Sången om den eldröda blomman/Kap 05
| ← Far och son |
|
I soluppgången → |
5. MÖRKÖGA.
Skyarna ilade fram öfver natthimlen, stränderna stirrade ned i den framrullande floden, ned på timmerstockarna, som långsamt flöto på dess yta. »Låt dem komma!» ropade den långa, strida forsen därnere.
Vid det ställe där sugningen börjar, kyttade i skydd af strandbranten en liten lägereld. Omkring den lågo stockflottare, fyra till antalet voro de. Bommen var som bäst öppen, de uppifrån kommande stockarna flöto i glesa rader förbi utan att behöfva hjälpas fram, och på ett par timmar hade inga stockbråtar bildats i forsen. Stockflottarne hade en sorglös midnattsstund.
»Och bonden han sofver i stugan sött,
allt under täcket i sängen,
men timmerflottarens läger är blött
af aftondaggen på ängen.
Och friheten aldrig byta vi
mot böndernas dyra pengar,
mot fria flottaregossar som vi
äro bönderna bara drängar!
Forsen vaknade ur sitt nattliga drömmeri.
Vaktkarlarna, som sutto på de vid stränderna uppkastade stockhögarna, rörde på sig.
»Mot fria flottaregossar som vi
äro bönderna bara drängar!
upprepade de närmaste vaktkarlarne. Och sedan fortplantade sig sången från den ena stockhögen till den andra, från strand till strand, långsmed hela forsen, ända bort till dem som flottade stockarna vidare nedanför forsen.
Därpå blef allt åter tyst, ty midnatten älskar ej sång, om den också fordrar en slik, från man till man gående hälsning. Den lyssnar hellre till strömmens sagor om sjörået som årligen fordrar ett människooffer — ett barn eller en fullvuxen, men alltid minst ett lif om året.
Då härskar en högtidlig stillhet. Männen sitta tysta som i kyrkan, och skämtet dör på de råaste läppar. Många minnas egna upplefvelser — en man som försvinner, bortryckt af en osynlig hand, en änka som klagande vrider sina händer, faderlösa barns gråt. De finnas, som på de drunknades lik ha sett märken af sjötrollens fingrar, eller som måhända själfva någon midnattsstund sett den glimmande fåra i vattnet, som utvisar den väg rået simmat fram. Hvems tur blir det väl nu? Ingen vet det, men då är olyckan icke långt borta.
Den lilla lägerelden kyttade, forsens brus ljöd svagare. Lyssnade till älfvens midnattssagor sitta männen tysta och stirra ned i vattnet.
Då höres plötsligt ett kraftigt rop från forsens nedre ända. Männen rycka till.
»Bommen fast, slut till bommen!» ropas det.
»Gud vare lof!» sucka de ur sagovärlden uppvaknande männen, hvilka först tagit ropet för ett nödrop. Alla springa upp, stockarna lyftas vågrätt öfver hufvudena till tecken att farleden är spärrad, och kommandoropet »bommen fast, bommen fast!» flyger från man till man uppför forsen, ända dit upp.
»Bommen fast!» svara männen däruppe och störta från lägerelden till stranden. Bomtrossen lösgöres från sin påle, och ändan af bommen halas in till stranden.
»Nog hållas de nu!» yttrar någon. »Men jag fruktar att det blir en lång rast för hela sällskapet, ty ingen lär väl nu våga sig ut på bråten, om den blott sitter litet hårdare fast. Låt oss gå och se åt!»
Och de begifva sig af långsmed gångstigen vid stranden.
Och allteftersom de sista stockarna passera, sluta sig vaktkarlarna vid forsen till tåget, den ena efter den andra.
»Hvar kan det egentligen vara?»
»Någonstans i forsens nedre lopp är det, bara det inte är mot Hvirfvelstenen!»
»Då är fan lös, ty där är det inte lätt att få dem loss ens om dagen!»
