Stolthet och fördom/24
TJUGUFJÄRDE KAPITLET.
Miss Bingleys brev kom och gjorde slut på allt tvivel. Redan den första meningen innehöll försäkran om att de alla hade slagit sig ner i London för vintern och slutade med att uttrycka hennes brors ledsnad över att han icke hunnit göra sin avskedsuppvaktning hos sina vänner i Hertfordshire, innan han lämnade trakten.
Hoppet var slut, alldeles slut, och då Jane kunde fortsätta läsningen av brevet, fann hon däri ej mycket, med undantag av brevskrivarinnans försäkran om sin tillgivenhet, som kunde skänka henne någon tröst. Lovprisande av miss Darcy fyllde till största delen brevet. Caroline framhöll åter hennes många behag, talade med stolthet och glädje om deras tilltagande förtrolighet och vågade till och med förutsäga uppfyllelsen av de önskningar, som hon uttalat i sitt förra brev. Hon skrev också med stor förnöjelse om att hennes bror bodde hos mr Darcy och omtalade med förtjusning vissa planer, som denne hade att skaffa sig nytt möblemang.
Elisabet, vilken Jane mycket snart meddelade huvudinnehållet av detta brev, hörde det med tyst förbittring. Hennes hjärta var delat mellan deltagande för sin syster och harm mot alla andra. Hon satte ingen tro till Carolines påstående, att hennes bror var intagen i miss Darcy. På hans böjelse för Jane tvivlade hon lika litet som förr, och så benägen hon alltid hade varit att tycka om honom, kunde hon icke utan vrede och förakt tänka på denna slapphet, denna brist på beslutsamhet, som nu gjorde honom till en slav av sina ränksmidande vänner och förmådde honom att offra sin egen lycka för deras nycker. Hade hans egen lycka varit det enda, han offrade, så kunde han emellertid ha fått leka därmed på vad sätt han fann för gott, men hennes systers lycka var också förknippad därmed, vilket han, efter vad hon trodde, måste vara medveten om. Det var kort sagt ett ämne, som krävde mycken, för övrigt gagnlös eftertanke. Hon kunde icke tänka på något annat, och dock, vare sig Bingleys böjelse hade svalnat eller blivit dämpad genom hans vänners inflytande, vare sig han märkt Janes känsla för honom eller den undgått hans uppmärksamhet, huru saken än förhöll sig, ehuru hennes åsikt om honom måste i hög grad påverkas av dessa olika möjligheter, så förblev hennes systers ställning densamma, hennes frid var i lika hög grad störd.
Ett par dagar förgingo, innan Jane hade mod att tala med Elisabet om sina känslor, men slutligen, då mrs Bennet, efter att längre än vanligt ha utgjutit sin vredes skålar över Netherfield och dess herre, lämnat dem ensamma, kunde hon icke låta bli att säga:
— O, att min kära mor hade mera självbehärskning! Hon kan inte föreställa sig, vilken smärta hon vållar mig genom sina ständiga påminnelser om honom. Men jag vill inte klaga. Det kan inte räcka länge. Han kommer att bli glömd, och vi komma åter in i de gamla hjulspåren.
Elisabet såg på sin syster med en misstrogen och bekymrad min, men sade ingenting.
— Du tvivlar på vad jag säger, utropade Jane lätt rodnande, men därtill har du sannerligen inte något skäl. Han må leva i mitt minne som den älskvärdaste man, jag känner, men det är också allt. Jag har ingenting vare sig att hoppas eller frukta och ingenting att förebrå honom. Gudskelov, den sorgen har jag inte. Låt någon tid förgå, och jag vill försöka övervinna min böjelse.
Med starkare stämma tillade hon: — Jag har genast den trösten, att det endast har varit en inbillning å min sida och att det icke skadat någon annan än mig själv.
— Min Kära Jane! utropade Elisabet. Du är allt för snäll. Din mildhet och oegennytta äro verkligen änglalika; jag vet inte, vad jag skall säga till dig. Jag känner det, som om jag aldrig gjort dig rättvisa eller älskat dig, som du förtjänar.
Miss Bennet förnekade ivrigt, att hon ägde någon utomordentlig förtjänst, och tillskrev sin systers varma hängivenhet det beröm, hon fått.
