Ströftåg här och der i Sverige/Från Wessman till Dalelfven

←  I södra Dalarne

Ströftåg här och der i Sverige av Claës Lundin Från Wessman till Dalelfven

Långt in i Dalarne  →

XVIII.

Från Wessman till Dalelfven.

Har man kommit till Dalarne med den föreställningen, att der skall allt vara riktigt stornordiskt, högtidligt furususande och bara rama allvaret i landskapet, finner man dock snart, att den föreställningen hör mer till inbillningen än verkligheten. I Dalarne ser naturen ofta mer leende än allvarsam ut, och ett sådant stycke land som Grangärde har nästan en sydlig prägel.

Här är mildt och behagligt; jemn och spegelblänk är Bysjöns yta; mjuka och afrundade äro bergsträckningarnes linier; växtligheten är saftigt grön ända upp på bergen och med ganska brokiga blommor i de väl ansade trädgårdarne. Man skulle till och med ibland, då himlen hvälfver sig så högblå öfver den täcka taflan, hafva svårt för att tro det man verkligen är så högt upp i norden, och sväfva dimmorna kring bergstopparna, hvilket nog händer äfven midt i sommaren, tjenar det icke till annat än att skymma bort de små kantigheter i linierna som möjligtvis skulle finnas här och der, trots all sydlig rundning för öfrigt.

När man från ångbåtsbryggan kommer upp i kyrkbyn, ser man en väl underhållen väg, som på begge sidor med passande mellanrum är kantad med hvitmålade hus med verandor och mycket blommor, fint sandade trädgårdsgångar innanför de nätta staketen, allt prydligt och sirligt, kanske nästan för mycket sirligt för den som älskar ren och oförfalskad natur, men vackert på sitt sätt måste man finna det.

Den täcka vägen tager dock allt för snart slut, och så är man vid gästgifvaregården, en mera stor än vacker byggnad, hvilken ej har någon grönomvirad och blomstrande veranda samt ej heller tagit något åt sig af den nätta prydligheten i den öfriga delen af byn.

I förstugudörren står en tjenstetärna och bligar på den resande som nalkas. Hon stod der åtminstone när jag nalkades, och jag är nästan öfvertygad, att hon står qvar ännu, ty hon tycktes vara föga flyttbar.

»Har herrn mycket saker?» det var hennes svar på min höfliga fråga om jag kunde få ett rum, och hon visade sig icke villig att maka åt sig för att lemna mig tillträde till förstugan.

»Om herrn har mycket saker, kunna vi icke taga emot herrn, ty vi ha inga bord för profven», tillade hon mycket afgörande.

Hon tog mig naturligtvis för en profryttare och tycktes icke vara van vid andra resande. Sedan jag lugnat henne med att mina prof skulle taga mycket litet utrymme, tilläts jag ändtligen att inträda. Sannolikt hade jag dock gjort klokare om jag stannat utanför, ty det rum som uppläts åt mig var utan tvifvel vida sämre än den vackra vägen mellan de täcka trädgårdarne.

Mitt första göromål, sedan jag tagit bostaden i besittning, var att söka drifva ut den otaliga mängd flugor som surrade omkring öronen på mig; men det var lättare tänkt än verkstäldt. Fönstren voro icke gjorda att öppnas. Till ersättning tycktes icke dörren vara gjord att stängas. Hon kunde ej ens tillskjutas, utan fortfor att stå öppen dag och natt. På aftonen nödgades jag lägga mig för öppen dörr.

Midt i natten anlände en annan resande. Huruvida han underkastades något förhör om sina »prof», vet jag icke, men han infördes i ett rum som låg bredvid mitt, och mellan dessa två rum fans också en dörr som ej kunde tillslutas. Hvilka enkla och ursprungsfriska seder i detta gästhus!

Lyckligtvis lät jag icke det eländiga herberget störa intrycket af den vackra trakten och jag kände mig icke afvogt stämd ens mot gästgifvaren, som sjelf bor i en ganska vacker bostad med täck trädgård i andra ändan af byn, under det han låter de resande inför öppna dörrar och tillspikade fönster utkämpa sina strider med flugskarorna i det ogästvänliga »gästis».