Och mot Hvirfvelstenen hade stockarna verkligen stannat. Det myllrade svart af karlar på stranden. »Nog sitter den kvar alltid, den sitter som fastspikad!» sade de, hvilka svettiga och andfådda återvände till stranden, efter att fåfängt ha försökt lösgöra bråten. Hvirfvelstenen kallades en knappt en half meter öfver vattenytan uppstigande sten i forsens nedersta del, där den redan började breda ut sig till lugnvatten. Den låg en smula till höger, så att timmerstockarna vanligen flöto ned vänster om den, utan att den gjorde något förfång. Men om någon riktigt lång stam råkade komma sidlänges mot stenen, så stannade den där, utan att glida ned åt någondera sidan, den ena stocken stannade mot den andra, och i form af en fiskstjärt uppstaplades där en bråte som sträckte sig till båda stränderna. Och den var svår att bryta upp, ty stödjepunkten var vid stenen ute i forsen, och därifrån hade man icke tid att springa till stranden, då bråten lossnade. Vanligen kom man till stenen i båt nedanför strömmen, men då hade männen alltid en brinnande hast att med båten hinna undan den med dån och brak sammanstörtande stockhögen.
»Tag mig den och den», hördes flottningsförmannens röst på stranden, »om jag inte nästa sommar spränger den där stenen i tusen bitar! Nu få vi allesamman slå oss till ro vid kaffepannorna tills dagsljuset bryter in.»
»Om jag ändå först skulle gå och se närmare efter — kanske man utan vidare kunde få den lös?» hördes i hopen en ung, rask stämma.
»Det tror jag inte», sade förmannen, »men det skadar inte att se efter.»
Den unge mannen hoppade upp på bråten och kilade med höjd stake och smidigt böjd kropp vigt fram öfver stockarna. Då han hunnit fram böjde han sig ned och granskade ställningen.
»Hallå!» ljöd det efter ett ögonblick från stenen. »Allt beror på ett enda timmer, och det behöfver bara ett par yxhugg för att ge vika.»
»Så, så!» svarades från stranden. »Men hvem vill väl nu midt i natten svänga yxan därute?»
»Kan man inte få lös den med varpen?» frågade förmannen.
»Nej, med varp går det nog inte!»
Ynglingen återvände till stranden.
»Får yxan bli i vattnet?» frågade han förmannen.
»Gärna tio yxor, hellre än att femtio mäns arbete måste afbrytas på ett par timmar.»
»Då skall jag hugga lös den! Hvar är yxan?»
»Man skall inte trotsa döden!» ropades det från hopen. »Låt honom inte gå förman!»
»Och hur har du tänkt komma tillbaka?» frågade förmannen.
»Jag springer först snedt uppåt strömmen och kommer sedan ned med stockarna.»
»Det är ett vågspel!» ropade karlarna.
»Jag hvarken förbjuder eller befaller», sade förmannen med eftertryck. Och någon annan skulle jag inte heller tillåta att göra det, men jag vet att då Olof åtager sig att göra något, kunna de utomstående vara lugna. Är du säker på din sak?»
»Fullkomligt! Hit med yxan!»
Han fattade yxan och staken med båda händerna och började balansera fram mot stenen. Som en skugga gled han fram, höjande och sänkande sig efter bråtens ojämnheter.
»Det var ett hufvud!» sade några.
»En galning!» mumlade andra missnöjdt.
Skuggan hade hunnit fram till stenen. Han lade ned staken bredvid sig, kastade en blick uppåt strömfåran och stod färdig. Yxans egg blänkte till i luften och ekot af hugget dånade mellan stränderna. Så ett andra och ett tredje hugg — och så blef det ett ögonblick moltyst.
Männen på stranden stodo framåtlutade med spända blickar.
Skuggan därute fattade staken, stötte spetsen lätt i en stock och lutade sig med vänstra handen mot skaftet. Högra handen höjdes åter i luften, yxan blixtrade och föll. Ett doft slag ljöd, och med detsamma ett svagt rassel…
Männen på stranden höllo andan och lutade sig alltmera fram.
Skuggan kastade ännu en lång, forskande blick uppåt strömfåran. Högra handen svingade högt i luften, eggen blixtrade — och föll.
En genomträngande skräll, liksom af en affyrad raket, hördes. Stockarna brakade och knakade och den dämda forsen bölade som en rasande tjur.
Som en pil ilade skuggan långsmed den sviktande bråten snedt uppåt och mot stranden. Han var nu midt i strömfåran, stocken svängdes rundt i luften, den smidiga kroppen gjorde en blixtsnabb vändning, och i hvinande fart satte han af utför strömmen med stockarna.
Men plötsligt sviktade han — vacklade och försvann.
»Gud i himmelen!» ljöd det från stränderna.
»Var det inte det jag sade!»
