Sången om den eldröda blomman/Kap 11
| ← Forsfararen |
|
Necken och sjöjungfrun → |
11. SÅNGEN OM DEN ELDRÖDA BLOMMAN.
»Hvarför är du så sorgsen i kväll, Olof?» frågade flickan och såg honom varmt in i ögonen.
»Hvarför jag är så sorgsen?» talade ynglingen nästan för sig själf och blickade svårmodigt framför sig. »Om jag själf visste det!»
»Är du inte på det klara med dig själf —?» frågade flickan.
»Nej, inte den här gången — det är ju just det underliga!» Samtalet afstannade.
»Inte vill jag fråga dig om dina sorger», sade flickan efter en stund. »Men om jag vore sorgsen och ägde en vän, så skulle jag tala om dem.»
»Och du skulle göra också vännen bedröfvad — då han ändå inte kan förstå dig.»
»Kanske skulle han ändå försöka att förstå.»
Men ynglingen hörde knappast hvad hon sade. Han lutade sig tillbaka och blickade osäkert framför sig.
»Lifvet är så underligt!» sade han liksom drömmande. »Är det inte underligt att man en gång varit fäst vid något och så med ens känns det som om det vore ingenting?»
Flicken såg frågande på honom.
»Såsom nu t. ex. mitt eget lif! Det har hittills liknat en vacker saga, men nu…»
»Men nu…?»
»Nu vet jag inte mera hvad det är, om det är något alls. Från by till by, från fors till fors, från saga till saga…»
Åter afstannade samtalet.
»Men hvarför vandrar du då så?» frågade flickan skyggt. — »Det har jag ofta undrat öfver.»
»Jag undrar själf hvarför jag måste göra det — och om jag måste — och ändå måste jag!»
»Måste du? Kunde du inte stanna hemma hos dig…?» frågade flickan åter tvekande. »Lefva inte dina föräldrar ännu — du har aldrig talat om dem?»
»Jo, de lefva nog.»
»Kan du inte vara hos dem…?»
»Det kan jag inte — de kunna inte fästa mig vid sig», sade han nästan kallt.
»Håller du inte af dina föräldrar —?» frågade flickan förundrad.
Ynglingen satt tyst ett ögonblick.
»_I0, det gör jag nog - liksom af mycket annat. Men mig kan intet fästal»
Och han kände något svälla och sjuda inom sig - något som han länge hållit tillbaka.
-115»Och jag önskar…» fortfor han häftigt, men stannade midt i meningen.
»Hvad skulle du önska…?»
»Det rör dig, Kyllikki!» sade han liksom hotande.
»Säg det bara, jag kan nog höra det», svarade flickan, anande något ondt.
»Jag önskar att vi skiljas som ovänner!» sade han nästan vildt.
»Som ovänner —?»
»Ja. Vi möttes ju nästan som ovänner, och om skilsmässan blef likadan, vore det bäst.»
»Hvarför?»
»Därför att — skall jag säga det rent ut?»
»Det hoppas jag du gör.»
»Därför», sade ynglingen och såg henne kallt och skarpt i ögonen, »att du inte har varit sådan som jag hoppades och väntade! Jag var stolt och lycklig, då jag vann din vänskap. Men jag trodde mig på samma gång också vinna något annat — något varmt, stort och helt.»
Flickan svarade icke på en stund.
»Har du själf varit varm och hel?» sade hon slutligen med skälfvande röst.
»Nej! Men jag skulle ha kunnat och velat vara sådan, men du har hindrat mig. En vecka ha vi nu varit något för hvarandra, och ändå ingenting — jag har knappt vågat ta dig i handen.»
»Hvad mera borde du då —?»
»Hvad jag borde —? Äga dig hel och hållen! Allt eller intet!»
Flickan teg, kämpande mot sin inre rörelse.
»Får jag göra dig en fråga?» sporde hon lågt.
»Säg ut bara!»
»Äga mig helt?» — Hon tystnade tvekande, men fortsatte sedan med bleka läppar: »äga mig i dag, resa i morgon och kanske sedan någon gång minnas att du också ägt mig bland andra?»
»Jag skulle kunna hata dig!» talade ynglingens blick, men han sade intet, såg endast stinnt på henne.
