icke, att jag kommit hit att spionera? Nej, jag avskyr Haraldssönerna, men jag skulle ändå icke på det sättet förråda dem, om du också hade dem gömda här i kammarn intill.

— Herre jesses, sade Lena och blev alldeles blek vid minnet av de tillfällen, då Arnmans ord troligen kunnat ha en verklig tillämpning, vad säger löjtnanten — vet han icke att det varit visitation hos oss också?

— Jo, men det man söker efter finns icke alltid. Oroa dig icke Lena — jag lönar dig ej på det sättet … Men säg mig nu, på ditt samvete, om du hållit ord och icke nämnt för Gabriella att jag varit här?

— Herregud, jag är väl icke som stock och sten heller! var Lenas lakoniska svar.

— Vad menar du med det, Lena?

— Jag menar, att sen allt var talat om kapten, och frun gått ut, suckade mamsell Ella så tungt, att tårarna riktigt kommo mig i ögona, och sa: ”Annars har ingen varit hos dig, Lena?” … ”Nej, bevars!” sa jag, men blodet steg mig i ansiktet, för jag är icke mycket bevandrad med att ljuga, gudskelov. När hon såg, att jag liksom tappat vantarna, som en säger, klappade hon mig på axeln med sin lilla fina hand och viskade mig i örat: ”Det har varit någon annan hos dig också, Lena, och kommer han igen, så hälsa honom, att mina tårar natt och dag tvätta blodfläckarna på fars samvete!”

Arve vinkade med handen att hon skulle tiga.

Åter stökade Lena omkring i stugan. En kvinna i Lenas läge kunde ej äga vad man kallar takt, men hon hade instinkt, och den lärde henne att icke låtsa märka den starka rörelsen hos jaktlöjtnanten.

Sedan Arve något fattat sig, frågade han: — Huru mår Gabriella nu?

— Jo men, Gud vet hur hon står ut att dras med sådant kors, men hon är tålig, om någon är det.

— Och Erika?

— Ja, hon också — hon har väl frestat på något av vart i sina dar. De hålla bägge på med att packa och stöka, för vad det lider, så ge de sig … Lena tvärtystnade, helt röd i ansiktet.

— Du är icke van att förställa dig, min kära Lena! sade Arve och såg vänligt på henne.

— Men jag försäkrar löjtnanten, svarade Lena med en röst, som på en gång uttryckte fruktan och förtrytelse, att jag icke är så vettlös, att jag talar så här med vem som helst. Jag vet, att löjtnanten är lika tystlåten som kapten.

— Tack, Lena, för din goda tanke … Men nu måste jag bort. Lena lyste honom ut, önskade honom god natt och lade kroken på dörren.

Då Arve återkommit i båten, styrde han icke tillbaka till Marstrand, utan längs efter en annan sida av ön, varifrån man lätt kunde klättra över klipporna nedåt den sidan, där Haraldssons bodde.

Det var nu den mörkaste tiden på natten, och en tung dimma gjorde, att föremålen knappast kunde urskiljas. Med oroligt klappande hjärta smög sig Arve fram till det hus, dit han fordom nalkades så raskt. Allt var mörkt, men ljus behövde han ej för att vägleda sig till det fönster, varifrån Gabriella mången gång hälsat honom välkommen. Nu var fönstret tillslutet.

Han satte sig på ett klippstycke. Men vid denna rörelse, så lätt den var, rullade en mindre sten ned, och ett buller uppstod, varvid en människa hastigt rörde sig under fönstret, där den tycktes ha gömt sig. Då Arve såg denna person med rädd skyndsamhet avlägsna sig, gissade han att det var den arme Anton, som, jagad av samvetskval, kommit att vid Gabriellas fönster tillbringa en stund av sitt oroliga liv. Själv gick han nu helt nära och lyssnade med återhållen andedräkt. Något rörde sig vid gardinen (han kände och erfor det i varje fiber): troligen hade Antons rörelse väckt hennes uppmärksamhet. Skulle hon — han både fruktade och hoppades — öppna fönstret?

Fönstret öppnades, och Gabriellas milda röst viskade: — Anton, olycklige, är du åter här? Far sover i min säng — han kom nyss hem — akta dig, om han vaknar, och gå icke till någon av dörrarna, ty där ligga ett par av karlarna och vakta på ifall länsman skulle komma!

Ehuru dessa ord plågsamt erinrade Arve om det rysliga brottet, kände han sig likväl lycklig vid denna oförberedda sällhet att höra Gabriella. Några ögonblick överlade han om han skulle begagna detta enda, troligen sista tillfälle, som erbjöd sig att tala till henne, eller om han skulle låta henne förbliva i den övertygelsen, att han var Anton. Faran av det förra — oberäknat den inre förebråelsen och fruktan att genom denna svaghet möjligen kunna sjunka i Gabriellas aktning — var ganska stor, ty gubben Haraldsson fanns i rummet, men längtan att ännu en gång få emottaga ord från den älskades läppar besegrade varje annan känsla.

