Stolthet och fördom/47
FYRTIOSJUNDE KAPITLET.
— Jag har tänkt över saken igen, Elisabet, sade hennes morbror, då de åkte från staden, och vid närmare eftersinnande är jag vida mera böjd, än jag först var, att döma därom som din äldsta syster. Jag finner det högst osannolikt, att en ung man skulle hysa sådana avsikter mot en flicka, som ingalunda är utan beskydd eller vänner och som faktiskt uppehöll sig i hans överstes familj, att jag är mycket benägen att hoppas det bästa. Kunde han vänta, att hennes vänner inte skulle taga sina mått och steg? Kunde han vänta att bli upptagen igen i regementet efter en sådan skymf mot överste Forster? Hans frestelse står inte i något förhållande till den risk, han löper!
— Är detta verkligen din tanke? utropade Elisabet, som lyste upp för ett ögonblick.
— Sannerligen, sade mrs Gardiner, börjar jag inte bli av samma tanke som min man. Det är verkligen ett allt för stort brott mot anständighet, heder och egna intressen, för att han skulle kunna göra sig skyldig därtill. Jag kan inte hysa en så dålig tanke om Wickham. Kan du själv, Lizzy, så helt ge honom förlorad, att du tror honom vara i stånd därtill?
— Jag kan måhända inte tro honom vara i stånd till att försumma sina egna intressen, men allt annat tror jag att han kan vårdslösa. Tänk ändå, om det vore så, som ni antar! Men jag vågar inte hoppas det. Varför skulle de inte fortsätta sin färd till Skottland, om det vore fallet?
— För det första, svarade mr Gardiner, finns det inte något säkert bevis på att de inte ha rest till Skottland.
— Ja, men deras ombyte av vagn gör det i hög grad sannolikt. Och för övrigt kunde man inte upptäcka något spår av dem på vägen till Barnet.
— Nåväl, antag då, att de äro i London. Det är möjligt, att de äro där för att hålla sig gömda, och inte i något mera klandervärt syfte. Det är inte troligt, att någon av dem har överflöd på pengar, och de ha kanske kommit att tänka på att de kunde gifta sig på ett billigare, ehuru mindre snabbt sätt i London än i Skottland.
— Men varför all denna hemlighetsfullhet? Varför denna fruktan för upptäckt? Varför måste deras giftermål hållas hemligt? Nej, detta är inte troligt. Hans närmaste vän, som ni ser av Janes redogörelse, var övertygad om att han aldrig ämnade gifta sig med henne. Wickham kommer aldrig att gifta sig med en flicka utan pengar. Han har inte råd därtill. Och vilka tilldragande egenskaper har väl Lydia utom ungdom, hälsa och gott lynne, som kunde förmå honom att för hennes skull avstå från varje utsikt att ingå ett fördelaktigt gifte? Vad beträffar den hämmande inverkan, som fruktan för vanära på den militära banan kan ha i fråga om en skandalös rymning med henne, är jag inte i stånd att döma därom, ty jag vet ingenting om de följder, ett sådant steg kan ha. Men vad angår din andra invändning, är jag rädd för att den knappast kommer att hålla streck. Lydia har inga bröder, som kunna taga sig saken an, och min fars likgiltighet och det ringa intresse, han alltid synts ägna vad som försiggick i hans familj, torde kunna ingiva Wickham den tron, att han skulle göra så litet åt saken och tänka så litet därpå, som någon fader kunde göra under dylika förhållanden.
— Men kan du tro, att Lydia är så glömsk av allt utom sin kärlek till honom, att hon samtycker till att leva tillsammans med honom på annat sätt än som hans maka?
— Sorgligt nog, svarade Elisabet med tårar i ögonen, ser det ut, som om en systers känsla av anständighetens och dygdens fordringar i ett fall sådant som detta kan dragas i tvivelsmål. Men jag vet sannerligen inte, vad jag skall säga. Kanhända gör jag henne inte rättvisa. Men hon är mycket ung och har aldrig fått lära att tänka på allvarliga ämnen; under de sista sex månaderna, ja under hela det sista året har hon inte hängivit sig åt annat än nöjen och fåfänglighet. Hon har fått använda sin tid på det mest lättjefulla och ytliga sätt, och sedan —shireregementet blev inkvarterat i Meryton, har hon inte tänkt på annat än kärlek, flirt och officerare. Genom att ständigt tänka på och tala om sådant har hon gjort allt, som stod i hennes makt, för att giva större — vad skall jag kalla det för? mottaglighet åt sina känslor, som av naturen äro livliga nog. Och vi veta alla, att Wickham har alla personliga behag, som kunna fängsla en kvinna.
