Stolthet och fördom/49
FYRTIONIONDE KAPITLET.
Två dagar efter mr Bennets återkomst, då Jane och Elisabet promenerade tillsammans i den lilla parken bakom huset, sågo de hushållerskan styra kosan mot dem, och i den tanken, att hon kom för att hämta upp dem till deras mor, gingo de henne till mötes, men i stället för att, som de väntade, kalla på dem, sade hon till Jane då de närmade sig henne:
— Jag ber om ursäkt, fröken, för att jag avbryter er, men jag hoppades att ni kunde ha fått några goda underrättelser från London, varför jag tog mig friheten att komma och fråga er därom.
— Vad menar ni, Hill? Vi ha inte hört något från London.
— Snälla fröken, utropade mrs Hill ytterst förvånad, vet ni inte att det har kommit ett expressbud till mr Bennet från mr Gardiner? Det har varit här nu i en halvtimme, och mr Bennet har fått ett brev.
Flickorna sprungo genast in, alltför ivriga för att ge sig tid att tala. De skyndade genom vestibulen in i frukostrummet och därifrån in i biblioteket. På intetdera stället funno de sin far, och de stodo just i begrepp att gå och uppsöka honom uppe hos deras mor, när de mötte taffeltäckaren, som sade:
— Om ni söker min husbonde, så är han på väg till lilla skogen.
Efter denna upplysning togo de genast åter vägen genom vestibulen och sprungo över gräsplanen efter sin far, som försänkt i tankar styrde kosan mot en liten skog på ena sidan av stallplanen.
Jane, som icke var så lätt på foten eller så van vid att springa som Elisabet, blev snart efter, under det att hennes syster flåsande hann upp honom och utropade ivrigt:
— O pappa, pappa, vilka nyheter har du fått? Har du hört något från morbror?
— Ja, jag har fått ett expressbrev från honom.
— Nå, vilka nyheter innehåller det, goda eller dåliga?
— Vad för gott kan man väl vänta? sade han och tog upp brevet ur fickan. Men kanske du skulle vilja läsa det.
Elisabet tog det otåligt ur hans hand. Jane kom nu fram.
— Läs det högt, sade deras fader, ty jag vet knappast själv, vad det handlar om.
- Min käre svåger!
»Äntligen är jag i stånd att skicka dig några underrättelser om Lydia och det sådana, som, efter vad jag hoppas, du på det hela taget skall finna vara tillfredsställande. Kort efter det att du lämnade oss i lördags, var jag nog lycklig att upptäcka, i vilken del av London de uppehöllo sig. Detaljerna förbigår jag, tills vi träffas. Det är tillräckligt att veta, att de äro upptäckta. Jag har träffat dem båda —»
— Således är det så, som jag alltid hoppats, utropade Jane, de äro gifta!
Elisabet läste vidare:
»Jag har träffat dem båda. De äro icke gifta, och jag kan icke finna, att de ha för avsikt att bli det, men om du är villig att fullgöra de förbindelser, som jag vågat utlova å dina vägnar, hoppas jag, att det icke dröjer länge, tills de bli gifta. Allt som begäres av dig, är att i laga ordning tillförsäkra din dotter hennes andel av de fem tusen pund, som äro avsedda att tillfalla dina barn efter din egen och min systers död, och dessutom att förbinda dig att under din livstid åt henne anslå ett hundra pund om året. Då jag tog saken i betraktande, tvekade jag icke att, så långt jag trodde mig äga rätt därtill, å dina vägnar gå in på dessa villkor. Jag skall skicka dig detta brev med expressbud, så att jag ofördröjligen kan få ditt svar. Du kan av dessa detaljer lätt förstå, att mr Wickhams ekonomiska ställning icke är så förtvivlad, som man allmänt antagit den vara. Man har fått oriktiga uppgifter med avseende härpå och till min glädje kan jag meddela, att, till och med sedan alla hans skulder blivit betalda, kommer det att bli litet pengar över att anslå åt Lydia som tillägg till hennes egen förmögenhet. Om, som jag antager, du sänder mig fullmakt att handla å dina vägnar i hela denna affär, skall jag omedelbart ge Haggerston förhållningsorder angående tillförsäkrandet av en ordentlig livränta åt Lydia. Du kommer inte att få den ringaste anledning att återvända till staden, stanna du därför lugnt på Longbourn och lita på min noggrannhet och omsorg. Skicka ditt svar så snart som möjligt och skriv för all del riktigt tydligt. Vi ha tyckt, att det är bäst, att bröllopet står hemma hos oss, och jag hoppas du går in härpå. Lydia kommer till oss i dag. Jag skriver igen, så snart något mera blir bestämt. Din tillgivne svåger
— Är det möjligt? utropade Elisabet, när hon
hade slutat. Kan det vara möjligt, att han kommer
att gifta sig med henne?