»Ack, att jag lät honom gå!»
Stammarna brakade och forsen röt stockar sjönko och stego och kastades öfver hvarandra. Skumma skuggor ilade rådvilla långsmed stränderna.
»Nedåt, karlar, nedåt!» ljöd förmannens röst. Pass på att taga emot honom, om han drifves till stranden — fort ut med båten!
Dunkla skuggor sprungo nedåt strömmen…
»Han är uppe igen!» ropade plötsligt en röst på andra stranden. Alla stannade.
Och den djärfve flottaren var verkligen uppe igen och hoppade lätt som en sädesärla på de vildt framilande timmerstockarna, hvilka tycktes tumla om hvarandra, höjande och sänkande sig som kramporna i en väfstol. Så stannade han i den forsvane flottarens säkra ställning på en stock och styrde med höjd stake och vigt balanserande öfverkropp utför forsen.
»Se, det är en karl, det!»
»Ja, det är han. Han har bättre ögon i fötterna än mången annan i hufvudet.»
Det vimlade svart af karlar kring ynglingen, då han steg i land.
»Hur gick det till? Hur redde du dig?»
»Det var ingen nöd på färde, det var bara barken som lossnade under min fot, men stockarna höllo ihop då ännu. Jag kom ju genast upp igen, och slutet af färden belönade mig för början», yttrade ynglingen leende.
»Ett karlatag!» sade förmannen. »Men jag skulle ändå inte unna dig en likadan skjuts till. Du kan nu gå till hvila för resten af natten — och gärna dagen med!»
»Tack! svarade ynglingen, såg hemlighetsfullt leende på sin klocka och kastade staken ifrån sig i gräset.
Bakom de hvita gardinerna i den lilla bastukammaren hvilade en ung flicka.
Det var midnatt, men ännu hade flickan icke fått sömn. Ty något, som beröfvade henne sömnen, hade inträffat på aftonen.
Det var så underbart — som en saga eller en dröm — aldrig hade hon hört att något sådant händt någon annan. Hon behöfde blott sluta sina ögon, så såg hon åter alltsammans lifslefvande framför sig.
Och då hon hade sett det så många gånger om, hade det liksom förvandlats till en saga. Själf hade hon blifvit en åskådare, och hon såg flickan och den andre och hur det gick till.
Hon stod i farstun — flickan nämligen — och silade den varma aftonmjölken i en stor så.
»Nog tyckas de ha ökat på mjölken!» tänker flickan och ler.
Då öppnas stugdörren och en skara timmerflottare skyndar genom farstun till sitt nattarbete. Flickan står med ryggen vänd åt de gående och besvarar öfver axeln de skämtord som i förbifarten kastas åt henne.
Men den som kommer till sist, går ej med de andra, utan stannar liksom förundrad betraktande flickan. Det är en lång, smärt yngling. Rocken är oknäppt, hatten en smula på sned, och ett skälmskt uttryck leker i det solbrända ansiktet.
Men flickan märker ingenting, ty hon tror att stockflottarne redan gått. Hon, åskådarinnan, finner det löjligt att flickan ingenting märker… Hvad skall väl nu hända?
Då småler ynglingen och smyger på tå fram till flickan — åskådarinnan finner det allt lustigare och hon skulle vilja tillropa flickan ett varnande ord.
Tvenne händer sträckas ut och läggas bakifrån försiktigt öfver flickans ögon.
»Fy!» skriker flickan till. »Hvem är det som far fram så där?» Så skriker hon och vänder sig hastigt om och ser ynglingen framför sig.
»God afton!» säger ynglingen och lyfter leende på hatten. Och hon — åskådarinnan — ser hur flickan rodnar utan att kunna svara.
»Jag lär väl nog ha gjort en dumhet!» yttrar ynglingen. »Det var inte illa menadt!»
»Nej, nej, det gör ingenting; jag blef bara litet skrämd!»
»Och du är inte mera ledsen på mig…?» frågar ynglingen.
»Ingalunda — för ett skämt.»
»Så tycker jag också. Jag tyckte genast, då jag såg dig, att vi voro som gamla bekanta — jag kom bara inte ihåg ditt namn och stannade för att fråga dig om det.»
Hvad den där ynglingens leende är vackert och välbekant! tänker hon — hon, som ser på.
