←  Den första snön
Sången om den eldröda blomman
av Johannes Linnankoski
Översättare: Bertel Gripenberg

Ögonfröjd
Forsfararen  →


[ 78 ]

9. ÖGONFRÖJD.

Ögonfröjden blommade på fönsterbrädet… i den lilla kammarens fönster.

Ögonfröjden blommar om våren och sommaren… denna ögonfröjd blommade redan om vintern.

»Jag vet det nog och du vet det också själf, hvarför du nu blommar om vintern», sade den unga flickan för sig själf… »på det att glädjen må le emot honom.»

Ögonfröjden står i blom blott några månader… denna ögonfröjd började blomma redan jultiden, stod i blom hela vårvintern och blef ännu vackrare dag för dag.

»Jag vet nog och du vet också själf, hur länge du skall blomma. Du begynte då jag flyttade dig hit från stugan… och först då han, till hvars glädje du står här, är borta, skall du sluta att blomma.»


Flickan lutade sig allt djupare ned öfver blomman.

»En enda blomma äger flickan… så vän och vacker», hviskade hon, smeksamt tryckande sina fina läppar mot de nysprungna, ljusröda kronbladen.

[ 79 ]»En enda vän har flickan — så öm och fin», smålog blomman emot henne, sakta nickande utåt gården.


Förbi fönstret gled på skidor en smärt yngling med mössan i nacken och en liten ränsel på ryggen.

»Ändtligen!» utropade flickan och skyndade springande genom stugan och farstun ut på trappan.

»God dag, Ögonfröjd!» sade ynglingen med knappt hörbar röst. men med desto mera lysande blick, i det han ställde upp sina skidor och stafvar mot bodloftet.

Glädjestrålande nickade flickan.

Ynglingen skyndade hurtigt uppför trappan och stannade tätt framför flickan.

»God dag», sade han ånyo, och tryckte lekfullt sina händer mot flickans kinder.

»Nå nå!» skrattade flickan och fattade med båda händerna om hans handlofvar… »Jag har väntat på dig. Mor har gått till byn och karlarna dröja ännu en stund i skogen.»

»Så att du har varit ensam och naturligtvis varit förfärligt rädd», skrattade ynglingen alltjämt hållande flickans hufvud mellan sina händer och på detta sätt skjutande henne framför sig öfver tröskeln.

Skämtande gingo de in i stugan och ynglingen hängde sin ränsel på väggen.

»Försök att gissa hvad jag har tänkt på i dag på hemvägen?» sade ynglingen.

»Jag kan aldrig gissa dina gåtor. Hvad är det då?»

»Bara att du, Ögonfröjd, också borde ha skidor», svarade ynglingen, fattande henne vid handen, i det han drog henne ned på bänken bredvid sig. »Och [ 80 ]om jag bara hittar lämpligt virke, så skall jag nog snart ha ett par färdigt»

»Nej, nej, låt bli! jag kan ju inte ens skida.»

»Just därför… så att du kan lära dig det! Och sedan borde du någon dag komma med mig till skogen, så skall jag visa dig något.»

»Kanske dina fasliga stockhögar?»

»Låt gå för dem… och så skall jag lyfta dig upp på toppen af den allra högsta! Nej, nej, jag menade något annat. Ser du, där borta i skogen är en helt annan värld än här hemma. Skogen har sina egna vägar och byar, till och med sina egna kyrkor och präster, och…»

»Det är nu igen dina egna påhitt», skrattade flickan.

»Alls inte, det är alldeles sant! Kom med och se, så får du se om jag berättar sagor… Vi ha också nu god tid.»

»Hvad går nu åt dig, när du pratar så där? Inte kunna vi ju nu ge oss i väg… och knappast någonsin.»

»Det kunna vi visst, och det nu genast!»

Han gick till vrån bredvid skåpet och tog från det uppspända torksnöret en liten ylleduk som han skämtsamt lindade omkring flickans hufvud.

»Nu bege vi oss i väg!»