— Nej, sade Elisabet, detta är inte rätt. Du vill tro, att alla människor äro aktningsvärda, och det smärtar dig, om jag talar illa om någon. Jag vill bara anse dig fullkomlig, och det vill du inte gå in på. Var inte rädd, att jag går till någon överdrift eller gör något intrång på ditt privilegium att vara välvilligt stämd mot alla. Det behöver du inte. Det är få människor, som jag verkligen håller av, och ännu färre, som jag högt värderar. Ju mera jag ser av världen, desto mer missnöjd är jag med den, och för varje dag blir jag allt mera övertygad om bristen på fasthet i alla mänskliga karaktärer och huru föga man kan lita på att vare sig heder eller förstånd finnes till. Jag har nyligen sett två exempel härpå, ett vill jag inte nämna, det andra är Charlottes giftermål. Det är oförklarligt, i alla hänseenden oförklarligt!
— Min kära Lizzy, giv inte rum åt sådana känslor som dessa. De komma att ödelägga din lycka. Du tar inte nog hänsyn till skillnad i levnadsställning och lynne. Tänk på, huru aktningsvärd mr Collins är och huru klok och pålitlig Charlotte är till karaktären. Kom ihåg, att det är många barn i hennes familj, att, vad förmögenhet angår, hon gör ett högst fördelaktigt parti, och försök för allas skull att tro, att hon kanske känner något, som liknar högaktning för vår frände.
— För din skull vill jag gärna försöka att tro vad som helst, men ingen annan skulle ha någon fördel av en sådan tro, ty om jag vore övertygad, att Charlotte hyste någon aktning för honom, skulle jag endast ha sämre tankar om hennes förstånd, än jag nu har om hennes hjärta. Min kära Jane, mr Collins är en inbilsk, pösande, inskränkt, enfaldig man, du vet, att han är det, lika väl som jag, och du måste inse, lika väl som jag, att den kvinna, som gifter sig med honom, inte kan ha riktigt sunda tänkesätt. Du får inte försvara henne, fastän hon heter Charlotte Lucas. Du får inte för en persons skull förändra betydelsen av moraliska principer och rättskaffenhet eller försöka att övertyga dig själv eller mig, att själviskhet är klokhet och att okänslighet för fara är en borgen för lycka.
— Jag måste säga, att dina ord äro allt för starka, då du talar om dem båda, och jag hoppas, att du kommer att bli övertygad därom genom att få se dem lyckliga tillsammans. Men nog härom. Du hänsyftade på något annat. Du nämnde två exempel. Jag kan inte missförstå dig, men jag ber dig innerligt, kära Lizzy, att inte smärta mig genom att tro, att en viss person är klandervärd, och genom att säga, att du fått sämre tankar om honom. Vi få inte vara så snabba att föreställa oss, att vi blivit avsiktligt förorättade. Vi få inte tro, att en livlig ung man alltid är så försiktig och på sin vakt. Det är ofta ingenting annat än vår egen fåfänga, som bedrar oss. Kvinnor inbilla sig, att beundran betyder mera, än den verkligen gör.
— Och män dra försorg om att de göra det.
— Om det sker med avsikt, så kunna de inte ursäktas, men jag har svårt att tro, att det finns så mycket dåliga avsikter i världen, som somliga inbilla sig.
— Jag är långt ifrån att på något sätt tillskriva mr Bingleys uppförande en medveten dålig avsikt, sade Elisabet, men utan att man med vett och vilja handlar orätt eller gör andra olyckliga, kan man göra sig skyldig till misstag, och följderna därav kunna bli olycksdigra. Tanklöshet, brist på hänsyn för andras känslor och brist på beslutsamhet kunna vara medverkande därvid.
— Och anser du, att någon av dessa saker varit vållande till vad som skett?
— Ja, den sista. Men om jag fortsätter, skall jag göra dig ledsen genom att säga, vad jag tänker om personer, som du högaktar. Hejda mig, medan du kan!
— Du framhärdar således i att tro, att hans systrar inverka på honom?
— Ja, i förening med hans vän.
— Jag kan inte tro det. Varför skulle de försöka inverka på honom? De kunna ju endast önska hans lycka, och om han är fästad vid mig, kan ingen annan kvinna skänka honom den.
