Sida:Biblia Fjellstedt I (1890) 826.jpg

Den här sidan har korrekturlästs
8
Register.

Alla Skapade tings uppehållelse och regering, Joh. 5: 17. Ap.G. 17: 28. 1 Cor. 8: 6. Col. 1: 17. Ebr. 1: 3. Underwerk, Matth. 8: 2–4. Marc. 5: 30. Luc. 6: 19; cap. 7: 14; cap. 8: 46. Joh. 2: 11; cap. 20: 30, 31. Ap.G. 3: 6; cap. 4: 10; cap. 9: 34. Men det är den sanne Guden allena som gör under, Ps. 72: 18. Återlösningswerket, Os. 13: 14. Zach. 9: 11. Församlingens grundande och widmakthållande, Matth. 16: 18. Förwärfwande, Ap.G. 20: 28. De dödas uppwäckelse, Job 19: 25. Joh. 6: 39, 40; cap. 11: 25. Saliggörelsen, Matth. 1: 21. (5) Af den gudomliga ära som Sonen tillegnas. Es. 42: 8; cap. 48: 11. Joh. 5: 23. Och består uti tillbedjande, Es. 45: 23. Matth. 4: 10. Rom. 14: 11. Phil. 2: 9–11. Ebr. 1: 6. Samt uti en rätt tro och förtröstan, Jer. 17: 5, 7. Joh. 14: 1.

Om Guds Sons mandomsannammelse.

Hwad Guds Son medelst den ewiga födelsen af Fadren från ewighet war, nemligen en sannskyldig wäsendtlig och ewig Gud, af jemlikt wäsende med Fadren och den Heliga Anda, det förblef Han, samt förblifwer i all ewighet; men hwad Guds Son icke war, det wardt Han medelst mandomsannammelsen uti tidens fullbordan, nemligen en sann menniska; och förblifwer således nu tillika en sann Gud och en sann menniska, uti en person i all ewighet, Joh. 12: 34. Ebr. 7: 24; cap. 13: 8. Om mandomsannammelsen handlas, Joh. 1: 14. Rom. 8: 3. Gal. 4: 4. 1 Tim. 3: 16. Ebr. 2: 1416. Å mandomens wägnar hafwer Christus åtskilliga namn, 1 Mos. 3: 15. Ebr. 2: 16. Matth. 22: 42. Jer. 23: 5; cap. 33: 15. Es. 11: 1. Matth. 16: 13; cap. 18: 11; cap. 25: 31. Å bägge naturernas jemwäl å embetets wägnar, som efter begge naturerna förrättadt warder, hafwer Guds Son också sina wissa namn: kallas Christus och Messias, Joh. 4: 25. Ps. 45: 8. Dan. 9: 24–26. Ap.G. 10: 38. Jesus, Matth. 1: 21. Herren wår rättfärdighet, Jer. 23: 6. Immanuel, Es. 7: 14. Medlare, 1 Tim. 2: 5, 6. Ebr. 8: 6; cap. 9: 15; cap. 12: 24. Förswarare och försonare, 1 Joh. 2: 1, 2. Frälsare och förlossare, Es. 41: 14; cap. 49: 726; cap. 59: 20. Job 19: 25. Gal. 3: 13; cap. 4: 4, 5. 1 Thess. 1: 10. Tit. 2: 14. 1 Pet. 1: 18, 19. Samt öfwersteprest, Ps. 110: 4. Ebr. 4: 15; cap. 6: 6—10; cap. 7: 172124, 25.

Hwad menskliga naturen widkommer måste Jesus Christus uti all ting wara bröderna lik, Ebr. 2: 17. Phil. 2: 7. Med swaghet belagd, Ebr. 5: 2. Dock utan synd, Ebr. 4: 15; cap. 7: 26. Är fördenskull efter mandomen blifwen dels alla andra menniskor lik, dels olik. Likheten består deruti, att Guds Son hafwer antagit en mensklig naturlig kropp, Ebr. 2: 1416. Luc. 24: 39, som war underkastad menskliga, naturliga och oskyldiga behof. Han hungrade, Matth. 4: 2. Törstade, Joh. 19: 28. Sof, Marc. 4: 38. Swettades, Luc. 22: 44. Blef död, Joh. 19: 30. Dock war Christi kropp icke uti sig sjelf dödlig, såsom wår lekamen dödlig är, Rom. 5: 12; cap. 6: 23. Utan efter dess egen fria wilja och behag, Joh. 10: 17, 18. Likwäl war Jesu lekamen, som dog, ingen förgängelse och förruttnelse underkastad, Ps. 16: 10. Ap.G. 2: 31; cap. 13: 35.