»Och kanske har du inte heller varit sådan jag väntade», fortfor flickan lugnt. »Om du hade varit sådan, så…»
»Hvad då?» utropade ynglingen häftigt, liksom värjande sig mot en beskyllning.
»Så skulle du inte… tala till mig såsom du nu gör», svarade flickan undvikande. »Och kanske det, hvarför du nu vredgas på mig, också är så, att… du inte kan få mer än hvad du själf kan ta?»
Ynglingen såg på henne med stora, förvånade ögon.
»Och kanske du», fortfor hon med knappt hörbar röst, »inte kan ta mer än hvad du förmår behålla?»
Flickan såg brydd ned, utan att riktigt veta hvad hon själf hade sagt. Hon hade bara känt sig tvungen att säga det.
Länge såg ynglingen tigande på henne, som om han hört något nytt och oväntadt, hvilket han först måste öfvertänka.
»Du borde själf veta hvarför jag ej kan hålla någon kvar!» sade han slutligen.
»Det vet jag också», svarade flickan, »du vill inte hålla någon kvar!»
Det var som en tunn, hvass törntagg hade trängt in i ynglingens hjärta, brustit och blifvit kvarsittande.
Utan ett ord, utan att blinka betraktade de hvarandra oafvändt.
»Och om jag ville det», sade ynglingen, häftigt fattande hennes hand, »skulle jag då våga det?»
Blodet flydde från flickans ansikte och hon fick ej fram ett ord.
»Kunde jag våga det?» frågade ynglingen åter.
»Måste inte enhvar själf veta hur mycket han skall våga?» kunde hon slutligen mödosamt svara.
»Och Kyllikki, Kyllikki, om du visste!» utropade ynglingen ångestfullt och ryckte båda hennes händer till sig.
Men sedan stelnade han åter.
»Och om jag också för din och min skull någon gång skulle våga det — så angår det ännu någon tredje!»
»Skulle du frukta honom?» frågade flickan skarpt och såg honom rakt i ögonen.
»Nej — men om han hånande skulle jaga mig på dörren?»
»Och om denna fruktan skulle vara ett hinder», sade flickan med eftertryck, »så vore det också bättre att du inte går därhän. Ty hvem skulle du då älska mera — dig själf eller den som du tror dig älska.»
Ynglingen uthärdade knappast hennes blick.
»Men om jag fruktade för din skull?» sade han nästan varmt.
»Det behöfver du inte göra, ty jag litar på att du inte gör någonting, innan du är fullt säker på dig själf. Och om du en gång är säker på den saken. behöfver du inte heller frukta för min skull.»
Ynglingen såg på henne med beundran och häpnad.
»Hvad du är för en underbar flicka, Kyllikki!» utropade han. »Först nu börjar jag förstå dig. Du är inte sådan som jag hoppades, men du är mera än jag hoppades… Jag vet nog hvad detta kostat dig, och jag skall aldrig glömma det.»
Men sedan blef han åter nedslagen och orolig.
»Ja, dig känner jag nog nu», sade han nästan klagande. Men ack, mig själf känner jag inte!»
»En gång skall du väl också komma till det», sade flickan ömt.
»Om jag hade helst några dagar längre tid…»
Med rynkad panna tänkte han efter ett ögonblick.
»Vi bryta upp i morgon eftermiddag, och om jag då är på det klara, skall jag försöka att komma till er före afresan. Men jag kommer alldeles i sista minuten, ty om det går som jag befarar, kan jag inte dröja här ett ögonblick längre.»
Flickan nickade. De stego upp.
»Kyllikki!» sade ynglingen rörd, hållande båda hennes händer i sina. »Det kunde gå så, att det här är sista gången jag får råka dig på tumanhand. Döm mig inte för att jag är den jag är.»
»Du skulle inte heller kunna vara annorlunda» sade flickan med värme. »Jag förstår dig nog.»
»Och för det skall jag alltid vara dig tacksam. Och kanhända… hvem vet» — hans röst stockades — »farväL Kyllikki!»
