Stolthet och fördom/50
FEMTIONDE KAPITLET.
Mr Bennet hade före detta skede i sitt liv ofta önskat, att han, i stället för att göra av med hela sin inkomst, hade för varje år lagt av en viss summa, varigenom han bättre skulle kunna sörja för sina barn och sin hustru, ifall hon överlevde honom. Nu önskade han detta mera än någonsin. Om han gjort sin plikt i detta hänseende, hade Lydia icke behövt stå i tacksamhetsskuld till sin morbror för den heder och det anseende, som nu kunde köpas åt henne, och tillfredsställelsen över att ha förmått en av de sämsta unga män i Storbritannien att gifta sig med henne skulle då ha funnits på det håll, där den rätteligen borde finnas.
Han var allvarligt bekymrad över att en sak, som för alla parter var så föga fördelaktig, befrämjades endast på hans svågers bekostnad, och han var fast besluten att, om möjligt, taga reda på storleken av dennes pekuniära understöd och avbörda sig sin skuld, så snart han kunde.
Under första tiden efter sitt giftermål hade mr Bennet ansett sparsamhet vara alldeles onödig, ty naturligtvis skulle de få en son. Denna son skulle medverka vid upphävandet av egendomens egenskap av fideikommiss, så snart han blev myndig, och på detta sätt skulle änkan och de yngre barnen bli försörjda. Fem döttrar kommo efter varandra till världen, men ändock skulle sonen komma, och mrs Bennet hade under många år efter Lydias födelse varit säker på att detta skulle bli fallet. Slutligen hade man uppgivit hoppet därom, men då var det för sent att börja spara. Mrs Bennet hade inga anlag för sparsamhet, och det var endast hennes mans obenägenhet för att bero av andra som hade hindrat dem från att leva över sina tillgångar.
Femtusen pund anslogos genom äktenskapskontrakt åt mrs Bennet och barnen. Men i vilken proportion de skulle fördelas mellan de sistnämnda berodde på föräldrarnas vilja. Detta var en sak, som åtminstone med avseende på Lydia nu skulle avgöras, och mr Bennet kunde icke tveka att antaga det förslag, som gjorts honom. I varmt tacksamma, ehuru mycket kort avfattade ordalag uttryckte han sin erkänsla för sin svågers vänlighet och sitt fulla instämmande i allt som gjorts, liksom sin villighet att uppfylla de förbindelser, som man låtit honom ikläda sig. Han hade aldrig förut föreställt sig, att, om Wickham kunde förmås att gifta sig med hans dotter, detta skulle försiggå med så litet obehag för honom själv, som det skett genom nu vidtagna åtgärder. Hans utgifter skulle knappast ökas med tio pund om året genom de hundra pund, som han skulle betala till dem, ty Lydias kosthåll och fickpengar samt de ständiga penninggåvor, som lämnades henne av hennes mor, hade tillsammans utgjort en summa, som föga understeg detta belopp.
Att saken skulle försiggå med så ringa ansträngning å hans sida var också en välkommen överraskning, ty vad han nu önskade var att ha så litet besvär som möjligt i affären. När hans första anfall av raseri gått över, återföll han naturligtvis i hela sin förra likgiltighet. Hans brev var snart expedierat, ty, fastän han var senfärdig, då det gällde att gripa sig an med ett göromål, var han snabb i att utföra detsamma. Han bad att få ytterligare upplysningar om hur mycket han var skyldig sin svåger, men han var alltför ond på Lydia för att skicka henne någon hälsning.
Den goda nyheten spred sig snabbt genom huset och med motsvarande hastighet i trakten. I den senare mottogs den med passande filosofiskt lugn. Det hade säkerligen varit ett mera intressant samtalsämne, om miss Lydia Bennet blivit prostituerad eller i lyckligaste fall avspärrad från världen och skickad till någon avlägsen lantgård. Men hennes giftermål var också ett tacksamt ämne för skvallret, och de vänliga önskningar med avseende på hennes välgång, som förut uttalats av alla skadeglada gamla tanter i Meryton, förlorade endast föga av sin giftighet på grund av de förändrade omständigheterna, då med en sådan man hennes olycka ansågs för alldeles säker.
Mrs Bennet hade icke lämnat sitt rum på fjorton dagar, men på denna lyckliga dag intog hon åter sin plats vid övre ändan av bordet, och hennes livade sinnesstämning verkade beklämmande. Ingen känsla av blygsel dämpade hennes jublande glädje. En dotters giftermål, vilket hade varit målet för hennes önskningar, alltsedan Jane var sexton år, var nu nära att gå i fullbordan, och hennes tankar och ord rörde sig helt och hållet om sådana saker, som följa med ståtliga bröllop, såsom fina muslinstyger, nya ekipager och tjänstfolk. Hon genomsökte med iver i tankarna hela trakten för att finna en passande bostad för sin dotter, och utan att veta eller medtaga i beräkningen, huru stora de nygiftas inkomster skulle bli, förkastade hon många platser såsom bristande i storlek och betydenhet.