Jag ströfvade omkring litet hvarstädes i nejden och kom så äfven till Grangärdes kyrka, stor och hvitmenad, men utan särskild märkvärdighet. Öfver kyrkogården strök en mängd folk. Det var gamla och unga, till och med mycket små barn, män och qvinnor. Hvart gälde vandringen? Jag följde med för att se hvart det bar af, och under vägen hade jag tillfälle att taga folket i skärskådande. Det såg ganska hvardagligt ut och tycktes ej hafva tagit intryck af den täcka naturen som omgaf det. Någon särskild drägt bäres ej i denna del af Dalarne. Det är ingen karakter, ingen stil i folkets yttre, och ej heller synes särdeles stor intelligens lysa ur dess ögon.

Tilloppet ökades oupphörligt. Hvar och en bar ett kärl i handen, en liten kutting, till och med en hel ankare på skuldran, eller ett bleckmått, en butelj o. s. v. Slutligen slunko de alla in på en gård, ett litet stycke nedanför kyrkan. Utanför på vägen och långt inne på gården låg ett stort antal fat, och på faten voro skrifna orden L. O. Smith & C:o. Öfver ingången till gården lästes: »Utminutering af bränvin». Det var sålunda detta vandringen gälde. På gården och i ett öppet skänkrum trängdes folket, hvar och en ifrig att få sitt kärl väl fyldt. Der flöt bränvin i rikliga floder.

Man kunde förskräckas öfver en sådan bränvinsström. Jag sporde om folket hvarje dag köpte så mycket af den kära drycken, men man lugnade mig med den underrättelsen, att det den dagen vore »ankarsdag», då man skaffade sig sitt förråd för veckan, samt att bränvin icke såldes någon annan dag.

Emellertid gick rörelsen ganska friskt undan, och den mängd bränvin som såldes på den dagen borde hafva räckt i flera veckor. Det lär dock inträffa, att en och annan afnämare redan på första dagen förtär allt hvad han köpt. Jag tror visst icke att folket i Grangärde super mera bränvin än hvad fallet är på de flesta andra ställen, kanske till och med mindre just genom denna reglementerade utskänkning; men nog gör det ett obehagligt intryck att se gubbar och gummor komma stretande med sina kuttingar, och de små barnen, som släpa på stora bränvinsflaskor.

Det finnes dock andra syner, gladare att skåda; och vill man se en väl använd arbetskraft, skall man ej glömma att göra ett besök vid Nyhammars bruk, ett stycke norr från Grangärdes kyrkby. Det är vid den gamla Abäckshyttan som detta jernverk samlat sin verksamhet. Bruket är anlagdt vid det vattendrag som från sjön Malungen faller ut i Bysjön, samt utgöres af två masugnar med tillhörande rostugnar, bessemerverk, kupolugn, mekanisk verkstad och såg. Förutom en ansenlig mängd grufvor, hvilka lemna malm utöfver brukets behof, höra till detta jernverk stora skogs- och jordbruksegendomar, så väl inom Grangärdes som Flöda socknar. Jordbruksfastigheterna äro taxerade till 609,700 kronor. Dessutom hafva bruksegarne inköpt afverkningsrätt under 20 till 50 år å omkring 10,000 tunnland skog.

Under de senaste trenne åren är bruket helt och hållet ombygdt. Det utgjordes förut af blott en masugn (Abäckshyttan) och fyra lancashirehärdar, hvarest tillverkades smältjern, som sedermera vid Smedjebackens valsverk utvalsades till stångjern. Sedan de nya anläggningarne nu hunnits färdiga, kommer, förutom hvad vid mekaniska verkstaden och gjuteriet åstadkommes, tillverkningen af bessemergöten att uppgå till 100,000 à 150,000 centner årligen. Götena forslas till Smedjebacken, hvarest de vid dervarande valsverk förädlas, vanligen till jernvägsskenor. Forslingen sker först på den bruket tillhöriga jernväg, som från Abäckshyttan leder till lastningsplatsen vid Bysjöns strand, hvarifrån varorna på pråmar och jakter fraktas genom de sammanhängande vattendragen Bysjön, Björken och Wessman till ändpunkten af Wessman—Barkens jernväg vid Ludvika, derifrån de vidare på nämnde jernväg fortskaffas till Smedjebackens valsverk, i hvilket Nyhammar rår om fem sextondelar.