»Mörköga kallas jag», svarar flickan blygt, »men…»
»Säg inte mera!» afbryter ynglingen. »Mörköga heter du, mera vill jag inte veta!
Det måste vara ett ganska träffande namn, då den där ynglingen tycker så om det, tänker hon — åskådarinnan.
»Och ni…?» frågar flickan.
»Ni…?» skrattar ynglingen, så det ekar i farstun. »Märkte du inte genast, när nu kände mina händer på dina ögon, att det var »du» och inte »ni», som stod bakom dig» Han säger det med en så smittande glädtighet, att flickan inte kan annat än skratta — och hon — hon som ser på — skrattar också.
»Olof heter jag, Olof och »du».
Sedan tyckes han tänka efter ett ögonblick och frågar plötsligt: »tycker du om blommor, Mörköga?»
»Naturligtvis. Jag har också två egna blommor, en bloddroppe och en balsamin», svarar flickan.
»Bara röda blommor!» skrattar ynglingen. »Har du dem i ditt fönster?
»Hvar skulle jag väl annars ha dem?»
»Synas de ut på gården?»
»Ja, visst synas de; i synnerhet nu, då de blomma!»
»Men hvar är då ditt fönster…?» säger ynglingen och skälmen lyser i ögonvrån — »säg det, så att också jag någon gång i förbifarten kan kasta en blick på dina blommor».
Flickan öppnar redan munnen för att svara, men så säger hon hastigt: »det säger jag inte!»
Ack, ack hvad han är fin af sig!» tänker åskådarinnan. Jag har aldrig förr sett något sådant. Hvarje annan skulle rakt och plumt ha frågat hvar hon sofver. Och då skulle flickan helt säkert ha tagit det illa upp. Men den där tala bara om blommor.
»I stugan?» skrattar ynglingen.
»Nej!»
»I loftet?»
»Inte heller!»
»Alltså i bastukammaren?»
»Nej, nej!» svarar flickan brådskande. »Allra minst där»
Ynglingen ler. »Nu kan jag inte gissa mera — nog är du bra hårdhjärtad!»
Hur finkänsligt af honom! tänker åskådarinnan. Hvarje annan skulle ha brustit ut i skratt och sagt att han nu visste det — och flickan skulle ha måst rodna.
»Äro vi nu riktigt vänner?» frågar ynglingen åter.
»Knappast — än sedan då?»
»Jag tänkte bara, att om vi vore vänner, så skulle jag fråga — nej, jag skulle inte fråga ändå!»
»Fråga på bara!» uppmanar flickan nyfiket.
»Jag skulle bara fråga om någon — om någon har fått trycka din hand?»
»Nej!» svarar flickan och rodnar. »Jag låter ingen trycka min hand!»
Hvad det var fint, det också! — tänker hon som ser på. Och hvad hans blick är vacker och rättfram.
»Kan jag lita på det?» säger ynglingen. »Men jag skall snart taga reda på det — gif hit din hand!»
»Hvarför det?»
»Ser du, jag kan läsa i handen, och får på det sättet veta allt.»
»Du?»
»Just jag. — Du vågar ju inte!»
Nog vågar jag alltid» Och flickan räckte honom sin hand.
Hvad skall det väl nu bli af? tänker hon — åskådarinnan.
»Du tycks ha talat sant», säger ynglingen allvarligt. »Ingen har fått trycka din hand. Men därute under föntret — nog ha de haft lust att se på dina blommor!»
»Hur vet du — nej, nej, du vet ingenting, du bara pratar dumheter!»
»Tyst nu, spåmannen talar! Och nu spår jag dig. — Men hvad ser jag! Det skulle jag aldrig ha trott…»
»Hvad, hvad ser du?» frågar flickan oroligt.
»Det vågar jag inte säga. jag säger bara att jag inte skulle ha trott det!»
»Det säger du, för att du inte har något att säga!»
»Skall jag säga det då?» frågar ynglingen och ser henne rakt in i ögonen.
»Säg det om du kan!»
»Men du får inte bli ond.» Hans röst sänktes till en hviskning: »Ser du det där! Han kommer — och redan i natt.»
»Hvilken han?» frågar flickan oroligt.
»Den som komma skall — han, som skall trycka din hand.»
»Du ljuger!» utropar flickan. »Aldrig skall han komma!»
