←  I soluppgången
Sången om den eldröda blomman
av Johannes Linnankoski
Översättare: Bertel Gripenberg

Rönnebär
Den första snön  →


[ 67 ]

7. RÖNNEBÄR.

»Vet du, hvarför jag gifvit dig namnet Rönnebär?» frågade ynglingen, hållande den unga flickans hand sluten i sin.

»Säkerligen därför att jag rodnade så förfärligt, när du första gången talade till mig», svarade flickan blygt.

»Nej, nej! Kan du inte gissa bättre?»

»Det kan jag inte, jag har aldrig kommit att tänka på det. Jag har bara tyckt att det varit ett vackert namn — och har varit glad öfver det.»

»Skulle jag väl ha gifvit dig ett fult namn?» smålog ynglingen. »Men under det namnet ligger mycket, om du bara kunde förstå mig.»

»Kanske förstår jag dig», sade flickan och gaf honom en tillitsfull blick.

»Nej, du förstår mig inte fullkomligt — och det behöfs inte heller. Men det hufvudsakliga skall du nog förstå… Ser du, den sista våren var så öfver sig härlig för mig, och jag var så lycklig öfver att lifvet var så skönt. Men så kommo sommaren och hösten, gräset började vissna och löfven blefvo gula, och jag blef sorgsen till mods.»

[ 68 ]»Har du haft en ledsam sommar…?» sade flickan ömt.

»Mycket ledsam — ser du, jag kunde inte glömma min vackra vår, men längtade beständigt efter den. Om jag helst skulle ha varit kvar i samma trakter, men då jag nu är en landsstrykare…»

»Hvarför färdas du då så mycket omkring?»

»Därför att jag är skapad att vandra och irra», suckade ynglingen och stirrade framför sig.

»Men hvar var du då…?» frågade flickan skyggt och såg forskande på honom.

»Långt, långt borta, fråga inte mera — jag tänker inte mera på våren. Och jag skulle just berätta för dig, hvem som sedan visade mig att också hösten är vacker.»

»Var det någon som visade dig det?»

»Ja visst — eller rättare sagdt såg jag det på samma gång jag såg henne.»

Han tog flickans båda händer och såg henne i ögonen.

»Det var en liten rönnbärsklase. Då jag såg dig, var du lik en ung, röd rönn i en backsluttning. Björkarna voro redan gula, asparna stodo så allvarliga, men med röda bärklasar stod du ibland dem och ropade till mig — nej, nej, du ropade inte, jag såg dig bara. Och jag stannade som framför ett under och frågade mig själf: skall du tilltala henne, eller skall du gå förbi?»

»Skulle du ha gått förbi…?»

»Jag tänkte nog göra det — då jag ändå är en som måste gå förbi… Jag visste inte om det var rätt att stanna och betrakta dig.»

[ 69 ]»Nu förstår jag dig inte alls.»

»Du kan inte heller förstå mig — det var bara mina egna funderingar… Men jag gick inte förbi, och tack vare det har jag nu haft denna vackra höst.»

»Och jag också… », hviskade flickan.

»Ja, tack vare dig har jag fått se, att också hösten kan vara vacker, till och med vackrare än váren, ty hösten är svalare, lugnare och stillare. Och först då förstod jag hvad som gör lifvet vackert och hvad människan söker.»

Flickan hade glidit ned på marken framför honom och satt nu och såg på honom, med armarna stödda mot hans knän:

»Tala mera — om detsamma! Det är så vackert och jag förstår dig så bra, fastän jag inte själf kan tala!»

»Ja, det förstår du nog, och alla förstå, att det inte ges något annat skönt i lifvet än det, och att människan inte heller lefver för något annat. Utan det ha vi bara händerna och arbetet, maten och tänderna, men när det kommer, då förvandlas allt. Har du inte märkt hur man då blir alldeles förvandlad?»

»Jo, jo, det, har jag visst! Hur skulle jag inte ha märkt det?»

»Hur allvarliga ansikten lära sig att le och ögonen att tala, och hur man lär sig att förstå det språket. Och hur till och med rösten förändras och får en klang af silfver. Hur hela världen förklaras och blir skönare — och människan själf blir så outsägligt skön.»

»Just så — hvad du nu är vacker, Olof! Och allt detta är som en vacker dröm.»

»Och kommer du ihåg just den tiden, då du började hålla af mig?»

[ 70 ]»Den skall jag alltid minnas, alltid!»

»Ack, hvad du var vacker då — när du ömsom rodnade och ömsom bleknade och icke visste hvartåt du skulle se, då ditt hjärta klappade, och du inte ens för dig själf vågade bekänna hvarför det klappade. Då betraktade jag dig i smyg och jag önskade att du alls inte skulle se mig, utan att jag i alla tider skulle få betrakta dig så, från något gömställe.»

»Men du vet inte hur orolig jag då var — jag skulle inte ha hållit ut med det länge.»

»Det vet jag nog… Och ännu vackrare har du sedan varit, när du öppnade din själ för mig. Jag har läst i dina ögon som i en uppslagen bok, och du har åter gjort mitt lif ljust och skönt.»

»Jag har inte gjort någonting…», sade flickan rodnande och slog ned ögonen. Men hon lyfte åter upp blicken, lade handen på ynglingens knä och såg frågande på honom.

Han log till svar.

Flickan smög sig långsamt upp i hans famn och lade båda armarna om hans hals:

»Får jag sitta så här?»

»Det får du — just så», sade ynglingen och lade ena armen om hennes lif.

Flickans ansikte närmade sig frågande hans…

»Nej, nej!» sade ynglingen och lade liksom ömt afvärjande sin andra hand på hennes axel.

»Hvarför inte nu?» frågade flickan bedjande.

»Därför att det är bättre så här. Du får bara så ledsamt, då vi ändå sedan måste skiljas.»

»Just därför!» utropade hon häftigt.

[ 71 ]»Nej, nej, jag ber dig!» sade ynglingen och tog flickans hufvud mellan båda händerna samt tryckte en sakta kyss på hennes panna.

En djup rörelse afspeglades i flickans ögon, men hon sade ej ett ord, utan lät blott sitt hufvud sjunka ned mot ynglingens bröst.

Ynglingen kände en Oförklarlig glädje, som om han vunnit en stor seger öfver sig själf. Flickans varma andedräkt böljade som ett varmt sommarsolsken genom hans tunna skjortbröst, och leende af lycka strök han sin hand öfver hennes bruna hår.

Han ämnade just fråga, om inte flickan själf fann att det vore bäst och lyckligast så här, då han plötsligt kände ett brännande andetag på sitt bröst — liksom en eldslåga hade träffat hans bara hud — hennes heta läppar pressades fast, och genom skjortans tunna tyg tryckte de eldiga kyssar på hans bröst, armarna släppte sitt tag om hans hals och slötos hårdt omkring hans midja.

»Herre Gud, hvad gör du nu?» utropade ynglingen oroligt, i det han fattade flickan i armarna och ville lösgöra sig. Men i detsamma kände han hennes kyssar gå som en brännande smekning genom hela sin varelse — det var som om en underjordisk glöd plötsligt skulle slagit ut i låga inom honom och uppslukat allt, hvaröfver han nyss gladt sig.

»Ack, du min älskade!» sade han med en röst, som nästan skälfde af gråt, tryckte henne högre upp till sig, tillslöt hennes törstande läppar med sina egna och slöt henne i ett så våldsamt famntag, att bådas andning stockades.