←  Allmän motivering
Betänkande med förslag angående reglering av strandbebyggelsen m. m. SOU 1938:45

Avgivet av Fritidsutredningen
Bilaga  →


[ 37 ]

SPECIELL MOTIVERING.


Förslaget till lag med vissa bestämmelser angående bebyggelse m. m. vid rikets stränder.

1 och 2 §§.

I den allmänna motiveringen har redogjorts för de skäl, som föranlett kommittén att göra en uppdelning mellan sådana stränder, beträffande vilka de föreslagna nya stadgandena skola äga direkt tillämpning, och sådana stränder, där stadgandena skola tillämpas först efter förordnande av Konungen. Beträffande paragrafernas innehåll i övrigt må utöver den framställning som lämnats i den allmänna motiveringen här anföras följande.

Enligt den i 1 § andra stycket givna definitionen förstår lagförslaget med strandområde mark samt vattenområden inom ett avstånd av femhundra meter från strandlinjen vid normalt högvatten. Detta innebär alltså, att till strandområde räknas en zon av femhundra meters bredd på ömse sidor om strandlinjen. Såsom skäl till att det överhuvud ansetts nödvändigt att medtaga områden på vattensidan av strandlinjen har redan förut angivits önskvärdheten av att förhindra, att de mångenstädes längs stränderna ymnigt förekommande badhusen, som ofta till gagnet äro ett slags sommar- eller sportstugor, i annat fall kunde komma att flyttas några meter utanför strandlinjen, där de skulle vålla minst lika mycket obehag som på den plats några fåtal meter innanför strandlinjen, dit de hittills vanligen förlagts. Detta torde måhända icke tillfyllest motivera en så bred zon som femhundra meter utåt sjön. Emellertid ingår ju i lagförslaget även bestämmelser i 12 som förbjuda anordnandet av friluftsreklam inom strandområdena. Annonstavlor och reklamskyltar kunna givetvis tänkas uppsatta ganska långt ut i vattnet, längs segelleder och dylikt. Den skyddade zonen bör därför sträcka sig relativt långt ut i sjön. Inga olägenheter torde vara att vänta, vare sig för det allmänna eller för enskilda, av att bredden utmätts till så pass mycket som femhundra meter.

Av bestämmelsernas formulering liksom av lagförslagets syfte torde framgå att tillämpligheten icke är inskränkt till strandområden längs fasta landets strandlinje utan omfattar även strandområdena kring öar och skär. Övärlden inom våra skärgårdar samt större insjöar äro ju i alldeles särskild grad i behov av det skydd, som de föreslagna stadgandena avse att skänka.

Ehuru formellt fallande under begreppet strandområde, sådant detta definierats i lagförslaget, skola dess stadganden icke gälla inom områden, som lagts eller framdeles bliva lagda under stadsplan, stomplan, [ 38 ]byggnadsplan eller avstyckningsplan. Inom dessa i detalj planlagda områden finnes nämligen, såsom förut framhållits, knappast något utrymme för tillämpning av förslagets bestämmelser. Några. ytterligare undantagsstadganden synas icke vara. behövliga. Sådana skulle möjligen kunna ifrågasättas beträffande områden, vilka enligt äldre lag blivit föremål för ägostyckning enligt uppgjord plan. Förhållandena äro dock för dessa områden icke riktigt jämförbara med dem, som gälla för nyssnämnda planlagda områden. Förslagets regler angående fastställande av byggnadsområden torde också möjliggöra vederbörligt hänsynstagande till de särskilda omständigheter, som kräva beaktande inom dessa ägostyckade arealer. Stadsplanelagens bestämmelser angående utomplansbestämmelser synas icke heller påkalla några särskilda undantagsföreskrifter. Även ifråga om områden, där utomplansbestämmelser finnas, är det givetvis önskvärt att kunna i full utsträckning tillämpa förslagets regler om lokalisering av bebyggelse och jordstyckning. Något hinder häremot torde icke möta i utomplansbestämmelsernas karaktär.

Om föreliggande förslag blir lag, är det synnerligen önskvärt, att förordnanden enligt 2 § meddelas snarast möjligt beträffande ett stort antal insjöar och rinnande vatten. Det bör därför finnas något organ, som genast verkställer den i den allmänna motiveringen förutsatta undersökningen angående de strandområden, för vilka förordnanden skola ifrågakomma. lämpligast för denna uppgift torde vara länsstyrelserna, var för sitt ämbetsområde. Föreskrift torde därför böra i administrativ ordning meddelas för dessa myndigheter att, därest omständigheterna påkalla förordnande enligt 2 inkomma till Konungen med anmälan därom. Som grundval för undersökningen lärer kunna tjäna den inventering av lämpliga fritidsområden, som verkställts genom kommitténs försorg, samt de av kommittén från länsarkitekterna införskaffade uppgifterna angående sjöar och vattendrag, vilkas stränder behöva skyddas mot okontrollerad bebyggelse. Därutöver skall givetvis vem som helst kunna väcka fråga om meddelande av dylikt förordnande.