— Men du ser, sade mrs Gardiner, att Jane inte har så dåliga tankar om Wickham, att hon tror honom i stånd till ett sådant tilltag.
— Vem tror väl Jane någonsin om ont? Och vem skulle hon tro vara i stånd till ett sådant tilltag, förrän detta vore fullt bevisat, hurudant än hans uppförande förut må ha varit? Men Jane vet lika väl som jag, hurudan man Wickham verkligen är. Vi veta båda, att han varit utsvävande på alla sätt, att han varken har redbarhet eller heder, att han är lika falsk och bedräglig, som han är inställsam.
— Och vet du verkligen allt detta? utropade mrs Gardiner, som var högst nyfiken att få veta, på vad sätt hon kommit underfund därmed.
— Det gör jag verkligen, svarade Elisabet rodnande. Jag berättade härom dagen för dig om hans skamliga beteende mot mr Darcy, och du själv hörde, när vi sist voro på Longbourn, på vad sätt han talade om den man, som hade visat honom så mycket överseende och hjälpsamhet. Och det är andra omständigheter, som jag inte har lov — som det inte lönar mödan att berätta, men hans lögner om hela familjen på Pemberley äro tallösa. Till följd av vad han sagt om miss Darcy var jag fullt beredd att träffa en stolt, sluten, obehaglig flicka. Dock visste han, att motsatsen var förhållandet. Han måste veta, att hon var så älskvärd och anspråkslös, som vi funnit henne vara.
— Men vet inte Lydia något om detta? Kan hon vara okunnig om vad du och Jane tyckas ha så klart för er?
— Ja, det är det värsta av allt. Jag var själv okunnig om verkliga förhållandet, tills jag kom till Kent och rätt mycket sammanträffade med mr Darcy och hans kusin, överste Fitzwilliam. Och när jag kom tillbaka hem, skulle regementet lämna Meryton om en vecka eller fjorton dagar. Under sådana omständigheter ansåg varken Jane, för vilken jag omtalade hela saken, eller jag, att det var nödvändigt att göra den allmänt känd, ty vad skulle det väl tjäna till, att den goda tanke, som hela grannskapet hade om honom, på så sätt rubbades? Och till och med när det blev bestämt, att Lydia skulle resa med mrs Forster, föll det mig inte in, att det var nödvändigt att öppna hennes ögon med avseende på hans karaktär. Jag kunde aldrig tänka mig, att hon kunde sväva i någon fara på grund av bristande kännedom om honom. Du kan utan svårighet föreställa dig, att den tanken var långt avlägsen från mig, att detta skulle bli följden.
— Jag förmodar således, att du inte hade något skäl att antaga, att de voro kära i varandra vid avresan till Brighton?
— Inte det ringaste. Jag kan inte erinra mig något symtom till böjelse på någondera sidan, och om någonting dylikt hade kunnat märkas, så vet du nog, att vår familj inte är en sådan, som skulle ha lämnat det utan avseende. Då han först började tjänstgöra vid regementet, beundrade hon honom betydligt, men det gjorde vi allesammans. Varenda flicka i Meryton och dess grannskap var alldeles betagen i honom under de två första månaderna, men han visade aldrig henne någon särskild uppmärksamhet, och efter en kortare tid av vild beundran svalnade hennes tycke för honom, och andra officerare i regementet, som uppvaktade henne mera ivrigt, blevo då hennes gunstlingar.
Man kan lätt föreställa sig, att, huru litet nytt än kunde läggas till deras farhågor, förhoppningar och gissningar med avseende på detta intressanta ämne genom att oupphörligen tala därom, kunde ingenting avhålla dem därifrån under hela resan. Elisabet kunde aldrig få det ur sina tankar. Pinad som hon var av ångest och självförebråelser, kunde hon icke finna ett ögonblicks lugn eller glömska av vad som skett.
