Sången om den eldröda blomman/Kap 10
← Ögonfröjd |
|
Sången om den eldröda blomman → |
10. FORSFARAREN.
Kohiseva-forsen är en ryktbar fors, ty den är den stoltaste och bredaste af alla den femtonmila Nuoli-flodens många forsar.
Moisio gård är en ryktbar gård, ty dess husbönder ha sedan urminnes tider varit kända som rika, styfva och stolta som själfva den hvitskummiga Kohiseva-forsen.
Moisiodottern är en ryktbar flicka, ty ingens fläta fladdrar så stolt som hennes och ingen yngling kan yfvas öfver att ha fått till del det minsta stänk af hennes lysande ögons strålar.
Kyllikki heter Moisiodottern — ingen annan har ett sådant namn, och det finnes ej heller i almanackan, försäkrar folk.
Flottningstidens eftertrupp hade anländt till Kohiseva by. Under natten hade de kommit och hade nu sysslat den första dagen i byn. Några höllo ännu på med flottningen, andra rensade stränderna från kvarblifna stockar.
Det var afton — karlarna voro på väg till sina kvarter i gårdarna.
I Moisio trädgård sysslade en ung flicka med att vattna de nyssplanterade kålplantorna.
Längs vägen förbi trädgården kom en yngling gående. Redan på afstånd varseblef han flickan och granskade henne med en mönstrande blick.
»Så, det är nu hon», sade ynglingen i tankarna, »den mycket omtalade — den stolta!»
Flickans smidiga midja rätade upp sig från den framåtlutande ställningen, den vänstra handen slängde den framåt fallna flätan tillbaka på skuldrorna, och det fina hufvudet böjdes med flickaktig själfmedvetenhet.
»Ståtlig ser hon ut», tänkte ynglingen och saktade omedvetet sina steg.
»Så, det är nu den där, om hvilken flickorna ha pladdrat hela dagen», tänkte ungmön, i smyg granskande ynglingen — »han som kantänka inte är alldeles vanlig!»
Flickan lutade sig ned för att taga nytt vatten.
»Jag undrar om jag skall tilltala henne?» frågade ynglingen sig själf.
»Men om du får dig en näsknäpp!»
»Det skulle väl vara för första gången!» smålog ynglingen.
Flickan lutade sig åter ned öfver arbetet, ynglingen kom allt närmare.
»Månne han skall vara så fräck att han vågar tilltala mig?» frågar sig flickan nyfiken. »Det skulle väl likna honom, men han må försöka på!»
»Bäst att sätta sig på sina höga hästar, när man har att göra med så stormodigt folk!» slöt ynglingen sina funderingar och vandrade beslutsamt förbi, utan att bevärdiga henne med en enda blick.
»Jaså?» Flickan slog tankspridd en stor skvätt vatten åt sidan. »Det såg något ut, det!»
Hon sände en lång blick efter ynglingen — det kändes nästan ännu mera förolämpande att han gick förbi så där, än om han hade tilltalat henne.
Nästa afton var flickan åter i trädgården.
Då stannade ynglingen.
»God afton!» sade han och lyfte på hatten, snarare stolt än höfligt.
»God afton!» ljöd det öfver axeln — hufvudet vändes just jämt så mycket att en liten skymt af ögat syntes från landsvägen.
Tystnad.
»Ni har vackra rosor!» ljöd det från vägen.
Det var en artighet, men det lät som en utmaning — ynglingen visste det själf mycket väl.
»Åja, tämligen!» blef svaret med en röst som betydde ungefär: jag är färdig, jag väntar bara på fortsättningen.
»Jag tänkte begära en af dem till minne åt vandraren — en från den där röda nyponbusken. Om det inte anses förmätet?»
Flickan rätade ut sig.
»Det har inte varit sed i Moisio gård att räcka rosor öfver staketet åt någon — om det också brukas annanstädes!»