Det var söndagseftermiddag. Stockflottarne rustade sig till uppbrott. Byns ungdom och äfven några äldre hade samlats på landsvägen vid viken nedanför Kohiseva för att åse affärden.
Viken var redan nästan fri från stockar, den nästan tomma slutbommen gled dragen af männen långsamt utför lugnvattnet. Några karlar gingo förut, lösgörande i vassen fastnade stockar, andra vandrade sysslolösa utmed stranden, ropande skämtsamma afskedsord till byfolket.
Vid vikens strand ligger en ensam stock med ena ändan i land och där bredvid en stake.
»Den tillhör Forsfararen», förklarade någon. »Han lär ännu ha något att uträtta i byn.»
Ett hjärta i hopen klappade oroligt.
»Nå, då få vi väl se honom på stocken ännu en gång — den är väl kvarlämnad för hans räkning?»
»Naturligtvis. Skulle han gitta gå, som har sådana hästar. — Där kommer han för resten!»
Som en stormvind ilade ynglingen utför strandbrinken.
Där var en i hopen som bleknade. Hon såg på stegen hur saken hade aflupit. Hvad kan väl ha händt, då han kommer så där i vredesmod?
Ynglingen nalkades. Hans ansikte var blekt som lärft, hans läppar sammanknipna, och i ögonen syntes då och då en gnistrande glimt, ehuru han hela tiden blickade ut mot vattnet.
Han lyfte på hatten utan att se på någon, då han gick förbi folkhopen.
»Hvad har händt?» sporde människornas blickar, men ingen uttalade frågan.
Ynglingen grep sin stake, lösgjorde stocken och sprang ut på den. Sedan drog han några kraftiga tag och vände sig om, med blicken öfverfarande folket på stranden. Han sökte och fann ett blekt ansikte.
»Farväl!» sade han och svängde sin hatt.
»Farväl, farväl! Välkommen åter, Forsfarare!»
Hattarna svängdes, flickorna viftade med sina dukar.
Ynglingen stod alltjämt vänd mot stranden och paddlade långsamt ut på viken.
Åskådarne på stranden hade velat tillropa honom vänliga afskedsord, men ingen fick fram något — de betraktade blott det bleka ansiktet.
Det var snöhvitt, då han upphörde med rodden och riktade sin blick mot folket på stranden.
»Och kopparslantarna kastar man
i tiggarens sträckta händer —
och åt min älskade dugde jag nog
men ej åt hennes fränder!»
Det ljöd skälfvande som en skärande klagan — åhörarne nästan ryckte till.
»Hvad går åt honom — aldrig har han förr sjungit så där?»
»Var tyst och hör på!»
Ynglingen stirrade ett ögonblick ned i vattnet, paddlade långsamt utåt och fortfor på en annan melodi:
»Min hemgård den står vid forsens brädd
och skummet mot väggen stänker —
all världens forsar skölja min fot,
i dem min sorg jag dränker.»
Åhörarne blickade bestörta på hvarandra: han sjunger om sig själf!
Och ingen vardag ljus det var,
den dag jag föddes till världen;
en dyster höstdag började jag
den rastlösa vandringsfärden.»
»Min moder grät i sin blomstergård,
när hon bar mig under sitt hjärta.
På en eldröd blomma hon såg och såg —
den vållade henne smärta.»
Ynglingen var nu midt på viken och paddlade sakta framåt med det bleka ansiktet nedlutadt öfver vattnet. På stranden stodo alla i orörlig väntan.
»Den blomman lyste så röd på min väg,
till bröstet jag ville den sluta —
jag vet det väl — ur den blommans stam
blott sorgens rötter skjuta.»
»För den blommans skull från hus och hem
min egen fader jagar;
vid fönstret snyftade moder min:
nu börjas sorgens dagar!»
En flicka torkade en tår ur ögonvrån. Alla voro rörda.
»O blomma, eldröda blomma du.
du blödande, glödande röda,
min stackars älskade känner dig nog,
när hennes tårar flöda!»
Han lyfte hastigt på hatten och vände sig ut mot floden samt rodde bort med raska tag.
Hattar svängdes och dukar viftade. De viftade länge och ifrigt, men ynglingen såg sig ej mera tillbaka, han rodde så att vattnet brusade kring stocken.