— Haye Park skulle gå an, sade hon, om Gooldings ville lämna det — eller det stora huset vid Stoke, om salongen vore större, men Ashworth är för långt borta! Jag skulle inte kunna fördraga att ha henne på tio mils avstånd från mig, och vad Bervis Lodge beträffar, är vindsvåningen förfärlig!
Hennes man tillät henne att prata på oavbrutet, medan tjänarna voro kvar. Men då dessa hade avlägsnat sig, sade han till henne: Min kära hustru, innan du hyr något av alla de där ställena för din måg och dotter, låt oss komma överens om en sak. Till ett hus i denna trakt skola de aldrig få tillträde. Jag ämnar inte uppmuntra någonderas otillständiga beteende genom att mottaga dem på Longbourn.
En lång ordväxling följde på denna förklaring, men mr Bennet var bestämd. Denna dispyt ledde snart till en ny, och mrs Bennet fann till sin häpnad och fasa, att mr Bennet icke ville bestå ett öre till inköp av kläder åt sin dotter. Han bedyrade, att hon icke skulle få mottaga ett enda bevis på hans faderskärlek vid detta tillfälle. Mrs Bennet kunde knappast förstå detta. Att han kunde bli så oresonlig i sin våldsamma vrede, att han vägrade sin dotter en förmån, utan vilken hennes giftermål knappt skulle synas giltigt, övergick allt vad hon trodde vara möjligt. Hon kände djupare den vanära, som bristen på nya kläder skulle medföra vid hennes dotters bröllopsfest, än blygseln över hennes rymning och liv tillsammans med Wickham under fjorton dagar, innan giftermålet ägde rum.
Elisabet var nu innerligt ledsen över att hon av omständigheternas tvång låtit förmå sig att för mr Darcy omtala sina farhågor med avseende på sin syster, ty eftersom hennes giftermål inom kort skulle bilda en lämplig avslutning på hennes rymningshistoria, kunde de hoppas att hemlighålla dess obehagliga början för alla, som icke befunno sig i deras omedelbara närhet.
Hon hyste ingen fruktan för att den skulle spridas vidare genom honom. Det fanns få människor, på vilkas tystlåtenhet hon mera obetingat skulle ha litat, men på samma gång fanns det ingen, vars kännedom om en systers felsteg så djupt skulle ha förödmjukat henne — detta dock icke av fruktan för någon olägenhet, som kunde följa för henne personligen, ty mellan dem båda tyckte hon att ett oöverstigligt svalg var befästat. Om också Lydias giftermål hade ingåtts på de mest hedrande villkor, så var det icke antagligt, att mr Darcy skulle vilja träda i förbindelse med en familj, i vilken till alla andra obehag nu skulle komma ett släktskapsförhållande av närmaste slag med den man, som han med så stor rätt föraktade.
Hon kunde icke undra på att han skulle rygga tillbaka för en sådan förbindelse. Den önskan att vinna hennes bevågenhet, som hon säkert tyckt sig märka hos honom i Derbyshire, kunne rimligtvis icke uthärda ett slag sådant som detta. Hon var förödmjukad, hon var bedrövad; hon ångrade, fastän hon knappast visste vad. Hon blev ängsligt angelägen om hans högaktning, då hon icke längre kunde hoppas att komma i åtnjutande därav. Hon längtade att få höra något om honom, då utsikterna voro ytterst små att få några underrättelser från honom. Hon var övertygad om att hon kunde ha blivit lycklig med honom, men det var icke längre troligt, att de skulle träffas vidare.
Vilken triumf för honom, tänkte hon ofta, om han finge veta, att det anbud, som hon stolt hade förkastat endast för fyra månader sedan, nu skulle ha antagits med glädje och tacksamhet! Hon tvivlade icke på att han var så ädelmodig som den ädelmodigaste av sitt kön, men eftersom han ändock var människa, måste en känsla av triumf finnas hos honom.
Hon började nu förstå, att han var just den man, som med hänsyn till sinnelag och begåvning bäst skulle passa henne. Hans förstånd och lynne, ehuru olika hennes egna, skulle ha motsvarat alla hennes önskningar. Det var en förening, som skulle ha blivit till bådas fördel: genom hennes otvungna och livliga sätt kunde hans sinne ha förmildrats och hans sätt att vara ha vunnit, och av hans goda omdöme, bildning och världskännedom kunde hon ha dragit en ännu betydelsefullare fördel.