»Om det också brukas annanstädes?» upprepade ynglingen för sig själf och kände sitt blod sjuda. På röstens klang förstod han hvad hon menade med det, och han visste att deras första sammanträffande måste gestalta sig ungefär så, men ändå häpnade han öfver hänsynslösheten i hennes första hugg.
»Jag brukar inte begära blommor bakom hvarje staket», svarade han stolt. »Och jag har inte för sed att begära två gånger — om det också brukas så annanstädes. Farväl!»
Flickan häpnade, vände sig om och såg på ynglingen: något sådant hade hon icke väntat!
Ynglingen gick några steg framåt, men stannade sedan plötsligt, hoppade raskt öfver diket och stödde sig mot trädgårdsstaketet.
»Jag skulle ännu vilja säga något — om man får lof att tala?» sade han och såg skarpt på flickan.
»Lof får hvar och en ta sig själf!» svarade hon.
»Jag skulle bara säga», sade ynglingen med så dämpad och behärskad röst, att den lät nästan som en hviskning, »att om ni, jungfru, någon gång skulle märka att ni gifvit era rosor ett för stort värde, så bryt den begärda blomman och fäst den på ert eget bröst. Det behöfver inte förödmjuka er, det är endast ett tecken på att ni kan betrakta också vandraren som en människa.»
»Så mycket värde ger jag dem alltid», svarade flickan och såg ynglingen rakt i ögonen, »att den som vågar hoppas på dem, också måste våga annat än att begära blommor — ty det vågar hvilken strykare som helst.»
Ett ögonblick betrakta de hvarandra utan att blinka.
»Det lägges på minnet!» yttrade ynglingen med betydelsefull röst. »Farväl!»
»Farväl!» ljöd det från trädgården.
Flickan såg länge efter honom.
»Alldeles vanlig är han icke, det hade de nog rätt i», sade hon i det hon åter fortsatte sitt afbrutna arbete.
På söndagseftermiddagen myllrade ett brokigt
folkvimmel på Kohiseva bro. Alla fingo icke ens rum
på bron, utan äfven på stränderna böljade täta skaror.
Ryktet hade nämligen berättat sällsamma saker — däraf denna folkmassa.
»Nästa söndagseftermiddag omkring klockan fyra», hade ryktet trumpetat i sin lur, »försiggår på Kohiseva en täflan i forsstyrning!
»Hvad?» utropade människorna häpna, ty utför Kohiseva hade ännu ingen styrt på en timmerstock. Visserligen hade en gång, för något tiotal år sedan, en ung och öfvermodig man — någon från Joensuu-trakten — velat trotsa och farit utför den mindre svåra nedre forsen. Han for, men som lik upptogs han på stranden.
»Men nu kommer det att ske!» försäkrade ryktet, öfverlägset småleende. »I båda flottningslagen finnas denna gång bättre flottare än vanligt. En tvist härom uppstod mellan förmännen, och den kunde ej afgöras annorlunda än medels ett vad — kaffe med dopp åt hela flottarskaran, att betalas af den förman, hvilkens karl blef besegrad.»
Hela Kohiseva by var i rörelse, till och med från grannbyarna hade folket infunnit sig i skaror — så märkvärdig ansågs färden utför Kohiseva.
På bron vandras det hit och dit, pratas och tvistas.
»Hvem fan fick nu dem att slå vad?»
»Fulla lära de väl ha varit», förklarar någon.
»Nå, det kunde man tro, inte är det just en nykter eller klok människas påfund!»
»Och flottarne själfva då, dem är det ju egentligen det gäller?» frågar någon nyfiken.
»En halfgalen odåga lär den ene vara — han går in i elden bara man hetsar upp honom med att det är något som ingen vågar göra.»
»Så så. Ja, litet galen skall man allt vara.»
»Bäst att ännu inte tala om galenskap, det lär vara en ryktbar forsstyrare!» infaller någon.
»Nog lär väl ändå Kohiseva vara ryktbarare! Och den andre då?»