3 §.

Då här stadgas, att byggnad icke får uppföras annorstädes än inom i särskild ordning fastställda byggnadsområden, har kommittén avsiktligt undvikit att begagna det i byggnadsstadgan definierade begreppet nybyggnad. Vad kommittén syftat till är nämligen, såsom i den allmänna motiveringen framhållits, blott att åstadkomma en lämplig lokalisering av bebyggelsen. Stadgandet avser därför endast att bestämma, vilken mark som får bebyggas, och icke att därjämte ingripa reglerande i fråga om byggnadernas utseende eller anordnande i övrigt. Tager byggnad icke i anspråk annan mark än sådan, som anvisats till bebyggande genom beslut om fastställande av byggnadsområde, blir dess uppförande alltså icke underkastat några restriktioner. såvida icke fråga är om ort, där särskilda byggnadsföreskrifter äro gällande. - Att i de fall, då enligt sådana föreskrifter byggnadslov erfordras, byggnadsnämnden bör, innan lov meddelas, förvissa sig om att byggnadsplatsen [ 39 ]är belägen inom byggnadsområde, framgår av bestämmelsen i 68 § byggnadsstadgan.

De i andra stycket av förevarande paragraf angivna mindre fastigheterna skola i sin helhet behandlas såsom fastställda byggnadsområden. Dessa fastigheter ha så ringa ytvidd, att det icke torde medföra några olägenheter ur de synpunkter, som motiverat förevarande lagförslag, om på desamma uppföras nya byggnader. Någon ytterligare uppdelning av sådana fastigheter läror ytterst sällan komma ifråga. Å andra sidan bör det vara en lättnad, som icke bör förvägras ägarna till dessa fastigheter, att slippa de besvär och kostnader, som äro förbundna med sökande av fastställelse å byggnadsområde eller tillstånd enligt 9 Bestämmelsen avser också att minska antalet ärenden hos prövningsmyndigheterna.

Med byggnader, som erfordras för jordbrukets behov, avses icke endast ekonomibyggnader, utan även bostäder åt näringsidkaren och hos honom anställda, såvida bostadsförmån ingår i anställningsvillkoren. Med jordbruk förstår kommittén även trädgårdsskötsel. Till byggnader, som erfordras för skogsbrukets och fiskerinäringens behov, räknas givetvis icke byggnader tillhörande industrianläggningar, som förädla produkter från nämnda näringsgrenar. Under byggnader, som erfordras för den allmänna samfärdselns behov, faller, bland andra, byggnader för lots- och fyrväsendet. Undantagsbestämmelsen beträffande avstyckning av område, som var bebyggt vid lagens ikraftträdande, torde kunna tillfyllestgörande motiveras med önskvärdheten av att icke lägga några svårigheter i vägen för en fastighetsbildning, som står i överensstämmelse med bestående bebyggelse. Sålunda avstyckad fastighet blir icke i och med avstyckningens genomförande att likställa med fastställt byggnadsområde.


4 §.

Att byggnadsområde skall fastställas av Konungens befallningshavande efter ansökan av markägare innebär, att det är markägaren, som har att taga initiativet, och att Konungens befallningshavande alltså först sedan ansökan inkommit har att på grundval av den utredning, som förebringas i ärendet, bestämma, vilka arealer som få bebyggas inom den del av strandområdet ansökningen avser. Kommittén har övervägt att stadga skyldighet för Konungens befallningshavande att komplettera av markägare förebragt utredning, som visar sig vara ofullständig. Med hänsyn, bland annat, till det ökade arbete, som en dylik bestämmelse otvivelaktigt skulle medföra, och därmed förbundna olägenheter av skilda slag har kommittén emellertid avstått därifrån. Kommittén har därvid förutsatt, att Konungens befallningshavande genom länsarkitektkontoret eller på annat sätt ändock söker i görligaste mån inhämta felande upplysningar, så att en ansökan i allmänhet icke kommer att avslås allenast på den grund att den vid ansökan fogade utredningen i ett eller annat avseende är bristfällig. – Byggnadsområde för en och samma egendom behöver givetvis icke vara en enda sammanhängande markareal, utan kan alltefter förhållandena uppdelas på ett flertal från varandra åtskilda områden.

[ 40 ]Såsom i den allmänna motiveringen framhållits, skulle ett riktigt bedömande av frågan, huruvida markägarens möjligheter att utnyttja sin egendom komma att stå i missförhållande till egendomens värde, i de flesta fall avsevärt försvåras, om byggnadsområde icke på en och samma gång bestämmes för all markägarens inom strandområde belägna fasta egendom. Särskilda skäl till frångående av denna allmänna regel torde alltså icke kunna anses föreligga annat än i de fall, då fastställande av byggnadsområde för endast en del av viss egendom kan ske utan att bedömandet av berörda fråga därigenom försvåras. Detta kan t. ex. vara förhållandet, om egendomen - den må bestå av en eller flera fastigheter – har en mycket vidsträckt strand eller om dess inom strandområde belägna arealer eljest ligga på stort avstånd från varandra. Men icke ens då äro alltid sådana särskilda skäl förhanden. Om en egendom exempelvis består av ett antal öar, som ligga något så när samlade, eller av ett stycke fastlandsstrand och därutanför liggande öar och skär, bilda dessa spridda områden oftast en naturlig enhet ur exploateringssynpunkt, och byggnadsområde bör därför bestämmas gemensamt för dem.

