Stolthet och fördom/35
TRETTIOFEMTE KAPITLET.
Elisabet vaknade morgonen därpå till samma tankar och grubblerier, som äntligen hade slutit hennes ögon. Hon kunde ännu icke hämta sig från sin förvåning över vad som hänt. Det var omöjligt för henne att tänka på något annat, och ur stånd att sysselsätta sig med något, beslöt hon snart efter frukosten att taga sig motion i fria luften. Hon styrde kosan direkt till sin älsklingspromenad, då hon hejdade sig vid tanken på att mr Darcy ibland valde denna väg, och i stället för att gå in i parken, tog hon av på den smala vägen, som förde henne längre bort från stora inkörsvägen. Den begränsades på ena sidan av staketet kring parken, och hon gick snart förbi en av de grindar, som ledde in till denna.
Sedan hon gått två eller tre gånger fram och tillbaka på denna del av vägen, frestade den härliga morgonen henne att stanna vid en av grindarna och se in i parken. De fem veckor, hon nu tillbragt i Kent, hade åstadkommit en stor olikhet i landskapets utseende, och för varje dag utvecklade sig grönskan på de ny utspruckna träden allt mer. Hon skulle just fortsätta sin promenad, då hon fick se en skymt av en herre i den gröna gång, som kantade parken; han gick i samma riktning som hon, och emedan hon fruktade, att det var Darcy, vände hon genast om. Men den ifrågavarande personen var nu tillräckligt nära för att se henne, och han trädde hastigt fram och uttalade hennes namn. Hon hade vänt sig bort, men då hon hörde sitt namn nämnas, ehuru med en stämma, som visade, att det var mr Darcy, gick hon åter fram till grinden. Han hade i detta ögonblick också nått den och hållande fram ett brev, som hon instinktmässigt tog, sade han med en blick av högdraget lugn: — jag har promenerat en stund i gröna gången i hopp att möta er. Vill ni göra mig den äran att läsa detta brev? Och med en lätt bugning gick han åter in i parken och var snart ur sikte.
Utan att vänta sig något nöje, men med den största nyfikenhet, öppnade Elisabet brevet, och med alltjämt stigande förvåning märkte hon, att kuvertet innehöll två med mycket sammanträngd stil fullskrivna postpappersark. Under det hon gick vägen framåt, började hon läsa brevet. Det var daterat »Rosings klockan åtta på morgonen» och lydde som följer:
»Låt er ej oroas, fröken, då ni mottager detta brev, av den farhågan, att det innehåller ett upprepande av de känslor eller ett förnyande av de anbud, som härom kvällen voro så motbjudande för er. Jag skriver utan någon avsikt att vålla er smärta eller förödmjuka mig genom att dröja vid känslor, som med hänsyn till bådas lycka ej för snart kunna glömmas, och den ansträngning, som skrivandet och genomläsandet av detta brev måste kosta, hade kunnat undvikas, om inte min karaktär hade fordrat, att det blev skrivet och läst. Ni måste därför förlåta, att jag tar mig den friheten att ta er uppmärksamhet i anspråk. Jag vet, att era känslor ogärna vilja medgiva mig det, men jag vädjar till er rättvisa.
Ni lade mig i går till last två förbrytelser av mycket olika art och alldeles icke lika svåra. Den första var att jag, utan att taga hänsyn till någonderas känslor, hade avlägsnat mr Bingley från er syster, den andra, att jag trots åtskilliga rättmätiga krav, i strid mot hederns och mänsklighetens fordringar, hade skövlat mr Wickhams lycka och krossat hans utsikter i livet. Att med vett och vilja och blott för ro skull ha förskjutit min ungdomsvän, min fars erkände gunstling, en ung man, som knappast hade något annat att lita sig till än vårt beskydd och som blivit uppfostrad i förväntan på dess förverkligande, skulle vara en nedrighet, med vilken åtskiljandet av två unga personer, vilkas böjelse för varandra varat endast några få veckor, icke tålde någon jämförelse. Men jag hoppas att i framtiden få gå fri från det stränga klander, som i går kväll i så rikt mått riktades mot mig med anledning av dessa två omständigheter, när följande redogörelse för mina handlingar och deras motiv blivit läst. Om jag vid förklaringen därav, som jag är skyldig mig själv, nödgas uttrycka känslor som måhända äro sårande för er, så kan jag endast säga, att detta smärtar mig. Det är en tvingande nödvändighet och att vidare ursäkta mig skulle vara oförnuftigt.
