Sången om den eldröda blomman/Kap 27
| ← Sömngångaren |
|
Det hemliga inseglet → |
27. LIFVETS TRÅDAR.
Kirkkala 7 maj 1899.
- Du ende!
Blif inte ledsen öfver att jag skrifver till dig… och huru skulle du väl kunna bli ledsen öfver att jag kommer till dig, du, som är så god! Jag hade inte velat göra det, men jag måste, ty jag har så mycket att berätta dig. Nu är det vår liksom då, och då kommer det öfver mig en sådan längtan, att jag måste uppsöka dig och tala med dig… sedan kan jag åter vänta tills nästa vår. Du har väl nog känt, att jag har varit hos dig… nu kommer jag så här, då jag händelsevis fått veta din adress.
Kommer du ihåg sagan, som jag berättade dig då… den där om flickan och gossen och märket, och hvad jag då begärde och fick. Jag har ofta efteråt undrat, om du på något sätt uppfattade det orätt, då jag blef så allvarlig och tankfull — att du skulle ha trott att jag inte var alldeles säker på mig själf, utan tviflade på att jag alltid skulle tillhöra dig, så som jag ville det. Men så var det inte, käre Olof, jag kände mig nog redan då, ehuru ej så djupt som nu. O, hvad kärleken är djup och stark! I en dikt som jag har läst — du känner den nog — stå några ord, som säga allt: »Det är blott en sekund, när blixten slår, men evigt ärret i stammen står!» Så är det, det är intet att tillägga, det är som skrifvet med Guds eget finger. Och så måste det vara, annars vore ju kärleken ingenting.
Men det förstå icke alla, inte ens hälften. Människorna äro så underliga. De undra och fråga om allt möjligt… till exempel hvarför jag är så här ensam, alltid ensam. Men de kunna ju ej förstå att jag inte är ensam, inte alls ensam.
Men… ack Olof, om du visste allt hvad jag känt och lidit under detta år! Jag vet knappt om jag vågar berätta det. Men jag måste göra det, då jag just kommer till dig för att berätta allt och sedan känna det lättare. Jag har längtat så oerhördt efter dig att jag inte förstår huru jag orkat lefva så här länge! Olof, Olof, se inte så på mig, jag hviskar det blott sakta i ditt öra… Jag har plågats af onda tankar. Som om någon hade gått bakom mig och oupphörligt hviskat: ser du, där är en knif och den är din vän, tag den och tryck den mot ditt bröst, det känns som aftonvindens smekning mot ett upphettadt ansikte! Ser du inte: det är högvatten i floden! Och förbi brunnen vågade jag knappast gå, den såg så underligt dragande på mig med sitt svarta öga. Och jag skulle säkert ha gifvit efter, om inte du hade räddat mig. Då jag tänkte på huru du skulle känna det, då du fick höra om mitt slut, såg jag dig lifslefvande framför mig. Du såg förebrående på mig, såg blott och sade ej ett ord, och då blygdes jag öfver min förvirring, öfver att jag hade velat tillfoga dig smärta. Och du nickade åt mig och förlät mig och var god igen.
Sedan hoppades jag att något under åter skulle föra dig till mig. Jag hoppades att du skulle råka ut för något olycksfall och att jag skulle köpa ditt lif med mitt eget. Att du skulle bli ormbiten… sådant händer ju ofta. Du skulle komma en natt med stockflottarna, och redan på morgonen skulle ryktet flyga kring byn: »Ack, ack, en orm har stungit forsfararen, han ligger redan medvetslös!» Jag skyndar med de andra till platsen och lutar mig utan ett ord ned bredvid dig och trycker mina läppar till det förgiftade såret… och suger! Och jag känner hur giftet med ditt blod strömmar öfver i mina ådror, liksom en stor, länge väntad lycka. Mitt hufvud blir allt tyngre och sjunker sedan småningom ned på gräset bredvid dig, men du är räddad och förstår att jag har varit dig trogen intill döden.