Flickan drog leende duken af sitt hufvud och visste ej hvad hon skulle tänka.

»Förstår du inte ens ännu?» skrattade han, tagande duken i handen. »Du måste naturligtvis antaga att ett par veckor ha förgått och att dina skidor nu äro färdiga. Vi ha redan skidat ett par gånger där ute [ 81 ]på ängen, så att man kan skida med dig hvar som helst. Och så ge vi oss i väg… Se dit, du!»

Flickan lät sig ryckas med i leken. Hon flyttade sig fram till fönstret och såg leende ut på gården.

»Just där har jag ställt bådas våra skidor i bredd», fortsatte ynglingen. »Och nu stiga vi på skidorna. Far och mor och bröderna stå i fönstret och se på affärden. Hvad nu då, mor knackar på rutan?»

»För bara inte flickan till alltför höga backar!» förmanar mor. »Hon kommer ändå att falla!»

»Jo, just till de allra högsta vi få reda på!» skrattar jag, och så bege vi oss i väg.

Och du skidar också bra, det blir inte ens fråga om att falla. Så skida vi bort till andra ändan af ängen, och därifrån genom den lilla skogsdungen ut på Hirvisuo-kärret. Allt går som en dans.

Men så komma vi till en gärdesgård, och att komma öfver den är mycket svårt för dig. Det är ingen annan råd än att jag tar dig i famnen och lyfter dig, och du slår dina armar så vackert om…»

»Nej, nu vänder jag om, om du börjar så där!»

»Nej, nej, låt bli! Gärdesgården är verkligen hög, kanske du sedan kan komma öfver de öfriga utan min hjälp.

Och sedan fortsätta vi och arbeta oss långsamt uppför Kaltasenmäki-höjdens sluttning… den känner du ju till, du har ju ofta hämtat hem korna därifrån? Och där börjar redan afverkningsområdet.

Nu äro vi på toppen af Kultasenmäki. Och det är naturligtvis morgon… solen har just gått upp, skaren skimrar och rimfrosten glimmar i stjärnor på grenarna.

[ 82 ]»Se på de där träden i den motsatta sluttningen», säger jag. »De äro vackra och hvita och rena som du, och rimfroststjärnorna lysa på grenarna liksom dina ögon.»

»De äro verkligen vackra, svarar du. »Aldrig skulle jag ha trott att skogen kunde vara så härlig!»

»Nej, det kan ingen tro, som ej själf sett det», säger jag åter. »Och ser du den stora vägen därute i dälden… det är stamvägen, på hvilken alla stocklassen köra ut ur skogen. De samlas där från tiotal slingrande bivägar, så att där ibland kan komma ett par tiotal lass efter hvarandra. Någon sjunger, någon hvisslar, ett par pratar eller ropar till hvarandra, under fröjd och lust draga stocklassen ned till flodstranden. Och se dit bort mot backsluttningen! Där återvänder just ett par körsvenner med sina tomma slädar… ser det inte trefligt ut?»

»Jo visst», svarar du. »jag medger redan att du inte berättade några sagor.»

»Och allt vackrare blir det! hör du hur yxhuggen eka emot oss som en hälsning från andra sidan af höjden? Nu måste vi gå och hälsa på karlarna!»

»Nej, nej, jag tror nog allt!» säger du brådskande. Men jag svarar att vi nog måste dit och att du kunde hålla dig på afstånd om du ville.

Sedan åka vi utför Kultasenmäki-sluttningen — hu, hvilken fart! Och så uppför nästa backe och så stanna vi på krönet. Därifrån se vi redan hur karlarna syssla med träden nere i dälden.

»Det ser ju ut som en myrstack!» utropar du.

»Alldeles», svarar jag. »Och nu gå vi till dem — men låt se att du åker vackert utför backen, kom ihåg det!»

[ 83 ]Den frusna snön knarrar under skidorna. Karlarna lyfta på hufvudet och de dummaste stå där och stirra med öppen mun.

»God dag!» säger jag och skidar fram till dem.