Nyhammars bruk eges af hr Sam. Godenius, handelsfirmorna Godenius & C:o och N. M. Höglund samt brukspatron F. W. Jacobsson, hvilken sist nämnde under många år varit brukets förvaltare, men till följd af sjuklighet på senare tider biträdts af hr C. G. Hammarström. För kort tid sedan hafva delegarne i Nyhammars bruk sins emellan, utan ändring i eganderätten, bildat ett aktiebolag med ett inbetaldt kapital af två millioner kronor.

Tröttnar man att gå bland sot och slagg vid Abäckshyttan och låta sig undervisas om hvad till bessemerblåsning och mycket annat i jernverksväg hör, kan man snart flytta sig öfver till den vänliga Täppan, på Bysjöns strand, midt emot kyrkbyn, och gästa den älskvärda familj som der lefver sin lugna idyll, långt från verldsbullret, men med lifligt deltagande för hvad som tilldrager sig inom bildningens kretsar äfven på andra håll.

Det var dit min vän, den i Ludvika för sent uppvaknade studenten, hade ålagt mig att resa så snart jag kom till Grangärde. Jag följde hans anvisning och hade ej skäl att ångra det. Så varma hans ord än varit vid skildringen af Täppans älskvärda egenskaper, voro de likväl allt för kalla i jemförelse med verkligheten. Oaktadt jag kom på våldgästning, utan att förut vara det ringaste känd på stället, dröjde det ej länge förr än Täppans invånare med mig sällskapade såsom med en gammal vän.

Det var en härlig afton först på Klebacken, dit vi sträfvade upp för att njuta af den förtrollande utsigten, sedan också på verandan bland de fagra blommorna och det glada skämtet, hvilket icke skadades af den musik hvarpå sedan bjöds, när mörkret bröt in, för att icke tala om den ståtliga välfägnaden i mera materiel, men högst välsmakande form. Ja, det var behagligt, såsom det måste vara när man på alla håll har den rätta stämningen och, åtminstone för tillfället, låter sorgerna fara.

Men ett handslag, en nick, ett vänligt afskedsord, och — så är man borta och träffas aldrig mer, liksom man ej heller förr såg hvarandra. Det var kanske en dröm, tror man då, och söker tillfälle att få drömma nya drömmar af samma goda slag. Följande morgon satt jag på skjutskärran, och det bar af långt in i villande skog.

Det låg töcken öfver nejden, och på Ufberget stego jättelika dimfigurer upp och ned. De jagade hvarandra omkring Ufvens gröna hufvud, men så kastade de sig tvärt ned i Bysjön. Det var ett stygt järtecken, tänkte jag och funderade på huru jag skulle taga mig ut på skjutskärra i hällregn, men slog snart bort den sorgen, ty himlen klarnade och visade sig vänlig åtminstone för ögonblicket. Det kunde också behöfvas, då jag hade ett skjutshåll på tre mil.

Mitt fordon hade visserligen i hållkarlens rangrulla namn, heder och värdighet af kärra, men var egentligen icke annat än ett tråg på kantiga hjul. Öfver trågets ihålighet var ett klumpigt säte fastsurradt, och hade man väl krånglat sig dit upp, hvilket ej kunde ske utan åtskillig vedermöda, fick man snart vid skjutspojkens sida känna hvad det vill säga att åka med gästgifvarefordon i Vesterdalarne. Hade jag icke förut farit på Wessman—Barkens jernväg, skulle jag sannolikt funnit mig ganska olycklig. Men »allt är relativt», och derför fann jag mig i mitt öde.