»Känner ni inte honom? Det är ju den där underkvartersmannen, Olof, den där därborta!»
»Den där, som nästan ser ut som en herre?»
»Just han!»
»Hvad är det egentligen för en karl, han är ju inte ens klädd som en riktig stockflottare?»
»Tag reda på det, om du kan, inte vet någon mera om honom än hvad som syns utanpå. Skolbildad lär han vara och till och med språkkunnig, men ändå har han inte något annat namn än Olof.»
»Jo, det är mig en ulspegel!»
»Visst ha vi ju i vårt lag allehanda folk. Och det säger jag, att är det någon som far utför forsen, så är det han!»
»Profetera inte — det är du för svart till!» mumlar någon från motpartiet.
»Men hvad är det Moisiogubben så bestyrsam klifver fram till förmännen?»
Förmännen stå midt på bron. Den ene, Falk, lutar sig mot bröstvärnet, bolmar på sin långa, tofsprydda pipa, röker och myser. Den andre kallas Väntti — en man lik en tjärgubbe, alltid bredbent med händerna i byxfickorna, blossande på en cigarr. Och stolt är denne gubbe, stolt öfver sitt karelska tungomål och ännu stoltare öfver sina hemländska pjäxstöflar, sina egendomliga kroksnablade skodon, hvilkas skaft räcka ända till höfterna — hela mannens nedre del är endast pjäxstöflar.
»Jag har hört att den här tillställningen har sitt upphof i ett vad mellan förmännen», säger Moisio med eftertryck. »Och jag ville råda er att genast låta vadet gå tillbaka. Under min tid har forsen redan kräft fem människolif, och jag tycker det kan vara nog för den här byn.»
»Nej, lugna er nu, Moisio!» säger Väntti, tar cigarren ur munnen och sprutar en smal stråle ur ena mungipan. »Inte är här fråga om något människolif — en liten rolighet för byborna är hvad vi tänkt ställa till.»
»Ni må ha tänkt hvad ni vill», fortsätter Moisio barskt, »jag säger bara här i allas närvaro, att om någon olycka inträffar, så kommer jag som byålderman att dra er inför rätta för att ni ha slagit vad om människolif.»
»Moisio har alldeles rätt!» ropas från flere håll.
Förmännen vända sig till hvarandra och börja en hviskande rådplägning.
»Nå, låt gå då!» säger Väntti efter en stund och räcker Falk handen.
»Här återta vi nu vårt vad i allas åsyn», förklarar Falk, »så ingen kan skylla på oss. En annan sak är om de täflande komma att afstå — det är deras sak!»
Allas blickar riktas nu på de täflande, som stå emot hvarandra, bägge omgifna af sina kamrater.
»Den här gossen är inte rädd för drunknade och ämnar inte drunkna själf heller; visst kommer han att våga!» ropar öfvermodigt den ene af dem, en ung man i eldröd rock.
»Drag ni er tillbaka!» säger Moisio till Olof. »— — — inte bryr han sig sedan om att försöka ensam. Ni vet ju också själf att ingen ännu kommit lefvande utför den här forsen, och det lönar sig inte heller att försöka.»
Olof granskar eftertänksamt forsen. De kringstående vänta i spänning.
»Ni har rätt, det medger jag inför alla», säger han slutligen. »Men med den saken är det nu så bestämdt, att här i dag skall vågas något som inte hvem som helst vågar — därför kan jag ej dra mig tillbaka», fortfor han med så hög och tydlig röst att alla på bron höra det.
Utan att säga ett ord drar sig Moisio tillbaka.
»Hvem skall försöka först?» frågar Falk.
»Jag hade tänkt att jag skulle försöka», säger rödrocken.
»Gärna för mig!» instämmer Olof.
»Ställ då åtminstone några karlar för att för alla händelser passa på där borta på andra stranden!» säger Moisio till förmännen.