— Wickham är således inte så ovärdig som vi ansett honom, sade hennes syster. Kära pappa, jag lyckönskar dig.
— Och har du svarat på brevet? frågade Elisabet.
— Nej, men det måste ske med det första.
Hon bad honom då mycket enträget att skriva genast utan att förlora mera tid.
— O, älskade pappa, utropade hon, gå tillbaka och skriv strax. Betänk, hur viktigt varje ögonblick är i ett fall sådant som detta.
— Låt mig skriva i ditt ställe, sade Jane, om du själv finner det besvärligt.
— Jag känner mig mycket ohågad därför, svarade han, men det måste ske.
Med dessa ord vände han om med dem och gick tillbaka hem.
— Och får jag fråga, sade Elisabet, men jag förmodar, att du måste gå in på villkoren.
— Gå in därpå! Jag skäms bara för att han begär så litet.
— Och de måste gifta sig!
— Ja, ja, de måste gifta sig. Ingenting annat är att göra. Men det är två saker, som jag gärna vill veta: den första, hur mycket pengar din morbror har utbetalat för att få saken till stånd, den andra, hur jag någonsin skall kunna ersätta honom.
— Morbror och pengar! utropade Jane, vad menar du?
— Jag menar, att ingen man, som är vid sina sinnens fulla bruk, skulle vilja gifta sig med Lydia med en så föga frestande utsikt som att få hundra pund om året, medan jag lever, och femtio efter min död.
— Detta är mycket sant, sade Elisabet, fastän jag inte har kommit på den tanken förr. Hans skulder betalda och ändå något över! O, härför måste han ha morbror att tacka! Ädle, gode man, jag är rädd för att han tagit för hårt på sin förmögenhet. En liten summa kunde inte vara tillräcklig för detta.
— Nej, sade hennes fader, Wickham är dåraktig, om han tar henne med ett öre mindre än tio tusen pund. Jag skulle ogärna vilja ha en så dålig tanke om honom just vid begynnelsen av vårt släktskapsförhållande.
— Tio tusen pund! Det förbjude Gud! Hur skola vi kunna betala ens hälften av denna summa?
Mr Bennet svarade icke, och alla tre, försänkta i djupa tankar, fortforo att vara tysta, tills de kommo hem. Fadern gick då in i biblioteket för att skriva brevet, och flickorna begåvo sig till frukostrummet.
— Och de skola verkligen bli gifta! utropade Elisabet så snart de blevo ensamma. Så underligt detta är! Och härför skola vi vara tacksamma! Vi äro tvungna att glädja oss över att de gifta sig, så liten än deras utsikt är att bli lyckliga och så dålig hans karaktär än är. O, Lydia!
— Jag tröstar mig, svarade Jane, med den tanken, att han säkerligen inte skulle gifta sig med Lydia, om han inte hyste en verklig böjelse för henne. Ehuru vår snälle morbror har gjort någonting för att ordna hans affärer, kan jag inte tro, att han offrat tio tusen pund eller något dylikt. Han har egna barn och kanske får flera. Hur skulle han väl kunna undvara hälften av denna summa?
— Om vi någonsin kunna få veta, hur stora Wickhams skulder ha varit, sade Elisabet och hur mycket han för sin del anslagit åt vår syster, så skola vi precis kunna räkna ut, vad mr Gardiner gjort för dem, eftersom Wickham inte har ett öre enskild förmögenhet. Morbrors och mosters vänlighet kan aldrig återgäldas. Att de tagit henne hem till sig och skänkt henne sitt personliga skydd och stöd är en sådan uppoffring för hennes skull, att vi inte på åratal kunna visa tillräcklig erkänsla därför. I detta nu är hon verkligen hos dem! Om en sådan godhet inte nu gör henne ångerfull, så kommer hon aldrig att förtjäna att bli lycklig. Vilket möte för henne, när hon först träffar moster!
Vi måste försöka glömma allt som försiggått å ömse sidor, sade Jane. Jag hoppas och tror, att de komma att bli lyckliga. Jag vill tro, att hans samtycke till att gifta sig med henne är ett bevis på att hon kommit på bättre tankar. Deras ömsesidiga tillgivenhet kommer att göra dem stadgade, och jag hoppas, att de skola slå sig ner i lugn och ro och framleva sina dagar på ett så förståndigt sätt, att deras felsteg med tiden blir glömt.
— Deras uppförande har varit sådant, svarade Elisabet, att varken du eller jag eller någon annan någonsin kan glömma det. Det tjänar ingenting till att tala därom.