»Tyst nu — jag kan ej säga annat än jag ser här», säger ynglingen. »Nog kommer han! Vid midnattstid skall han komma. Och han skall icke bedja och bönfalla som de andra, han knackar blott tre gånger på rutan, sakta, men bestämdt — därpå skall du känna att det är den rätte och ingen annan… Men nu måste jag gå. God natt, Mörköga!»
Ynglingen svänger sin hatt och skyndar nedför trappan.
Och hon — åskådarinnan — ser hur flickan står förvirrad kvar, hur hon sedan går fram till dörren och stödd mot dörrposten länge blickar efter ynglingen.
Sagan är slut — flickan slår upp ögonen.
Då är det också slut med den ljufva sagostämningen, som ilade så varm genom hennes ådror, och pinsamma frågor resa sina hufvuden ur mörkret.
»Hvad skall jag göra om han kommer? Ja, hvad skall jag då göra?»
Hon tyckte sig redan höra fotsteg där ute, och hennes hjärta började klappa så våldsamt, att hon måste trycka handen emot det. Och hon var så glad, då ingen kom, och hon hoppades att ynglingen alls icke skulle komma och störa hennes vackra saga.
»Men om han inte skulle komma?» flög det henne i hågen. »Om han bara skämtade?» Och det kändes ännu pinsammare. »Om han ändå skulle komma! men bara utanför fönstret — han skulle se på mina blommor — och inte knacka på!»
Hon återvände till sagans början — till flickan som silade mjölk i farstun.
Tre korta, sakta knackningar ljödo på rutan.
Flickan hoppade nästan upprätt i bädden. Det kändes som om blodet stannat i hennes ådror och som om luften tagit slut i hennes lungor.
Flickan höjde på hufvudet och blickade ängsligt mot fönstret. Bloddroppen och balsaminen stirrade från fönsterbrädet med stora, frågande ögon: »Hvad gör du nu, Mörköga!»
Och bakom dem skymtade genom gardinen en mörk skugga. Hon kände att den såg genom gardinspringan rakt på henne: »nu är jag här, Mörköga!»
Det var som om denna blick skulle ha fordrat räkenskap för något löfte af henne. Hon dolde ansiktet i kudden och drog täcket öfver hufvudet.
Hennes hjärta bultade så att hela bädden tycktes skälfva.
»Och han ber icke och han bönfaller icke, som de andra…» Flickan reste sig långsamt upp och blef sittande på sängkanten, med händerna i famnen och fötterna nedhängande.
»Om han helst skulle knacka en gång till, så skulle man kunna uppskjuta afgörandet och tänka efter litet ännu…»
Den mörka skuggan rörde sig icke, bloddroppen och balsaminen stodo utan att blinka.
Flickan gled ljudlöst ned på golfvet och tog ett par tvekande steg. Skuggan rörde sig, flickan skälfde och fattade häftigt i sängstolpen.
I samma ögonblick stod skuggan åter orörlig. Den stod där liksom fordrande räkenskap af henne.
Flickan sänkte sin blick mot golfvet och började gå fram mot dörren — långsamt och.trefvande, liksom om hjärtat varit villigt, men fötterna spjärnat emot. Hon kände att skuggan gick rundtom hörnet och hörde att den nu nalkades dörren. Hennes hjärta slog så att hon fruktade att det skulle brista — och handen omslöt feberaktigt dörrhaken.
Slutligen höjdes haken, långsamt, ljudlöst, och flickan störtade till knuten bredvid ugnen, där hon blef stående med ansiktet gömdt i händerna.
Dörren öppnades, slöts igen och haken trycktes fast.
»Hvar är du, Mörköga, min vän — står du i ugnsvrån?»
Ynglingen gick fram till henne och fattade båda hennes händer.
»Står du med händerna för ansiktet — och darrar…?» Han gaf henne en lång, tyst blick.
»Jag skall genast gå igen», yttrade han, liksom bedjande om förlåtelse. »Jag anade inte att det skulle gripa dig så djupt.»
»Nej, nej», sade flickan ängsligt; »det vill jag inte heller.»
»Lägg dig då i din säng och täck väl öfver dig, annars förkyler du dig. Jag skall bara sitta en kort stund hos dig, så länge det är mörkt, sedan går jag igen.»
Flickan sprang brydd till sängen och täckte in sig.
Ynglingen betraktade henne ett ögonblick. Därpå tog han en stol, ställde den bredvid sängen och satte sig så med ena armbågen stödd mot hufvudkudden.