De reste så raskt som möjligt och kommo fram till Longbourn vid middagstiden följande dag. Det var en tröst för Elisabet att tänka, att Jane icke kunde ha känt sig orolig på grund av lång väntan.
Barnen Gardiner, som lockades ut av anblicken av en vagn, stodo på trappan utanför huset, då vagnen körde in på stallplanen, och då den kom fram till porten upplystes deras ansikten av glad förvåning, som gav sig luft i ystra krumsprång, en mycket angenäm välkomsthälsning.
Elisabet hoppade ur vagnen, och sedan hon givit vart och ett av barnen en hastig kyss, skyndade hon in i vestibulen, där hon genast möttes av Jane, som kom springande ned från sin mors rum.
Elisabet omfamnade henne kärleksfullt, under det att tårar fyllde bådas ögon, och frågade ögonblickligen, om man hört något om flyktingarna.
— Inte ännu, svarade Jane. Men nu, då min kära morbror har kommit, hoppas jag, att allting skall bli bra.
— Är pappa i London?
— Ja, han reste dit i tisdags, som jag skrev till dig.
— Har ni ofta haft underrättelse från honom?
— Bara en gång. Han skrev några rader till mig i onsdags för att omtala, att han välbehållen kommit fram, och för att ge mig sina förhållningsorder, varom jag särskilt bett honom. Han tillade bara, att han icke skulle skriva igen, förrän han hade något av vikt att omtala.
— Och hur står det till med mamma? Och med er allesammans?
— Mamma mår något så när bra, fastän hon är förfärligt uppskakad. Hon är uppe på sitt rum, som hon inte ännu lämnar, och hon kommer att bli mycket glad att få träffa er alla. Mary och Kitty äro gudskelov friska.
— Men hur är det med dig? utropade Elisabet. Du ser blek ut. Så mycket du har genomgått!
Hennes syster försäkrade henne emellertid, att hon mådde alldeles bra; deras samtal, som pågått, under det att mr och mrs Gardiner voro upptagna av sina barn, avbröts nu genom hela sällskapets inträde. Jane skyndade fram till sin morbror och moster och välkomnade och tackade dem båda, leende genom tårar.
När de alla samlats i salongen, upprepades de frågor, Elisabet redan gjort, naturligtvis av de andra, och de funno snart, att Jane icke hade något att berätta. Hon hade dock icke ännu uppgivit de sangviniska förhoppningar om en god utgång, som hennes goda hjärta ingav henne, hon hoppades ännu, att allt skulle sluta väl, och varje morgon väntade hon ett brev antingen från Lydia eller hennes fader med förklaring över vad som skett och kanhända med underrättelse om giftermålet.
Mrs Bennet, till vars rum de alla begåvo sig, mottog dem just så, som man kunde vänta sig, med tårar och jämmer, häftiga utfall mot Wickhams skurkaktiga beteende och klagan över sina egna lidanden och det ovärdiga sätt, varpå man behandlat henne. Hon tadlade alla utom den person, vars okloka efterlåtenhet bar största skulden för hennes dotters felsteg.
— Om jag hade kunnat få min vilja fram att resa till Brighton med hela familjen, skulle detta inte ha hänt, men stackars Lydia hade ingen, som tog vård om henne. Varför släppte Forsters henne någonsin ur sikte? Jag är säker om att det var någon stor försumlighet på deras sida, ty hon är inte en flicka, som skulle ha företagit sig något sådant, om man haft ett vaksamt öga på henne. Jag tyckte alltid, att de voro högst olämpliga att taga vård om henne, men jag blev överröstad, som jag alltid blir. Mitt stackars kära barn! Och nu har mr Bennet givit sig av, och jag är säker om att han kommer att slåss med Wickham, var han än träffar honom, och då kommer han att bli dödad, och vad skall det sedan bli av oss alla? Makarna Collins komma att dyka upp, innan han hunnit kallna i sin grav, och om du inte är snäll och hjälper oss, min bror, så vet jag inte, vad vi skola taga oss till.
