Stolthet och fördom/46
FYRTIOSJÄTTE KAPITLET.
Elisabet hade känt sig ganska besviken, då hon icke fann något brev från Jane vid deras ankomst till Lambton, och denna missräkning hade upprepats var och en av de dagar, de tillbragt där, men på den tredje morgonen tog hennes bekymmer slut, och hennes syster blev fritagen från all skuld, då från henne ankommo på en gång två brev, av vilka det ena genom sin stämpling visade, att det först blivit skickat till ett annat ställe. Elisabet var icke förvånad häröver, då Jane hade skrivit adressen betänkligt illa.
De höllo just på att göra sig i ordning för att gå ut, då breven anlände, och hennes morbror och moster lämnade henne, för att hon i lugn och ro skulle få glädja sig åt dem, och begåvo sig ut ensamma. Hon måste först läsa det, som varit på villovägar och som skrivits för fem dagar sedan. Början därav innehöll en redogörelse för små lantliga bjudningar och förlustelser, men den senare hälften, som var daterad en dag senare och skriven under en synbart upprörd stämning, innehöll viktigare underrättelser. Den lydde så:
»Sedan jag skrev ovanstående, käraste Lizzy, har något högst oväntat och betänkligt inträffat; jag är rädd för att oroa dig, men lugna dig, vi må alla bra. Vad jag har att berätta rör stackars Lydia. Ett expressbud kom i går natt klockan 12, just då vi alla gått till sängs, från överste Forster för att underrätta oss, att hon rymt till Skottland med en av hans officerare, för att nu komma fram med sanningen, med Wickham! Föreställ dig vår förvåning! För Kitty kommer det emellertid icke så alldeles oväntat. Jag är mycket, mycket ledsen. Vilket oklokt parti på båda sidor! Men jag vill hoppas det bästa, och att hans karaktär blivit missförstådd. Jag kan väl tro, att han är tanklös och ogrannlaga, men detta steg (låt oss vara glada däröver) vittnar inte om ett dåligt hjärta hos honom. Hans val är åtminstone oegennyttigt, ty han måste veta, att min far inte kan ge henne någonting. Vår stackars mor är djupt sorgsen. Pappa bär det bättre. Så tacksam jag är, att vi aldrig talat om för dem, vad som sagts till hans nackdel! Vi måste själva glömma bort det. De begåvo sig av i lördags natt vid tolvtiden, gissar man, men de saknades icke förrän i går morse klockan åtta. Expressbudet avskickades genast. Kära Lizzy, de måste ha passerat på tio mils avstånd från vårt hem. Överste Forster låter oss hoppas att snart få se honom här. Lydia lämnade efter sig några rader till hans hustru med underrättelse om deras avsikt. Jag måste sluta, ty jag kan inte vara länge borta från min stackars mor. Jag är rädd för att du inte kan tyda mina ord, men jag vet knappast, vad jag har skrivit.»
Utan att ge sig tid att tänka över saken och utan att kunna göra sig reda för sina känslor, grep Elisabet, sedan hon slutat detta brev, ögonblickligen det andra, slet häftigt upp det och läste det; det var skrivet en dag efter den senare delen av det första.