»Hvarför döljer du dina ögon, hvarför blygs du, Mörköga? Är det därför att jag är hos dig? Räck hit handen — åt den som tar din hand…
Visste du inte att jag skulle komma? Har inte göken redan i våras skvallrat om det — har inte prästkragen hviskat att han skulle komma denna sommar? Och nu, då jag kommer, ser du på mig som på en främling. Är det därför att du märker att allt så plötsligt går i fullbordan?»
Hon tryckte ynglingens hand: »Du är så olik alla andra!»
»Skulle jag då icke vara olik dem? Du har inte fäst dig vid någon annan — hvem har du då väntat? Andra dylika? Svara, du min mörka flicka!»
Flickan fattade med båda händerna kring hans handlofve och drog sig närmare intill honom.
»Och hvem har jag då väntat?» talade ynglingen ömt. »Kanhända på de där andra? Jag har mött tiotal af dem, men genast då jag såg dig, visste jag på hvem du hade väntat och hvem jag hade sökt…»
Flickan rörde sig oroligt. Utanför hördes steg och flere dunkla skuggor sågos röra sig bakom gardinerna.
»Ack, ack!» ängslades flickan.
»Är det någon af de där?» frågade ynglingen lugnt.
»Ja. Göm dig, göm dig någonstans; de lysa ibland med tändstickor in genom fönstret!»
»För sådana herrar rör jag mig inte ur fläcken», sade ynglingen beslutsamt och lade utmanande armarna i kors öfver bröstet. »Och var du bara lugn, du också!»
En mörk skugga klättrade upp mot fönstret. En skrapning hördes, och ett klart sken föll för ett ögonblick in i rummet.
»Där är han — och sitter där som en husbonde vid bordsändan.» Skuggan hoppade ned.
Ute hördes ett lågmält mummel och steg som aflägsnade sig.
En stund förgick och åter hördes hviskande röster och steg som nalkades. Därpå brakade någonting tungt mot dörren, som knakade under tyngden.
»Sof sött nu!» ropade en hånfull röst utanför, åtföljd af ett mångstämmigt skratt och bortdöende steg — och så blef allt tyst.
»Lymlar!» Ynglingen darrade af vrede. Han störtade till dörren, lyfte upp haken och stötte kraftigt till. Dörren rördes icke. Hans blod sjöd och han kastade sig med hela sin kroppstyngd mot dörren. Den knakade, men bommen bakom den var klippfast.
»Det var bra att de läto höra sina röster!» sade han med eftertryck. »Så kan jag i morgon tala några ord med dem.»
»Ack, ack!» jämrade sig flickan. »Nu få alla veta det här, och vi kunna ju ej ens komma ut härifrån.»
»Var lugn, du. Om de ha kunnat bomma till dörren, så kan jag nog slå ut en stock ur väggen!» Han gick till fönstret och tryckte hårdt på den ena fönsterramen. Spikarna gåfvo vika och ramen sviktade.
»Vi kunna nu komma ut den här vägen. Jag skall nog skaffa undan blommorna och draga försorg om att de hålla munnen — det kan du lita på.»
Lugn och leende nalkades han flickan:
»Ack, du min stackars flicka, hvad du är lättskrämd! — Du är väl inte orolig mera, säg?»
»Nej inte nu mera, när du igen är hos mig.»
»Och vet du hvad?» sade ynglingen nästan öfvermodigt. »Just så här måste det ju gå, annars skulle det bara ha varit… liksom alla andra!»
Båda skrattade och flickan betraktade ynglingen genom tårar. Gryningen sken svag in genom fönstret. »Och du vet inte ännu allt. Jag skall berätta — det är från början till slut någonting ovanligt. Jag kom inte hit på alldeles vanligt sätt, utan genom forsens hvirvlar och förbi dödens käftar.»
»Nej, hvad säger du…?»
Och han berättade hvad som tilldragit sig på stockbråten i forsens brus.
»Och så blefvo vi instängda här, för att det skulle vara annorlunda än vanligt. Just så älskar jag dig, Mörköga, då jag måste söka dig bortom forsens hvirflar och förbommade dörrar. Men är du verkligen min, min egen — jag har ännu inte hört det af dig själf?»
»Om jag är din, Olof —?» Flickan lindade sina armar om hans hals.