Jemwäl antagit en förnuftig mensklig själ, med dess naturliga egenskaper, Matth. 26: 38. Luc. 10: 21; cap. 23: 46. Dock hafwer icke Christus alla menskliga egenskaper utan åtskillnad antagit. Icke de särskildt, som antingen en. eller annan person kunde tillfalla; utan de som äro naturens egenskaper, och således hela menniskoslägtet gemensamma, som uti sig sjelf icke äro orene och syndige, helst emedan Han hafwer warit all syndig smitta förutan, Ebr. 4: 15. Men olikheten emellan Christi antagna menskliga, och wår natur, som wi hafwe, består uti twänne stycken: först, uti en särskild aflelse och födelse, Es. 7: 14. Luc. 1: 31, 32, 34, 35. Matth. 1: 20, 21, [et]c. Ebr. 7: 3, sedan uti naturens renhet, Ebr. 7: 26. Es. 53: 9. 1 Pet. 1: 19; cap. 2: 22. 2 Cor. 5: 21. Luc. 1: 35. Dan. 9: 24. Joh. 8: 46.

Om bägge naturernas personliga förening.

Bägge naturerna äro med hwarandra sannfärdeligen och werkligen förenade: dock icke såsom Gud bor i de heliga, icke heller såsom twänne bräder tillsammanfogas; ej heller att den ene naturen antingen beblandas med, eller förwandlas uti den andra: utan lika som kropp och själ uti menniskan tillsammans bilda en menniska, alltså äro bägge naturerna i Christus till en person förenade. Joh. 1: 14. 1 Tim. 3: 16. Luc. 1: 32. Gal. 4: 4. Col. 2: 9.

Den menskliga naturen blef antagen utan egen sjelfständig personlighet; men Guds Son, då Han den antagna med sin Gudomliga natur förenade, meddelade henne tillika werkligen och sannfärdeligen sin Gudomliga person, att hon uti densamma skulle hafwa sitt personliga bestående. Är alltså Guds Sons person nu mera efter mandomsannammelsen icke allenast den Gudomliga, utan ock den menskliga naturens egen person, att nu mer icke äro twänne personer, eller twänne Christi, den ene Gud, den andre menniska; utan både Gud och menniska äro en person tillsammans, som nu mera består af twänne särskilda naturer: hwilket tydligen nog dermed betygas, att Skriften så uttryckligen och så ofta lärer om Christi persons enighet, Rom. 5: 15, 17, 19. 1 Tim. 2: 5. Joh. 1: 14. 1 Cor. 15: 47; cap. 8: 6. Wore twänne personer uti Christus, den ene Gud, den andre menniska, så kunde icke heller i Skriften, det som menskliga naturen egentligen tillkommer, hela personen tillskrifwas; hwilket dock sker, 1 Joh. 1: 1. 1 Cor. 2: 8. Ap.G. 3: 15. Ty finnes uti Christus icke mer än en enda person.

Denna förening är icke wäsendtlig, såsom emellan de Heliga Treenighetspersonerna, 1 Joh. 5: 7. Utan hon är personlig, sålunda kallad af Guds Sons ena enda Gudomliga person, uti hwilken twänne särskilda naturer förenade äro till att wara en Christus Jesus, Joh. 1: 14. 1 Cor. 8: 6.

Bägge naturerna äro så oupplösligen och oåtskiljeligen med hwarandra förenade, samt hwarandra så närwarande, att den ene icke är utan och utom den andra; och Guds Son är aldrig och ingenstädes utan och utom sin