←  Modersögat
Sången om den eldröda blomman
av Johannes Linnankoski
Översättare: Bertel Gripenberg

Far och son
Mörköga  →


[ 31 ]

4. FAR OCH SON.

Frukosten var slutad, folket trängde sig ut från dörren.

»Stanna du, Olof!» sade Koskela-husbonden från högbänken. »Jag skulle ha något att säga dig.»

Olof blef het om öronen. Han visste hvad fadern ville tala om — han hade blott väntat att det skulle komma.

De voro nu på tre man hand. Modern stod vid ugnen. »Sitt ned!» ljöd det kallt från högbänken.

Olof lydde. Därpå hördes på en stund intet annat ljud än väggurets långsamma slag.

»Jag vet hvar din mor var i natt. — Att du inte skäms!»

Olofs hufvud sjönk ned.

»Kring öronen borde du få dig, och var inte alltför säker på att du inte får det också!»

Olof vågade ej lyfta upp sin blick, men han märkte på rösten att fadern höll på att brusa upp.

»Hvad ämnar du egentligen ta dig för?» mullrade det åter från högbänken. »Börja med barn åt pigor — eller hvad?»

[ 32 ]»Far!» ljöd det bredvid ugnen, och uttrycket i moderns ansikte tycktes frukta en annalkande olycka.

Från högbänken flög en kall, vredgad blick mot ugnen.

»Och hämta dem hit för att födas af dina föräldrar?»

Harmens rodnad flög öfver ynglingens ansikte: var det hans far, den där, som talade sådana ord? Eller var det någon rå främling som hade inträngt i deras stuga.

Och i detsamma uppstod i hans inre en främmande, ny, vild känsla — han visste icke rätt hvad det var, men han kände den bli starkare och sprida sig genom hela hans varelse. Han höjde på hufvudet! och ämnade svara, men steg upp, som om någon dragit honom vid handen, och började gå mot dörren.

»Hvarthän nu då?» åskade det från högbänken.

»Ut på åkern!»

»Jaså, dit —?—» Rösten lät som om den skulle ha velat gripa honom om strupen. »Du går inte ett steg, utan att svara — och det genast. Är det det du vill?»

Ynglingen tvekade. Ännu nyss hade han blygts och känt sig färdig till hvilken godtgörelse som helst, men i ett ögonblick syntes honom allt förändradt och han kände att han måste slå tillbaka, slå ett slag för allt det som under de senaste dagarna oroligt och hemlighetsfullt kokat inom honom. Han vände sig hastigt om, och med högburet hufvud svarade han stolt och beslutsamt:

»Nej! Jag ämnar gifta mig med henne!»

[ 33 ]Gubbens drag drogos först i hånfulla veck, men då han mötte sonens blick, blef han osäker om hur han egentligen borde taga saken.

»Gifta dig?» röt han och lutade sig framåt, liksom hade han hört orätt.

»Ja!» ljöd det från dörren ännu tydligare än först.

Och sedan kände han att han måste hämnas den nyss lidna skymfen både för sin egen och för flickans räkning, att han ännu en gång måste bruka det vapen, som han hade sett träffa så skarpt och djupt.

»Och jag gifter mig med henne!» lät det liksom knäppen af ett lås som slås igen.

»Pojkslyngel!» — det ekade som ett såradt vilddjurs rytande. Som en stormvind rusade gubben mot dörren, grep i förbifarten kvasten, fattade ynglingen i kragen och ryckte honom på knä på golfvet så att bjälkarna dånade. Allt gick i ett ögonblick. »Pojkslyngel!» ljöd det ännu en gång och kvasten höjdes.

Men i detsamma sviktade den som om den blifvit bruten — och som en kastad boll flög gubben tvärs öfver rummet, ända till andra väggen, så att det brakade i stockarna.

Det var som om åskan slagit ned. En hemsk känsla fick makt med gubben, han kände sig stå där som en bankrutterad godsherre inför sina torpare. Han hade icke mera makt öfver den där »pojkslyngeln» — hvarken faderlig myndighet eller den myndighet som skänkes af armens kraft. Och där stod den andre vid dörren, i sin ungdoms fulla spänstighet och med trotsets låga brinnande i blicken.