»Behöfs inte för min skulll» ropar rödrocken spotskt. »Ifall inte grannen här behöfver bli uppfiskad?»
»Nå, må gå för min skull då!» säger Olof kort. »Det kan vara bra i alla händelser.»
Karlarna söka rätt på sina stakar, människorna på bron blicka förväntansfullt nedåt forsen.
Ståtlig är Kohiseva fors i skummande vårflodstid. Öfver dess styfva nacke spänner bron sina kraftiga hvalf. Under bron tar forsen sats och störtar sedan fram längs den raka fåran, brusande med jämna höjningar och sänkningar. Först rakt fram, sedan i båge åt höger, tills den skummande bryter sig mot Äkeänlinna-klippan. Jättelik reser sig klippborgen midt i forsen, och ur en ränna på dess topp skjuter en lummig hägg, vajande som en hjälmbuske. Klippan delar forsen i två armar — till vänster går det fradgande skummet rakt in i kvarnrännan, till höger i den branta, genom berget sprängda stockrännan. Vildt är vattnets lopp, eldig är skummets dans i den trånga rännan, men kort som all lifvets glädje: öfver den ett par famnar höga klipptröskeln störta vågorna ner i den grytformiga »Evahvirfveln». Där hejdas de och lägga sig, för att sedan fortsätta genom den vida svagare nedre forsen.
Sådan är Kohiseva fors. Ensam skulle klippborgen stå därute bland hvirflarna, om icke stockflottarne under flottningstiden skulle låta forsarmen mellan den och vänstra stranden fyllas af stockar. Den här uppstående bråten blir lik en väldig bro, mot hvilken stockarna rusa i raseri, innan de sugas ner i den sprängda klipprännan.
Och nu är det de djärfva täflarnes uppgift att fara utför öfre forsen och hoppa af på bråten vid Äkeänlinna — om de äro i stånd till det — ty i klipprännan kan ingen stå på en stock, och ingen kommer lefvande öfver Evatröskeln.
Vaktkarlarna stå redan på sina platser, de täflande sätta sig i rörelse.
Olof kastar i förbigående en blick på flickhopen på bron. — En står där med blodlösa kinder och nedslagen blick.
»Borde vi inte låta ett par försöksstockar gå först för att få reda på hvirflar och undervattensstenar?» föreslår Olof.
»Kanske ta vi då med detsamma en landtmätare och låta honom pricka ut stenarna på kartan — och styra sedan riktigt efter sjökort!» hånar rödrocken.
Rödrockens parti brister ut i skratt, alla se på Olof.
En svag rodnad uppstiger på hans kinder, men han säger ingenting, biter sig blott ett tag i läppen och vänder sig bort för att yttermera granska forsen.
Rödrocken ser hånfullt på honom och skyndar med staken i handen ut på flottbommen, ett par tiotal famnar ofvanför bron.
Redan hoppar han ut på flotten och väljer sig en stock för färden — en tjock och kort, afbarkad och lättflytande granstam.
Öfver ynglingens ansikte drar ett egendomligt, lätt leende.
»Såg ni?» yttrar någon på bron till sidokamraterna. »Det betyder intet godt. han vet hvad han gör!»
»Hej undan!» Rödrocken skjuter sin stam under flottbommen och hoppar på den. Så sätter han den med fötterna i häftig rullning, »svarfvar» så att det porlar omkring honom.
»Se det är en karl!» ropas det på bron.
Rödrocken hejdar stockens rullning, ser stolt upp mot bron, hvisslar och slår staken upprätt fast i stocken, stiger med händerna i sidorna ett par steg baklänges — och börjar ett spefullt »fader vår».
»Ha ni sett en sådan förr gossar?» frågar någon af rödrockens anhängare på bron.
»Nej, aldrig! Se på, se på bara!»
»Sluta upp med det där — inte passar »fader vår» för sådant!» säger en allvarlig röst på bron.
»Hvad fan angår det dig om jag sjunger eller ber!» ropar rödrocken. Han slutar ändå och lösgör sin stake — han nalkas bron.