— Ditt första antagande är falskt. De kunna önska mycket utom hans lycka, de kunna önska honom större förmögenhet och ökat inflytande, de kunna önska, att han gifter sig med en flicka, som har alla rikedomens, bördens och de förnäma förbindelsernas företräden.
— Utom allt tvivel önska de, att han skall välja miss Darcy, svarade Jane, men detta kan ha sin grund i bättre känslor, än du antager. De ha känt henne mycket längre, än de ha känt mig; det är då inte att undra på, om de tycka mer om henne. Men vilka än deras egna önskningar må vara, är det inte antagligt, att de satt sig emot sin brors önskningar. Vilken syster skulle tro sig ha rätt att göra det, om inte broderns avsikter voro klandervärda? Om de trodde, att han vore fästad vid mig, skulle de inte försöka att skilja oss åt; om han verkligen vore det, skulle de inte lyckas. Genom att antaga, att en sådan böjelse finns hos honom, får du alla att handla onaturligt och orätt, och du gör mig högst olycklig. Bedröva mig inte med denna tanke. Jag blygs inte för att jag misstagit mig — eller det är åtminstone obetydligt, det är ingenting i jämförelse med vad jag skulle känna, om jag hade dåliga tankar om honom eller hans systrar. Låt mig se saken i det bästa ljus, i det ljus, vari den kan förstås.
Elisabet kunde icke motsätta sig en sådan önskan, och alltsedan dess nämndes knappast mr Bingleys namn dem emellan.
Mrs Bennet fortsatte alltjämt att undra och gräma sig över att han ej mer kom tillbaka, och ehuru en dag sällan förflöt, utan att Elisabet tydligt förklarade saken, tycktes det vara ringa utsikt, att hon någonsin skulle känna sig mindre häpen däröver. Hennes dotter försökte att övertyga henne om vad hon själv icke trodde, nämligen att hans uppmärksamhet mot Jane endast haft sin orsak i ett vanligt, övergående tycke, som upphörde, när han icke längre träffade henne; men ehuru modern för tillfället medgav antagligheten av denna förklaring, måste Elisabet upprepa samma historia varje dag. Mrs Bennets bästa tröstegrund var, att mr Bingley måste komma tillbaka fram på sommaren.
Mr Bennet tog saken på annat sätt. — Så, Lizzy, sade han en dag, jag hör, att din syster har otur i kärlek. Jag lyckönskar henne. Näst efter att bli gift tycker en flicka om att då och då ha litet otur i kärlek. Det ger henne något att tänka på och skänker henne ett visst anseende bland hennes jämnåriga. När kommer din tur? Du kommer väl knappast att finna dig i att bli överflyglad av Jane. Tiden är inne för dig. Det finns tillräckligt med officerare i Meryton för att bereda alla unga flickor i trakten missräkningar. Låt Wickham bli din tillbedjare. Han är en trevlig karl och skulle hederligt svika dig i kärlek.
— Tack så mycket, pappa, men en mindre intagande man skulle tillfredsställa mig. Vi få inte alla hoppas på lika god tur som Jane.
— Visserligen, sade mr Bennet, men det är en tröst att tänka, att vad än i den vägen kan hända dig, så har du en öm mor, som alltid kommer att göra så mycket affär som möjligt av saken.
Mr Wickhams sällskap bidrog i hög grad att skingra den dysterhet, som de nyss inträffade obehagliga händelserna hade förorsakat hos många medlemmar av Longbournfamiljen. Man fick ofta besök av honom, och till hans övriga goda egenskaper lades nu också en, nämligen fullständig öppenhjärtighet. Allt vad Elisabet redan hade hört, hans anspråk på mr Darcy och allt vad han lidit av honom, erkändes öppet av honom och blev föremål för allas klander, och alla tänkte med välbehag på hur illa de tyckt om mr Darcy, innan de fått kännedom om saken.
Miss Bennet var den enda, som antog, att det kunde finnas några förmildrande omständigheter, som voro okända för societeten i Hertfordshire, hennes goda, uppriktiga hjärta, som aldrig förnekade sig, ville alltid visa överseende och framhöll möjligheten av misstag — men av alla de andra dömdes mr Darcy som den värste bland män.