Sången om den eldröda blomman/Kap 06
| ← Mörköga |
|
Rönnebär → |
6. I SOLUPPGÅNGEN.
— — — — — — — — — — — — —
»Hvilken den ljufvaste stunden är?» sade bloddroppen varmt. »Just den som nu är inne! Jag älskar natten, den vill jag prisa.»
»Äfven jag finner den vacker», svarade balsaminen. »Då vi hviska så här på tu man hand i skymningen, då man endast anar hvarandras närvaro och endast kan skönja ögonens glans. Men äfven morgonen är härlig — just då solen går upp, då daggdropparna skimra och den vaknande vinden kommer bladen att dallra.»
»Det är sant, min vän — lifvet är egentligen alltid skönt! Morgonen är skön, då tuppen gal, fåglarna kvittra och de nymornade barnen glädtigt tumla om på gårdsplanen. Dagen är vacker, då solstrålarna dansa på fältet och slåtterfolket med svettpärlor på pannan och glänsande ögon går öfver gården till sin middag. Och aftonen är härlig, då skuggorna förlängas och den hemvändande boskapens skällor pingla i skogsbrynet. Men ändå kan intet jämföras med natten — ty se, först då finna vi vårt eget jag.»
»Finna vi vårt eget jag…?» sade balsaminen. »Nu först börjar jag förstå dig!»
»Vårt eget jag och den veka sträng, för hvars dallringar dagen har varit alltför klar och genomskinlig», fortfor bloddroppen. »Om dagen tillhöra vi hela världen, allt är gemensamt och intet är vårt eget. Men då natten kommer, nalkas vår egen timme. Sakta smyger den därute under träden, och härinne sätter den sig blygt i vrån, dunkel och hemlighetsfull skälfver den i luften och väcker till lif allt det, som om dagen slumrar inom oss. Och det vaknar, det blickar emot oss med glödande blommor och hviskar med berusande dofter. Allting slumrar — vakna äro endast…»
En hvit kvinnoarm skymtade otydligt i skymningen.
»Och vakna äro…?» frågade balsaminen dämpadt.
»Endast de, hvilka — blomma!» hviskade bloddroppen.
»Gud, hvad du är härlig, Mörköga, du min älskade! Du är lik natten — snärjande och berusande som natten, sluten och hemlighetsfull som en sensommarnatt, upplyst af kornblixtarnas flammor.
»Först nu förstår jag hvad ungdomen är, hvad kärleken är. Hur den är skön och stor, hur den nalkas som en konung i sin gyllene vagn, vinkar oss till sig och rycker oss med sig.
»Men hvarför skälfver du, min älskling? Hvarför är din hand så het, hvarför är din blick så underbart gåtfull?
»Jag vet inte… Jag har så hett. Nej, nej; jag är alltför lycklig…»
»Alltför lycklig —?»
»Nej, nej; jag vet inte… Jag skulle önska något…»
»Så säg din önskan!»
»Nej, nej; jag önskar ingenting, jag kan ingenting säga.»
»Jag…»
»Hvad då? Kan du inte säga det åt mig?»
»Jag vet inte, jag kan inte. Jag … är rädd.»
»Är du rädd? För mig då?»
»Nej, nej; hur skulle jag vara rädd för dig! Jag…»
»Säg det, säg mig det! Jag förstår det utan att du säger ut det.»
»Jag är rädd… Nej, nej; jag kan ändå inte säga det — ack, hvad jag älskar dig gränslöst!»
»Och som den härligaste af alla sköna stunder», hviskade åter balsaminen, »står i mitt minne den stund, då jag för första gången sprang ut i blom, då kronbladen öppnade sig och solen kysste mig rakt i hjärtat.»
»Det har du rätt i», yttrade bloddroppen rörd. »Jag vet det ännu bättre, jag som redan blommar för andra gången. Vi ha nog äfven senare våra fröjder och blomningstiden är alltid härlig, men den första gången har icke sin like, och kan aldrig få den, ty då veta vi ännu intet, vi stå liksom bakom en stor hemlighets skyddande hylle. Och vi ana och glädjas och fråga oss själfva: blir det snart, kanske redan i dag? Och vi hoppas och frukta — och likväl veta vi det. Vi tänka hvarken på forntid eller framtid, utan blott på den annalkande stunden… Och den kommer slutligen — kronbladen rodna och öppnas, allt försvinner och vi känna oss smälta bort i ljus och värme.»
Stilla småleende stod lyckans fe bredvid bädden.
Flickans lösta lockar flöto som svart silke öfver den hvita kudden och på den hvilade ynglingens hufvud.
De höllo hvarandra i båda händerna och blickade hvarandra djupt in i ögonen. Länge hade lyckans fe stått invid deras bädd, men hon hade ej hört dem säga ett ord — hade blott sett dem tigande och ömt leende betrakta hvarandra.
Solen steg långsamt uppför åsens branter, men då den hunnit upp flögo dess strålar i samma stund tvärsöfver fältet och tittade in genom fönstret.
Flickan upplyfte sin blick.
Solen blickade henne leende rakt in i ögonen.
Flickan satte sig upp. Det var som om hon vaknat ur en djup sömn, som om allting skulle ha tett sig olikt, främmande och underligt.
»Har också solen ögon…? Har den sett på mig alla morgnar?»
En stund förgick. Åter höjde hon skyggt sin blick.
Solen såg på henne med stora, frågande blickar — alldeles som då en mor ser, då hon icke talar, endast ser på oss.
Flickan kände bloden stockas i sina ådror, hon slog ned sin blick och upplyfte den icke mera — två stora tårpärlor darrade i hennes ögonfransar.