När fastställelse meddelats å byggnadsområde för viss egendom, är därmed – om man bortser från de möjligheter att ändra byggnadsområde, som följa av stadgandet i 6 § – för framtiden bestämt, vilka arealer som få bebyggas inom den del av strandområdet fastställelsebeslutet avsett. Beslutets rättsverkningar äro knutna till viss del av strandområdet och icke till den eller de fastigheter, varav denna del består vid tiden för beslutets meddelande. Dessa fastigheter kunna ju vid senare företagna laga skiften eller ägoutbyten få sina ägor på marken förlagda till annan plats. Kommittén har ansett önskvärt att detta förhållande på något sätt kommer till uttryck i lagtexten, vilket är anledningen till bestämmelsen i paragrafens sista stycke.


5 §.

I denna paragraf äro sammanförda de bestämmelser, som skola vara normerande vid fastställandet av byggnadsområden. Första stycket upptar de stadganden, som syfta till att åstadkomma en ur allmänna synpunkter lämplig lokalisering av bebyggelsen. Eftersom dessa stadganden skola tillämpas under mycket skiftande förhållanden och de allmänna synpunkterna, på sätt i den allmänna motiveringen utvecklats, i åtskilliga fall måste vika för markägarens berättigade intresse av att kunna utnyttja sin egendom för byggnadsändamål, har det synts kommittén önskvärt att giva stadgandena en ganska allmänt hållen formulering. Å andra sidan måste den prövande myndigheten däri kunna finna tillräcklig vägledning för att kunna avgöra vilka allmänna intressen, som i främsta rummet böra beaktas. Kommittén har försökt att vid stadgandenas formulering taga hänsyn till dessa synpunkter. Förslagets viktigaste syfte är ju att för framtiden åt allmänheten bevara det fria tillträdet till stranden i erforderlig utsträckning. Det har därför ansetts böra uttryckligen framhållas att. om icke särskilda skäl till annat föranleda. ett efter landskapets beskaffenhet och andra föreliggande förhållanden [ 41 ]anpassat bälte av lämplig bredd intill strandlinjen skall hållas fritt från bebyggelse. Vad kommittén avsett med detta stadgande bör kanske något utförligare belysas. Kommittén har utgått ifrån att det i allmänhet måste anses önskvärt att fri passage längs stranden blir möjlig och att därför ett sammanhängande bälte om än av ringa bredd närmast strandlinjen bör undantagas från bebyggelse och avstyckning. Från denna regel torde endast i undantagsfall avvikelse böra ske, såsom ifråga om stränder, som ligga mycket långt från tättbebyggda orter, eller stränder, som äro särskilt svårtillgängliga på grund av sin terrängbeskaffenhet och dit allmänheten således endast mera sällan kan tänkas söka sig. Vidare hör hit de fall, där den fria passagen ändå är avbruten genom redan befintlig bebyggelse och fråga icke är om strand, som på grund av sin användbarhet för friluftsbad eller av andra skäl icke bör bebyggas. Bredden av detta bälte måste av naturliga skäl variera, och något normalmått torde vara omöjligt att uppställa. Kommittén har emellertid tänkt sig att i allmänhet marken skulle till ett relativt stort djup från strandlinjen räknat friläggas från bebyggelse, såvida det icke med hänsyn till landskapets natur befinnes fördelaktigare att koncentrera bebyggelsen till närheten av stranden. Kommittén har vidare ansett det önskvärt att, på sätt numera sker i Danmark, mark mellan strandlinjen och en nära densamma ledande väg hålles fri från bebyggelse. Att försöka binda rättstillämpningen genom detaljerade föreskrifter eller uttalanden – utöver de här och i den allmänna motiveringen gjorda – angående de synpunkter, som böra vara avgörande härvidlag, synes icke böra ske.

Förslaget syftar emellertid icke bara till att frilägga marken närmast strandlinjen utan också till att undvika bebyggelse å andra platser, där den skulle skada strandens natur och egenart och därigenom eller på annat sätt inverka menligt på strandområdets naturliga förutsättningar att utgöra en lämplig ram för friluftsliv och andra former av rekreation. Detta har i paragrafen uttryckts så, att till byggnadsområde icke bör avsättas mark, vars bebyggande kan väntas skada strandens natur och egenart eller medföra ett utnyttjande av strandområdet, som eljest är ur allmänna synpunkter olämpligt. I sistnämnda uttryck ligger därjämte en anvisning att beakta även andra synpunkter av betydelse för bedömandet av områdets lämplighet för bebyggelse. Då fastställandet av byggnadsområde ju innebär, bland annat, att myndighet anvisar viss areal till bebyggande, bör denna mark naturligtvis icke med hänsyn till höjd- och grundförhållanden eller svårigheter att på ett tillfredsställande sätt anordna avlopp och liknande sanitära skäl vara otjänlig för sitt ändamål. Hänsyn bör också tagas till byggnadsområdes belägenhet i förhållande till redan förefintlig bebyggelse, till möjligheterna att anordna utfartsvägar m. m.

