Sången om den eldröda blomman/Kap 03
| ← Gasellen |
|
Far och son → |
3. MODERSÖGAT.
Vårnattens ljumma skymning härskade i stugan. Allt var tyst.
»Ack, hur jag har väntat på dig!» hviskade flickan, slingrande sina varma armar kring ynglingens hals. »Jag var så rädd att du kanske inte skulle komma, att du kanske hade fått något förhinder.»
»Hur skulle något sådant kunna hända, hvem skulle kunna hindra mig att komma till dig? Men jag kunde inte komma tidigare — jag vet inte hvarför mor var så länge uppe i kväll.»
»Om…» började flickan, men en lidelsefull kyss tillslöt hennes läppar.
»Men om du visste», fortsatte ynglingen efter en stund, »hur jag har längtat efter dig hela dagen och blott väntat på kvällen. Sedan jag såg dina gasellögon, har jag icke kunnat tänka på något annat.»
»Är det sant, Olof?» Flickan tryckte sig fastare intill honom.
»Och vet du, hvad jag tänkte i dag, då jag gick och plöjde på åkern? jag önskade att du skulle vara en liten blomma, som jag skulle fästa på mitt bröst, så att jag alltjämt skulle få se på dig. Eller att du skulle vara ett äpple, som jag kunde bära i fickan, och som jag i hemlighet skulle ta fram — jag skulle tala till dig och leka med dig, och ingen skulle få veta något.»
»Hvad du talar vackert, Olof!»
»Om hvem som helst skulle ha sagt det, så skulle jag ändå aldrig kunnat tro att kärleken skulle vara så här. Det är så underligt — vet du, jag skulle vilja…»
»Hvad skulle du vilja? Säg det!»
»Krama ihjäl dig — så här!»
»Ack, om jag skulle få dö så — nu, nu genast!»
»Nej, nej! Jag skulle vilja kväfva dig — med en enda, lång, oändlig kyss.»
Skymningen dallrade i stugan — det blef tyst.
Det var som om någon hade rört vid farstudörren, som om den hade knarrat.
Två hufvud lyftes upp från dynan, två hjärtan upphörde att slå.
Och åter, på nytt, tydligare — som om dörren hade skjutits upp.
Ynglingen satte sig upp, flickan grep förfärad hans hand.
Och nu, alldeles tydligt — steg, som närmade sig. Tunga, dröjande steg, liksom den kommande skulle ha varit uttröttad, eller tvekat om att gå framåt eller vända om.
Bloden flydde från ynglingens ansikte. Det var som en otrolig dröm, och ändå kände han osvikligt dessa steg — bland tusende skulle han ha känt igen dem.
»Jag måste gå nu!» Han kramade flickans hand, som om han velat krossa den, och tog hastigt sin hatt.
Ynglingen trefvade sig fram mot dörren, utan att se något. Han fattade i dörrvredet, men hade ej kraft att öppna.
Då kände han att han ändå måste gå — för hennes skull, som darrande låg i sängen, och ännu mera för hennes skull, som stod i farstun. Dörren öppnades och slogs igen.
I den skumma farstun stod en gammal kvinna. Orörlig som en bildstod stod hon där, ansiktet tycktes förstenadt i sina rynkor och blicken afspeglade en sådan sorg och smärta, att ynglingen kände sig sjunka ihop som under en stor tyngd.
En stund förgick, ingendera rörde sig. Den gamlas anletsdrag tycktes smälta bort i dunklet — blott blicken blef kvar. Den tycktes plötsligt skälfva till, och sedan såg ynglingen intet mera, han kände blott en het ström bryta fram under ögonlocken.
Utan ett ord vände sig den gamla om och gick nedför trappan. Ynglingen följde henne.
Med sänkt hufvud och händerna slappt utmed sidorna gick den gamla kvinnan vägen fram. Hon tycktes på samma korta stund ha åldrats oändligt.
Ynglingen kände en häftig lust att springa fram till henne och kasta sig på knä på vägen framför henne. Men han vågade icke, och hans fötter skulle icke ha lydt honom.
De hade nu hunnit fram till Kankaala ria.
Rigluggen blinkade med sitt svarta öga och stirrade förundrad på vandrarna. Ynglingen ryckte till och det började susa i hans öron.