»Vid denna tid, kära syster, har du mottagit mitt hoprafsade brev; jag hoppas, att detta blir mera begripligt, men ehuru jag inte har ont om tid, är jag så virrig, att jag inte kan svara för att mina ord bli sammanhängande. Käraste Lizzy, jag vet knappt vad jag skall skriva, men jag har ledsamma nyheter att meddela dig, och detta kan inte uppskjutas. Så oklokt ett giftermål mellan mr Wickham och vår stackars Lydia är, äro vi nu angelägna att bli förvissade om att det redan är en verklighet, ty vi ha endast alltför mycket skäl att frukta, att de icke ha begivit sig till Skottland. Överste Forster, som lämnat Brighton dagen förut, anlände hit i går inte många timmar efter expressbudet. Ehuru Lydias korta brev till mrs F. underrättade dem om att de ämnade sig till Gretna Green, hade Denny låtit undfalla sig några ord, som uttryckte hans tro, att Wickham alls icke hade för avsikt att begiva sig dit eller över huvud att gifta sig med Lydia. Detta upprepades för överste Forster, som genast anade oråd och avreste från Brighton för att följa dem i spåren. Han lyckades med lätthet häri så långt som till Clapham, men icke längre, ty då de nådde denna plats, togo de en hyrvagn och skickade tillbaka den vagn, som fört dem dit från Epsom. Allt vad man vet om vad som sedan tilldrog sig är, att man sett dem fortsätta sin färd i riktning mot London. Jag vet inte, vad jag skall tro. Sedan överste Forster gjort alla möjliga efterspaningar på denna sidan om London, fortsatte han resan till Hertfordshire och förnyade dem vid alla tullgrindar, där vägpengar upptogos, och i alla värdshus i Barnet och Hatfield, men utan framgång — man hade icke sett några sådana personer passera förbi. Fylld av det vänligaste deltagande, kom han till Longbourn och yppade för oss sina farhågor på ett sätt, som var högst hedrande för hans hjärta. Jag är uppriktigt bedrövad för hans och mrs Forsters skull, men ingen kan skjuta någon skuld på dem. Vi äro djupt bekymrade, kära Lizzy. Pappa och mamma tro det värsta, men jag kan inte ha en så dålig tanke om Wickham. Många omständigheter kunna göra det mera önskvärt för dem att gifta sig i hemlighet i London än att fullfölja sin första plan, och även om han kunde hysa sådana avsikter mot en ung flicka av så god familj som Lydia, vilket icke är sannolikt, kan jag därför tro, att hon sjunkit så djupt? Omöjligt! Med sorg finner jag emellertid, att överste Forster inte är böjd för att tro, att de gift sig; han skakade på huvudet, då jag uttryckte mina förhoppningar, och sade, att han fruktade, att Wickham icke var en man att lita på. Min stackars mor är riktigt sjuk och håller sig inne på sitt rum. Om hon kunde taga mod till sig, så skulle det bli bättre, men detta är icke att vänta. Vad pappa beträffar, har jag aldrig i mitt liv sett honom så upprörd. Stackars Kitty är bedrövad över att hon hemlighållit deras böjelse för varandra, men som det var ett förtroende från Lydias sida, så kan man ju inte undra däröver. Jag är verkligen glad, kära Lizzy, att du blivit förskonad från dessa pinsamma scener, men nu, då det första våldsamma intrycket av slaget är över, måste jag tillstå, att jag längtar efter din återkomst. Jag är dock inte så självisk att jag vill påskynda den, om det faller sig olägligt för dig. — Jag fattar åter pennan för att göra vad jag nyss sade att jag icke ville göra, men omständigheterna äro sådana, att jag icke kan underlåta att allvarligt bedja er alla att komma hit så fort som möjligt. Jag känner min kära morbror och moster så väl, att jag inte alls är rädd för att bedja därom, fastän jag har ännu en bön att framställa till den förre. Pappa reser omedelbart till London med överste Forster för att försöka taga reda på Lydia. Jag vet verkligen inte, vad han ämnar göra, men i sin bittra sorg kommer han säkert inte att vidtaga de bästa och säkraste åtgärder, och överste Forster måste vara tillbaka i Brighton igen i morgon afton. Under så kritiska omständigheter skulle morbrors råd och bistånd vara mycket värdefulla; han skall nog genast förstå mina känslor, och jag litar på hans godhet.
— O, var, var är morbror? utropade Elisabet, störtande upp från sin plats, då hon slutat läsningen av brevet, och ivrig att följa honom utan att förlora en minut av den så dyrbara tiden, men då hon kom fram till dörren, öppnades den av en betjänt, och mr Darcy blev synlig. Hennes bleka ansikte och upprörda tillstånd kom honom att rygga tillbaka, och innan han kunde hämta sig tillräckligt för att tala, utropade hon, i vars sinne varje annan tanke undanträngdes av Lydias belägenhet: — Jag ber er förlåta mig, men jag måste lämna er. Jag måste träffa mr Gardiner på ögonblicket för en angelägenhet, som inte kan uppskjutas; jag har inte ett ögonblick att förlora.