Redan slukas stocken af den vreda strömmen, och vattnet spolar öfver mannens stöflar. Men han står säker.
Farten ökas, stammen försvinner i en öfverbrytande skumhvirfvel — på bron vågar man knappt andas.
Stocken flyter åter upp. Bakändan får en kraftig sidostöt af strömvågen, som en fiskstjärt svänger den lätta stocken åt sidan, styrmannen vacklar, svänger ett tag med staken och står åter säker på sin stock.
Ett lättnadens andetag på bron.
»Tral-lala-lalla!» gnolar rödrocken och tar ett par balanserande danssteg.
»Den är inte någon gårdagspilt!» ropas det från bron.
Några titta efter Olof: hur känns det när man rosar medtäflaren?
Men han låtsas om intet, fäster blott sitt öga uppmärksamt på hvirflarna. Hans ansiktsuttryck är spändt af väntan.
I detsamma stöter stocken mot en undervattenssten och stötes med brak tillbaka. Snabba, sviktande språngsteg… staken slår plaskande ner i skummet, kroppen böjes, men rätar åter upp sig — mannen står rak som förr, dansar baklänges några steg, och stocken ilar fram förbi hindret.
»Det var ingen lek mera!»
»Nej, nej, det var en fan att inte falla!»
Stocken ilar fram, mannen står åter säker.
En ny stöt. Stockens förända reser sig upp åt höger, »satan»! ljuder det midt ur skummet — den röda rocken flyger långt in bland hvirflarna.
Ängslig rörelse på bron — åskådarne på stranden resa sig.
Den röda rocken dyker åter upp ur hvirflarna. Några kraftiga simtag — forsfararen når lugnvattnet vid stranden.
Svordomar. Mannen sätter sig på stranden och håller vattnet ur sina stöflar, får sin stake af vaktmanskapet vid Äkeänlinna — hatten for sin kos. Han ilar uppför stranden.
»Vore det inte tid att sluta nu?» föreslås det på bron.
»Gif råd åt mor din!» hväser han mellan tänderna.
»Nu vore kanske kartan bra att ha!» säger någon halfhögt.
»Då man inte har hatt behöfver man inte rock heller!» Den röda rocken kastas i land — en blå skjorta skymtar fram ute på flotten — en ny stock skjutes vredgadt fram under bommen och flyter ner mot bron.
»Glo tillräckligt nu, så ni känna igen mig till en annan gång!»
Inte ett knyst på bron.
Stocken ilar fram under bron ock klarerar korsvågen med heder. Några kraftiga drag med staken till höger, stocken vänder åt vänster — den första undervattensstenen är lyckligt passerad, fastän mannen ett ögonblick sviktade på sin stock.
»Aha, åh, se på fan! — Han kommer kanske att reda sig till slut!»
»Bad han er inte se på, så att ni känna igen honom en annan gång!» yfs någon af hans vänner.
Stocken ilar framåt, mannen balanserar lätt med vågrät stake.
Han nalkas den andra stenen, gestalten hukas ned och drages lätt tillbaka. En häftig stöt, ett språng framåt, ett brak — staken brister och den blå skjortan försvinner i forsens fradga.
»Dit for den! Få se om han kommer i land också nu?» Folkmassan sätter sig i rörelse.
Den blå skjortan skymtar fram i skummet.
»Det går inte, han är midt i fåran.»
»Hallå karlar, passopp!»
»Nu kastas han rakt mot Mälli-klippan!»
»Nej, han går längre ut!»
Och han flöt förbi den. Den blå skjortan ilar rakt mot den stora stockbråten, ena handen knyter afvisande näfven åt vaktmanskapet.
Men de bry sig ej om det. Den ene skjuter staken mellan simmarens ben, då han törnar mot bråten, den andre griper honom i nacken.
De dra upp honom — vattnet suger honom hårdt in under bråten. Tum för tum höjes den blå skjortan ur vattnet.
