Sången om den eldröda blomman/Kap 26
| ← Brudkammaren |
|
Lifvets trådar → |
26. SÖMNGÅNGAREN.
Han var sömngångare, fastän han icke vågade medge det ens för sig själf.
Ty i sömngången ligger något hemlighetsfullt och förskräckande.
Den oroliga själen står upp och vandrar ut på sina egna vägar. Kroppen följer med, men utan medvetande. Ögonen äro öppna, men se endast så mycket, som den på sina egna vägar kringsmygande själen behagar tillåta. Den klättrar som en ekorre upp på taken, den går fram på smala takåsar på svindlande höjd. Den öppnar fönster och lutar sig ut öfver mörka djup, och den leker med skarpa vapen som med barnleksaker. Och åskådaren, som vaknar och ser något sådant, skakas i hela sin varelse, ty han förstår att det är själen, som smyger sig fram på sina nattliga stigar.
Olof hade varit sömngångare en längre tid —
nästan ända sedan Kyllikki blef hans.
Bröllopsnatten var glömd, den vidrördes aldrig ens med en antydan. De hade försökt att smälta samman med hvarandra på grund af allt det sköna och djupa, som hade så starka rötter i bådas själar, och på grunden af allt det stormande och framåtsträfvande, som skulle bryta upp deras framtida tegar och diken.
Olof var stolt öfver sin hustru, ty lik en sommarsöndag rörde hon sig i deras nya stuga — lugn och klarögd, ständigt omgifven af en doft af enris eller johanneblomma. Och han kände tacksamhet, vördnad och kärlek för henne — öfver att hon var honom en så öm och trogen kamrat.
Men så kom sömngången — liksom en nattfågel på ljudlösa vingar.
Han hade redan länge gått i sömnen utan att veta af det. Och ännu ville han ej tro det, ehuru han redan flera gånger varit nära att vakna upp till fullt medvetande. Och han var glad att Kyllikki ej tycktes misstänka något, då hon ingenting sagt. Ty han fruktade intet så mycket, som den stund, då hans hustru skulle vakna och med skälfvande röst såga: Är inte min arm nog varm att hålla dig kvar, och är inte min själ spänstig nog att sluta din i sin omfamning?
Under den sista tiden hade han känt sig orolig öfver blotta tanken på denna möjlighet. Och för att motverka detta hade han med dubbel ifver kastat sig in i arbetet, med verkligt raseri rödjande sin nyodling vid kärrets kant. Och han arbetade icke blott på sitt eget skifte, utan rörde sig kors och tvärs omkring på hela det vida kärrområdet — och däraf uppkom till slut ett storartadt, hela byalaget rörande torrläggnings- och uppodlingsprojekt.
 |
|
Det var en af dessa stilla skymningsstunder, då Olof just återvändt från arbetet, och stugväggens stockar liksom hviskade i väntan.
Ljudlöst som skymningen smög sig Kyllikki i hans öppnade famn, med blicken frågande hvad han hade på hjärtat och själf berättande om sina tankar och stämningar.
Olof log, men han sökte ej det innersta i Kyllikkis blick, och efter en stund såg han ej ens mer på henne, utan blickade långt bort, liksom ännu betraktande dagens arbetsfält.
En stund förgick.
Olofs ena hand lyftes nästan omedvetet upp och lösgjorde Kyllikkis fläta, så att hennes långa hår fritt strömmade ned öfver skuldrorna. Småleende och blickande långt bort i fjärran strök han öfver hennes silkeslena hår och lindade det sedan kring sin hand, hvilken han så lade om hennes midja.
»Min egen flicka!» hviskade han, betraktande henne liksom genom en slöja och sökande hennes läppar.
Och midt under kyssen kände Kyllikki hur Olofs arm darrade kring hennes midja. Hon såg honom ömt in i ögonen, men häpnade vid åsynen af deras sällsamma uttryck.