Men intet sådant lyckligt äktenskap kunde nu visa en beundrande värld, vad äktenskaplig lycka verkligen ville säga. En förening av helt annat slag, som uteslöt möjligheten av den andra, skulle snart ingås i deras familj.
Hon kunde icke föreställa sig huru Wickham och Lydia skulle kunna underhållas, så att deras ekonomiska ställning blev någorlunda dräglig, men hon kunde lätt gissa, huru föga av varaktig lycka kunde tillfalla ett par, som fördes tillsammans endast därför att deras lidelser voro starkare än deras dygd.
Mr Gardiner skrev snart igen till sin svåger. På
mr Bennets tacksägelser svarade han i korthet med
försäkringar om sin livliga önskan att befordra alla
hans barns lycka och välgång, och han slutade med
en ivrig anhållan, att han skulle slippa höra talas om saken mera. Huvudändamålet med hans brev
var att underrätta dem om att mr Wickham beslutat
lämna lantvärnet.
»Det var min bestämda önskan, tillade han, att
han skulle göra det, så snart det blivit beslutat, att
han skulle gifta sig. Och jag förmodar, att du delar
min åsikt, att en förflyttning från denna kår är högst
önskvärd både för hans egen och din dotters
skull. Det är mr Wickhams avsikt att söka inträde
i den stående armén, och bland hans förra vänner
är det ännu några, som ha både vilja och förmåga
att bistå honom. Han har fått löfte om en
fänrikstjänst i general —s’ regemente, som nu är förlagt i
norra England. Det är fördelaktigt, att han blir
stationerad så långt från denna del av landet. Han
inger ganska goda förhoppningar, och jag hoppas,
att de båda skola bli försiktigare i en annan
omgivning, där det är av vikt för dessa att upprätthålla
sitt goda namn och rykte. Jag har skrivit till överste
Forster för att underrätta honom om de mått och
steg, vi vidtagit, och för att bedja honom
tillfredsställa mr Wickhams många fordringsägare i och
omkring Brighton med löfte om snar betalning, för
vilken jag ansvarar. Och vill du göra dig det
besväret att framföra liknande försäkringar till hans
fordringsägare i Meryton, på vilka jag skall vidfoga en
förteckning i enlighet med de upplysningar, han
meddelat mig? Han har uppgivit alla sina skulder; jag
hoppas, att han inte har lurat oss. Allt skall bli
klarerat på en vecka, och sedan skola de bege sig till hans regemente, så framt de inte först bli inbjudna
till Longbourn, och min hustru har låtit mig förstå,
att Lydia livligt önskar att träffa er alla, innan hon
lämnar trakten. Hon mår bra och sänder dig och
sin mor sina vördnadsfulla hälsningar.
Din tillgivne svåger
E. Gardiner.»
Mr Bennet och hans döttrar insågo alla fördelarna
av Wickhams förflyttning från —shire lika klart som
mr Gardiner. Men mrs Bennet var icke så belåten
därmed. Att Lydia skulle bosätta sig i norden var
för henne en svår missräkning, då hon just hade
väntat sig mycket nöje, mycket att vara stolt över
i hennes sällskap, ty hon hade alldeles icke uppgivit
sin plan, att de skulle slå sig ner i Hertfordshire;
dessutom var det stor synd, att Lydia skulle
avlägsnas från ett regemente, där hon var bekant med alla
och där hon hade så många favoriter.
— Hon är så förtjust i mrs Forster, sade hon, det kommer att bli alldeles förfärligt att skicka bort henne! Och det är åtskilliga av de unga männen också, som hon tycker mycket om. Officerarna i general —s’ regemente äro kanske inte lika hyggliga.
Lydias anhållan att åter bli mottagen i sin familj, innan hon begav sig till sin nya bostad, möttes först av en bestämd vägran från hennes fars sida. Men Jane och Elisabet, som båda av hänsyn till sin systers känslor och hennes anseende önskade, att hennes föräldrar skulle ägna tillbörlig uppmärksamhet åt hennes giftermål, bestormade honom så ivrigt, men på samma gång så förståndigt och så innerligt, med böner, att han skulle mottaga henne och hennes man på Longbourn, så snart de blevo gifta, att han förmåddes att tänka så, som de tänkte, och handla så, som de önskade. Och deras mor hade den tillfredsställelsen att få veta, att hon kunde få visa sin gifta dotter för grannarna, innan hon förvisades till norden. När mr Bennet svarade sin svåger, meddelade han därför sin tillåtelse för dem att komma, och det bestämdes, att, så snart vigseln hade försiggått, skulle de bege sig till Longbourn. Elisabet var emellertid förvånad över att Wickham gick in på en sådan plan, och om hon endast låtit sitt eget tycke råda, skulle ett möte med honom ha varit det sista föremålet för hennes önskningar.