Bestämmelserna i paragrafens andra stycke avse, såsom i den allmänna motiveringen närmare utvecklats, att möjliggöra regleringen av bebyggelse och fastighetsbildning utan ersättning till markägare eller andra sakägare. Dessa bestämmelser måste därför vara av tvingande karaktär och skola. alltså under alla omständigheter iakttagas av den beslutande myndigheten. Då [ 42 ]här talas om markägares möjligheter att utnyttja sin egendom. avses icke bara ett utnyttjande i form av exploatering för byggnadsändamål, utan varje form av ekonomiskt utnyttjande. I trakter, där ringa efterfrågan finnes å byggnadstomter, bestämmes ju egendomarnas värde så gott som uteslutande av vad därå bedrivet jordbruk eller skogsbruk avkastar, och även en kraftig begränsning av byggnadsområdenas utsträckning kommer där troligen icke att medföra. någon sänkning i egendomarnas värde. Vid bedömandet av hur byggnadsområdes bestämmande till läge och utsträckning kommer att inverka på egendomens värde skall hänsyn tagas icke bara till den del av egendomen, som ligger inom strandområdet, utan också till den del, som må vara belägen därutanför. Den omständigheten att stranden och kanske stora arealer på andra håll inom strandområdet för framtiden bli undantagna från bebyggelse, kommer nämligen med största sannolikhet att – där efterfrågan på byggnadstomter över huvud finnes – i allmänhet höja tomtpriserna på mark, som ligger bakom femhundrameterslinjen.

Karaktären av den avvägning mellan allmänna och enskilda intressen, som skall ske enligt de nu behandlade stadgandena i 5 §, synes icke låta sig väl förenas med några föreskrifter om maximi- eller minimigränser för vad som kan avsättas såsom byggnadsområde. Därtill äro förhållandena inom olika delar av vårt land alltför olika. Däremot har det synts kommittén önskvärt med en bestämmelse, som möjliggör att under alla förhållanden från bebyggelse undantaga viss andel av markägares inom strandområde belägna fasta egendom. Av denna anledning har kommittén föreslagit bestämmelsen i andra stycket andra punkten om att uppenbart missförhållande mellan möjligheterna att utnyttja viss egendom och egendomens värde icke skall anses föreligga, om byggnadsområde omfattar sjuttio procent eller mera av markägares inom strandområdet belägna för bebyggande användbara mark. Denna bestämmelse får givetvis icke tagas till intäkt för att göra sjuttio procent av den för bebyggelse användbara marken till ett normalmått för vad som bör avsättas till byggnadsområde. I allmänhet torde nämligen byggnadsområdena kunna bestämmas avsevärt mindre utan att markägarnas berättigade intressen trädas för när, och i en del fall kan det tänkas vara möjligt att från bebyggelse skydda erforderliga delar av strandområde, även om byggnadsområdet omfattar mer än sjuttio procent. Procenttalet har måst avvägas så, att det under alla tänkbara omständigheter bör vara tillräckligt för att skydda markägare mot förlust, och det har därför – såsom ovan redan påpekats – funnits böra sättas avsevärt högre än vad som kan beräknas motsvara normalfallet. – Stadgandet torde vara ägnat att minska antalet fullföljder mot Konungens befallningshavandes beslut.

En jämförelse med stadgandet i 52 stadsplanelagen, som ju ger möjlighet att vid fastställelse:i stadsplan förordna om skyldighet för markägare att till gator och andra allmänna platser utan ersättning avstå upptill fyrtio procent av all honom tillhörig mark inom det planlagda området, skulle möjligen kunna ge anledning påstå att kommittén varit väl försiktig, då den stannat för procenttalet sjuttio, vilket ju innebär att endast trettio [ 43 ]procent av den till bebyggelse användbara marken undantas från bebyggelse. Om en sådan jämförelse skall bli rättvisande, måste emellertid beaktas, att i de flesta fall icke all mark inom byggnadsområde kan utnyttjas till byggnadsmark, utan att ofta en del av densamma måste avsättas till trafikleder, allmänna platser och dylikt.