Alla protesterade mot så rysliga tankar, och sedan mr Gardiner försäkrat henne om sin tillgivenhet för henne och hela hennes familj, omtalade han för henne, att han ämnade begiva sig till London redan dagen därpå för att på allt sätt bistå mr Bennet i hans försök att taga reda på Lydia.
— Hänge dig icke åt onödig oro, tillade han; fastän det är rätt att vara beredd på det värsta, finns det ingen anledning att anse det som säkert. Det är inte fullt en vecka sedan de lämnade Brighton. Om några dagar kunna vi få höra av dem, och tills vi få veta, att de inte äro gifta och inte ha för avsikt att gifta sig, låt oss inte anse saken alldeles förlorad. Så snart jag kommer till staden, skall jag gå till min svåger och bedja honom komma hem med mig till Gracechurch Street, och då kunna vi tillsammans rådgöra om vad som skall göras.
— Min kära bror, svarade mrs Bennet, det är just vad jag mest av allt önskar. Och när du kommer till staden, tag reda på dem, var de än äro, och om de inte redan äro gifta, laga, att de gifta sig. Och vad beträffar bruddräkt, låt dem inte vänta på den, utan säg Lydia, att hon skall få så mycket pengar hon vill för att köpa en sådan efter giftermålet. Och framför allt hindra mr Bennet från att duellera. Tala om för honom, i vilket förfärligt tillstånd jag befinner mig, att jag är ifrån mina sinnen av förskräckelse, att jag darrar och skälver i hela min kropp och har sådan kramp i sidan, sådan huvudvärk och sådan hjärtklappning, att jag inte kan få någon vila varken dag eller natt. Och säg åt min kära Lydia, att hon inte gör några anstalter för sina kläder, förrän hon träffat mig, ty hon vet inte, vilka bodar äro bäst. O, vad du är snäll, bror! Jag vet, att du kommer att planera allt på bästa sätt.
Men ehuru mr Gardiner återigen försäkrade henne om sin allvarliga avsikt att göra sitt bästa, kunde han icke underlåta att tillråda henne att ej hysa överdrivna vare sig förhoppningar eller farhågor, och sedan han talat med henne på detta sätt, tills middagen stod på bordet, lämnade man henne och lät henne ge fritt lopp åt sina känslor inför hushållerskan, som passade upp på henne i döttrarnas frånvaro.
Ehuru hennes bror och svägerska voro övertygade om att det icke fanns någon verklig orsak till att hon på detta sätt avsöndrade sig från sin familj, försökte de icke att avstyra det, då de visste, att hon icke var försiktig nog att lägga band på sin tunga i tjänarnas närvaro, då dessa passade upp vid bordet, och de funno det vara bäst, att endast en av tjänstepersonalen, den som de mest kunde lita på, fick del av alla hennes farhågor och all hennes oro i fråga om saken.
I matsalen slöto sig snart Mary och Kitty till dem; dessa hade varit allt för ivrigt sysselsatta på sina rum för att kunna visa sig förr. Den förra kom från sina böcker, den senare från sin toalett. Båda sågo emellertid tämligen lugna ut, och ingen förändring syntes till hos någondera, utom att Kittys röst lät något retligare än vanligt på grund av förlusten av hennes älsklingssyster och den förargelse, denna affär hade förorsakat henne själv. Vad Mary, angår, hade hon nog självbehärskning för att med en min av allvarlig eftertanke viska till Elisabet, så snart de satt sig till bords: — Detta är en högst olycksalig affär, som troligen kommer att låta tala mycket om sig. Men vi måste sträva mot elakhetens ström och gjuta i varandras sargade bröst den systerliga tröstens balsam.
Då hon icke hos Elisabet såg någon lust att svara, tillade hon: — Huru olycklig än denna tilldragelse må vara för Lydia, kunna vi därav hämta en nyttig lärdom: att dygdens förlust hos en kvinna är oersättlig — att ett enda felsteg störtar henne i bottenlöst elände — att hennes rykte är inte mindre bräckligt än det är dyrbart — och att hon inte kan vara för mycket på sin vakt i sitt förhållande till ovärdiga individer av det motsatta könet.
