| 420 | De gudfruktige Judar tröstas. | Propheten Esaia. | Cap. 51. |
af ålder; är icke du den, som de högmodige slagit och draken sargat hafwer?* *2 Mos. 14: 27, 28; cap. 15: 7, 10.
De högmodige, grt.: Rahab, ett namn på Egypten. Ps. 87: 4. Ps. 89: 11. Es. 30: 7. Draken eller Leviathan är en bild af Egyptens makt. Es. 27: 1. Denna och följande vers innehålla en bön, att Herren wille upplyfta sin wäldiga arm och rädda sitt folk, såsom Han fordom rädda ISrael utur Egypten.
10. Är icke du den, som utttorkade hafwet, det djupa wattnet?* Den som gjorde hafsbottnen till en wäg, så att de förlossade gingo derigneom? *3 Mos. 14: 22, 29. Es. 43: 16.
11. Alltså skola HERrans förlossade wända om, och komma till Zion med fröjd, och ewig glädje skall wara på deras hufwud,; glädje och fröjd skall fatta dem, sorg och suckan skall ifrån dem fly.* *Es. 35: 10. Joh. 16: 20, 22.
Utur den Babyloniska fångenskapen återwände många Israeliter med stor glädje till sitt fädernesland, hwarefter de länge hade wäntat. till det andeliga Zion, till Jesu Christi gemenskap fly de förskingrade själar, som längta efter förlossning, hos Honom få de ewig fröjd och frid och samlas slutligen till ewig fröjd i det himmelska Zion. Se Uppb. 7: 17.
12. Jag, jag är eder tröstare: ho är du då, att du fruktar dig för menniskor*, de dock dö, och för menniskorbarn, hwilka såsom hö förtärde warda?† *Matth. 10: 28. †Es. 40: 6. 1 Pet. 1: 24.
Se v. 8.
13. Och förgäter HERran, den dig gjort hafwer, den der himmelen utsträcker*, och jorden grundar? Men du fruktar dig alltid hela dagen för plågarens grymhet, då han tager till att förderfwa: hwar blef plågarens grymhet? *Job 9: 8. Ps. 104: 2. Es. 40: 23.
14. Då han måste hasta sig och löpa omkring, att han skulle lös gifwa, och de icke döde blefwo i förderfwelsen*, ej heller någon brist på bröd hade. *2 Mos. 12: 30, 33.
Guds folk har ett allmäktigt beskydd, se v. 8, och att ändå wara rädd är att förringa Guds ära. Hwar belf plågarens grymhet i Egypten? v. 13. Han måste skynda att frigifwa Israels folk. Så måste en gång andra fiender skynda att hylla Sonen, då Hans wrede börjar bränna. Men de, nemligen Israeliterna, blefwo icke döde i förderfwet och ledo icke brist på bröd i öknen. Dig, du klena hjord, will den gode Herden försörja. Joh. 10: 14, 15.
15. ty jag är HERren din Gud, den der hafwet rörer, så att dess böljor fräsa:* Hans namn heter HERren Zebaoth. *Job 26: 12. Jer. 31: 35.
16. Jag sätter mina ord uti din mun*, och öfwertäcker dig under mina händers skugga†, på det jag skall plantera himmelen och grunda jorden, och säga till Zion: Du är mitt folk. *5 Mos. 18: 18. †Es. 49: 2.
Genom Messias lägger Herren sitt och i församlingen mun till sitt rikes upprättande. En gång har Han skapat himmel och jord, men nu till Han widare plantera himmelen och grunda jorden genom sitt ord, nemligen nya himlar och en ny jord, der rättfärdighet uti bor. 2 Pet. 3: 13. Upp. 21: 1.
17. Waka upp, waka upp, statt upp Jerusalem*, du som af HERrans hand Hans grymhets kalk druckit hafwer; dräggen af dwalakalken hafwer du utdruckit, och uppslekt dropparna. *Es. 52: 1.
Herrans grymhets kalk betyder det bestämda fulla mått af straffdomar, som Gud öfwer syndare bestämmer och utmäter. Genom dessa straff will Gud föra så många som wilja, till bättring; men för de obotfärdiga, som förhärda sig, är det en dwalakalk, som förorsakar en berusning; de falla i dåraktiga förblindade tankar och rådslag, hwarigenom de fullända sin undergång; jag äfwen uti raseri och förtwiflan. Israels folk måste dricka denna kalk, då syndamåttet war fullt, och till slut räckes den äfwen åt den affälliga christenheten.
18. Det war ingen af alla de barn, som hon födt hade, som henne ledde; ingen af alla de barn, dem hon uppfödt hade, som henne wid handen tog.
Ingen af församlingens medlemmar war då i stånd att leda, upprätta och trösta den af dwakalken raglade och fallande moderstaden, v 17.
19. Dessa tu stycken* äro dig påkomne; ho ömkade sig öfwer dig? förstöring, skada, hunger och swärd woro der; ho skulle hugswala dig? *Es. 47: 9.
20. Dina barn woro försmäktade*, de lågo på alla gator såsom en besnärjd skogsoxe; fulle med wrede af HERran, och med straff af din Gud. *Klagow. 2: 11.
Dessa tu stycken, nemligen förstörelse och skada af yttre fiender samt hunger och twedrägt inom folket. Såsom en besnärjd wildoxe, som fångas i jagtnät, så war folket fånget i syndens snarar och olyckans garn. Allt detta skedde, då JErusalem förstördes af Romarne. Så fångas slutligen hwarje obotfärdig menniska i sina egna synder.
21. Derföre hör detta, du elända och druckna utan win.
22. Så säger den som råder öfwer dig, HERren, och din Gud den sitt folk
_424.jpg&oldid=345737){kind=link}