Karl Petter, min skjutspojke, var ej af språksammaste slaget. Huru mycket saknade jag icke mina raska skjutsare i Småland! Det var nästan omöjligt att få ett samtal i gång med denne unge Grangärdare. Jag trodde först att sömnen ännu satt i hans tunga, ty klockan var ej mer än fem på morgonen då vi började färden; men när det led fram på dagen och ingen bättring inträdde, lemnade jag Karl Petter åt hans tystnad och fäste mig uteslutande vid naturen.

Det var en vacker väg mellan sjöar och genom skogar samt uppför och utför höjder. Dessa vordo slutligen allt svårare, och det gick med en retsam långsamhet upp åt norra delen af socknen. Jag förlorade tålamodet, krånglade mig ned ur tråget och gick till fots ett par eller tre fjerdingsväg, under det Karl Petter i sakta mak följde efter med fordonet.

Vägen förde genom djupaste skog. Det var nästan mörkt rundt omkring, och med knapp nöd kunde morgonsolen, som nu gjort sig helt och hållet till herre öfver dimmorna, få fram några glimtar mellan de täta furustammarne. Jag hade kommit så långt före skjutsen, att ljudet af hjulen ej mer nådde mig. Det var endast mina egna steg som återskallade i skogen. När jag stannade och lyssnade, herskade den högtidligaste tystnad. Endast då och då kom en svag susning i furornas toppar, och en skogsfågel hördes på afstånd.

Jag gick förbi en kolarstuga, men såg ingen menniska, icke ett spår af någon lefvande varelse. Ända sedan jag lemnat Grangärde hade jag icke mött någon. En så fullständigt öde skogstrakt, der man ingenting hör och ingenting annat ser än träd vid träd, så långt blicken når, och detta fjerdingsväg efter fjerdingsväg, har en egendomlig verkan på den som är van vid buller och bång, menniskotal och menniskoträngsel; men det kan hända att man fattar tycke för detta egendomliga, och önskar det man kunde här uppslå sitt tält, för att under någon tid i fred och ro få tänka litet öfver ett och annat som man ej hunnit med på några årtionden i menniskovimlet.

»Nu är jag borta från hela menskligheten», tänkte jag, men kom just då till en korsväg och fick ögonen på en gammal, skröplig vägvisare, som tydde på, att äfven hit hade menskligheten sträckt sina bemödanden. Den mosslupna stolpen räckte ännu stolt ut sin ena arm, på hvilken stod: »Vägen från Grangärde till Floda», men af den andra armen fans ej mer qvar än så stor stump som räckte för »vägen från.. .» Det öfriga var bortfallet.

Jag satte mig ned. Tystnaden fortfor. Det var blott en liten bäck som porlade sakta i granskapet. Slutligen hördes ett knarrande ljud komma allt närmare. Det var Karl Petter, som nalkades med tråget, kom fram och höll vid vägvisaren. Jag klättrade upp, och det bar af på en väg som var mindre backig.

Snart ljusnade också landskapet. Vi lemnade skogen bak om oss och nalkades Dalelfven. Två mil från Grangärde mötte vi den första menniskan den dagen. Det var en qvinna i ett ofantligt huckle, hvilket dolde hela hennes ansigte. Jag kunde på hennes klädsel se att vi nu voro i Floda socken. Hon gick och stickade på en strumpa och hade några får i sällskap. Från hucklet utgick ett ljud, som troligtvis skulle betyda en helsning. Med ett »Guds fred» foro vi henne förbi, men nu började vägen att lifvas. Der kom en forbonde, och snart efter en hel skock med små Flodakullor, små, näpna barn, som sågo undrande ut, men nickade vänligt. Sedan var ingen brist på folk.

Der nere flöt den stolta elfven. Vid Gåsholmen foro vi öfver en bro, som i åtskilligt erinrar om Lidingöbro. Vattnet sqvalpade omkring hjulen och stänkte ända in i tråget. Strax på andra sidan bron ligger Björbo gästgifvaregård, der det är slut på skjutshållet från Grangärde.

———♦———