»Hvilka äro de där?» frågade rigluggen. »Är det inte Koskelavärdinnan? Och hvad är den andra för en, han som går efter henne med hängande hufvud? Är det inte hennes son?»
»Jo visst, sonen är det!» grinade det breda logfönstret öfver hela väggens längd. Koskela-sonen går på friarfärder, hahaha! Och mor hans hämtar honom hem.»
»Hm», sade rigluggen. »Inte har den modern förr behöft söka hem sina söner från nattlopp.»
Olofs hufvud sjönk allt djupare.
Tungt gick den gamla kvinnan uppför Seppälä-backen.
»Hvarför gå de där midt i natten, modern och sonen?» knarrade Seppälä brunnsämbare i sin järnkedja. Har sonen gjort något ondt —?»
Ynglingen kände vägen svikta under fötterna.
Vid hemgrinden kom Musti emot dem, vänslades och viftade glatt på svansen. Men plötsligt tryckte den sig orörlig ned i gräset:
»Hvarför är matmor så sorgsen? Och hvar har du varit — om natten?»
Olof vände bort hufvudet och gick förbi på tå.
De hade hunnit fram till trappan.
»Hvad nu?» surrade vindsnurran på gärdsgårdsstören. Olof hade en gång själf förfärdigat den — den var ett minne från gossåren. Och den sade intet annat, surrade blott en gång till: »hvad nu?»
Den gamla kvinnan gick uppför trappan. Hon sade ej ett ord, såg icke ens bakom sig, men ynglingen följde henne ändå steg för steg. Det skulle icke ens ha fallit honom in att nu gå till sitt eget rum i bastubyggnaden.
Den gamla gick genom farstun in i gafvelrummet, gick fram till fönstret och sjönk slappt ned på en stol.
Ynglingen följde tätt efter henne och blef stående med hatten i handen.
En lång stund förgick utan ljud.
»Aldrig skulle jag ha trott mig nödgas gå dessa steg», sade den gamla kvinnan med en djup suck ock blicken riktad som mot ett aflägset fjärran:
Ynglingens knän skälfde, det var som skulle de ha domnat.
»Jag skämdes då jag födde dig till världen, ty jag födde dig på mina gamla dagar. Betydde väl det att jag skulle få skämmas för din skull också sedan du vuxit upp…? Orden föllo tunga som bly, tyngande ynglingen ned på knä.
»Mor!» mumlade han. Och kunde icke säga mera, utan gömde sitt hufvud i moderns famn och snyftade så att skuldrorna darrade.
Modern kände en stor värme tändas i sitt hjärta och därifrån spridas genom ådrorna åt alla håll.
»Mor!» sade sonen. »Jag lofvar att du inte en gång till skall behöfva gå sådana steg för min skull — och…»
Han tystnade.
Modern kände värmen sprida sig ända till ögonen, sökande utlopp.
»Och —?» frågade hon mildt. »Hvad ämnade du ännu säga, min son?»
Ynglingens panna låg i djupa veck, som om han ansträngdt skulle ha tänkt på det han ville säga. Men så höjde han beslutsamt på hufvudet och sade: »Och jag vill gifta mig med henne!»
»Gifta dig…?» Modern kände sig stelna till is och andedräkten svek henne.
»Olof», sade hon med darrande röst, »se mig rakt in i ögonen! Har — har något ondt redan skett?» Och med återhållen andedräkt väntade hon på svaret.
»Nej», svarade ynglingen och såg sin mor öppet in i ögonen; »men jag älskar henne!»
Moderns händer skälfde och hon suckade djupt. Men på en lång stund sade hon ej ett ord, utan tycktes åter blicka ut i fjärran, liksom frågande hvad hon borde säga.
»Så är det också», sade hon slutligen, »den som man älskar, skall man ta; henne och ingen annan. Du vet nog ändå, att i denna släkt har ännu aldrig någon gift sig med en piga… och hvad kärleken beträffar, så vet du ännu ingenting om den saken.»
Ynglingens blod sjöd, och han ämnade säga något, men i moderns ansikte såg han ett så vördnadsbjudande uttryck, att tanken dog utan att ha blifvit klädd i ord.
»Gå nu och lägg dig!» sade modern mildt. Vi skola en annan gång tala mera om denna sak.»