Elisabet lyfte häpen upp ögonen, men var allt för beklämd för att svara. Mary fortsatte emellertid att trösta sig med dylika lärdomar, hämtade från den olycka, som hotade dem.
På eftermiddagen lyckades de två äldre systrarna få vara ensamma med varandra en halvtimme, och Elisabet begagnade genast tillfället att göra åtskilliga frågor, som Jane var lika ivrig att besvara. Sedan de båda gemensamt beklagat sig över de förfärliga följderna av tilldragelsen, vilka Elisabet ansåg vara nästan säkra och Jane icke kunde påstå vara alldeles omöjliga, fortfor den förra: — Men berätta mig allt om saken, som jag inte redan har hört. Låt mig höra vidare detaljer. Vad sade överste Forster? Hyste de inte några farhågor, innan rymningen ägde rum? De måste väl ständigt och jämt ha sett dem tillsammans?
— Överste Forster medgav verkligen, att han ofta misstänkt ett kärleksförhållande dem emellan, särskilt å Lydias sida, men ingenting, som kunde ingiva honom oro. Det gör mig så ont om honom! Han var så utomordentligt uppmärksam och vänlig. Han kom till oss för att försäkra oss om sitt deltagande, innan han hade någon aning om att de inte hade rest till Skottland; så snart man började frukta detta, påskyndade det hans resa.
— Och var Denny övertygad om att Wickham inte skulle gifta sig? Visste han av att de ämnade bege sig av? Hade överste Forster träffat Denny själv?
— Ja, men när Denny tillfrågades av honom, förnekade han, att han visste något om deras plan, och ville inte säga sin verkliga mening om saken. Han upprepade inte sin övertygelse om att de inte ämnade gifta sig, och detta gör, att jag är böjd för att hoppas, att man kunnat missförstå honom förut.
— Och jag förmodar, att ingen av er hyste det ringaste tvivel om att de verkligen voro gifta, tills överste Forster själv kom?
— Hur var det möjligt, att en sådan tanke kunde uppstå i våra hjärnor? Jag kände mig litet orolig, litet ängslig för min systers lycka såsom hans maka, då jag visste att hans uppförande inte alltid varit klanderfritt. Mina föräldrar visste ingenting härom, de förstodo bara, hur oklokt ett sådant parti måste vara. Kitty erkände då med en ganska naturlig stolthet över att hon visste mer än andra, att Lydia i sitt sista brev berett henne på ett sådant steg. Det ser ut, som om hon flera veckor vetat, att de voro kära i varandra.
— Men inte förrän de reste till Brighton?
— Nej, jag tror inte det.
— Och tycktes överste Forster själv ha dåliga tankar om Wickham? Känner han till hans verkliga karaktär?
— Jag måste erkänna, att han inte talade så väl om Wickham, som han gjorde förr. Han trodde, att han var tanklös och oordentlig. Och efter denna ledsamma affär säger man, att han var betydligt skuldsatt, då han lämnade Meryton, men jag hoppas, att detta inte är sant.
— O, Jane, om vi hade varit mindre hemlighetsfulla, om vi hade talat om, vad vi visste om honom, då kunde detta inte ha inträffat.
— Det skulle kanske ha varit bättre, svarade hennes syster. Men att yppa en persons förut begångna fel utan att veta, hurudana hans tänkesätt för närvarande äro, syntes oss oförsvarligt. Vi handlade i bästa avsikt.
— Kunde överste Forster meddela innehållet av Lydias brev till hans hustru?
— Han hade det med sig för att visa oss det. Jane tog fram det ur sin plånbok och gav det åt Elisabet. Det lydde sålunda:
- Min kära Harriet!