Den omständigheten, att vid fastställande av byggnadsområde måste tillses, att markägares möjligheter att utnyttja sin egendom icke komma att stå i missförhållande till egendomens värde, kommer i manga fall att göra det svårare att i önskvärd utsträckning frilägga mark från bebyggelse på en liten egendom än på en stor. Framför allt blir detta fallet om egendomen har en lång strandlinje, men sträcker sig inåt land till ett relativt obetydligt djup. Man torde icke böra bortse från möjligheten att detta förhållande kan komma att genom uppdelning av större egendomar på flere ägare ut nyttjas av markexploatörer på ett sätt, som i vissa fall skulle kunna i viss utsträckning omintetgöra den föreslagna lagstiftningens effektivitet. Det är med hänsyn härtill som kommittén föreslagit bestämmelsen i tredje stycket av förevarande paragraf. Det har synts kommittén angeläget att förhindra spekulationer i nu antytt syfte även under den tid, som kan komma att förflyta från det förslaget blivit känt genom dess offentliggörande, och tills dess en eventuell ny lag kan träda i kraft. Bestämmelsen i tredje stycket har därför föreslagits skola bli tillämplig åt förvärv, som skett efter den 30 november 1938.


6 §.

Avsikten med förevarande lagförslag är ju att för framtiden skydda vissa delar av strandområdena från bebyggelse. Avgränsningen mellan dessa delar och de arealer, som skola få bebyggas, sker genom fastställandet av byggnadsområden. Att förläna den gränsdragning, som skett genom fastställelsebeslutet, obetingad giltighet för all framtid torde emellertid icke kunna ifrågakomma. Det kan alltid tänkas uppkomma fall, då en ändring måste anses önskvärd. Ändring av fastställt byggnadsområde bör därför kunna ske, om behov av ändring visat sig föreligga och ändringen kan ske utan att allmänna eller enskilda intressen därigenom trädas för när. I överensstämmelse härmed har stadgande om ändring i fastställt byggnadsområde införts i 6 § av förslaget. Enligt stadgandet får endast sådan ändring ske, som är förenlig med bestämmelserna i 5 § första stycket eller ock betingas av betydande allmänt intresse. Mark, som enligt sistnämnda lagrum bör hållas fri från bebyggelse, får alltså icke genom ändringsbeslut intagas i byggnadsområde, därest så icke bör ske med hänsyn till något viktigt allmänt intresse av annan art än dem lagrummet skall tillgodose. Detta villkor torde vara uppfyllt, om t. ex. fråga är om förläggande till marken av någon för bygdens utveckling betydelsefull industri eller om en pågående samhällsbildning kräver att marken tas i anspråk för byggnadsändamål. Däremot kan markägaren icke till stöd för en utvidgning av byggnadsområde åberopa att möjligheterna för utnyttjandet av hans egendom stå i missförhållande till egendomens värde. Den frågan har ju redan tidigare blivit avgjord, och [ 44 ]en under mellantiden eventuellt inträdd ökning av markens tomtvärde bör därför icke kunna tagas till intäkt för ett inkräktande av allmänna intressen, som förlänats skydd genom det ursprungliga fastställelsebeslutet. Någon ovillkorlig rätt att under i lagrummet angivna förutsättningar få till stånd en ändring av fastställt byggnadsområde ger stadgandet icke markägaren.


7 och 8 §§.

Kommittén har ansett det önskvärt, att de viktigaste fordringarna på den utredning, som måste förebringas i ärenden angående fastställande av byggnadsområden, samt huvuddragen av förfarandet vid ärendenas behandling regleras genom lagbestämmelser. Dessa bestämmelser ha fått sin plats i 7 och 8 §§. Utförligare föreskrifter lärer icke kunna undvikas, men dessa böra lämpligen meddelas i administrativ ordning.

Karta måste givetvis ingå såsom en oumbärlig del av utredningen och på karta måste fastställelsebeslutet fixeras genom inritande av gränserna för byggnadsområdet. Kartan synes böra omfatta den del av strandområdet, som avses med markägarens ansökan, samt dess närmaste omgivningar. I vissa fall bör den liksom övrig utredning omfatta även annan mark utanför strandområde, nämligen när så kräves för en riktig tillämpning av stadgandet i 5 § andra stycket. Om kartan skall kunna rätt fylla sin uppgift, torde å densamma böra angivas gränserna för olika fastigheter och förefintlig bebyggelse. I en del fall torde det icke kunna undgås att i viss omfattning å kartan utmärka höjdlägen och vegetationsförhållanden. Någon minimiskala, i vilken kartan skall avfattas, synes icke behöva föreskrivas. Det kravet måste dock under alla omständigheter ställas å kartan, att det skall vara möjligt att med ledning av densamma bestämma byggnadsområdes gränser med tillräcklig noggrannhet.

