Stolthet och fördom/36
TRETTIOSJÄTTE KAPITLET.
Om Elisabet, då mr Darcy räckte henne brevet, icke väntade, att det innehöll ett förnyande av hans frieri, så kunde hon icke på något sätt ana dess innehåll. Men sådant som detta nu var, är det lätt att förstå, med vilken iver hon genomläste det, och vilka stridiga känslor det väckte hos henne. Dessa känslor kunde hon knappast klargöra för sig. Med häpnad såg hon först, att han trodde, att han i alla händelser kunde urskulda sig, och hon var fullt övertygad om att han icke kunde avgiva någon förklaring, som icke en rättmätig känsla av blygsel borde förtiga. Med en stark förutfattad mening mot allt, som han kunde säga, började hon läsa hans redogörelse för vad som tilldragit sig på Netherfield. Hon läste med en iver, som knappast tillät henne att uppfatta, vad hon läste, och i sin otålighet att få veta, vad nästa mening kunde innehålla, var hon ur stånd att ge akt på betydelsen av den, som hon hade framför sina ögon. Hon kom genast på det klara med att hans övertygelse om hennes systers okänslighet var en falsk inbillning, och hans framläggande av de verkliga, de mest vägande invändningarna mot partiet gjorde henne allt för förbittrad, för att hon skulle ha någon lust att göra honom rättvisa. Han uttryckte icke på ett för henne tillfredsställande sätt sin ledsnad över vad han gjort, hans stil var icke ångerfull, utan övermodig. Den var alltigenom präglad av stolthet och förmätenhet.
Men när hon sedan kom till hans berättelse om mr Wickham — när hon med något klarare uppfattning läste en skildring, som, om den var sann, måste tvinga henne att uppgiva varje god tanke, hon förut haft om dennes värde, och som hade en så betänklig likhet med den historia, han själv berättat om sig, då voro hennes känslor ännu mera pinsamma och svåra att bestämma. Hon intogs av förvåning, fruktan, ja, till och med av skräck. Hon ville alldeles icke sätta tro därtill och utropade upprepade gånger: — Detta måste vara falskt! Det kan inte vara sant! Det måste vara den grövsta osanning! — Och när hon hade genomgått hela brevet, fastän hon knappt visste något om innehållet i den sista eller de två sista sidorna, stoppade hon hastigt in det och försäkrade, att hon icke skulle bry sig om det, aldrig mer kasta en blick i det.
I detta upprörda sinnestillstånd, med tankar, som irrade än hit, än dit, gick hon vidare, men det hjälpte icke; om en halv minut vecklade hon upp brevet igen, och, i det hon sansade sig så gott hon kunde, började hon åter den förödmjukande läsningen av allt, som angick Wickham, varvid hon behärskade sig så mycket, att hon undersökte betydelsen av varje mening. Redogörelsen om det förhållande, vari han stod till familjen på Pemberley var just vad han själv berättat därom, och vad som sades om den avlidne mr Darcys godhet mot honom, ehuru hon aldrig vetat, huru stor den varit, överensstämde även med hans egna ord. Så långt bekräftade de båda berättelserna varandra, men då hon kom till testamentet, var skillnaden betydlig. Vad Wickham sagt om pastoratet stod ännu livligt för hennes minne, och då hon påminde sig själva ordalagen, var det omöjligt att icke inse, att endera parten gjort sig skyldig till stor osannfärdighet, och under några få ögonblick intalade hon sig, att saken förhöll sig så, som hon önskade. Men då hon med största uppmärksamhet läste om och om igen skildringen av de närmare omständigheterna, huru Wickham avsagt sig alla anspråk på pastoratet och till ersättning härför mottagit en så ansenlig summa som tre tusen pund, måste hon åter känna sig tveksam. Hon stoppade in brevet, övervägde varje detalj med vad hon trodde vara fullkomlig opartiskhet, prövade sannolikheten av varje uppgift — men med ringa framgång. På båda sidor var det endast påståenden. Hon läste brevet ännu en gång, men varje rad däri visade allt tydligare, att saken, som hon trott omöjligen kunna på något upptänkligt sätt framställas så, att mr Darcys handlingssätt däri icke framstod som, minst sagt, skamligt, kunde få en vändning, som fritog honom från all skuld.