— Gabriella, viskade han sakta, det är Arve … förlåt mig, men låt mig blott se en skymt av dig — säg mig ett enda ord! Han märkte, att hon nu vände huvudet inåt rummet och lyssnade.

Gubben sov förmodligen tungt efter dagens oroliga mödor. Gabriella räckte sig ut genom fönstret, och en liten vänlig sky, som hade misskund mot de trogna hjärtan, vilka klappade så nära och likväl för evigt skilda, drog sig undan och lämnade dem så mycket ljus, att de kunde upptäcka varandras ansikten.

— Gud — Arve — är det du! Gabriellas röst sammangöt hela hjärtats översvallande känslor i dessa ord.

— Ja, ja … nu vill jag lida tåligt, sedan jag sett dig!

— Gå, gå, för himlens skull! sade hon. Vi törs ej längre se varandra, men min själ är hos dig var stund.

— Bara en bön ännu! Han sträckte armarna upp mot fönstret. Giv mig den duken, du nu har på dig, och sedan farväl för evigt!

I nästa sekund föll duken, som täckte hennes hals — och fönstret tillslöts.

Arve gömde det dyrbara minnet vid sitt bröst, och i det han kastade en dröjande blick mot fönstret, avlägsnade han sig. Men han hade ej hunnit många steg, då en stark hand grep honom i kragen och en grov röst yttrade: — Hallå, vem smyger här i mörkret?

— Tyst! sade Arve, brydd att finna sig i denna belägenhet, då han igenkände en av Birgers båtkarlar. Släpp mig, Nils, det är jag! Du kan väl förstå, att jag icke är här i ond avsikt. Länsmannen må sköta sitt för sig … Men där har du en hacka, Nils, för att du skall tiga med att du sett mig här — jag vet att du är karl att hålla det du lovar!

— Gud bevare löjtnanten! Tiga kan jag, och icke är jag så enfaldig heller, att jag icke begriper vad slags ärende löjtnanten hade — det är riktigt synd om'na! Men laga sej nu av, för här går strängt till nattetid, så jag tror, att icke många ska våga sej hit.

Arve klättrade åter över klipporna, steg i båten och rodde skyndsamt tillbaka …

Vid samma tid jaktlöjtnanten lämnade Tistelön, satt Erika i en kammare, vars tillskruvade luckor och reglade dörrar lämnade ett tillfälligt skydd. Hon lutade huvudet mot örngottet på sängen och lyssnade till de tunga andedrag, som hördes inom det halvslutna sparlakanet.

— Nej, jag har icke så mycken ro, att jag kan sova en enda timme! sade Birger och kastade sig åt andra sidan.

Erikas hand jämkade huvudkudden, och med den andra torkade hon svettdropparna från sin makes panna.

— Det är omöjligt, återtog Birger, jag får ingen blund i ögonen! Låt oss lika gärna tala — är det snart slut med packningen?

— Allt det dyrbaraste är redan i kistorna, och allt vad vi skola ta med har jag på ett ställe. Men i natt få vi ej iväg något, ty Petter är med Rosenberg i Göteborg, men i morgon natt skall han forsla av en del.

— Å ja, gods ha vi nog, sade Birger, hade vi visst också sinnesro! Lyckas jag bara att uppehålla dem, tills vi få mörka och stormiga nätter, så äro vi i säkerhet. Men ett sådant liv som detta är rysligt. Petter och Lena gör oss mycken nytta. I deras stuga har jag vilat i många timmar … Bara nu Rosenberg ville vara därifrån! Han hindrar oss med sin välmening mer än han gagnar.

— Och i Norge tror du vi få frid? suckade Erika.

— Ja, till det yttre — åtminstone tills vidare, men den inre friden, med den är det förbi. Och vore det icke för din skull, du arma älskade kvinna, som jag dragit in i detta elände, så angåve jag mig hellre frivilligt än att längre fortsätta detta lumpna strävande för livet. Vad har jag numera för gott därav! Det högsta goda vore att befrias ifrån det. Och hur en dör, det är detsamma, bara Vår herre i sin barmhärtighet ser till själen, och det tror jag fullt och fast att han gör för min bittra ånger och dina böners kraft. Men, Erika, för din skull vill jag dra det tyngsta korset, det att leva vanhedrad. Vore du borta, skulle jag ej mera välja.

Erika böjde sitt ansikte ned till Birger, och för första gången märkte hon tårar pressas ur hans ögon. I outsägligt kval slöto sig de olyckliga makarna hårt intill varandra.