»God dag!» ljuder svaret och några skuffa till mössan med tummen — de veta inte riktigt hvad de skola ta sig för. »Hvad är det där för ett spektakel?» läses i allas blickar.

»Det är bara en stadsfröken, som aldrig har sett något landtlif — man bad mig visa henne våra skogsarbeten», förklarar jag för karlarna.

»Jaså, jaså!» ljuder det ur hopen.

»Jo, jo! Och alldeles svensk, hon förstår inte ett ord finska — därför står hon så där afsides.»

»Nej, verkligen?» undra karlarna.

»Javisst, det finnes nog sådana», försäkrar jag. Men karlarna stirra som frågetecken på dig, och de dummaste munnar gapa ännu vidare än förut.

»Hon har bara klädt ut sig så där på bondvis för att inte väcka uppmärksamhet», förklarar jag igen. »Om hon nu skulle uppträda i hatt och annan herrskapsgrannlåt, så skulle ju era ögon alldeles trilla ur hufvudet, när ni redan nu stirra så där», skrattar jag.

Och äfven karlarna brista ut i skratt, så att det ekar i skogen.

Så kommer jag igen till dig och vi skida framåt på nytt.

Men då börjar du på allvar förebrå mig — hvad skall detta vara för dumheter? Det är ju alldeles fånigt!

Och jag har lätt att fråga om du ej själf såg hvilken glädje det väckte hos karlarna. Hela sitt lif komma de att minnas den där svenska stadsfröken, [ 84 ]som besökte dem i skogen. Men nu skall du bara komma ihåg, att spela svensk hela dagen. Jag säger på svenska de få ord jag i andras närvaro talar med dig, och då du inte kan svenska, så skall du bara småle och nicka och tala med ögonen, så går allt för fullt.

»Inte går jag in på sådant!» motsäger du mig.

»Det gör jag inte heller», yttrade flickan.

»Men det är du nu nästan tvungen till — saken kan inte mera hjälpas, då du en gång kom att börja. Och nu går det bra. Här finnes ingen från denna trakt bland stockhuggarna, så ingen känner dig.»

Och så skida vi framåt, från det ena laget till det andra. Allt går utmärkt.

Men då vi komma till ett hygge, hålla männen som bäst på med att göra upp en stockeld af tjärkubbar.

»Nu skola de äta middag… och det skola vi också göra och sätta oss ned vid deras stockeld», säger jag.

Du spjärnar naturligtvis emot, men ger efter till slut, då jag försäkrar att det skall gå bra, bara du håller dig stum eller på sin höjd säger »tack, tack», då jag bjuder dig något.

Männen syssla omkring den flammande elden, då vi komma fram. Af idel rädsla är du hvit och röd som trots någon herrskapsfröken.

Och jag ger mig åter till att berätta min historia om stadsdamen och bondkläderna och frågar, om också vi få slå oss ner vid elden… kanske skulle också den här fröken äta en liten smula.

»Och vad skulle hon väl äta här…?» undra karlarna.

»Nå, det samma som alla andra», fortsätter jag i samma ton.

[ 85 ]Karlarna täfla att bryta granris åt dig att sitta på.

Så sätta vi oss ner. Jag placerar mig ytterst, så att du kan vara i skydd bakom mig, om du skulle råka i förlägenhet.

Hvad det är härligt! elden flammar, snön smälter som smör under och omkring brasan, och karlarnas ansikten glöda i eldskenet. En steker kött, en annan fisk på ett litet granrisspett, och nästan alla tina upp sitt frusna bröd, som sålunda blir mjukt och färskt som om det just vore taget ur ugnen.

Också jag gör mig ett spett och rostar vårt bröd och värmer upp vårt kött. Sedan lägger jag köttet på brödstyckena och skär med min knif din del till små munsbitar.

Karlarna glömma att äta, med en sådan nyfikenhet följa de mina förberedelser.

»Behagas det, fröken?» säger jag och bjuder.