Det oordentliga och utsvävande liv, som han ej tvekade att lägga mr Wickham till last, gjorde på henne ett ytterst pinsamt intryck och detta så mycket mera, som hon icke kunde framlägga något bevis på att beskyllningen var orättvis. Hon hade aldrig hört talas om honom, förrän han gick in vid —shires lantvärnsregemente, vartill han lät övertala sig av en ung man, som tillfälligtvis träffat honom i London och där återknutit en flyktig bekantskap med honom. Om hans föregående levnadssätt hade ingenting blivit känt i Hertfordshire utom vad han själv omtalade. Även om hon haft möjlighet att göra sig underrättad om hans verkliga karaktär, så hade hon aldrig känt någon lust att skaffa sig upplysningar därom. Hans ansiktsuttryck, röst och sätt att vara hade genast givit ett intryck av att han var en fullkomligt oförvitlig man. Hon sökte erinra sig något exempel på godhet, något framstående drag av redbarhet eller välvilja, som kunde försvara honom mot mr Darcys anfall eller åtminstone uppväga tillfälliga förvillelser, ett namn, som hon ville försöka ge åt vad mr Darcy hade beskrivit som många års liv i lättja och last. Men intet sådant minne hugnade henne. Hon kunde genast se honom framför sig med hans behagliga utseende och umgängessätt, men hon kunde icke erinra sig något för honom fördelaktigare än grannarnas allmänna uppskattning av honom, och de sympatier, han vann i officersmässen genom sina umgängesgåvor. Sedan hon dröjt ett ögonblick vid denna punkt, fortsatte hon att läsa. Men tyvärr, den historia, som följde om hans planer på miss Darcy, bekräftades i viss mån av vad som förefallit mellan överste Fitzwilliam och henne själv ej längre sen än morgonen förut, och till sist hänvisades hon med avseende på sanningen av varje detalj till överste Fitzwilliam själv, som förut för henne omtalat, hur förtrogen han var med alla sin kusins angelägenheter, och vars rättrådighet hon ej hade skäl att sätta i fråga. Ett ögonblick hade hon nästan beslutit sig för att vända sig till honom, men hon tvekade på grund av det genanta i situationen, och till slut uppgav hon alldeles tanken härpå, övertygad som hon var, att mr Darcy aldrig skulle ha vågat framkomma med ett sådant förslag, om han icke varit fullt förvissad om att hans kusin skulle bekräfta hans ord.
Hon mindes mycket väl allt, varom hennes och Wickhams samtal rört sig under den första aftonen de träffades i familjen Philips. Många av hans uttryck stodo ännu livligt för hennes minne. Nu var hon häpen över det opassande i sådana meddelanden till en främling, och hon undrade över att hon icke förr kommit att tänka därpå. Hon insåg det ogrannlaga i att framhålla sig själv, som han hade gjort, och motsägelsen mellan hans ord och hans uppförande. Hon kom ihåg, att han skrytit över att han icke var rädd för att träffa mr Darcy — mr Darcy kunde gärna lämna trakten, men han skulle nog hålla sig kvar där; likväl hade han undvikit att infinna sig på balen på Netherfield redan följande vecka. Hon mindes också, att, förrän familjen på Netherfield lämnade orten, hade han endast berättat sin historia för henne själv, men att efter dess avflyttning den hade varit i allas mun, att han då oförbehållsamt och utan några betänkligheter hade svärtat mr Darcys karaktär, ehuru han försäkrat henne, att hans vördnad för fadern alltid skulle hindra honom från att kompromettera sonen.
I vilken olika dager framträdde icke nu alla hans handlingar! Hans uppmärksamhet mot miss King syntes henne nu vara förestavad endast av avskyvärt egennyttiga avsikter, och hennes obetydliga förmögenhet bevisade icke längre, att han var anspråkslös i sina fordringar, utan att han ivrigt sökte komma åt, vad helst som erbjöd sig. Det föreföll henne nu, som om hans uppförande mot henne själv endast kunde tillskrivas förkastliga motiv: antingen hade han fått oriktiga uppgifter om hennes förmögenhet, eller också hade han smickrat sin fåfänga genom att uppmuntra den förkärlek, som hon, oförsiktigt nog, hade visat honom. Hennes försök att urskulda honom blevo allt svagare och svagare. Vad som vidare talade till mr Darcys förmån var, att hon måste medgiva, att mr Bingley för länge sedan, när han tillfrågades av Jane, försäkrat, att hans vän var utan all skuld i saken; hur högmodigt och frånstötande hans sätt än var, hade hon aldrig under hela deras bekantskap — en bekantskap, som på sista tiden fört dem mycket tillsammans och på visst sätt gjort henne förtrogen med hans karaktär — sett någonting, som förrådde, att han var principlös eller orättrådig, någonting, som antydde, att han till sina grundsatser var irreligiös eller omoralisk; av sina vänner var han högaktad och värderad, till och med Wickham hade talat berömmande om honom i hans egenskap av broder, och hon hade ofta hört honom tala med så stor hjärtlighet om sin syster, att det visade, att han var tillgänglig för ömmare känslor; hade hans handlingar varit sådana, som Wickham framställt dem, kunde en så grov kränkning av alla rättfärdighetens bud knappast ha blivit obekant för världen; slutligen var vänskap mellan en person, som var i stånd därtill, och en så älskvärd man som mr Bingley alldeles obegriplig.