Stödd på två män haltar karlen upp på stranden. Hans knä blöder.
»Människomakt rår inte på den forsen!» ropar en bruten röst, och den knutna handen pekar mot bron. Så stöder han sig mot bröstvärnet.
På bron talas det lågmäldt, väntas i spänning.
Olof söker reda på sin stake. Bakom honom rycker
en blek flicka oroligt i en äldre mans rockskört och
talar dämpadt till honom — hviskande, men häftigt.
»Jag skulle ännu en gång be er sluta nu», säger Moisio, vändande sig till Olof. »Ni ser ju hur det gick för kamratenl»
»Det såg jag väl, men nu måste jag försöka!» säger Olof med så klar och kall röst, att den klingar som stål och inger alla ett oförklarligt förtroende.
Han går, väljer ut en stock och pröfvar noga dess bärkraft. Han väljer en lång, obarkad, iögonenfallande djupt flytande granstam.
»Han valde åtminstone en alldeles annan häst!»
»Annan lär väl också körsvennen vara!»
Ynglingen nalkas redan bron — lugn, utan ett ord, med blicken stadigt riktad mot forsen. Vid bron höjer han hastigt sin blick och möter ett ögonblick den bleka flickans. Ögonen le och hufvudet nickar knappt märkbart till hälsning.
»Lycka till!» ropa åskådarne ifrigt — tilltalade af att han så försynt tog afsked af dem.
Nu bär det af under bron, mot korsvågen — allas blickar spännas.
Stänkande klyfves vågen, den djupt flytande stocken rör sig knappast — styrmannen står stadigt som på ett golf.
»Såg ni, såg ni? Han vet hvilken häst som duger i svallet.»
Stocken ilar fram, den smidiga gestalten böjes åt vänster, staken balanserar i luften.
»Men hvad tänker han på, som ej ämnar väja för stenen?»
Musklerna spännas, stakens rörelse afstannar, ögat riktas eldigt mot hvirflarna kring blindskäret, knäna böjas långsamt.
En stöt och ett smidigt språng i luften. Den tunga stammen stötes ungefär en aln tillbaka och ynglingen hoppar på den — som på ett golf — och står säker som på ett golf.
»Så skall det tas! Bra, bra. Det var en öfverdängare!»
Åter framåt. Tre raska, kraftiga drag med staken — och utan att röra vid den passerar stocken samma sten som blef medtäflarens undergång.
»Han lyckas, han lyckas som en karl!» Ett allmänt sorl uppstår på bron.
Farten ökas, den vackra gestalten sviktar hit och dit. En stöt från sidan — han dansar som på fjädrar.
Åter spännes öfverkroppen, staken blir orörlig, knäna hukas djupt ned — på bron sträckas alla halsar.
Stöten höres ända till bron, språnget öfverträffar till och med det föregående. Springande steg framåt… han återvinner jämvikten. Danssteg baklänges — åter klyfver staken böljorna.
»Det var en tusan! Aldrig har man sett en sådan dansmästare!»
»Men passopp för Mälli-klippan! Få se hur han reder sig med den?»
Mälli-klippan står på vakt, där forsen kröker sig. Stocken ilar mot den sluttande, blankslipade klippväggen.
Ynglingen lutar sig ett grand åt höger, gör språnget åt höger — midt i skummet. Klippan gör sin sak och slungar stockens ända uppåt, mannen kommer ned midt på den och ilar framåt — stockändan ristar sitt farväl i klippan.
»Det var en igel! Nu är den forsen klarerad!»
Det hurras på bron.
Ynglingen ilar fram midt i strömfåran. Forsen kröker sig, han nalkas den stora bråten vid Äkeänlinna.
»Nu kommer det sista!»
»Men det värsta!»
Ett par, tre korta steg baklänges — stocken törnar rakt emot bråten.
