Stolthet och fördom/29

←  Kapitel 28

Stolthet och fördom av Jane Austen Översättare: Carl Axel Ringenson Kapitel 29

Kapitel 30  →

TJUGUNIONDE KAPITLET.

Mr Collins’ triumf i anledning av denna inbjudning var fullständig. Detta tillfälle att låta sina beundrande gäster skåda hans kvinnliga patronus i all hennes glans och låta dem bevittna hennes uppmärksamhet mot honom själv och hans hustru var just vad han hade önskat, och att ett tillfälle att göra det erbjöds så snart var ett sådant bevis på lady Catherines nedlåtenhet, att han icke visste, hur han nog skulle beundra det.

— Jag medger, sade han, att jag inte alls skulle ha blivit förvånad, om lady Catherine hade bjudit oss att dricka te och tillbringa aftonen på Rosings. Med den kännedom, jag har om hennes vänlighet, väntade jag nästan, att det skulle inträffa. Men vem kunde ha anat en sådan uppmärksamhet som denna? Vem kunde ha tänkt sig, att vi skulle bli inbjudna att äta middag där (en inbjudning, som till på köpet innefattar hela sällskapet) så snart efter er ankomst!

— Jag är så mycket mindre förvånad över vad som hänt, svarade sir William, som jag på grund av min ställning i livet haft tillfälle att lära känna vilken takt de förnäma verkligen förstå att visa. I hovkretsar äro sådana exempel på fint levnadsvett inte sällsynta.

Under hela dagen och följande förmiddag talade man nästan icke om något annat än besöket på Rosings. Mr Collins upplyste sina gäster noggrant om vad som väntade dem, för att åsynen av sådana rum, så många tjänare och en så storartad middag icke skulle fullständigt överväldiga dem.

När damerna skildes åt för att göra toalett, sade han till Elisabet:

— Oroa er inte, min kära fränka, för er klädsel. Lady Catherine fordrar alldeles inte av oss den elegans i toaletten, som anstår henne själv och hennes dotter. Jag skulle bara vilja råda er att sätta på er det bästa ni har — något annat behövs inte. Lady Catherine kommer inte att få någon ofördelaktig tanke om er, därför att ni är enkelt klädd. Hon vill gärna, att skillnaden i rang skall synas i det yttre.

Medan damerna höllo på att kläda sig, kom han två eller tre gånger till deras respektive dörrar och uppmanade dem att skynda sig, emedan lady Catherine högst ogärna såg, att man lät henne vänta på sin middag. Dylika olycksbådande meddelanden om den förnäma frun och hennes levnadssätt uppskrämde storligen Maria Lucas, som var föga van vid sällskapslivet, och hon motsåg sin presentation på Rosings med lika mycken oro, som hennes far hade motsett sin presentation vid hovet.

Som vädret var vackert, hade de en angenäm promenad på ungefär en halv mil genom parken till Rosings. Varje park har sin skönhet och sina utsikter, och Elisabet såg mycket, som beredde henne nöje, fastän hon icke kunde råka i en sådan hänryckning, som mr Collins väntade att anblicken därav skulle väcka hos henne. Hon blev endast föga berörd av hans uppräkning av fönstren på framsidan av huset och hans redogörelse för huru mycket insättandet av glas i dessa hade kostat sir Lewis de Bourgh.

När de stego uppför trappan till vestibulen, växte Marias oro för varje ögonblick, och icke en gång sir William såg fullkomligt lugn ut. Elisabets mod svek henne icke. Hon hade icke om lady Catherine hört någonting, som tydde på att hon var vördnadsbjudande genom utomordentlig begåvning eller makalös dygd, och den härlighet, som endast bestod i pengar och rang, tyckte hon att hon kunde skåda utan att darra.