De tycktes irra långt borta i fjärran.
Och den dunkla, aningsfulla oro, som redan länge tryckt henne, föll nu som en väldig ångest öfver henne. Och ju längre hon betraktade honom, desto större blef ångesten — tills slutligen en förförande känsla fick makt med henne.
Det var som om den själ, hvilken blickade ut genom hans ögon, hade flytt sin kos och bara lämnat kvar en kropp som stelnat i sin omfamnande ställning.
Hon begynte darra från hufvud till fot, och hela hennes kropp blef kall som is. Plötsligt slet hon sig lös och sjönk orörlig ned på den lilla träsoffan.
Olof stod som förstenad kvar, utan att kunna röra en lem.
I ett ögonblick hade emellan dem tilldragit sig någonting förfärligt, som ingendera vågade vidröra, men hvilket med ordlös tydlighet afspeglades i deras blickar.
Under deras fötter tycktes ett djupt haf plötsligt ha öppnat sig, hvilket under sin dånande yta hade blottat den slammiga bottnens skogar af vajande alger och deras sällsamma invånare med famlande tenakler och vidunderligt stirrande ögon.
Det förlamade deras krafter och isade deras blod.
Och liksom värjande sig för denna syn, dolde slutligen den unga kvinnan darrande och snyftande sitt ansikte i händerna.
»Din själ, din själ, Olof!» klagade hon som ett litet barn.
Olof stod liksom på gränsen mellan dröm och vaka. Men då han såg henne darra, tycktes han vakna upp och försökte att slita sig lös ur denna fasansfulla förtrollning.
»Kyllikki…?» sade han bönfallande.
Snyftande såg Kyllikki upp och betraktade honom såsom man betraktar en okänd främling.
»Stackars Kyllikki…», sade Olof med bruten röst och satte sig ned i andra soffhörnet. Men han skrämdes af sin egen röst och kunde ej få fram ett ord mera — han tyckte sig vara en gengångare, hvilken ej vågade tilltala den andra, som var en människa.
Då Kyllikki såg hans tysta kval, bröt hennes egen ångest fram med förtviflans kraft.
»Jag visste att lidandet skulle komma», talade hon med skälfvande stämma. »Ty i ditt hjärtas kamrar ha så många bott, att jag inte ens kunde hoppas på att till en början få något annat än en liten vrå. Men jag älskar dig så brinnande hett och jag kände mig så stark, att jag trodde mig småningom kunna eröfra den ena kammaren efter den andra, tills alla nycklarna skulle vara i mitt våld — men jag har inte kunnat det…» Hon brast åter ut i snyftningar.
Olof erfor ett tvingande behof att tala, men hans hjärta förblef som en sluten borg.
»Det är så förfärligt, när jag nu förstår det hela och inser min maktlöshet», klagade Kyllikki åter.
»Allt ännu är du en rastlös vandrare… och jag är svag… och du flyr ifrån mig… till dem som vänta dig…»
»Ack, min Gud!» jämrade Olof ångestfullt. »Tala inte så — du vet ju att jag inte vill vara någon annans än din, hos någon annan än dig!»
»Men du går ändå, mot din vilja! Och de komma leende mot dig. Jag är ensam men de äro många. Och de besegra mig, ty jag kan inte ge dig mera än hvad en enda kan. Men de hviska oafbrutet till dig om det som kvinnan kan skänka blott en enda gång i sitt lif, hvar och en på sitt eget sätt…»
»Kyllikki!» afbröt Olof hennes häftiga tal med en bedjande blick.
Men Kyllikki fortfor som en bäck vid islossningstiden:
»Och de hämnas på mig för att jag ville äga dig ensam! Och då du hvilar i min famn, så komma de leende och hviskande och träda sina armar mellan oss och räcka sina läppar och…»
»Kyllikki!» utropade Olof och grep som en drunknande om hennes hand.