Jag hade icke varit länge i Hertfordshire, förrän jag liksom andra märkte att Bingley föredrog er äldre syster framför alla andra unga flickor i trakten. Men det var först på balen på Netherfield som jag började frukta, att hans känsla för henne var en allvarlig böjelse. Jag hade ofta sett honom förälskad förut. På denna bal, då jag hade den äran att dansa med er, fick jag först genom en tillfällig vink av sir William Lucas veta, att Bingleys uppmärksamhet mot er syster hade givit anledning till att man allmänt väntade en förbindelse dem emellan. Han talade därom som någonting säkert endast med det förbehåll, att tiden därför ännu icke var bestämd. Från detta ögonblick gav jag uppmärksamt akt på min väns uppförande, och jag märkte då, att hans svaghet för miss Bennet var större än något i den vägen, jag någonsin sett hos honom. Jag iakttog också er syster. Hennes sätt var öppet, glättigt och tilldragande som vanligt, men utan tecken till något särskilt tycke för honom, och jag fick efter min prövning denna afton den övertygelsen, att, ehuru hon med nöje mottog hans hyllning, hon icke drog honom till sig därigenom att hon besvarade hans känslor. Om ni icke har misstagit er härutinnan, så måste jag ha svävat i villfarelse. Den grundligare kännedom, ni har om er syster, måste göra det senare antagligt. Om så är, om jag av ett sådant misstag låtit förleda mig till att vålla henne lidande, så har er harm icke varit grundlös. Men jag tvekar icke att påstå, att lugnet i er systers ansiktsuttryck var sådant, att det kunde ha övertygat den mest skarpsynte iakttagare om att, hur vänligt hennes sätt än var, det icke var troligt, att hon lätt kunde bli verkligt förälskad. Visserligen ville jag gärna tro, att hon var likgiltig, men jag vågar säga, att mina efterforskningar och beslut icke i allmänhet bestämmas av mina förhoppningar eller mina farhågor. Jag trodde icke, att hon var likgiltig, därför att jag önskade det; jag trodde det av opartisk övertygelse, lika visst som jag önskade det av förnuftiga skäl. Mina invändningar mot giftermålet voro icke endast de, för vilkas bekämpande, enligt vad jag i går afton erkände, det för mig har fordrats min oändligt starka lidelse; bristen på förnäma förbindelser kunde icke vara så kännbar för min vän som för mig. Men det fanns andra orsaker till min motvilja mot partiet — orsaker, som, ehuru de ännu förefinnas och detta i lika hög grad i båda fallen, jag själv försökt glömma, emedan de för mig icke hade avgörande betydelse. Jag måste i korthet angiva dessa orsaker. Er familjs sociala ställning, ehuru ej tillfredsställande, var ingenting i jämförelse med den totala brist på levnadsvett, som så ofta, nästan ständigt visades av er mor, era tre yngre systrar och ibland till och med av er far. Förlåt mig, det gör mig ont att såra er. Men i ert bekymmer för bristerna hos era närmaste anhöriga och ert missnöje över det klander som riktas mot dem, låt det för er vara en tröst att tänka, att ni och er äldre syster uppfört er så, att ni kunnat undgå varje skugga av ett liknande klander, att ni allmänt lovordats härför och att detta är hedrande för bådas er sinnesart och ert förstånd. Jag vill endast tillägga, att, efter det som inträffat den aftonen, var mitt omdöme om alla de ifrågavarande personerna färdigt, och jag var stärkt i den avsikt, som jag redan förut kunde ha närt, att bevara min vän för vad jag ansåg vara en högst olycklig förbindelse. Han avreste från Netherfield till London följande dag, som ni säkert erinrar er, i avsikt att snart komma tillbaka.
Den roll, jag härvid spelade, skall jag nu förklara. Hans systrars oro hade väckts i lika hög grad som min egen; vi upptäckte snart samstämmigheten i våra känslor, och lika övertygade som vi alla voro, att ingen tid var att förlora, då det gällde att omstämma deras bror, beslöto vi inom kort att bege oss till honom i London. Följaktligen reste vi dit, och där tog jag genast itu med att för min vän utpeka, vilka olyckliga följder ett sådant val säkert skulle få. Jag beskrev och framhöll dem allvarligt. Men huru mycket än dessa mina föreställningar kunde bringa min vän att vackla i sitt beslut eller uppskjuta dess sättande i verket, tror jag ej, att de till slut skulle ha förebyggt giftermålet, om de icke hade understötts av den försäkran, som jag icke tvekade att uttala, att jag funnit er syster likgiltig för honom. Han hade hittills trott, att hon besvarade hans böjelse med uppriktig om också icke lika varm känsla. Men Bingley har av naturen mycket litet självförtroende och litar mera på mitt omdöme än på sitt eget. Att övertyga honom om att han misstagit sig var därför icke någon svår sak. Att övertala honom att icke återvända till Hertfordshire, när han blivit övertygad härom, var mindre än ett ögonblicks verk. Jag kan icke förebrå mig för att jag gjort detta. Det är bara en del av mitt handlingssätt i hela saken, som jag icke kan tänka på med tillfredsställelse, det är, att jag nedlät mig till hemlighetsmakeri så till vida, att jag ej för honom omtalade, att er syster var i staden. Jag visste det själv, liksom det var bekant för miss Bingley, men hennes bror är till och med ännu okunnig därom. Det är kanske troligt, att de kunde ha träffats utan några ledsamma följder, men jag tyckte, att hans känsla för henne icke hade svalnat tillräckligt, för att detta kunde ske utan någon fara. Kanske var detta hemlighållande mig ovärdigt; nu har det emellertid skett, och det har skett i den bästa avsikt. I denna sak har jag ingenting mer att säga, ingen ursäkt mer att anföra. Om jag har sårat er systers känslor, så var det utan min vetskap, och ehuru de motiv, som förestavade mitt handlingssätt, helt naturligt kunna synas er otillräckliga, har jag icke ännu lärt mig att finna dem förkastliga.