Du småler och nickar till tack och naturligtvis tar du för dig och börjar äta. Och så snart du ätit den första munsbiten, öppnar du munnen och jag läser i dina ögon att du på renaste finska ämnar säga: »alldeles utmärkt, jag skulle inte ha trott…»

»Tag litet till, var så god!» skyndar jag mig att säga och räcker dig mera kött.

Flickan kunde ej längre behärska sin munterhet, hon brast ut i ett hejdlöst skratt.

»Så skulle du kanske skratta nu?» sade ynglingen. »Tvärtom rodnar du ju och gnager generad på ditt bröd, liksom ett litet möss…»

»Se på, det tycks ju gå för henne som för vanligt folk, fastän hon har hvarken gaffel eller talrik!» yttrar någon af karlarna.

[ 86 ]Jag kan blott med möda hålla mig för skratt och äfven du biter dig i läppen och söker skydd bakom mig.

Därpå tar jag fram vår mjölkflaska som jag redan en stund värmt vid elden.

»Hur skall det nu gå?» säger någon… och alla iakttaga oss förväntansfullt.

»Vi få lof att dela kristligt, ifall fröken ej vill bli utan mjölk», säger jag allvarligt och låtsas hviska något i ditt öra.

Du nickar, fattar flaskan och dricker ur mynningen samt räcker den sedan åt mig.

»Som nyss mjölkad», säger jag. Du ler… karlarna le.

Sedan dricker jag, så åter du… jag torkar för hvarje gång flaskmynningen med ärmen, innan jag räcker den åt dig. Karlarna tycka naturligtvis att det är ytterst fint.

»Det där skulle jag inte ha trott!» säger någon, och männen fortsätta sin måltid.

»Kantänka… man tar seden dit man kommer», säger någon annan djärfvare.

»Javisst, just så skall det vara», afgör jag med kännarens säkerhet, och måltiden fortsättes under skämt.

Efter slutad måltid sträcka vi ut oss vid elden. En karl tar fram bladtobak ur sin ränsel och börjar skära den fin på en nysågad stubbe… han hade icke hunnit med det hemma i morse. Därpå bjuder han alla på tobak, och äfven jag stoppar min pipa, fastän jag är i stadsdamens sällskap.

[ 87 ]Och så ge vi oss åter i väg.

Men då vi hunnit några famnar, vänder jag plötsligt om och säger! »Hör nu, Heikki! Nog borde ni nu hålla en liten afskedspredikan för fröken här… här ha vi ju vår kyrka.»

»Månntro man skulle våga det?» frågar Holo-Heikki.

»Det vågar man visst, jag tar det på mitt ansvar!» försäkrar jag. »Det är ju just ert allra bästa… och Antti hjälper till med mässan.»

»Gör det, gör det!» uppmuntra också de andra. »Hon har just kommit hit för att få se allt!»

Heikki klifver upp på en stor sten och Antti på en stubbe, och så börjar Heikki bräka på Käkelä-prästens kända mässa:

»Är här någon från Keituri i ky-yr-ka-an?»

»Här är nog jag, store och mäktige he-er-ree!» svarar Antti så att det genljuder långt i skogen.

Efter mässans slut börjar Heikki predika. Det är brottstycken ur »De sju bröderna», det är svenska och finska och zigenarsprák och all världens rotvälska, huller om huller, om hvartannat som en flödande varström. Karlarna skratta och du är nära att förgås af munterhet.

»Fröken ber tacka både prästen och klockaren», säger jag då predikan är slut. »Hon säger sig aldrig ha hört en så ypperlig predikan förr!»

»Nä, det kunde man gissa!» skratta karlarna. »Nog sköter Heikki sina åligganden ordentligt alltid.»

Karlarna svänga sina mössor till afsked och vi ge oss i väg.

[ 88 ]»Går det verkligen så till?» frågade flickan förtjust.

»Naturligtvis, men säg ingenting! Vi bege oss nu hemåt, hemma kunna vi sedan prata.

Och vi bestiga höjden och åka sedan utför sluttningen.

