Stolthet och fördom/38
TRETTIOÅTTONDE KAPITLET.
På lördags morgon kommo mr Collins och Elisabet till frukosten några minuter före de andra, och han passade på tillfället och sade henne de artigheter vid skilsmässan, som han ansåg vara oundgängligen nödvändiga.
— Jag vet inte, miss Elisabet, sade han, om min hustru ännu har uttryckt sin tacksamhet för er vänlighet att komma till oss, men jag är alldeles viss om att ni inte kommer att lämna vårt hem utan att mottaga hennes tack därför. Jag försäkrar er att vi högt skattat förmånen av ert sällskap. Vi veta, hur litet frestande det är för någon att besöka vår anspråkslösa boning. Vårt enkla levnadssätt, våra små rum, våra få tjänare och det obetydliga umgänge, vi ha, måste göra att Hunsford förefaller en ung flicka som ni ytterst ledsamt, men jag hoppas, att ni tror, att vi äro tacksamma för er anspråkslöshet och att vi ha gjort allt som står i vår makt för att förebygga, att ni haft tråkigt under er vistelse här.
Elisabet uttryckte sin livliga tacksamhet och försäkrade, att hon trivts utmärkt. Hon hade haft mycket roligt under de sex veckor, hon tillbragt hos dem, och nöjet att vara tillsammans med Charlotte och all den vänliga uppmärksamhet, varför hon varit föremål, gjorde att tacksamheten måste vara på hennes sida. Mr Collins var belåten och svarade högtidligt, men småleende:
— Det gläder mig oändligt att höra, att ni inte har tillbragt er tid här på ett oangenämt sätt. Vi ha verkligen gjort vårt bästa, och då vi till all lycka haft tillfälle att införa er i en mycket förnäm familjekrets och till följd av vår förbindelse med Rosings ofta kunnat åstadkomma omväxling i vårt enkla hemliv, tror jag att vi kunna smickra oss med att er vistelse i Hunsford inte varit allt igenom ledsam. Vårt förhållande till lady Catherine och hennes familj är verkligen en så utomordentlig förmån och en sådan välsignelse, att få kunna skryta över något dylikt. Ni ser, på vilken fot vi stå till dem. Ni ser, hur vi ständigt och jämt äro bjudna dit. Jag måste i sanning erkänna, att så stora olägenheterna än äro med den här anspråkslösa prästgården, skulle jag inte finna någon av dess gäster värd medlidande, så länge de liksom vi få njuta av det förtroliga umgänget på Rosings.
Han kunde inte finna ord nog högtravande för att uttrycka den stämning, vari han befann sig, han måste gå fram och tillbaka i rummet, under det att Elisabet försökte att förena artighet och sanning i några korta satser.
— Ni kan verkligen, min kära fränka, fortsatte mr Collins, ta med er ett mycket gynnsamt vitsord om oss till Hertfordshire. Jag smickrar mig åtminstone med att ni skall bli stånd härtill. Ni har dagligen varit vittne till lady Catherines stora uppmärksamhet mot min hustru, och på det hela taget tror jag, att det inte ser ut, som om er vän känner sig besviken. Men om den saken är det så gott att inte yttra sig. Låt mig endast försäkra er, kära miss Elisabet, att jag av hela mitt hjärta kan önska er samma äktenskapliga lycka. Min kära Charlotte och jag äro fullkomligt ense. Det är en högst anmärkningsvärd likhet i karaktär och tänkesätt mellan oss båda. Det ser ut, som om vi varit ämnade åt varandra.
Elisabet kunde tryggt säga, att där detta var fallet, där fanns mycken lycka, och lika uppriktigt kunde hon tillägga, att hon var fullt övertygad om den trevnad, hans hemliv skänkte honom, och att hon gladde sig däröver. Hon var emellertid rätt belåten, när lovsången däröver avbröts genom inträdet av den kvinna, som han hade att tacka därför. Stackars Charlotte, det var vemodigt att lämna henne åt ett sådant sällskap! Men hon hade valt det med öppna ögon, och ehuru hon tydligen var ledsen över att hennes gäster skulle resa, tycktes hon icke tigga om medlidande. Hennes hem och hennes hushåll, hennes församling och hennes hönsgård och allt som hängde tillsammans därmed hade icke ännu förlorat sitt behag.
Slutligen körde vagnen fram, koffertarna blevo fastsurrade, paketen instuvade och avfärdens stund var kommen. Efter ett hjärtligt avsked mellan väninnorna följdes Elisabet till vagnen av mr Collins, och då de gingo nedför trädgårdsgången, bad han henne framföra de varmaste hälsningar till hela sin familj ävensom hans tack för all den vänlighet, han fått röna på Longbourn under vinterns lopp, och hans obekanta vördnad till mrs och mr Gardiner. Han hjälpte henne därpå upp i vagnen, Maria följde efter, och dörren skulle just stängas, då han plötsligt helt bestört påminde dem om att de glömt att sända några hälsningar till damerna på Rosings.
— Men, tillade han, ni vill naturligtvis låta mig frambära er vördnadsfulla hälsning till dem jämte ert tack för deras vänlighet mot er under den tid ni varit här.
Elisabet hade ingenting däremot, dörren fick stängas, och vagnen rullade i väg.
— Kära hjärtandes, utropade Maria efter några få minuters tystnad, jag tycker, att det är bara ett par dagar sedan vi kommo hit, och dock hur mycket har inte hänt sedan dess!
— Det har verkligen hänt mycket, sade Elisabet med en suck.
— Vi ha ätit middag nio gånger på Rosings och druckit te där två gånger! Så mycket jag har att berätta!
Elisabet tillade tyst: — Och så mycket jag har att förtiga!
Deras resa försiggick, utan att många ord yttrades och utan några obehag, och fyra timmar sedan de lämnat Hunsford anlände de till familjen Gardiners hem, där de skulle stanna några dagar.
Jane såg frisk ut, och Elisabet hade icke mycket tillfälle att studera hennes sinnesstämning under de olika nöjen, som hennes vänliga moster hade berett dem. Men Jane skulle resa hem tillsammans med henne, och på Longbourn skulle det nog bli tid att göra iakttagelser.
Det var emellertid icke utan ansträngning hon kunde vänta ens till hemkomsten, innan hon anförtrodde sin syster mr Darcys frieri. Medvetandet att det stod i hennes makt att för Jane yppa något som i så hög grad skulle väcka hennes förvåning och på samma gång hos henne själv smickra den rest av fåfänga, som hon ännu icke kunnat bortresonera, innebar en sådan frestelse att säga ut, vad hon hade på hjärtat, att ingenting kunde ha övervunnit den utom det tillstånd av obeslutsamhet, vari hon fortfarande befann sig med avseende på hur långt hon skulle gå i sina meddelanden. Hon fruktade dessutom, att om hon en gång kom in på ämnet, skulle hon låta förleda sig att säga något om Bingley, som endast skulle vålla hennes syster ytterligare smärta.