Från vestibulen, vars vackra proportioner och utsökta ornamentering mr Collins med hänryckt min utpekade, följde de betjäningen genom en tambur till ett rum, där lady Catherine, hennes dotter och mrs Jenkinson sutto. Hennes nåd reste sig med stor nedlåtenhet för att mottaga dem, och som mrs Collins hade överenskommit med sin man, att presentationen skulle bli hennes sak, förrättades den på ett passande sätt utan någon av de ursäkter och tacksägelser, som han skulle ha trott vara nödvändiga.

Fastän sir William varit vid hovet, var han så överväldigad av den glans, som omgav honom, att han nätt och jämnt hade mod att göra en djup bugning och sätta sig ned utan att säga ett ord, och hans dotter, som nästan var ifrån sig av skrämsel, satt på kanten av sin stol utan att veta, åt vilket håll hon skulle se. Elisabet kände sig situationen fullkomligt vuxen och kunde lugnt betrakta de tre damerna framför henne. Lady Catherine var en högväxt kvinna med skarpt markerade drag, som en gång i tiden varit vackra. Hennes utseende var icke vinnande, ej heller var det sätt, på vilket hon mottog dem sådant, att det kom hennes gäster att glömma sin underlägsenhet i rang. Hon var icke skräckinjagande genom tystnad, men vad helst hon sade uttalades med en myndig ton, som visade hennes känsla av egen vikt och genast kom Elisabet att tänka på mr Wickham. På grund av sina iakttagelser under dagens lopp fann hon, att lady Catherine var just sådan, som han hade framställt henne.

Sedan hon granskat modern, i vars ansiktsdrag och sätt att vara hon fann en viss likhet med mr Darcy, vände hon sina blickar till dottern och kunde nästan instämma i Marias förvåning över att hon var så liten och mager. Varken i figur eller drag fanns det någon likhet mellan de två damerna. Miss de Bourgh var blek och hade sjuklig hy. Hennes utseende, ehuru icke simpelt, var obetydligt, och hon talade mycket litet, endast med låg röst med mrs Jenkinson, vars yttre icke på något sätt var märkvärdigt, och som var helt upptagen med att lyssna till vad hon sade och ställa en skärm på rätt plats framför hennes ögon.

Sedan man suttit stilla några ögonblick, anmodades alla gästerna att gå till ett av fönstren för att beundra utsikten, varvid mr Collins tjänstvilligt för dem utpekade de vackraste punkterna och lady Catherine vänligen underrättade dem om att den var mycket mera sevärd under sommaren.

Middagen var utomordentligt präktig, och där fanns hela den rad av betjänter och allt det bordsilver, som mr Collins hade utlovat. Som han också hade förutsagt, fick han sin plats vid nedre ändan av bordet, och han såg ut, som om livet icke kunde skänka honom någon större heder. Han skar för köttet, åt och prisade maten med förtjusning. Varje rätt lovordades först av honom och sedan av sir William, som nu hade hämtat sig tillräckligt för att som ett eko upprepa allt vad hans måg sade, och detta på ett sätt, som Elisabet undrade över att lady Catherine kunde fördraga. Men hon tycktes finna behag i deras överdrivna beundran och log helt nådigt, i synnerhet när någon rätt på bordet visade sig vara en nyhet för dem. Konversationen var icke särdeles livlig. Elisabet var färdig att tala så snart ett tillfälle erbjöd sig, men hon satt mellan Charlotte och miss de Bourgh, den förra var upptagen med att lyssna till lady Catherine, och den senare sade icke ett ord under hela middagen. Mrs Jenkinson var huvudsakligen sysselsatt med att se efter, hur lilla miss de Bourgh åt; hon trugade henne att äta av den eller den rätten och fruktade, att hon ej befann sig väl. Maria tyckte, att det ej tillkom henne att tala, och herrarna bara åto och beundrade.