Nere på slätten eldar du upp dig till täflan med mig, så att jag får riktigt svårt att hålla farten. Dina kinder blossa som rosor, och du blir så varm att du tar duken af hufvudet och binder den som ett skärp kring höfterna.

»Aldrig har du varit så vacker som nu!» utropar jag, då du barhufvad skidar bredvid mig så att din ljusa fläta fladdrar.

»Så där borde du alltid vara, så är du vackrast!»

Och glada och hurtiga komma vi hem — och nu äro vi också hemma och sitta härinne.»

»Jo, nog kan du berätta!» sade flickan. »Och roligt var det — så ovanligt roligt och vackert — då vi på detta sätt gjorde den där färden.»

»Vi skola ännu göra den på annat sätt, bara vi hinna. Och det kommer att gå mycket bättre, nu när du redan en gång har varit med.

»Nej, nej, jag kommer ändå inte med.»

»Det få vi se sedan», sade ynglingen. »Du ser nu hur friskt och hurtigt detta vinterlif i skogen är. Glädje och ibland också sorg, vådor och olycksfall, men alltid hurtigt mod. Är det underligt att jag är på godt humör, när jag kommer hem? Och så här hemma — här har jag ju en annan skog, lika ren och frisk som den förra. Ögonfröjd — sätt dig där, så att jag riktigt får se på dig.

[ 89 ]Flickan satte sig i hans famn och lade handen på hans axel: »drif bara inte med mig. — jag är ju ändå ingenting.»

»Det vet du inte själf, men jag vet det nog. Och skall jag nu en gång säga dig själf hvad du är för mig?»

Flickan log lycklig: »bara du nu talar rena sanningen?» »Naturligtvis, hur skulle jag kunna något annat. — Hör på nu, så skall jag berätta! En gång var jag i staden på en konstutställning, och där funnos många marmorstatyer — sådana som redan grekerna höggo — du har ju läst om dem, minns du inte?»

»Jo, nog minnes jag, fastän jag aldrig sett något», sade flickan.

»Där funnos många sådana statyer, de voro snöhvita och sågo alldeles lefvande ut. Och ehuru de voro fullkomligt nakna, utan att dölja något, stod man likväl framför dem lugn och ren som inför Guds anlete. Ty de voro så vackra, att man inte kunde tänka på annat än på den heliga skönhet som Gud har nedlagt i människans kropp. Och vet du hvad jag nu ämnar säga?

»Hur skulle jag kunna veta det?» sade flickan och såg blygt ned — som om hon ändå skulle ha anat hvad som rörde sig i den andres sinne.

»Jag ämnar säga, att du för mig varit som en sådan hvit och sval marmorbild, hvars skönhet jag betraktar som en helgedom; och jag tackar Gud som skapat dig så skön och sval.»

»Nu gör du ändå narr af mig», klagade flickan.

»Nej nej, det är fullt allvar, låt mig bara tala. Säg själf om mellan oss under denna tid växlats en enda lidelsefull kyss eller en enda vild omfamning?»

[ 90 ]»Lidelsefull —?» frågade flickans öppna blick.

»Ja… det skulle ju ha kunnat inträffa. Jag är hetsig af naturen, men då jag ser på dig, svalnar och slocknar allt. Tro mig, då jag säger att du har varit som ett helande och lugnande läkemedel för en febersjuk. Och jag tror att du har botat mig alldeles och afgjort hela mitt framtida lif.»

»Nu förstår jag dig inte alls. — Men har du verkligen varit lycklig?»

»Ja, ja, så outsägligt lycklig. Och jag har varit så glad öfver att känna mig så stark och behärskad. Ofta har jag tänkt att ingen kan ana hur stor skönhet och lycka kan bo i ett sådant litet, grått torp. Vet du hvad jag tror? Att i hvarje litet, grått torp bor en stilla, hemlig lycka, som ingen annan känner till.»

»Nej, inte i alla, Olof… i alla finns ej någon sådan som du!»

»Och inte som du! Naturligtvis inte en alldeles dylik lycka som vår, men ändå något liknande.»