»Hvad nu —?» sade ynglingen förskräckt och stödde sitt hufvud på armbågen. »Hvad är det åt dig, Mörköga?» Han tryckte henne varmt intill sig. »Hvarför slår du ned din blick?»
Tårpärlorna darrade — och föllo tungt ned i bädden.
Flickan vände sig om och gömde ansiktet i dynan.
»Ack Mörköga, du min älskade!» hviskade ynglingen; och han kände en brinnande åstundan att tala tröstande ord till henne.
Flickans blottade skuldror började skälfva och bröstet häfdes tungt af återhållna snyftningar.
Det var som om ett kallt järn gått igenom ynglingens själ, som om han nyss sväfvat i blåa rymder, men nu med krossade vingar hade störtat ned bland skarpa stenar och omkring sig hört gråtande och klagande röster.
Ynglingen sjönk tungt ned på bädden och gömde sitt ansikte bland de svarta lockarna.
Två människobarn med skälfvande skuldror och tårdränkta ansikten — Tunga suckar uppfyllde rummet.
Lyckans fe smög sig ljudlöst till dörren.
Solen vände sig bort och dolde sitt fördunklade öga.
Det är sorgen!» hviskade bloddroppen och en röd tår föll ned på fönsterbrädet.
Dock — under sorgens mörka dok skymtade en varm rodnad, den stora, gemensamma hemligheten. Det var som om deras ögon hade öppnats, som om de först nu genom tårar hade sett hvarandra rätt — ej mera ungmön och ungersvennen, men två af sorg och glädje genombäfvade människobarn i morgonens bleka gryning.
»Kan du någonsin förlåta mig?» frågade ynglingen med skälfvande stämma.
»Förlåta —?» svarade flickan och slog båda sina armar om hans hals.
»Och skall du aldrig minnas mig med bitterhet?» frågade ynglingen åter.
»Hur skulle jag kunna minnas dig med bitterhet, dig, som har varit allt för mig? — men hvarför måste vi skiljas just nu?»
»Ja, hvarför måste vi skiljas just nu?» suckade ynglingen nästan utan att veta hvad han sade.
»Om du skulle kunna förstå, hur jag kommer att sakna dig!»
»Och om du visste… o, Gud! Men hvad kan jag göra?»
»Sörj inte för min skull, jag vet ju att du inte kan göra något åt det. Och jag kan inte begära mera af dig, du har varit så god emot mig. Om jag blott finge se dig ännu en gång — någon gång, om ock efter många år, om jag blott finge det.»
»Kanske kommer jag och hälsar på dig…»
»Kom, kom, jag skall vänta dig vecka efter vecka!»
Långsamt drog ynglingen sitt ur ur fickan, såg först själf på det och visade det därpå åt flickan.
»Ja, du måste gå nu. Men hur skall jag kunna låta dig gå?»
»Och hur skall jag kunna gå? Ack, om det alltid vore natt, om det aldrig blefve dag!»
»Ja, den sista, långa natten, och sedan domen — nu skulle jag inte frukta den… En minut ännu, en enda! Låt mig se på dig ännu en gång, så där — så att jag aldrig glömmer dig.»
»Ack, Mörköga, Mörköga!» sade ynglingen ömt. Men hans barm häfdes af kval och smärta — det var som om haken blifvit sliten från dörren och hvem som helst skulle kunna tränga sig in. »En bön har jag ännu till dig» — hans tal var likt en drunknandes nödrop — »att du efter detta inte skall älska någon annan, utom den, som du en gång väljer för alltid.»
»Hur skulle jag väl kunna älska någon annan?» sade flickan undrande. »Och inte ens då skall jag upphöra att älska dig, inte ens då!»
»Nej, nej, nej, det skulle vara orätt. Då måste man älska!»
»Det vet jag ensam», sade flickan med en röst, som på en gång gladde honom och ökade hans fruktan.
»Gif mig det löftet! Du förstår inte varför jag så enträget ber dig om det — för min egen skull gör jag det ej», bad ynglingen.
»Det löftet gaf jag dig redan, då jag första gången såg dig», svarade flickan, tryckande sig fast till ynglingen.
De skildes åt och stego upp.
Hållande ynglingen vid handen, följde flickan honom till dörren. Där kastade hon sig med ett språng kring hans hals, liksom ville hon aldrig släppa honom. Ynglingen slöt henne i sin famn och det svindlade för honom, då han kände hennes af tårar fuktade hår — deras läppar möttes.
Flickans hufvud böjdes bakåt, och hon såg honom icke som förr i ögonen, utan rakt upp. Och ynglingen såg blickens uttryck skifta, först till gränslös ömhet, så till bedjande andakt — och så tycktes den lösgöra sig från jorden och stirra bort mot en fjärran, helig uppenbarelse. Om ock flickan skulle ha stått så hela dagen, skulle han icke ha vågat röra en lem. Därpå darrade och slötos ögonen — flickan drog sina läppar tillbaka.
Och på dem såg ynglingen en ljus, blodlös fåra, och han kände det som på hans egna läppar hade tryckts ett evigt, oförstörbart insegel.
»Så här kan jag inte skiljas ifrån dig!» sade ynglingen plågad. »Till kvällen hinna vi till Kirveskallio, och då kommer jag till dig — och jag kommer hvarje natt, medan vi äro så nära att jag hinner fram och tillbaka under natten.»
Öfver flickans ansikte flög som ett blekt, höstligt solsken, men hon sade icke ett ord. Hon såg blott på honom så som hon aldrig förr sett — och stod stirrande kvar, då ynglingen slutligen lämnade rummet.