När damerna dragit sig tillbaka, hade man just ej annat att göra än att höra lady Catherine tala, vilket hon gjorde utan uppehåll, tills kaffet kom in, och hon utsade sin mening om varje ämne, som bragtes på tal, på ett så bestämt sätt, att det visade, att hon icke var van att röna någon motsägelse. Hon gjorde sig på ett förtroligt och ingående sätt underrättad om Charlottes husliga förhållanden och gav henne en hel del råd med avseende på hemmets skötsel, anförtrodde henne, hur allt borde ordnas i en så liten familj som hennes, och omtalade för henne, hur hon skulle sköta sina kor och sitt fjäderfä. Elisabet fann, att denna förnäma dam icke ansåg det under sin värdighet att ägna uppmärksamhet åt något, som kunde ge henne tillfälle att ge föreskrifter åt andra. Under pauserna i hennes samtal med mrs Collins riktade hon en mängd frågor till Maria och Elisabet, i synnerhet till den senare, om vars förhållanden hon visste minst och som, enligt vad hon anmärkte för mrs Collins, var en mycket söt och vacker flicka. Hon frågade henne upprepade gånger, hur många systrar hon hade, om de voro äldre eller yngre än hon, om någon av dem hade utsikter att bli gift, om de sågo bra ut, var de hade fått sin uppfostran, vad för slags ekipage hennes far hade, vad hennes mor hette i sig själv o. s. v. Elisabet tyckte, att hennes frågor voro ganska närgångna, men svarade mycket lugnt på dem. Därpå anmärkte lady Catherine:

— Er fars egendom skall som fideikommiss tillfalla mr Collins, efter vad jag hört. För er skull, tillade hon, i det hon vände sig till Charlotte, är jag glad däröver, men för övrigt ser jag inte något skäl, varför inte fideikommiss skola kunna ärvas på kvinnolinjen. Det ansågs inte nödvändigt i sir Lewis de Bourghs familj. Spelar ni och sjunger, miss Bennet?

— En liten smula.

— Nå, då få vi väl någon gång den glädjen att höra er. Vårt instrument är alldeles förträffligt, förmodligen bättre än — ni ska pröva det någon dag. Hur är det med era systrar, spela och sjunga de?

— En av dem gör det.

— Varför har ni inte allesammans lärt er det? Det borde ni ha gjort. Alla misserna Webbs spela piano, och deras far har inte så goda inkomster som er — kan ni rita?

— Nej, inte alls.

— Vad för slag, ingen av er?

— Nej, ingen.

— Det är mycket underligt. Men jag förmodar, att ni inte haft tillfälle att lära er det. Er mor borde ha låtit er resa in till London varje vår för att ta lektioner av lärare.

— Min mor skulle inte ha haft något däremot, men min far hatar London.

— Har er lärarinna lämnat er?

— Vi ha aldrig haft någon lärarinna.

— Ingen lärarinna! Hur var det möjligt? Fem döttrar uppfostrade i hemmet utan någon lärarinna! Jag har aldrig hört maken! Er mor måtte ha varit en riktig slav, då det gällde er uppfostran.

Elisabet kunde knappast låta bli att dra på munnen, då hon försäkrade att detta visst inte varit fallet.

— Nå, vem undervisade er då? Vem skötte om er? Utan en lärarinna måtte ni ha blivit mycket försummade.

— I jämförelse med vissa andra familjer tror jag, att vi blevo det, men de av oss, som önskade lära sig något, saknade aldrig möjligheter därtill. Vi uppmanades alltid att läsa och hade tillgång till alla lärare, som voro erforderliga. Men de, som ville vara lata, kunde visserligen få vara det.

— Ja visst, utan tvivel, men detta är just vad en lärarinna brukar förhindra, och om jag hade varit i er mors ställe, så skulle jag på det ivrigaste ha tillrått henne att anställa en sådan. Jag säger alltid, att i uppfostran ingenting kan åstadkommas utan oavbruten och regelbunden undervisning, och ingen annan än en lärarinna kan meddela en sådan. Det är märkvärdigt, hur många familjer jag har varit i tillfälle att förse med lärarinnor. Det är alltid en glädje för mig att få en ung flicka väl placerad. Fyra brorsdöttrar till mrs Jenkinson ha genom mig fått de utmärktaste platser, och senast härom dagen rekommenderade jag till en plats en annan ung flicka, som jag av en ren händelse hört omtalas, och familjen är högst belåten med henne. Mrs Collins, talade jag om för er, att lady Metcalfe gjorde visit i går för att tacka mig? Hon tycker, att miss Pope är en riktig skatt. »Lady Catherine,» sade hon, »ni har skänkt mig en skatt». Äro några av era yngre systrar ute i sällskapslivet, miss Bennet?