Han drog flickan närmare intill sig, och de försjönko i en lång, lidelsefri kyss.

»Kunna alla kyssa som du?» hviskade flickan blygt, med en glans af ömhet i blicken.

»Troligen — jag vet inte.»

»Nej, nej, ingen i världen är som du! Ingen blickar som du, ingen talar som du, och ingen kan heller kyssa som du. Vet du hvad jag alltid tänker och ser på, när du kysser mig?»

»Nej, säg, säg det!» sade ynglingen ifrigt.

»Nej, jag kan ändå inte!»

»Skäms du för mig… du, Ögonfröjd? Berätta nu en gång något för mig, du också, inte sant?»

[ 91 ]Flickan slog ned blicken.

»Men du får inte skratta, det är så barnsligt. Jag… ser alltid på din vänstra halspulsåder, hur vackert den då bultar. Och jag känner det som om din själ skulle strömma genom den och in i mig — och den gör det, jag känner det!»

»Nu sade du något så vackert, att du aldrig sagt något så vackert förr!» svarade ynglingen. »Låt oss inte tala mera, endast se på hvarandra…»



Våren nalkades, solen och kölden lågo i öppet krig med hvarandra — drifvorna försvunno.

I Olofs själ började underliga drömmar sjuda.

»Hon älskar mig — varmt och uppriktigt!» sade han till sig själf. »Men är väl hennes kärlek riktigt stor och djup, en sådan som är färdig att glömma himmel och jord, och helt ge sig hän åt sin älskade?»

»Och skulle du kunna ta emot ett sådant offer… af en sådan flicka…?

»Ingalunda, jag menade ju inte det! men om jag blott en enda gång kunde känna i mitt blod att hon helt är min, färdig att offra allt för min skull.»

»Och skulle då det vara kärlekens djupaste kännetecken… blygs!»

Aftonhimlen klarnade, stjärnorna tändes, de sällsamma drömmarna fröso bort.


Solen glittrade, de sällsamma önskningarna strömmade som vårbäckar kring ynglingen — bakom honom, bredvid honom, öfverallt sorlade det grumliga vattnets förledande sång i hans öron.

[ 92 ]»Och ändå skulle jag vilja veta det… pröfva hennes kärleks djup!»

»Förstår du då ej att det skulle vara rått, att det måste såra en sådan flicka?»

»Men det är ju bara en fråga… bara på lek!»

»På lek…? Kan man leka med sådana ting?»

Och önskningarna sjönko ned i de porlande bäckarna, men varma moln seglade öfver fästet.


Som vilda forsar sjödo de sällsamma önskningarna.

»Kan väl kärleken såras… af en fråga, som just visar huru glödande jag själf älskar henne? Nej, jag uthärdar ej denna osäkerhet, jag måste söka befrielse och vinna klarhet:»

» . . . . . . . .» Och den andra stämman drunknade i de skummande vattnens brus.


Ynglingen tog flickans hand i sin och talade vackert och varmt.

Öfver flickans klara panna drog ett mörkt moln — så mörkt, att ynglingen nästan ångrade sin fråga.

»Aldrig skulle jag ha trott att du skulle kunna tvifla på min kärlek och begära något sådant af mig», sade flickan, rörd nästan till tårar.

»Ack, ack, du min älskade!» tänkte ynglingen.

»Om du visste hur det är! Blott ett enda ord, och jag skall berätta dig allt, och vår lycka skall vara dubbel.»

Så tänkte han, men sade det ej — och kunde ej mera tänka på annat än den sälla stund, då han skulle säga henne att allt endast var en oskyldig pröfning.

[ 93 ]»Just därför att jag älskar dig så högt», sade flickan, vågar jag ej gå in på det. Vi ha det nu så bra, men jag känner att något främmande då skulle tränga sig in emellan oss. Och det vore så ledsamt, då du äfven nu så snart skall bort?»

De tystnade och blickade vemodigt på hvarandra — liksom om något främmande redan nu hade trängt sig emellan dem. Som om de ofrivilligt skulle ha bedröfvat hvarandra och lidit af det.