Flickorna kommo nu att tänka på att deras mor förmodligen var fullständigt okunnig om vad som hade hänt. De gingo därför in i biblioteket och frågade sin far, om han inte önskade, att de skulle omtala det för henne. Han höll på och skrev, och utan att lyfta på huvudet, svarade han helt lugnt:
— Gör som ni behagar.
— Få vi ta med oss morbrors brev och läsa upp det för henne?
— Ta vad ni vill och ge er av!
Elisabet tog brevet från hans skrivbord, och de gingo tillsammans upp till modern. Mary och Kitty voro båda hos mrs Bennet, ett meddelande skulle därför bli tillräckligt för alla. Efter att med få ord ha berett dem på goda nyheter läste Jane upp brevet. Mrs Bennet kunde knappast behärska sig. Så snart hon fått höra, att mr Gardiner hoppades, att Lydia snart skulle bli gift, gav hon fritt lopp åt sin glädje, och varje ny mening gjorde den ännu mer översvallande. Hon var nu lika överspänd i sin förtjusning som hon förut varit nervös av oro och grämelse. Att veta, att hennes dotter skulle bli gift, var för henne nog. Hon oroades icke av någon fruktan för hennes lycka, ej heller förödmjukades hon av något minne av hennes felsteg. — Min kära, kära Lydia! utropade hon. Det här är verkligen förtjusande! Hon kommer att bli gift! Jag skall återse henne! Min goda, snälla bror! Jag visste, hur det skulle gå! Jag visste, att han skulle ställa allt till rätta! Vad jag längtar att få se henne! Och att få se den käre Wickham också! Men kläderna, bröllopsdräkten! Jag skall genast skriva till min syster om den. Kära Lizzy, spring ner till pappa och fråga honom, hur mycket han vill ge henne. Nej, stanna kvar, jag skall gå själv. Kitty, ring på Hill. Jag skall klä mig på ett ögonblick. Min kära, kära Lydia! Så glada vi skola bli båda två, när vi träffas!
Hennes äldsta dotter försökte att något mildra våldsamheten av dessa utbrott genom att leda hennes tankar till den tacksamhetsskuld, vari de alla skulle komma att stå till mr Gardiner.
— Ty vi måste till stor del, tillade hon, tillskriva hans godhet denna lyckliga utgång. Vi äro övertygade om att han förbundit sig att bistå mr Wickham med pengar.
— Nåja, utropade hennes mor, det är alldeles som det bör vara. Vem skulle göra det om icke hennes egen morbror? Du förstår, om han inte hade egna barn, måste jag och mina barn ha ärvt alla hans pengar, och det är första gången vi någonsin ha fått något av honom, med undantag av några få presenter. O, jag är så lycklig! Inom kort skall jag få en dotter gift. Mrs Wickham, så bra det låter! Och i juni fyllde hon bara sexton år! Kära Jane, jag är så yr i huvudet, att jag rakt inte kan skriva. Jag skall diktera, så får du skriva. Vi skola klarera penningfrågan med pappa längre fram, men sakerna måste beställas genast.
Hon uppräknade sedan i detalj allt som skulle anskaffas, kalikå, muslin och kammarduk, och skulle snart ha dikterat några mycket omfattande beställningar om icke Jane, fastän med en viss svårighet, hade övertalat henne att vänta, tills de kunde rådfråga mr Bennet. Hon anmärkte, att en dags uppskov skulle vara av ringa betydelse och hennes mor var alltför lycklig för att vara alldeles så envis som vanligt. Hon fick också andra planer i sitt huvud.
— Jag skall resa intill Meryton, sade hon, så snart jag blir klädd och berätta den glädjande underrättelsen för min syster, mrs Philips. Och när jag kommer tillbaka skall jag hälsa på lady Lucas och mrs Long. Kitty, spring ner och säg till om vagnen. Jag tror att det skulle göra mig mycket gott att få litet frisk luft. Flickor, kan jag göra någonting för er i Meryton? Se här kommer Hill! Min kära Hill, har ni hört den goda nyheten? Miss Lydia skall gifta sig, och ni skall få en bål punsch för att göra er glada på hennes bröllopsdag.
Mrs Hill började genast uttrycka sin glädje. Elisabet mottog hennes lyckönskningar så väl som de andra, och utledsen på denna dårskap tog hon sin tillflykt till sitt eget rum, där hon ostörd kunde få hänge sig åt sina tankar.
Den stackars Lydias läge måste i bästa fall vara ganska dåligt, men man måste vara tacksam för att det icke var värre. Elisabet kände det så, och då hon tänkte på vad de fruktat för endast två timmar sedan, insåg hon fördelarna av vad de redan hade vunnit, fastän, då hon riktade blicken mot framtiden, hon medgav, att man varken kunde hoppas på verklig lycka eller en gynnsam ekonomisk ställning för hennes räkning.