I den mån kartan icke lämnar erforderliga upplysningar rörande de omständigheter, som äro av betydelse för ärendets avgörande, måste sådana på annat sätt förebringas. En fullständig utredning bör innehålla uppgift om strandens användbarhet för friluftsbad, om terrängförhållanden och vegetation inom strandområdet samt om markens fördelning på olika ägoslag. Vidare bör i densamma återfinnas uppgifter, huruvida inom strandområdet finnas platser, som på grund av belägenhet, växtlighet eller andra naturförhållanden äro särskilt tilltalande, platser, där bebyggelse kan väntas åstadkomma ogynnsam konturverkan, eller platser, där bebyggelse skulle verka störande vid insyn från vattnet eller annorledes. Upplysning bör däri icke heller saknas om belägenheten av föreslaget byggnadsområde i förhållande till förefintlig tätare bebyggelse och tidigare fastställda byggnadsområden i närheten, om arten av den bebyggelse, som finnes inom den del av strandområdet, varom fråga är, samt om de bestämmelser rörande byggnadsverksamheten, som där må vara gällande. Även ifråga om höjd- och grundförhållanden samt möjligheterna för vattens avledande och anordnandet av utfartsvägar med flera omständigheter av betydelse för bedömandet av föreslaget byggnadsområdes lämplighet såsom byggnadsmark bör en fullständig [ 45 ]utredning lämna upplysning. För tillämpningen av bestämmelserna i 5 § andra stycket är det vidare uppenbarligen av vikt att utredning finnes angående behovet av mark för byggnadsändamål samt angående tomtpriser och fastighetsvärden i orten.

Det torde emellertid kunna antagas att utredningen i de flesta fall icke behöver bli så vidlyftig som av det ovan sagda skulle kunna befaras. Om de topografiska förhållandena lärer ofta tillfyllestgörande utredning kunna förebringas "genom företeende av fotografier. I regel finnes inom länsstyrelsen eller hos dess speciella sakkunnige, länsarkitekten, personlig kännedom angående förhållandena på platsen. Det torde därför kunna. förutsättas, att i det övervägande antalet fall den utredning, som sökanden utöver kartan behöver förete, blir föga betungande eller kostsam. Gäller det större egendomar i närheten av tättbefolkade orter eller i skärgårdsområdena, blir det däremot nödvändigt att ställa större krav på utredningens fullständighet både vad angår topografien och förutsättningarna för att med hänsyn till bestämmelserna i 5 § andra stycket draga gränsen mellan byggnadsområde och annan mark på lämpligaste sätt.


9 §.

Genom denna bestämmelse har öppnats möjlighet att för visst fall erhålla tillstånd till uppförande av byggnad eller avstyckande av mark annorstädes än inom byggnadsområde. Sådant tillstånd kan beviljas endast om särskilda skäl föreligga. Såsom exempel därpå har i lagtexten upptagits det fall, att fastställande av byggnadsområde skulle medföra avsevärd tidsutdräkt. Särskilt skäl måste också anses föreligga, om ansökan avser tillstånd till uppförande av en enstaka byggnad och någon ytterligare byggnadsverksamhet på egendomen icke är att förvänta inom överskådlig tid. Kommittén har vidare tänkt, att bestämmelsen skulle kunna komma till användning beträffande de fall, då någon vill verkställa tillbyggnad, som helt eller delvis sträcker sig in på mark, som icke ingår i byggnadsområde. Beträffande egendom, för vilken byggnadsområde icke tidigare blivit bestämt, bör tydligen stadgandet användas med återhållsamhet. Såsom i den allmänna motiveringen framhållits skulle eljest svårigheter uppstå vid tillämpningen av bestämmelsen i 5 andra stycket. Tillstånd får beviljas endast om det är uppenbart att den mark, varom fråga är, icke bör enligt stadgandet i 5 § första stycket hållas fri från bebyggelse.


10 §.

Någon anledning att vid tillämpningen av förslagets bestämmelser med markägare jämställa andra innehavare av rätt till fast egendom än dem, som inneha fastighet med fideikommissrätt, torde icke föreligga. Däremot synes möjlighet att erhålla tillstånd jämlikt 9 § till uppförande av byggnad böra lämnas öppen för dem, som inneha mark med ständig besittningsrätt eller med nyttjanderätt. Bestämmelse härom har därför inryckts i andra stycket av förevarande paragraf.


[ 46 ]
11 §.

Den befogenhet, som här tillagts Konungens befallningshavande att meddela tillstånd till uppsättande av stängsel, är föranledd av svårigheten att i lagtexten fullständigt angiva, för vilka stängsel förbudet icke skall gälla. Tillstånd bör därför lämnas endast då det är uppenbart att icke syftet med förbudet därigenom förfelas. Bestämmelsen i andra stycket avser endast att underlätta passage för gående. Överträdelse av förbudet i första stycket straffas enligt 16 § med dagsböter. Handräckning föreslås jämlikt 17 § skola kunna meddelas för avlägsnande av stängsel, som tillkommit i strid mot förbudet.


12 §.