Med hänsyn till den andra, allvarligare anklagelsen, att jag förolämpat mr Wickham, kan jag endast tillbakavisa den genom att för er framlägga hela hans förhållande till min familj. Jag är okunnig om de särskilda anklagelser, han riktat mot mig, men jag kan åberopa mer än ett absolut tillförlitligt vittne i fråga om sanningen av vad jag nu går att berätta.
Mr Wickham är son till en mycket aktningsvärd man, som under många år förvaltade alla Pemberleygodsen och vars utmärkta fullgörande av sina åligganden helt naturligt gjorde min far benägen att visa honom välvilja, och denna välvilja slösade han på George Wickham, som var hans gudson. Min far underhöll honom i skolan och sedan i Cambridge — en ytterst värdefull hjälp, då hans far, som alltid var fattig till följd av sin hustrus slöseri, icke skulle ha varit i stånd att ge honom en finare uppfostran. Min far var icke allenast förtjust i denne unge mans sällskap, emedan han alltid hade ett särdeles vinnande sätt, han hade också en synnerligen god tanke om honom, och då han hoppades, att han skulle ägna sig åt kyrkans tjänst, hade han för avsikt att skaffa honom en beställning i densamma. Vad mig själv beträffar, så är det många år sedan jag började få helt andra tankar om honom. De dåliga anlag, den brist på grundsatser, som han med stor omsorg hemlighöll för sin bästa vän, kunde icke undgå att uppmärksammas av en ung man, som var nästan jämnårig med honom och som hade tillfälle att se honom i obevakade ögonblick, vilket min far icke kunde ha. Här kommer jag åter att vålla er smärta — i vilken grad kan ni endast själv säga. Men vilka än de känslor må vara, som mr Wickham ingivit er, så skall en misstanke om deras natur icke hindra mig från att yppa hans verkliga karaktär — den ger mig till och med en ny anledning därtill.
Min förträfflige far dog för ungefär fem år sedan, och hans tillgivenhet för mr Wickham var till det sista så orubbad, att han i sitt testamente särskilt ålade mig att på bästa sätt gynna hans befordran på den bana, han valt; om han lät prästviga sig, önskade han, att han skulle få ett inbringande, familjen tillhörigt pastorat, så snart det blev ledigt. Han testamenterade också ett tusen pund till honom. Hans egen far överlevde icke länge min, och ett halvt år efter dessa tilldragelser skrev mr Wickham till mig och underrättade mig, att, som han nu bestämt slagit ur hågen att bli präst, hoppades han, att jag icke skulle finna det obilligt, om han väntade sig ett understöd i reda pengar till ersättning för den tjänst, som han nu icke kunde påräkna. Han tillade, att han funderade på att studera juridik, och att jag måste förstå, att räntan på ett tusen pund skulle bli ett alldeles otillräckligt årsunderhåll under dessa studier. Jag snarare önskade än trodde, att han var uppriktig, men i alla händelser var jag fullt villig att gå in på hans förslag. Jag visste, att mr Wickham icke ämnade bli präst, och saken var därför snart ordnad, han avstod från varje understöd på den prästerliga banan, om han möjligen någonsin komme i en sådan ställning, att han kunde mottaga ett sådant, och i ersättning mottog han tre tusen pund. All förbindelse mellan oss tycktes nu vara slut. Jag tyckte allt för illa om honom för att inbjuda honom till Pemberley eller mottaga honom hos mig i staden. Jag tror, att han huvudsakligen uppehöll sig där, men hans juridiska studier voro endast en tom förevändning, och då han nu var fri från allt tvång, förde han ett lättjefullt och utsvävande liv. Under vid pass tre år hörde jag nästan ingenting om honom, men då innehavaren av det åt honom bestämda pastoratet avled, skrev han åter till mig med anhållan att bli kallad till denna syssla. Han försäkrade mig, att hans ekonomiska ställning var synnerligen dålig, vilket föreföll mig alldeles naturligt. Han hade funnit de juridiska studierna högst ofruktbara, och han var nu fast besluten att låta prästviga sig, om jag ville kalla honom till det ifrågavarande pastoratet; han litade på att jag utan allt tvivel skulle göra detta, då han var förvissad om att jag ej hade någon annan att sörja för och att jag icke kunde ha glömt min vördade faders avsikter. Ni kan knappast klandra mig, därför att jag vägrade att gå in på denna hans begäran eller därför att jag motsatte mig varje upprepande därav. Hans förbittring var lika stor som hans ekonomiska ställning var eländig, och hans smädelser mot mig inför andra voro otvivelaktigt lika våldsamma som de förebråelser, han riktade mot mig själv. Efter denna tid var det alldeles slut med bekantskapen mellan oss. Jag vet ej, hur han drog sig fram. Men i somras gjorde han sig åter påmind hos mig på ett ytterst obehagligt sätt.