Ett hopp, en skräll, några språngsteg nästan ända till stockens för — först där kan han hejda sin fart.
Stocken har kastats ett par famnar ut från bråten midt i strömfåran och darrar som träffad af ett förlamande slag. Sedan börjar klipprännan suga den till sig.
Vaktkarlarna stå orörliga med vidöppna ögon. Den ene börjar skrika — den andre rifver sig i håret och upphäfver också ett rop.
Genom folket på bron går en rysning.
»Herre Gud, nu slipper han inte mera upp på bråten!»
Några skrika, andra rusa framåt, många stå som förstenade på sina platser — åskådarna på stranden springa nedåt strömmen.
Ynglingen kastar ännu en blick mot bråten vid Äkeänlinna. En svängning med staken, en beslutsam vändning, mannen springer hastigt till andra ändan af stocken och börjar häftigt ro tvärs öfver fåran.
»Han ämnar sig till andra stranden!»
»Han hinner inte mera dit, och där är ingen emot honom!»
»Ack, ack, han dras ned i Eva-hvirfveln!»
Kampen är hård. Ynglingen anstränger sig att nå andra stranden, rännan suger den andra ändan af stocken allt starkare ned mot fallet — redan griper hvirfveln den i sitt fradgande gap.
Ett par rasande årtag, ett par spänstiga steg — med staken höjd flyger ynglingen genom luften — mot stranden. Staken slår smällande fast i något, sedan synes ingenting mera från bron, allt skymmes af bråten.
Man springer nedåt — man ropar om hvarandra…
Men efter ett ögonblick börja vaktkarlarna på Äkeänlinna-bråten ursinnigt svänga med hattarna, och ett mullrande rop fortplantas uppåt strömmen. Hvad är det? Några stanna, andra springa ännu häftigare.
Då reser sig plötsligt på stranden en smärt gestalt och svänger jublande sin hatt. Alla stanna som fastspikade. Hattar svängas, dukar vifta och ett mäktigt jubelrop rullar längs stränderna.
Med raska steg nalkas Olof, men från hans ansikte har blodet flytt. Den första han ser är en blek, af sinnesrörelse skälfvande flicka. Hon står ensam bredvid pärthyfveln, de andra äro ännu långt borta.
Ynglingen stannar — skall han gå rakt fram eller skall han ta en annan kosa? Flickan slår ned blicken. — Ynglingen nalkas. Flickans ögon slås upp, möta hans med en varm, djup blick och slås åter ned — röda rosor brinna på hennes kinder.
Ynglingens ögon stråla och han lyfter i förbigående gladt på hatten. Sedan uppslukas han af den jublande hopens hälsningsrop.
»Kohisevas besegrare! Hurra, hurra! Konung öfver alla forsfarare! Hans like finnes inte!» Hopen tränges omkring honom.
»Nå, det måste man säga att du inte förgäfves har ätit gröt i dina dagar!» säger Väntti och slår Olof på axeln — hela karlen är ett enda leende med pjäxor och cigarr och allt.
»Och nu lär du väl också ha fått ett tillnamn», tillägger Falk. »Du är inte mer bara Olof…»
»Ahå!»
»Forsfararen kallas du nu — duger det kanske?»
»Åjo, det går an — skrif in det i böckerna bara!» skrattade ynglingen.
»Och nu gå vi till mjölnaren och dricka det där kaffet», återtar Falk. —- »Nu kan man ju dricka det, om det så skall vara två gånger!»
Då Olof den kvällen gick hem, satt en oroligt väntande flicka vid fönstret i Moisio gård.
Och bredvid landsvägen väntade en instucken lysande ros. — Ynglingen hoppade öfver diket — flickans hufvud drogs tillbaka bakom gardinen.
Rosen fästes på ynglingens bröst. En tacksam blick irrade uppför trädgårdssluttningen, men fann ingen.
Inne i rummet sjönk ett lockigt hufvud mot händerna ned på bordet — en ung flicka brast i sakta gråt.