Sången om den eldröda blomman/Kap 08
← Rönnebär |
|
Ögonfröjd → |
8. DEN FÖRSTA SNÖN.
Den föll detta år senare än vanligt, först några dagar före jul. Därför kände man det som om himlen skulle ha regnat silfver.
Barnen hälsade den med skallande glädjerop och surrande snöbollskrig, kvinnorna buro den på skoflar in i stugorna och strödde ut den på golfvet före sopningen, och männen bundo klingande bjällror på hästarnas selar.
På skogsvägarna vimlade det af hurtiga formän, och den stora landsvägen till staden företedde liksom en oafbruten rad af pilgrimmer. Och människorna, kunde icke underlåta att tillropa de mötande, de må ha varit hur främmande som helst, en glad hälsning och några ord om snön.
Kvällen började skymma.
Olof hade just återvändt från skogsarbetet och satt nu i det lilla torpets kammare, där han hade sin bostad. In i rummet steg en äldre man, en husbonde från samma by.
»God afton — hälsningar från stan!» hälsade mannen.
»God afton, god afton! Vill ni inte sitta ner?»
»Jag skulle inte riktigt ha tid… jag har bara litet hälsningar från stan till er. Här om aftonen fordrade jag min häst på Välimäki, och därifrån skickades er — det här!»
Mannen tog ur sin ficka ett litet paket, som han räckte åt Olof.
Ynglingen rodnade upp till öronen och kunde knappast tacka.
Budbäraren märkte det nog, men låtsade ej därom, utan fortfor välvilligt leende:
»Man sade mig nog att jag ej behöfde säga något, endast bringa er det här. Men kanske skall jag ändå berätta hur jag fick det… ?»
»Berätta det bara — gärna…», sade ynglingen, fortfarande brydd.
»Som jag redan sade, rastade jag där borta och begaf mig så på väg i aftonskymningen. Då jag kommer till ängen nedanför gården, hör jag plötsligt någon springa efter mig. — Månne jag glömt någonting?» tänker jag och stannar.
Det var en nätt liten flicka, med röda kinder och utan duk på hufvudet.
»Glömde jag något?» frågar jag.
»Ja», svarar flickan och ser på sina skospetsar. — »Ni sade att den där Olof nuförtiden vistas i er by?»
»Ja, så sade jag ju, än sedan då?»
»Jo, jag känner honom, jag skulle ha ett ärende.»
»Åhå!» säger jag och skrattar.
»Ingenting annat än hälsningar», tillägger flickan brådskande.
»Nå, sådana kan jag ju föra fram, det är ju godt före!»
»Kan man lita på er?» säger flickan.
»Skulle jag tappa dem på vägen?» frågar jag
»Ja — eller drifva gäck med mig!»
»Hur skulle jag, gamla karlen, göra det?»
»Det litade jag också på», säger flickan. »Se här!»
Och sedan gaf hon mig det här.
»Riktigt så här handgripliga?» skrattar jag.
»Ja, ni öppnar det ju inte. För resten känner man nog hvad det innehåller.»
»Och ni ger ju honom det utan att någon ser det? Ni behöfver inte säga någonting.»
»Jag ämnade just säga att jag nog förstår mig på sådana saker… men då kilar hon i väg, så att flätan fladdrar.»
»Så att på det viset var det. Och nu skall jag gå — farväl!»
»Farväl! Och tack så mycket för — allt!»
Med paketet i handen sjönk ynglingen ned vid bordet. Han kände hvad det innehöll, men dröjde med att öppna det. Han tänkte blott på hur allt det där borta hade gått till; han såg allt tydligt för sig. Den klarögda, nästan barnsligt späda flickan satt i stugan, och den resande satt och åt ur sitt rödmålade matsäcksskrin. Och mannen talade om den första snön och det goda föret, och hur skogsarbetena nu hade börjat också i hans hemby. Där var nu också mera arbete än vanligt, så att kvartersmannen hade anskaffat ett biträde, en ung man vid namn Olof.
Och flickan är nära att ropa hans namn högt, hon rodnar häftigt och afbryter sitt arbete för att höra bättre. Men den resande talar inte mera om det som hon vill höra, utan pratar om alla möjliga, likgiltiga saker. Flickan är orolig och vet inte hvad hon skall ta sig till, hon känner blott att hon borde göra något. Och hon granskar mycket noggrant den resandes ansikte, där han rökande sitter på bänken. — »Han ser hederlig och godhjärtad ut», tänker flickan. »Man kan nog lita på honom.»
Och så går hon tyst in i sin kammare, liksom för att söka någonting, och tar ur sin byrålåda — något, som hon länge förvarat. Hon söker ett papper eller en påse, men finner ingenting. Slutligen finner hon det ändå, gör paketet i ordning, knyter om det med ett snöre, gör en mycket stadig knut och skär ändarna alldeles korta, så att man inte skall kunna öppna det, utan att skära af det — och ler.
Nu återvänder hon till stugan — med paketet i fickan. Den resande gör sig i ordning till affärd. »Jag måste väl gå och ställa i ordning sörp-baddningen åt kreaturen!» säger flickan. Hon står i kokhusfönstret och ser hur den resande betslar sin häst. Nu åker han ut från gården, och på ängen sätter han i traf. »Nu!» tänker flickan och skyndar efter honom.
Och ynglingen ser hur flickan springer och hur våldsamt hennes barm häfves, då hon hejdar mannen och tilltalar honom. Hur hon rodnar och slår ner blicken, och hur hon blir så glad, då hon fått sitt ärende uträttadt, att hon inte ens kommer i håg att tacka, utan ilar tillbaka, liksom springande i kapp med sin glädje. Och då hon hunnit tillbaka till gården, ser hon sig om åt alla håll, för att förvissa sig om att ingen sett henne, och går därpå in i kokhuset…
Med stilla glädje öppnar ynglingen paketet.
Ett stort, mörkrödt äpple bringar honom flickans hälsning.
»Till och med rönnbärets färg!» utropar ynglingen, liksom om flickan enkom skulle ha valt detta äpple ur ett stort förråd, ehuru han vet att det otvifvelaktigt varit det enda hon haft.
Och ynglingens hjärta sväller af glädje och stolthet öfver att flickan allt ännu minnes honom: »Hvilken flicka, hvilken hälsning!»
Och hans tanke vänder åter till den vackra hösten, och smeksamt rullar han äpplet i sin hand och ser leende ut genom fönstret.
Då märker han att äpplet på ett ställe trycker hårdare till, liksom för att göra honom uppmärksam på något. Och då han börjar se efter hvad det är, ser han att skalet på ett ställe är upphöjdt, och kring upphöjningen går en rund skåra, liksom ristad med knif. Och då han vidrör den, faller därur ett litet rundt stycke, liksom ett lock, och under locket synes ett hvitt papper.
»Har du ännu mera hälsningar —?» utropar ynglingen och vecklar med glädjedarrande händer ut pappersremsan. Det är bara en helt liten lapp, och på ena sidan står följande, med blyerts ovant präntade ord:
Äpplet rullar ned i ynglingens famn, papperslappen darrar i hans hand och ett fuktigt skimmer uppstiger i hans ögon.
Ynglingen ser upp. Stora, svala snöflingor falla långsamt ned öfver jorden.
Minuterna svinna. Kvällen skymmer och mörknar slutligen alldeles, men ynglingen sitter alltjämt kvar i samma ställning, med papperet i handen blickande ut i mörkret.
Han ser ingenting mera, men han känner hur stora, svala flingor tungt falla ned öfver jorden.