— Ja, alla.

— Alla! Vad för slag, alla fem ute på en gång? Högst besynnerligt! Och ni är bara den andra i ordningen. De yngre äro således ute innan de äldre äro gifta! Era yngre systrar måtte vara mycket unga?

— Ja, min yngsta syster har inte fyllt sexton ännu. Kanske hon är väl ung för att vara med i sällskapslivet. Men jag tycker verkligen, att det skulle vara hårt, att yngre systrar inte skulle få sin del av nöjen och umgängesliv, därför att de äldre måhända inte ha råd eller böjelse att gifta sig tidigt. Den yngsta har lika stor rätt att få roa sig som den äldsta. Och att hindras därifrån av ett sådant skäl! Jag tror inte, att det är sannolikt, att det skulle befordra systerlig tillgivenhet eller grannlagenhet.

— För att vara så ung, genmälde hennes nåd, yttrar ni minsann er mening på ett mycket bestämt sätt. Om jag får fråga, hur gammal är ni?

— Då jag har tre fullvuxna yngre systrar, svarade Elisabet leende, kan ers nåd knappast vänta, att jag skall tala om det.

Lady Catherine syntes helt förvånad över att ej få ett bestämt svar, och Elisabet misstänkte, att hon var den första varelse, som vågat skämta med henne med bibehållen värdighet och ändock så näsvist.

— Jag är säker på att ni inte kan vara mer än tjugu år — därför behöver ni inte dölja er ålder.

— Jag har inte ännu fyllt tjuguett.

När herrarna slutit sig till dem och man hade druckit te, framsattes spelborden. Lady Catherine, sir William, mr och mrs Collins satte sig ned för att spela lomber, och som miss de Bourgh ville spela kasino, hade de två flickorna den äran att jämte mrs Jenkinson bli hennes medspelare. Det gick synnerligen slött till vid deras bord. Knappast en stavelse yttrades, som icke hade avseende på spelet, utom när mrs Jenkinson uttryckte sina farhågor, att miss de Bourgh var för varm eller för kall eller att ljuset var för starkt eller för svagt för henne. Det gick åtskilligt livligare till vid det andra bordet. Lady Catherine talade oavbrutet, påpekade de tre andras misstag och berättade historier om sig själv. Mr Collins instämde i allt, vad hennes nåd sade, tackade henne för varje mark, han vann, och bad om ursäkt, då han tyckte, att han vann för många. Sir William sade icke mycket. Han riktade sitt minne med anekdoter och högadliga namn.

När lady Catherine och hennes dotter hade spelat så länge, som de önskade, togos borden bort, en vagn erbjöds åt Mrs Collins, som tacksamt antog anbudet, och order därom utfärdades genast. Sällskapet samlades därpå kring brasan för att höra lady Catherine bestämma, vilket väder man skulle få den följande dagen. Dessa meddelanden avbrötos av vagnen, som körde fram, och efter många tacksägelser av mr Collins och många bugningar av sir William begåvo de sig i väg. Så snart de anträtt färden, uppmanades Elisabet av sin frände att säga sin mening om allt, vad hon hade sett på Rosings, och för Charlottes skull yttrade hon därom en fördelaktigare åsikt än den, hon i själva verket hyste. Men hennes lovord, fastän det kostade henne åtskillig förlägenhet, tillfredsställde för ingen del mr Collins, och han måste mycket snart själv börja sjunga den höga damens lov.