»…och i dessa ögonblick famnar du dem och kysser deras läppar!» slöt Kyllikki med förtviflans häftighet, ryckte lös sin hand och brast åter i gråt.
Olof satt förstenad. Nu var det sagdt — det som likt en förbannelse ständigt smög sig i hans spår och liksom ett osynligt gift spred sig öfverallt.
Kyllikkis förtviflan växte som en rullande snöboll. Hvilket bedrägligt skenlif hade de icke lefvat — de hade hoppats och inbillat sig, ehuru den nakna hopplösheten gapade öfverallt.
»Om jag ens hade det som jag i snart två år längtat efter, så vore jag nöjd med min lott. Ty det skulle intet i världen kunna slita ifrån mig. Men… och nu förstår jag orsaken — jag har intet hopp mera!»
Hon började klaga högljudt.
Det var som om en knifsudd hade träffat Olofs hjärta på dess ömmaste, af smärta skälfvande punkt. Han hade försökt trösta sin hustru, ehuru han redan länge själf isats af mörk hopplöshet. Felet kunde vara endast hans — och nu förstod också han det! Han kände sig förstenas under smärtans tryck och satt kvar och stirrade framför sig utan ett ord.
Då Kyllikkis bitterhet efter en stund något lagt sig, förskräcktes hon nästan af den rådande stillheten, hvilken hon nu lade märke till.
Hon vände sig hastigt emot Olof och såg hans af dunklet skuggade drag så brutna af sorg, att hon färfärad ångrade sina ord.
»Olof, käre Olof!» sade hon fattande hans hand. »Hvad har jag då gjort? Jag vill inte förebrå dig. Felet kan ju lika gärna vara mitt… och är väl säkert mitt mera än ditt.»
Men Olof satt alltjämt som förstenad, endast då och då genomilades hans kropp af häftiga rysningar.
Då Kyllikki såg honom i detta tillstånd, förblekAnade hennes egen sorg, och en fläkt af gränslöst beklagande och ömhet uppfyllde henne.
»Var inte så bedröfvad, Olof!» sade hon så varmt, som om hon hade haft ett stort brott att försvara. »Hur kunde jag vara så — obetänksam och dum, så svag och själfvisk…»
»Nej», sade Olof. »Du var det som du måste och bör vara: mitt samvete — annars skulle du inte heller vara en rätt kamrat.»
»Säg inte så Olof, ty just det glömde jag! De två orden, på hvilka det grundar sig: lida och sträfva — tillsammans, hör du Olof, tillsammans!»
Hon smög sig sakta i hans famn och slog sina armar omkring honom.
»Du förstår väl?» talade hon med skälfvande stämma. Det kommer sig af att jag älskar dig så! Jag vill äga dig helt. Jag släpper dig inte lös, nej, nej, jag tvingar dig att se mig in i ögonen. Jag drifver bort alla som vilja tränga sig emellan oss, ty jag är så stark. Och du är endast min… hör du Olof, du är min, min! — Men hvarför sitter du så där, tala med mig, säg någonting!»
Och hennes stora värme flammade som ett mäktigt bål omkring honom, så att han kände sina styfnade lemmar åter tina upp och sitt hjärta åter värmas.
»Hvad du är god, Kyllikki!» sade han med glimmande ögon. »Du är mitt allt i lifvet — utan dig skulle jag gå under. Om jag bara visste en sak?»
»Hvad då…? Säg ut det, Olof!»
»Att du inte föraktar mig, utan litar på mig — på att jag vill tillhöra endast dig.»
»Visst litar jag på dig!» sade Kyllikki. »Jag vet ju att vi två sträfva till samma mål. Men vi ha fiender, som lura på oss. Men vi skola besegra dem, helt säkert skola vi det! Och du tar mig — helt, som den där kvällen, då du for från Kohiseva…! Och jag får dig helt — och… hör du, Olof — då skall jag också få… det… det… utan hvillket jag inte kan lefva…!»