Du kommer att skratta, när du får veta, vart jag tagit vägen, och jag kan inte låta bli att skratta själv åt din förvåning i morgon bittida, då jag saknas. Jag reser till Gretna Green, och om du inte kan gissa med vem, så tycker jag att du är riktigt enfaldig, ty det är bara en man i världen jag älskar, och han är en ängel. Jag skulle aldrig kunna bli lycklig utan honom, så att du får inte tro, att det är något ont i att jag reser. Du behöver inte underrätta dem på Longbourn om min färd, om du inte vill, ty det kommer att göra överraskningen så mycket större, när jag skriver till dem och undertecknar mitt brev med »Lydia Wickham». Det kommer att bli ett gott skämt! Jag kan knappast skriva för skratt. Var snäll och framför mina ursäkter till Pratt för att jag inte håller mitt löfte och dansar med honom i kväll. Säg honom, att jag hoppas, att han ursäktar mig, när han får veta allt, och säg honom, att jag med största nöje skall dansa med honom nästa gång vi träffas på en bal. Jag skall skicka efter mina kläder, då jag kommer till Longbourn, men jag ber dig säga åt Sally att laga en stor lucka i min muslinsklänning, innan den packas in. Farväl! Många hälsningar till överste Forster. Jag hoppas, att ni vill dricka en skål för vår lyckliga resa.
Din tillgivna
Lydia Bennet.
— O, tanklösa Lydia! utropade Elisabet, när hon
hade slutat brevet. Tänk att skriva ett sådant brev vid ett sådant tillfälle! Men det visar åtminstone,
att hon tog målet för sin resa på allvar. Vad han
än senare kunde övertala henne till, så var det icke
en skamlig plan å hennes sida. Min stackars far,
hur han måtte ha känt det!
— Jag har aldrig sett någon så uppskakad. Han kunde inte säga ett ord på fulla tio minuter. Mamma insjuknade genast, och hela familjen blev alldeles bragt ur fattningen.
— O, Jane! utropade Elisabet. Fanns det en tjänare i huset, som inte kände till hela historien före dagens slut?
— Jag vet inte, jag hoppas det. Men att vara på sin vakt vid ett sådant tillfälle är mycket svårt. Mamma fick hysteriska anfall, och fastän jag försökte ge henne all den hjälp, som stod i min makt, fruktar jag, att jag inte gjorde så mycket jag kunde ha gjort! Men rädslan för vad som möjligen kunde hända nästan gjorde mig från mina sinnen.
— De omsorger, du ägnat henne, ha varit för mycket för dig. Du ser inte frisk ut. O, att jag hade varit vid din sida! Du har haft att bära all ängslan och alla bekymmer ensam!
— Mary och Kitty ha varit mycket snälla och skulle säkert ha velat dela bekymren, men jag tyckte inte, att det var rådligt för någon av dem. Kitty är späd och klen, och Mary studerar så mycket, att man inte får inkräkta på hennes vilotimmar. Moster Philips kom till Longbourn i tisdags efter pappas avresa och var så snäll och stannade hos mig till i torsdags. Hon var till stor nytta och tröst för oss alla. Och lady Lucas har varit mycket vänlig, hon kom gående hit i onsdags morse för att uttrycka sitt deltagande och erbjöd sina eller någon av sina döttrars tjänster, om de kunde vara oss till något gagn.
— Det hade varit bäst, om hon stannat hemma, utropade Elisabet. Kanske hon menade väl, men vid en olycka sådan som denna kan man inte se för litet av sina grannar. Hjälp är omöjlig, beklagande outhärdligt. Låt dem visa sin skadeglädje på avstånd och vara belåtna.
Därpå frågade hon om de mått och steg, hennes far ämnade taga i staden för att återfinna sin dotter.
— Jag tror, svarade Jane, att han ämnade resa till Epsom, där de sist bytte hästar, och försöka, om han där kunde få höra något om dem. Hans främsta mål måste vara att söka reda på numret på den hyrvagn, i vilken de foro från Clapham. Den hade kommit dit med resande från London, och då han trodde, att man lagt märke till den omständigheten, att en herre och en dam flyttat över från en vagn till en annan, ämnade han göra efterforskningar i Clapham. Om han möjligen kunde upptäcka, i vilket hus kusken förut avlämnat sina resande, beslöt han att fråga sig för där och hoppades, att det inte skulle bli omöjligt att få reda på vagnens station och nummer. Jag vet inte om några andra planer, som han uppgjort, men han hade så bråttom att bege sig av och var så bragt ur jämvikt, att jag hade svårt för att få veta ens så mycket som detta av honom.