Stolthet och fördom/37
TRETTIOSJUNDE KAPITLET.
De två herrarna lämnade Rosings följande morgon, och mr Collins, som väntat vid grindstugan för att göra sin avskedsreverens för dem, kunde föra med sig hem den angenäma underrättelsen, att de sågo ut att vara vid god hälsa och vid så pass gott mod, som man kunde vänta efter den vemodsfulla scen, de så nyss varit med om på Rosings. Sedan skyndade han till Rosings för att trösta lady Catherine och hennes dotter, och vid sin återkomst medförde han till sin stora glädje en hälsning från hennes nåd, att hon kände sig så nedstämd, att hon livligt önskade att få se dem alla på middag hos sig.
Elisabet kunde icke träffa lady Catherine utan att erinra sig, att, om hon hade velat, kunde hon nu ha blivit föreställd för henne såsom hennes systersons blivande maka, ej heller kunde hon utan ett leende tänka på huru stor hennes nåds harm skulle ha blivit. — Vad skulle hon ha sagt? Hur skulle hon ha betett sig? med sådana frågor roade hon sig.
Det första samtalsämnet var de båda gästernas avfärd från Rosings. — Jag försäkrar er, att jag är oändligt ledsen däröver, sade lady Catherine. Jag tror, att ingen känner skilsmässan från vänner så djupt som jag. Men jag är särskilt fästad vid dessa unga män, och jag vet, att de äro så fästade vid mig! Jag vet, att det gjorde dem mycket ont att behöva resa. Men så är det alltid med dem. Den käre översten höll modet ganska bra uppe till sista ögonblicket, men Darcy tycktes ta saken djupast, djupare, tror jag, än i fjol. Hans kärlek till Rosings växer synbarligen.
Mr Collins inpassade här en komplimang och en anspelning, som mottogos med ett vänligt leende av modern och dottern.
Lady Catherine märkte efter middagen, att miss Bennet tycktes vara nedstämd. Hon yttrade som sin åsikt, att hon antog att orsaken härtill var, att hon icke ville resa hem så snart, och tillade:
— Om detta är fallet, måste ni skriva till er mor och be henne att få stanna litet längre. Mrs Collins kommer att bli mycket glad över att få behålla er, det är jag säker om.
— Jag är ers nåd mycket tacksam för den vänliga uppmaningen, svarade Elisabet, men det står inte i min makt att följa den. Jag måste vara i staden om lördag.
— Nå, i så fall kommer ni att ha varit här bara sex veckor. Jag trodde, att ni skulle stanna här två månader. Jag sade det till mrs Collins, innan ni kom. Det kan väl inte finnas någon anledning för er att resa så snart. Mrs Bennet skulle säkert kunna undvara er ännu fjorton dagar.
— Men min far kan det inte. Han skrev till mig förra veckan för att påskynda min hemkomst.
— Å, naturligtvis kan er far undvara er, om er mor kan det. En far bryr sig aldrig så mycket om sina döttrar. Och om ni vill stanna månaden ut, så kan jag ta en av er med mig så långt som till London, ty jag ämnar resa dit på en vecka i början av juni, och som Dawson inte har något emot att sitta på kuskbocken, får en av er mycket bra rum i vagnen, och om vädret råkar bli kyligt, skulle jag inte ha något emot att ta er båda med, eftersom ingen av er är särdeles stor.
— Det är mycket vänligt av er, men jag tror, att vi måste stå fast vid vår ursprungliga plan.
Lady Catherine tycktes finna sig däri. — Mrs Collins, sade hon, ni måste skicka en betjänt med dem. Ni vet, att jag alltid säger rent ut, vad jag tänker, och jag kan inte med lugn tänka på att två unga damer skola resa ensamma med posten. Det är i högsta grad opassande. Ni måste laga så att någon följer med dem. Jag tycker förfärligt illa om sådana där saker. Unga damer böra alltid ha ordentligt skydd och åtföljas av betjäning i enlighet med sin ställning i livet. När min brorsdotter Georgiana reste till Ramsgate förra sommaren, höll jag särskilt på att två betjänter följde henne. Miss Darcy, dotter av mr Darcy till Pemberley och lady Anne, kunde inte anständigtvis uppträda på annat sätt. Jag är ytterst noggrann med alla dylika saker. Ni måste skicka John med de unga damerna, mrs Collins. Jag är glad, att jag kom på den tanken att nämna det, ty det skulle verkligen vara en skam för er att låta dem resa ensamma.