Jag måste nu omtala en händelse, som jag helst ville glömma själv och som ingenting mindre än de nuvarande tvingande omständigheterna skulle kunna förmå mig att yppa för någon mänsklig varelse. Då jag sagt så mycket, hyser jag ej något tvivel om er tystlåtenhet. Min syster, som är mer än tio år yngre än jag, ställdes under förmynderskap av min mors systerson, överste Fitzwilliam, och mig. För omkring ett år sedan togs hon ur skolan, och ett hem anordnades åt henne i London; i fjol sommar gjorde hon tillsammans med den dam, som förestod hemmet, ett besök i Ramsgate, och dit kom också mr Wickham, tvivelsutan avsiktligt, ty det visade sig, att han redan förut var bekant med miss Younge, med avseende på vars karaktär vi på ett högst beklagligt sätt misstagit oss; med hennes välvilliga bistånd lyckades han få ett sådant insteg hos Georgiana, vars hängivna hjärta bevarade ett starkt intryck av hans vänlighet mot henne i barndomen, att hon lät intala sig, att hon var förälskad i honom, och samtyckte till att låta sig enleveras. Hon var då bara femton år gammal, vilket ju kan anföras till hennes ursäkt, och sedan jag framhållit hennes oförsiktighet, är jag glad att kunna tillägga, att hon själv erkände den för mig. Jag träffade dem oväntat ett par dagar före den tillämnade rymningen, och Georgiana, som ej kunde uthärda tanken på att bedröva och kränka en bror, till vilken hon nästan såg upp som till en far, bekände då hela saken för mig. Ni kan tänka, vad jag kände och hur jag handlade. Hänsyn för min systers goda rykte och hennes känslor hindrade mig från att göra saken allmänt bekant, men jag skrev till mr Wickham, som omedelbart lämnade orten, och miss Younge blev naturligtvis genast avlägsnad från sin plats. Mr Wickhams huvudmål var utan all fråga att komma åt min systers förmögenhet, som är trettio tusen pund, men jag kan inte låta bli att tro, att hoppet att kunna hämnas på mig var en stark bevekelsegrund till hans handlingssätt. Hans hämnd skulle i sanning ha varit fullständig.
Detta, min fröken, är en sanningsenlig redogörelse för alla de tilldragelser, i vilka vi båda varit inblandade, och om ni icke avgjort förkastar den som falsk, hoppas jag, att ni hädanefter icke anklagar mig för grymhet mot mr Wickham. Jag vet icke, på vad sätt och genom vilka osanningar han fört er bakom ljuset, men hans framgång är kanske icke så mycket att undra på, då ni förut var alldeles okunnig om hela saken. Det stod ju ej i er makt att avslöja honom, och ni var säkerligen icke böjd för att misstänka honom.
Ni kan möjligen undra över att jag icke talade om allt detta för er i går kväll, men jag var då icke så herre över mig själv, att jag visste, vad som kunde eller borde yppas. Med avseende på sanningen av allt, som jag här berättat, kan jag särskilt åberopa överste Fitzwilliams vittnesbörd; till följd av vår nära släktskap och förtroliga vänskap och ännu mera i sin egenskap av en av exekutorerna av min fars testamente har han naturligtvis varit förtrogen med varje detalj i dessa historier. Om er motvilja mot mig gör mina försäkringar värdelösa, så kan ni ej av samma orsak vara förhindrad att lita på min kusin, och för att det må bli möjligt för er att rådfråga honom, skall jag försöka att finna ett tillfälle att överlämna detta brev till er under förmiddagens lopp. Jag vill endast tillägga: Gud välsigne er!