— Store Gud, vad står på? utropade han med mera medkänsla än artighet; sedan sansade han sig och fortsatte: Jag vill inte uppehålla er en minut, men låt mig eller betjänten gå efter mr och mrs Gardiner. Ni mår inte rätt väl, ni kan inte göra det själv.
Elisabet tvekade, men hennes knän darrade, och hon kände hur litet skulle vinnas därigenom att hon försökte upphinna dem. Hon ropade därför tillbaka betjänten och tillsade honom med en stämma, som på grund av hennes upprörda tillstånd var nästan omöjlig att uppfatta, att ögonblickligen gå och hämta sin husbonde och matmor.
Sedan han lämnat rummet, satte hon sig ned, ur stånd att hålla sig uppe och så eländig att skåda, att det var omöjligt för Darcy att lämna henne eller låta bli att säga i en ton full av ömhet och medlidande: — Låt mig ropa på er jungfru. Är det ingenting ni kunde dricka, som kunde liva upp er en smula? Ett glas vin? Skall jag skaffa er ett sådant? Ni är mycket sjuk.
— Nej tack, svarade hon och försökte hämta sig. Det är ingen fara med mig, jag är alldeles frisk; jag är bara upprörd över en förfärlig nyhet, som jag nyss fått från Longbourn.
Hon brast i tårar, då hon anspelade därpå, och under några minuter kunde hon icke säga ett ord. Darcy, som befann sig i stark spänning kunde endast få fram några otydliga ord om sitt deltagande och iakttaga henne under medlidsam tystnad. Slutligen talade hon igen. — Jag har just haft ett brev från Jane med en förfärlig nyhet. Den kan inte döljas för någon. Min yngsta syster har lämnat alla sina vänner — har rymt — har kastat sig i mr Wickhams armar. De ha tillsammans begivit sig från Brighton. Ni känner Wickham alltför väl för att tvivla på återstoden. Hon har inga pengar, inga förbindelser, ingenting, som kan fresta honom att — hon är förlorad för alltid!
Darcy lyssnade med stum förvåning. — När jag betänker, tillade hon med en ännu mera upprörd stämma, att jag hade kunnat förhindra det! Jag, som visste, hurudan han var. Om jag bara hade omtalat en del av vad jag fått veta för min familj! Om man lärt känna hans karaktär, kunde detta inte ha skett. Men det är alldeles — alldeles för sent nu.
— Det gör mig verkligen oändligt ont, utropade Darcy, det gör mig ont och upprör mig. Men är det säkert, fullkomligt säkert?
— Ja! De lämnade Brighton tillsammans i söndags afton, och man har följt deras spår nästan till London, men inte längre; de ha säkert inte rest till Skottland.
— Och vad har gjorts, vad har företagits för att återfinna henne?
— Min far har rest till London, och Jane har skrivit och anhållit att min morbror genast skall skynda till hans hjälp, och vi skola, som jag hoppas, resa om en halvtimme. Men ingenting kan göras åt saken — jag vet mycket väl, att ingenting kan göras. Hur skall man kunna inverka på en sådan man? Hur skall man ens kunna få reda på dem? Jag har inte det ringaste hopp. Det är på allt sätt förfärligt!
Darcy skakade på huvudet och instämde under tystnad i vad hon sade.
— När mina ögon öppnades för hans verkliga karaktär — o, om jag hade vetat vad jag borde, vad jag vågade göra! Men jag visste inte — jag var rädd för att göra för mycket. Olycksaliga, olycksaliga misstag!