Hon blygdes rent av för sig själv. Hon kunde varken tänka på Darcy eller Wickham utan att känna, att hon varit blind, partisk, fördomsfull, oförnuftig.
— Så skamligt jag har handlat! utropade hon. Jag som har yvts över mitt goda omdöme, jag, som har varit stolt över mina själsgåvor, som ofta har ringaktat min systers okonstlade uppriktighet och tillfredsställt min fåfänga med onödig och klandervärd misstrogenhet! Huru förödmjukande är icke denna upptäckt! Och dock, huru rättvis är icke förödmjukelsen! Men fåfänga, icke kärlek, har varit min dårskap. Förtjust över den enes hyllning och sårad av den andres likgiltighet, har jag låtit mig behärskas av fördom och okunnighet och drivit förnuftet på flykten i fråga om dem bägge. Ända hittills har jag saknat självkännedom.
Från henne själv gingo hennes tankar till Jane, från Jane till Bingley, och hon erinrade sig då, att mr Darcys förklaring i den punkten hade synts henne mycket otillfredsställande. Helt olika var hennes intryck vid ett nytt genomläsande därav. Hur kunde hon underlåta att sätta tro till hans försäkringar i ett fall, då hon hade måst tro dem i ett annat? Han förklarade, att han icke haft en aning om hennes systers böjelse, och hon kunde ej undgå att erinra sig, vilken Charlottes mening om saken alltid hade varit. Ej heller kunde hon neka till riktigheten av hans beskrivning på Jane. Hon medgav, att Jane föga lade i dagen sina känslor, om också de voro varma, och att det i hennes min och väsen fanns ett uttryck av lugnt välbehag, som icke ofta står tillsammans med stor känslighet.
När hon kom till den del av brevet, vari så förödmjukande men dock så välförtjänta förebråelser riktades mot hennes familj, kände hon en stark blygsel. Det rättvisa i beskyllningen framstod för henne på ett alltför övertygande sätt, för att hon skulle söka tillbakavisa den, och de detaljer från balen på Netherfield, på vilka han särskilt syftade och som hade bekräftat den ofördelaktiga tanke han förut hyste, hade icke kunnat göra ett starkare intryck på honom än på henne.
Hon var icke okänslig för hans smickrande uttalanden om henne och hennes syster. Det lugnade henne, men det kunde icke trösta henne, då hon tänkte på det förakt, som familjens övriga medlemmar ådragit sig, och då hon insåg, att Jane i själva verket haft sina närmaste anhöriga att tacka för sin besvikelse, och betänkte, hur mycket bådas anseende måste lida av deras mindre passande beteende, kände hon sig mera nedtryckt än någonsin.
Sedan hon gått fram och tillbaka på vägen under två timmars tid, varunder hon gav fritt lopp åt allehanda tankar — hon tänkte återigen över vad som hänt, beräknade möjligheterna och sökte så gott hon kunde finna sig i en så plötslig och så betydelsefull förändring — förmådde tröttheten och tanken på hennes långa frånvaro henne slutligen att återvända hem. Hon inträdde med en önskan att visa sig lika glättig som vanligt och besluten att ej hänge sig åt sådana grubblerier, som kunde göra henne olämplig att deltaga i samtalet.
Hon fick genast veta, att de två herrarna från Rosings hade gjort visit under hennes frånvaro, mr Darcy endast på ett par minuter för att säga farväl, men överste Fitzwilliam hade stannat åtminstone en timme i hopp att hon skulle komma tillbaka, och han hade nästan varit besluten att gå ut och söka reda på henne. Elisabet kunde endast låtsas, att hon var ledsen över att ej ha träffat honom, i själ och hjärta var hon glad däröver. Överste Fitzwilliam var ej längre ett föremål för hennes tankar, hon kunde endast tänka på sitt brev.