— Min morbror kommer att skicka en betjänt och hämta oss.
— Jaså, er morbror? Han har alltså en betjänt, eller hur? Det gläder mig att ni har någon, som tänker på sådana där saker. Var skall ni byta hästar? Naturligtvis i Bromley. Om ni hälsar från mig på värdshuset Bell, så kommer ni att bli bra betjänad.
Lady Catherine hade många andra frågor att göra med avseende på deras resa, och som hon icke besvarade dem alla själv, måste Elisabet vara uppmärksam, vilket hon ansåg vara en lycka för sig, ty så upptagen som hon nu var av sina tankar, kunde hon ha glömt, var hon befann sig. Hon måste spara sina grubblerier till stunder, då hon var ensam. När helst hon var det, hängav hon sig däråt och icke en dag förgick, utan att hon tog en enslig promenad, varunder hon kunde överlämna sig åt oangenäma minnen, som dock för henne hade ett egendomligt behag.
Hon var på god väg att kunna mr Darcys brev utantill. Hon studerade varje mening däri, och hennes känslor gentemot brevskrivaren växlade betydligt från den ena stunden till den andra. När hon kom ihåg tonen i hans skrivelse, var hon ännu full av förbittring, men när hon betänkte, hur orättvist hon hade dömt honom och utfarit mot honom, vändes hennes vrede mot henne själv, och hans svikna förhoppningar blevo föremål för hennes medlidande. Hans böjelse förtjänade tacksamhet, hela hans karaktär aktning, men hon kunde icke gilla honom, och icke ett ögonblick kunde hon ångra den korg, hon givit honom, eller känna den ringaste lust att återse honom. Hennes eget uppförande mot honom under den första tiden var för henne en källa till ständig förtret och ånger, och hennes familjs olycksaliga brister ett föremål för ännu större bekymmer. För dem fanns ingen hjälp. Hennes far, som nöjde sig med att skratta åt dem, skulle aldrig bemöda sig att lägga band på sina yngsta döttrars ohejdade tanklöshet, och hennes mor, vars eget sätt att vara var så långt ifrån oklanderligt, hade ingen känsla för det opassande i deras beteende. Elisabet hade ofta i förening med Jane försökt att få bukt med Catherines och Lydias hållningslöshet, men då de hade medhåll av sin mor, vilken utsikt fanns det väl att de skulle bättra sig? Catherine, som var viljesvag och retlig och helt och hållet stod under inflytande av Lydia, hade alltid blivit förnärmad över deras råd. Lydia, självrådig och sorglös, ville knappast höra på dem. De voro båda okunniga, lata och fåfänga. Så länge det fanns en officer i Meryton, brukade de flirta med honom, och då det endast var en kort promenad från Longbourn till Meryton, löpte de ständigt och jämt dit.
Ängslan för Janes skull var för Elisabet ännu ett stort bekymmer, och mr Darcys förklaring, varigenom hon återfått hela sin förra goda tanke om Bingley, lät henne ännu bittrare känna, vad Jane förlorat. Hans böjelse hade bevisligen varit uppriktig och hans uppförande tadelfritt, såvida man icke i någon mån kunde klandra hans blinda förtroende till sin vän. Hur smärtsam var icke då den tanken, att Jane gått miste om en ställning så önskvärd i alla avseenden, så rik på fördelar, utlovande så mycken lycka, och detta på grund av hennes egna familjemedlemmars dårskap och taktlöshet!
När till dessa betraktelser lades den visshet, hon fått om Wickhams karaktär, kan man lätt förstå, att hon, som annars sällan kände sig nedstämd till sinnet, nu var så bedrövad, att det var nästan omöjligt för henne att visa sig ens någorlunda glad.
Under den sista veckan voro de lika ofta inbjudna till Rosings som under den första tiden. Den sista aftonen tillbragtes där, och lady Catherine gjorde sig åter i detalj underrättad om deras resa, gav dem anvisningar om det bästa sättet att packa och framhöll så enträget nödvändigheten att lägga in klänningar på det enda rätta sättet, att Maria efter hemkomsten fann sig förpliktad att göra om hela förmiddagens arbete och packa om sin koffert.
Vid skilsmässan önskade dem lady Catherine med stor nedlåtenhet en lycklig resa och inbjöd dem att komma tillbaka till Hunsford nästa år, och miss de Bourgh ansträngde sig så pass, att hon neg och räckte handen åt dem båda.