Darcy svarade ingenting. Han tycktes knappast höra henne och gick fram och tillbaka i rummet i djupa tankar, med rynkad panna och dyster uppsyn. Elisabet märkte snart och förstod genast, hur saken stod. Hennes inflytande var i sjunkande, det måste sjunka vid ett sådant bevis på familjens svaghet, ett sådant vittnesbörd om den största vanära. Hon kunde varken undra eller döma, men tron på hans självbehärskning skänkte ingen tröst åt hennes hjärta, ingen lindring i hennes sorg. Den var tvärtom fullt ägnad att låta henne förstå sina egna önskningar, och aldrig hade hon så uppriktigt känt, att hon kunde ha älskat honom som nu, då det var slut med allt hopp.
Men tanken på henne själv, ehuru den ville tränga sig på henne, kunde icke helt upptaga henne. Lydia, den förödmjukelse, det lidande, hon vållade dem alla, undanträngde snart hos henne varje personligt bekymmer; hon betäckte ansiktet med sin näsduk och hängav sig helt och hållet åt sin sorg, och efter flera minuters tystnad väcktes hon till medvetande om situationen av mr Darcys stämma. På ett sätt, som vittnade om medkänsla, men på samma gång lät tvunget, sade denne: — Jag är rädd för att ni länge önskat, att jag skulle avlägsna mig, och jag har ingenting annat att anföra som ursäkt för att jag stannar än mitt verkliga, fastän gagnlösa deltagande. Gud give, att å min sida något kunde göras eller sägas, som kunde skänka er tröst i en sådan smärta! Men jag vill inte plåga er med fruktlösa önskningar, med vilka jag kan synas göra mig förtjänt av er tacksamhet. Jag är rädd för att denna olycksaliga affär skall hindra min syster från att få det nöjet att se er på Pemberley i dag.
— Ja. Var så snäll och framför vår ursäkt till miss Darcy. Säg, att angelägna göromål göra, att vi genast måste bege oss hem. Dölj den sorgliga sanningen så länge som möjligt — jag vet, att det inte kan bli länge.
Han försäkrade henne oförbehållsamt om sin tystlåtenhet, uttryckte ånyo sitt djupa deltagande i i hennes smärta, önskade en lyckligare utgång av saken, än man för närvarande kunde hoppas, och avlägsnade sig med en lång, allvarlig avskedsblick, sedan han bett henne framföra hans hälsningar till sina släktingar.
Då han lämnat rummet, kände Elisabet, hur föga troligt det var, att deras sammanträffanden någonsin mer skulle få den karaktär av hjärtlighet, som utmärkt dem här i Derbyshire, och hon kastade en blick tillbaka över hela deras bekantskap, som var så full av motsägelser och växlingar, och suckade över förvändheten i sina känslor; nu skulle hon gärna ha sett, att denna bekantskap fortsattes, förut däremot skulle det ha glatt henne, om den avslutats.
Om tacksamhet och högaktning utgöra en god grund för tillgivenhet, så torde förändringen i Elisabets känslor varken vara osannolik eller klandervärd. Men om ett tycke, som härflyter ur en sådan källa är oförnuftigt eller onaturligt i jämförelse med ett sådant, som så ofta säges uppstå vid första anblicken av sitt föremål, till och med innan två ord hunnit växlas, så kan ingenting sägas till hennes försvar, utom att hon så att säga gjort ett försök med det senare tillvägagåendet i sitt förhållande till Wickham, och att hennes misslyckande därvid måhända kunde ge henne rätt att fästa sig vid Darcy på det förra, mindre intressanta sättet. Vare därmed hur som helst, såg hon med saknad, att han avlägsnade sig, och detta första exempel på vad Lydias vanära måste medföra, väckte hos henne ny ångest, då hon tänkte på den bedrövliga händelsen Alltsedan hon läste Janes andra brev, hade hon icke ett ögonblick hoppats, att det var Wickhams avsikt att gifta sig med Lydia. Ingen annan än Jane, trodde hon, kunde smickra sig med en sådan förhoppning. Förvåning var nu vad hon minst av allt kände. Under det att intrycket av det första brevet fyllde hennes själ, var hon idel förvåning över att Wickham ämnade gifta sig med en flicka, som han omöjligen kunde taga för pengarnas skull, och hur Lydia någonsin kunde ha intagit honom hade synts henne obegripligt. Men nu föreföll det henne alltför naturligt. För en sådan förbindelse som denna voro nog hennes behag tillräckliga, och ehuru hon icke trodde, att Lydia med vett och vilja gick in på en rymning utan tanke på giftermål, hade hon icke svårt för att tro, att varken hennes dygd eller hennes förstånd skulle bevara henne för att bli ett lättvunnet byte.