Den gryende morgonrodnaden gläntade på springan mellan gardinerna och kastade ett svagt rosenskimmer på flickans hvita armar.
»Rödt, rödt är allt, som är skönt!» nickade bloddroppen åt balsaminen.
Solen gick upp öfver det långsträckt sluttande
flodlandskapet, fyllde sina lungor med nattens friska
svalka och drack sin morgondryck af glimmande
daggpärlor — nere på floden böljade ännu en lätt dimma.
Med lätt sinne. och hjärtat bräddadt af lycka gick Olof med raska steg utför sluttningen.
Vid stranden nedanför forsen stod en grupp karlar, unga män från byn, hvilka för att förtjäna pengar till tobak ibland brukade vaka någon natt vid flottleden.
Olofs blick föll på gruppen — han kände sin glada stämning stelna bort.
Han kände liksom trycket af en stor tyngd på sin axel. Nyss, då han bar den tunga bjälken från flickans dörr tillbaka till rian, hade han varit så lycklig, att han knappt kände bördan, men nu…
»Om de nu skulle säga blott ett enda hånfullt ord eller skänka mig en enda gäckande blick, så skulle jag vara nöjd. Men om de låtsa om ingenting, så är det mig omöjligt att behandla dem efter förtjänst.»
En mörk rodnad brann på ynglingens kinder då han gick fram till gruppen — och blicken spejade vaksamt under ögonbrynen.
Det var som om ingenting händt.
Olof tog upp sin stake ur gräset och torkade långsamt daggen af skaftet — med blicken fortfarande bevakande männen.
De stodo som en mur, ingen gjorde en min.
Ynglingen bet sig i läppen: »Skall jag väl nöjas med det här?»
Med brinnande blick gick han förbi gruppen.
Då, just i samma ögonblick som han passerade dem, ljöd vid kanten af gruppen en liten fnissning.
I samma stund ekade en smällande örfil, och den skrattande tumlade raklång omkull i gräset.
»Hvad för en satans påfågel tror du dig vara?» Två män störtade sig snabbt mot ynglingen.
Han grep den förste med ena handen i kragen och med den andra litet lägre ner och slungade honom hufvudstupa flere famnar genom luften. Den andra grep han för bröstet, höjde honom högt upp i luften och slängde honom så ifrån sig som en våt trasa.
»Sluskar! Skenheliga lymlar!» Rösten darrade af vrede, ögonen brunno som eld och han höjde hotande sina knutna näfvar: »kom an bara, hvarenda en, så skola vi göra upp vårt mellanhafvande med detsamma!»
Från den uppretade hopen hördes ett vredgadt mummel, men tystnade, då en lugn, manlig stämma talade:
»Jag tycker att du, främling, redan fått mer än tillräcklig upprättelse för ett så obetydligt spratt. Och om du är en man, som det låter på dina ord, så kan du kanske förstå att det också var litet annat än blott lust att retas med dig. Vi äro alla liksom litet stolta öfver den där flickan, och till denna natt har ingen kunnat komma inom dennes dörr. Och då sedan en kringstrykande flottarbuse kommer och går in till henne som till sin egen hustru —»
»Busar äro ni själfva!» Han tog ett hotande steg mot den talande.
»Bråka inte onödigtvis!» fortsatte rösten lugnt. »Jag vill inte förolämpa dig. Vi äro hennes barndomskamrater, men du är en främling, och jag säger ännu en gång, att en sådan sak går både flickans och byns ära för när. Låt du flickan vara i fred, och gör inte henne till en visa i allas mun för en stockflottares skull!»
»Och ni veta hvem jag är!» Han lade stolt armarna i kors öfver bröstet. »Och ni beskydda flickans heder, ni som nätterna igenom lura under hennes fönster — sannerligen sköna beskyddare! Så hör då, så många ni äro: jag går just hvart jag vill, om det så vore in i furstinnans sofrum, och jag ämnar gå till den där flickan hvar enda natt, så länge jag stannar i er by. Och så sant jag står på mina egna ben, svär jag, att om ett enda hufvud visar sig utanför fönstret, om någon vågar säga ett försmädligt ord om henne nu eller framdeles eller kastar en hånande blick på henne, slår jag till — och slår så att han aldrig mera stiger upp!»
Han vände sig om och gick stolt uppför backen. Utan ett ord blickade karlarna efter honom.