Detta väntade jag hvarje vår. Sedan önskade jag att du skulle bli sjuk. Du skulle vara länge, länge sjuk, och du skulle vara så försvagad och blodfattig att ditt hjärta blott skulle ge svaga lifstecken ifrån sig — själf skulle du redan ligga i dvala. Om det nu skulle finnas någon, säga läkarna, som skulle låta inspruta af sitt blod i honom, så skulle han bli vid lif, ty sjukdomen är redan öfvervunnen. Men det finns ingen, alla äro främmande. Då får jag höra talas om saken och skyndar till sjukhuset. Läkarna gripa genast verket an, ty det är ingen tid att förlora. Min pulsåder öppnas, och från den ledes ett rör till din. Och det verkar genast, du rör redan på handen, fastän du ännu är utan medvetande. Ännu litet till, säga läkarna, det kan man nog ta, eftersom flickan alltjämt ler. De veta ej hur svag jag är. Och när du vaknar upp, ligger jag kall och blek, men jag ler lycklig som en brud, och du trycker din brudgumskyss på min mun. Ty nu är jag din blodsbrud och evigt förenad med dig, och skall alltid lefva i ditt blod!!!
Men allt detta var blott drömmar. Du blef hvarken sjuk eller ormbiten, och slutligen visste jag ej mera hvart du tog vägen. Dä önskade jag mig döden, ty jag var så svag. Och jag väntade den dag efter dag och vecka efter vecka och skref redan mitt afskedsbref till dig. Men döden kom ej… jag måste lefva vidare.
Jag har varit så sjuk, Olof — det är mitt hjärta. Troligen är jag alltför känslig, ty redan som barn kallade man mig en drömmare, och äfven som äldre har jag blifvit klandrad härför. Men hur skall jag väl kunna glömma dig och de stunder, hvilka för mig äro som hela mitt lifs skriftermål och nattvard. Hur skulle jag kunna glömma de aftnar, då jag satt på golfvet och omfamnade dina knän och fick se dig in i ögonen. Ack, Olof, jag känner det ännu och darrar vid tanken därpå.
Förlåt mig, Olof, att jag är så här! Det känns också åter lättare, nu då jag fått tala med dig och berätta för dig om min trohet och min tacksamhet för hvad du gaf mig under de korta stunderna då. Jag var så barnslig och fattig — nu senare skulle också jag ha kunnat ge dig något. Hvad jag hade varit lycklig, om vi alltid fått vara tillsammans, jorden hade varit ett himmelrike och människorna änglar. Och allt ännu kan jag ibland vara så lycklig, fastän jag blott i hemlighet får äga dig. I hemlighet säger jag dig godnatt och kysser dig, och utan att någon vet af det hvilar du var natt på min arm. Och vet du, Olof? Det är så underligt, att jag knappast vet hvad det är. Nu under den allra sista tiden har jag ibland känt det som om du alldeles varm och lifslefvande skulle ha suttit bredvid mig och hviskat: »Min egen flicka, min egen vän!» Då är jag alltid så lycklig… men efter det gråter jag mycket.
Det var ännu något, men jag tror nästan att jag har glömt det. Det var… det var… jo, nu kommer jag ihåg det. Ja, det var om det där allra största och vackraste som jag bad dig om då. Vill du veta hur det är? Undret har skett, ehuru ingen vet det. Jag fick det ändå utaf dig, den där våren, då jag var så sjuk — och jag skulle inte kunna lefva utan det. Han är nu två år gammal. Ack, om du kunde se honom! Hvilka ögon han har, och hvilken röst — han talar alldeles som du. Var inte orolig, jag skall nog uppfostra honom bra. Hvartenda stygn i hans kläder har jag sytt själf, han är som en prins, ingen har ett sådant barn, Vi äro alltid tillsammans och tala om dig. Det är bara litet synd med mor, hon ser ibland så underligt på mig och säger att jag talar för mig själf — hvad skulle hon veta om min prins och hans far och att jag måste tala med barnet…
Ja, hvad ville jag ännu säga… jag minns det inte mera. jag känner mig nu så bra, sedan jag fått berätta allt för dig. Och nu blir det ju sommar, pch då blir jag alltid gladare till sinnes. Det regnade just, men nu skiner solen och fåglarna kvittra.
Farväl, du min ende, min sol och min sommar!
Din
Lifstråd.
Skrif ingenting till mig, ty jag har det bäst så här. Jag vet nog ändå att du inte har kunnat glömma mig… och mera begär jag ej.