Medan regementet var i Hertfordshire, hade hon aldrig märkt, att Lydia hade någon svaghet för Wickham, men hon var övertygad om att Lydia endast hade behövt uppmuntran för att fästa sig vid vem som helst. Än hade en officer, än en annan, varit hennes gunstling, allt eftersom de på grund av sina bevis på uppmärksamhet stego i hennes aktning. Hennes tycken hade ständigt varit växlande, men aldrig utan ett föremål. Hur bittert kände icke nu Elisabet de beklagliga följderna av försummelse och missriktad svaghet gent emot en sådan flicka!
Hon längtade nu otåligt att få komma hem, att få höra, få se, få vara på platsen för att dela med Jane de omsorger, som nu helt och hållet måste falla på hennes lott i en familj, som var i ett sådant upplösningstillstånd, då fadern var borta och modern ur stånd att företaga sig något, i behov av ständig omvårdnad; och ehuru hon var nästan övertygad om att ingenting kunde göras för Lydia, fann hon sin morbrors ingripande vara av den yttersta vikt, och tills han inträdde i rummet, befann hon sig i ett tillstånd av största ängslan. Mr och mrs Gardiner hade skyndat tillbaka i stor oro, då de på grund av betjäntens redogörelse antogo, att deras systerdotter plötsligen insjuknat; hon lugnade dem emellertid genast i detta avseende och meddelade dem ivrigt anledningen till att hon bett dem komma tillbaka, läste högt upp de två breven och dröjde med darrande stämma vid postskriptum i det senare, fastän Lydia aldrig varit mr och mrs Gardiners favorit. De blevo naturligtvis djupt bedrövade. Icke endast Lydia, utan hela familjen berördes av saken, och efter de första utropen av häpenhet och förskräckelse lovade mr Gardiner villigt att lämna all den hjälp, som stod i hans makt. Ehuru Elisabet var fullt beredd härpå, tackade hon honom med tårar av erkänsla, och som alla hade samma mål i sikte, ordnades snart allt med avsende på deras resa. De skulle begiva sig av så fort som möjligt. — Men hur ska vi göra med besöket på Pemberley? utropade mrs Gardiner. John talade om för oss, att mr Darcy var här, då du skickade efter oss; var det så?
— Ja, och jag sade honom, att det inte skulle bli möjligt för oss att stå vid vårt löfte. Den saken är klar.
— Vad är klart? upprepade mrs Gardiner för sig själv, då hon skyndade in i sitt rum för att göra sig i ordning. Stå de på en sådan fot med varandra, att hon kan yppa hela sanningen för honom. O, om jag visste, hur saken står!
Men önskningar voro fruktlösa eller kunde i bästa fall endast tjäna till att förströ henne under den följande timmens brådska och oreda. Hade Elisabet haft tid att vara sysslolös, skulle hon haft klart för sig, att all sysselsättning var omöjlig för en så olycklig varelse som hon, men hon hade sin del av bestyr lika väl som hennes moster; bland annat måste biljetter skrivas till alla deras bekanta i Lambton med ursäkter för deras plötsliga avresa. Efter en timme var likväl allt klart, och då mr Gardiner under tiden betalat räkningen på värdshuset, återstod ingenting annat än att bege sig i väg, och inom kortare tid, än Elisabet kunde ha trott, befann hon sig efter alla morgonens ledsamheter sittande i vagnen och på väg till Longbourn.