Skilsmässans stund nalkades dag för dag, himlen dolde sig i vemodiga moln.

Då, en dag, smög sig flickan till ynglingen, egendomligt upprörd, vek och spröd som ett i aftonvinden vajande björkhänge… smög sig till honom, slingrade armarna varmt om hans hals och såg honom med en sällsam blick in i ögonen.

»Hvad, hvad nu…?» frågade ynglingen upprörd af glädje och kval.

»Olof… nu är jag…», skälfde hennes bäfvande röst och hon gömde sitt ansikte vid hans kind.

En våldsam glädje bemäktigade sig ynglingens sinne. Han slöt flickan i en häftig omfamning och öppnade munnen för att ändtligen säga ut sin hemlighet. Men hans hjärta slog så häftigt och någon liksom tryckte till hans strupe, så att han icke fick fram orden, utan endast slöt flickan intill sig och tryckte sina läppar mot hennes.

Som om två händer dragit honom åt skilda håll, och den ena slutligen alldeles hade ryckt honom med sig. Hans bröst var nära att sprängas af smärta öfver att han icke kunde och icke ens ville säga något.

[ 94 ]Och då flickan eldigt besvarade hans omfamning, domnade smärtan bort och hängifvelsens fröjd bemäktigade sig honom fullständigt.

»Jag älskar dig så som endast din mor har kunnat älska dig!» hviskade flickan berusad.

Ynglingen nästan förstenades… det var som om ett främmande öga skulle ha öfverraskat dem midt under deras hemliga smekning.

»Olof!» fortfor flickan med en gränslös ömhet i blicken och liksom om hon plötsligt hade erinrat sig något mycket viktigt. »Du har aldrig berättat mig hurudan din mor är…? nej, berätta ingenting… jag vet det själf! Hon är stor och reslig som du och inte alls böjd ännu. Och hon har dylika lysande ögon och djupa vikar vid tinningarna som du. Och hon har alltid på sig ett stort mörkrandigt förkläde och vid sidan en liten väska där hon förvarar sitt garnnystan, då hon ibland under gåendet stickar strumpor.»

»Hur vet du det?» utropade ynglingen gladt öfverraskad och liksom befriad från sin ångest. En obeskriflig glädje öfver att flickan så ömt talade om hans mor fyllde hans sinne.

»Jag gissar bara», sade flickan. »Och vet du, jag skulle så gärna vilja se din mor, henne som…»

»Som…?»

»Som… Du vet inte hur gärna jag skulle vilja se henne. Jag skulle vilja slå mina armar om hennes hals och… Säg, Olof, — brukade din mor ofta kyssa dig?»

»Nej, inte ofta.»

»Men hon strök dig öfver håret och talade ofta med dig på tu man hand… inte sant?»

»Jo, jo…»

[ 95 ]Ynglingens händer slappnade. Liksom omedvetet sköt han flickan ifrån sig och stirrade bort i ett aflägset fjärran med ett vekt löje på läpparna och ögonen fulla af djupt allvar.

Flickan kastade en häpen blick på honom.

»Hvad är det nu…?» frågade hon ängsligt, liksom fruktande att åter ha bedröfvat honom.

Som om han ingenting hört, fortfor ynglingen att blicka bort mot ett aflägset fjärran.

»Säg, Olof, säg, hvad är det?» ängslades flickan allt oroligare.

»Det var bara min mor som talade med mig på tu man hand», svarade ynglingen med skälfvande röst.

»Var det…?» suckade flickan djupt. »Talade hon nu just?»

»Just nu.»

»Hvad sade hon?» frågade flickan ömt och skyggt.

»Hon sade att jag skulle vara en dålig människa… och att jag var dålig, när jag ens kunde begära…»

Länge sag flickan tigande på honom, och i hennes ögon syntes en djup, ständigt tilltagande rörelse.

»Först nu älskar jag din mor riktigt, riktigt mycket?» hviskade hon sakta, slingrande sina armar om ynglingens hals.