Såsom förebild för stadgandet i första punkten av första stycket har tjänat bestämmelserna angående liknande anordningar i 36 lagen den 7 juni 1934 om allmänna vägar. Vissa uppmjukningar ha dock skett. Sålunda har möjlighet lämnats öppen att uppsätta skylt om affärsrörelse eller annan verksamhet, som bedrives å viss fastighet, var som helst inom fastighetens område och icke endast, såsom enligt väglagen, å byggnad där verksamheten utövas. Med hänsyn till att ett förbud blott mot uppsättande av annonstavlor och reklamskyltar sannolikt skulle medföra tillgripande i ännu större utsträckning än hittills av annonsering medelst målning och därmed jämställt förfarande å husväggar, plank och berghällar, har i stadgandet ansetts böra ingå förbud även mot dylika former av reklam. På sistnämnda former av reklam är föreskriften i andra stycket icke tillämplig. Den frist, som däri föreslås för borttagande av andra vid lagens ikraftträdande förefintliga reklamanordningar, torde vara nödvändig med hänsyn till vanligen förekommande villkor i reklamfirmornas kontrakt. I vissa fall lär kontrakt ha avslutats, som löpa under längre tid. Av denna anledning har kommittén för att möjliggöra uppfyllandet av villkoren i dylika kontrakt under deras giltighetstid – föreslagit, att Konungens befallningshavande skall kunna medgiva förlängning av tidsfristen.

Förseelse mot bestämmelserna i denna paragraf bestraffas enligt 16 § i förslaget med dagsböter och för avlägsnande av otillåten anordning, som avses i första punkten av första stycket och i andra stycket, kan handräckning meddelas med stöd av stadgandet i 17 §.


13 §.

För underlåtenhet att ställa sig föreskriften i första stycket till efterrättelse har i 16 § andra stycket stadgats påföljd av böter från och med två till och med etthundra kronor. Då föreskriften gäller strandområde, sådant detta definierats i 1 §, blir den tillämplig även för det fall att t. ex. flaskor eller konservdosor kastas ut i vattnet vid badstrand.


14 §.

Då omständigheterna påkalla att fråga upptages om lagens tillämpning för viss sötvattensstrand, synes erforderligt att redan på det tidiga stadium, [ 47 ]då utredningen igångsättes, äga tillgång till förbud, som skyddar stranden mot bebyggande, jorddelning och andra åtgärder, som kunna. äventyra förverkligandet av syftet med ett sådant förordnande. Kommittén har därför föreslagit, att Konungens befallningshavande skall, då fråga föreligger om förordnande enligt 2 §, kunna i avbidan på frågans slutliga avgörande utfärda förbud att utan tillstånd av Konungens befallningshavande inom strandområdet uppföra annan byggnad än sådan, som avses i 3 § tredje stycket av förevarande lagförslag, ävensom förbud att inom området verkställa avstyckning och vidtaga åtgärder, som avses i 12 § första eller tredje stycket av förslaget. Om ett sådant förbud skall kunna fylla sin uppgift, bör det lända till efterrättelse utan hinder av däremot förd klagan. Bestämmelse härom har därför införts i denna paragraf. Kungörelse om utfärdat förbud torde böra införas i ortstidningar och uppläsas i traktens kyrkor.


15 §.

Då man icke torde kunna helt bortse från möjligheten att ändrade förhållanden kunna göra det önskvärt att meddelat förordnande enligt 2 § för visst strandområde upphäves, har kommittén ansett det lämpligt med ett uttryckligt stadgande om rätt för Konungen att i dylikt fall föreskriva, att lagens tillämpning beträffande strandområdet skall upphöra.


16 och 17 §§.

Huruvida de i dessa paragrafer meddelade bestämmelserna äro tillräckliga för att åstadkomma erforderligt ingripande i händelse av överträdelse av de olika lagbuden, blir i mycket beroende på allmänhetens medverkan att bringa eventuella lagbrott till åklagarmyndigheternas kännedom. Den övervakande verksamhet i avseende ä efterlevnaden av gällande föreskrifter angående bebyggelsen, som utövas av byggnadsnämnderna, kommer ju att saknas inom stora delar av lagens tillämplighetsområde. Kommittén har emellertid ansett, att man bör avvakta de erfarenheter, som någon tids tillämpning av lagen kan ge, innan till närmare övervägande upptages frågan om behovet av särskilda kontrollerande organ.


18 §.

På grund av stadgandet i 2 § 16:o) lagen om regeringsrätten torde besvär över Konungens befallningshavandes beslut i anledning av ansökan om särskilt tillstånd jämlikt 9 § i lagförslaget komma att prövas av regeringsrätten. Mål angående fastställande och ändring av byggnadsområde komma däremot, på sätt kommittén i den allmänna motiveringen ansett böra ske, att prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Detsamma. blir förhållandet med besvär, som anföras över förbud, som Konungens befallningshavande utfärdat med stöd av stadgande i 14 § av förslaget.

19 §.

Det synes vara lämpligt att till ledning för myndigheter och markägare vissa tillämpningsföreskrifter i administrativ ordning utfärdas, bland annat, [ 48 ]angående förfarandet och utredningen hos Konungens befallningshavande i ärenden angående fastställande av byggnadsområden.




Förslaget till lag om ändrad lydelse av 61 § stadsplanelagen den 29 maj 1931.