Vägguret lät höra sin röst och gjorde djupsinniga frågor, men ingen svarade.

[ 34 ]»Står det så till?» hördes slutligen faderns flämtande röst.

»Ja!» svarade den andre vid dörren, darrande af sinnesrörelse, men alltjämt hotfull.

Fadern kastade kvasten i ungsvrån, tog ett steg tillbaka och satte sig tungt ned på bänken.

»Om du har en droppe af mitt blod», yttrade fadern efter en stund, »så vet du också hvad det här har att betyda.»

»Jag vet det!» blef svaret. »Jag skall genast begifva mig af!»

Modern vred ängsligt sina sammanprässade händer, tog ett steg framåt och öppnade munnen, men mötte i detsamma de bådas blickar och stelnade bort i samma ställning — en ofullbordad afsikts stumma tankstreck.

Och vägguret lät åter höra sin stämma.

»Jag hade ämnat göra något af dig», talade den gamle med iskall röst. »Men det dugde inte för dig att bli herre eller boklärd, fast du nog skulle ha haft hufvud till det. Du skulle kantänka bli bonde, och så slängde du efter ett par år böckerna i vrån. Men också bonden har sina böcker, och de böckerna tycks du nu lämna — i en pigslinkas sänghalm!»

Ynglingen rätade upp sig och ur hans öga slog en flammande gnista.

»Lämna det osagdt!» ropade fadern. »Det är bäst så!»

Så steg han upp, stod ett ögonblick och tänkte efter och gick in genom den öppna kammardörren. Han öppnade skåpet och tog någonting därifrån.

»Inte drifves Koskela-sonen ut på tiggarstråt!» sade han stolt, räckande det han tagit åt sonen.

[ 35 ]»Lägg dem tillbaka!» blef det lika stolta svaret.

»Man kommer inte långt med sådan vägkost, om man inte själf kan skaffa sig något bättre», tillade han, vändande sig bort.

Fadern stod orörlig och granskade honom med en lång blick.

»Bra är det, om man kan skaffa sig något själf!» sade han med eftertryck, snarare nöjd än vredgad.

Sonen stod ett ögonblick tankfull.

»FarväL far!»

Fadern svarade ej, stirrade blott stelt framför sig med rynkade ögonbryn.

Modern hade satt sig på bänken bredvid fönstret. Hon satt sidlänges, med ansiktet vändt utåt — och på fönsterbrädet föllo heta droppar.

Ynglingen nalkades henne långsamt, liksom frågande. Modern vände sig emot honom, deras blickar möttes och efter hvarandra gingo de ut ur rummet.

Den gamle i högbänken kände ett svidande stygn i bröstet. Vredens rodnad steg på hans ansikte och hans läppar skälfde, men han kände i detsamma ett osynligt band förlama sin tunga, och han satt kvar, stirrande mot golfvet.

I farstun fattade modern ängsligt ynglingens hand: »Olof!»

»Mor!» svarade sonen rörd. Och fruktande att icke längre kunna behärska sig, tillade han skyndsamt: »Jag förstår, mor, säg inte mera.»

Men modern fattade hans båda händer och fäste på honom en genomträngande blick.

»Jag måste säga det — det som blef osagdt. Olof! Du är din fars son, och ni bry er ingendera [ 36 ]mycket om hvad ni göra, om ni bygga upp eller rifva ner.» — Och därpå tycktes hela hennes varelse koncentreras i blicken och i den bjudande rösten: »bedrag aldrig någon, och håll hvad du lofvar — må människan vara af hvilket stånd som helst!»

Ängsligt tryckte ynglingen hennes båda händer, utan att kunna få fram ett ord.

»Gud vare med dig!» sade modern. Rösten svek henne. »Glöm inte ditt hem — kom tillbaka, när…»

Ynglingen tryckte ännu en gång hennes hand och vände sig raskt om. Han kände att om han ej gick nu genast, så skulle han alls icke gå.