Av skäl, för vilka redogjorts i den allmänna motiveringen, har kommittén ansett det icke vara erforderligt med särskilda bestämmelser, som vid uppgörande av stadsplaner och stomplaner tvinga till iakttagande av den föreslagna strandlagens föreskrifter om vissa markområdens friläggande från bebyggelse, under det att dylika bestämmelser funnits böra meddelas beträffande byggnadsplaner och avstyckningsplaner. Det erforderliga stadgandet ifråga om byggnadsplaner, som synes böra få sin plats i 61 § stadsplanelagen, har givits den lydelsen, att i byggnadsplan, som berör område, där lagen med vissa bestämmelser angående bebyggelse m. m. vid rikets stränder äger tillämpning, icke må såsom byggnadsmark upptagas område, som enligt nämnda lag skall hållas fritt från bebyggelse.


Förslagen till lagar om ändring i vissa delar av lagen om fastighetsbildning i stad och lagen om delning av jord å landet.

En uttrycklig föreskrift torde i dessa två lagar icke kunna undvaras därom, att avstyckning inom område, där lagen med vissa bestämmelser angående bebyggelse m. m. vid rikets stränder (strandlagen) äger tillämpning, icke må ske i strid mot bestämmelserna i nämnda lag. Stadgande härom föreslås därför skola meddelas i 5 kap. 8 § fastighetsbildningslagen och 19 kap. 1 § jorddelningslagen.

Mot den i förslaget till ändring av 61 § stadsplanelagen meddelade bestämmelsen angående byggnadsplaner svarande stadganden rörande avstyckningsplaner föreslås i form av tillägg till 8 a § av 5 kapitlet fastighetsbildningslagen och 13 § av 19 kapitlet jorddelningslagen. Enligt dessa stadganden får avstyckningsplan för område, där strandlagen äger tillämpning, icke godkännas, om planen omfattar mark, som icke ingår i fastställt byggnadsområde. Den från förslaget till ändring av 61 § stadsplanelagen avvikande formuleringen föranledd därav, att avstyckningsplaner enligt fastighetsbildningslagen i annan stad med magistrat än Stockholm icke godkännas av Konungens befallningshavande utan av magistraten. Till undvikande av att magistraternas befattning med godkännande av avstyckningsplaner skall för dem medföra en befogenhet, som annars icke tillkommer dem enligt strandlagen, att avgöra vilken mark inom strandområde, som får avstyckas för de i 3 § första stycket av strandlagen angivna syften. har det därför synts lämpligt att där nämnda lag är gällande förbjuda avstyckningsplaner för annan mark än fastställda byggnadsområden.


[ 49 ]

Övriga författningsförslag.

Ifrågavarande två utkast innehålla båda förslag till administrativa föreskrifter. som synts kommittén önskvärda, för den händelse den av kommittén föreslagna regleringen av strandbebyggelsen genomföres.

I förslaget till kungörelse med närmare föreskrifter om tillämpningen av lagen med vissa bestämmelser angående bebyggelse m. m. vid rikets stränder ha sammanförts föreskrifter, dels om skyldighet för Konungens befallningshavande att till Konungen anmäla, när förhållandena påkalla meddelande av förordnande enligt 2 § strandlagen och om de förberedande åtgärder Konungens befallningshavande för sådant fall har att vidtaga, dels om beskaffenheten av kartmaterial och annan utredning, som skall företes i ärende om fastställande och ändring av byggnadsområde, samt om vad Konungens befallningshavande har att iakttaga vid behandlingen av sådana ärenden, dels ock om den befattning byggnadsstyrelsen synes böra få i avseende å strandlagens tillämpning. I sistnämnda hänseende föreslås, att byggnadsstyrelsen skall – i likhet med vad fallet är beträffande stadsplane- och byggnadsväsendet i städer, samhällen och områden, som avses i byggnadsstadgan – utöva allmän uppsikt över tillämpningen av strandlagen samt äga meddela erforderliga föreskrifter, formulär, råd och anvisningar.

Förslaget till kungörelse om ändring i vissa delar av kungörelsen den 18 juli 1928 angående expediering av beslut rörande ändring i rikets indelning m. m. upptar bestämmelse om att Konungens befallningshavande skall draga försorg om att avskrifter av beslut i ärende om fastställande av byggnadsområde eller ändring däri jämte kopior av tillhörande karta och beskrivning bli verkställda och expedierade till byggnadsstyrelsen och lantmäteristyrelsen, till vederbörande lantmäterikontor och länsarkitektkontor samt, därest byggnadsområdet är beläget i annan stad med magistrat än Stockholm, till vederbörande magistrat. Att bestyret med åstadkommandet av kartkopior lagts på Konungens befallningshavande och icke, såsom skett beträffande karta till avstyckningsplaner, på sökanden är beroende på önskan att minska kostnaderna och besvären för markägarna, vilket synes vara angeläget med hänsyn till att strandlagen kommer att nödvändiggöra för markägare att söka fastställande av byggnadsområde även i vissa fall, då någon utsikt till ekonomisk vinst av markexploatering icke föreligger. Ändringen i 5 § av expedieringskungörelsen avser endast att bereda dem, vars rätt kunna sägas vara ifråga, samma möjlighet att få åt sig utförda kopior, som förefinnes ifråga om kartor till byggnadsplaner och avstyckningsplaner.