Ströftåg här och der i Sverige/På Östgöta-slätten

[ 75 ]

VII.

På Östgöta-slätten.


En morgon fann jag mig för andra gången vid Eksund, der jag nödgades vänta två timmar på bantåget från Norrköping, hvilket skulle föra mig till Linköping. Ångfartyget »Glan» sörjer hufvudsakligen för förbindelsen med Norrköping och kan derför icke alltid rätta sina turer efter Linköpingsfararnes beqvämlighet.

Hvad skall man taga sig till under ett par timmar vid en liten svensk jernvägsstation, der det icke finnes något märkligt att iakttaga? Man drifver fram och till baka vid stationshuset, man går in i väntsalen och dricker sodavatten, det enda förfriskningsmedlet på stället, man sätter sig och läser, går åter ut, ser på sina medfångar och har hjertans tråkigt, så tråkigt, att man slutligen skrattar deråt, och då är man naturligtvis räddad.

Eksund står i liflig förbindelse med Finspong och Norrköping, men lifligheten på stället uppenbarade sig för tillfället i en stationskarls åtgörande att rulla ett par tunnor från stationshuset till ångbåtsbryggan, noga betrakta de resandes saker och sedan göra ingenting, i det senare kraftigt understödd af de väntande. Det låg djup stillhet och tystnad öfver hela trakten. Man kunde tro sig några hundra mil från den öfriga menskligheten.

Plötsligen ändrades scenen. En lokomotivpipas ljud skar gält i våra öron, och ett tåg rusade in på platsen. Det kom [ 76 ]söder från, ett långt tåg och fullt med folk. Gevärspipor stucko fram ur öppningarne på godsvagnarne, och skäggiga krigareansigten visade sig bakom gevären. Det var fullproppadt med uniformer, och snart vimlade platsen framför stationshuset af uniformernas bärare. Det såg krigiskt ut och påminde mig om liknande uppträden, fastän af allvarsammare beskaffenhet, långt från Eksund, för fyra år sedan. Lika fort som soldaterna kommit ur vagnarne, frambröto från baksidan af stationshuset, der de dittills sökt skydd mot solhettan, åtskilliga qvinnor och barn, hvilka skyndade mot soldaterna. Ett gladt återseende, hjertliga, om också icke särdeles lifliga helsningar — östgöten är lugn i allmänhet. Det var soldater af det ena lifgrenadier-regementet, hvilka återvände från Malmen, öfningsfältet vid Linköping, der mötet var slutadt, och begåfvo sig till sina rotar samt nu mottogos af hustrur och barn. Glädjen lyste ur de solbrända, kraftiga anletena, och de mottagande lemnade redogörelse för huru det stod till hemma, men utan fjesk och onödigt prat. En och annan mer försigkommen soldatson fick det kära uppdraget att bära fars gevär. Några inskeppade sig på ångfartyget, andra lunkade landsvägen framåt, och efter en fjerdedels timme var det fredliga krigarfolklifvet åter förbi. Det hade varit ett litet mellanspel, som roat de på snälltåget norr från väntande. Ändtligen kom också detta tåg, och vi instufvades i största hast, vinkade farväl åt Glan och fördes på Linköpingsvägen.

Genom en vacker trakt af omvexlande sädesfält och skogar, sjöar och ekbevuxna kullar rusade snälltåget förbi Okna station, i hvars granskap ligger Kullerstads kyrka, ett gammalt kalk- och gråstenstempel, samt det stora herresätet Löfstad.

Om detta förtäljer C. F. Ridderstad i sin lilla, innehållsrika bok om Östra stambanan, att den förste som skref sig herre till Löfstad var Jöns Lillje, hvilken dog 1523. När riksrådet Axel [ 77 ]Gustafsson Lillje 1652 upphöjdes i grefligt stånd, vardt Löfstad hans grefskap, under namn af Lilljenburg. Det säges också, att denne Axel Lillje skall, efter hemkomsten från trettioåriga kriget, hafva uppbyggt det präktiga slottet för det krigsbyte han tagit.

Vid samma tid och för dylika medel skall general Douglas hafva låtit uppföra Stjernarp på Roxens norra strand. De båda krigskamraternas afsigt skall hafva varit att bygga slotten så höga, att de från öfversta våningarna skulle kunnat se och helsa på hvarandra.

Löfstad kom sedan genom gifte till riksrådet, grefve M. J. De la Gardie, död 1741, hvarefter hans måg grefve Axel v. Fersen ärfde egendomen. År 1750 brann det gamla slottet, och ett par år derefter iståndsattes det i den tidens stil. År 1800 tillföll egendomen Fersens dotter, Eva Sofia, som var gift med grefve A. Piper, hvars sonson, grefve C. E. Piper, nu innehar godset.

Ungefär halfvägs mellan Okna och Norsholm går jernbanan förbi Kimstads kyrka. Egentliga namnet skall hafva varit Kämpestad, hvilket folksägnen förklarar deraf, att de två prinsarne Erik af Olof Skötkonungs slägt skola på fältet vid kyrkan hafva stridit sins emellan och dödat hvarandra. De två ryttarefigurer af jernbleck som stå på kyrkans tak skola bära vittne om tilldragelsen. Nära Kimstads kyrka ligger Landsjö säteri, också ett gammalt ställe, som lär hafva tillhört Bo Jonsson Grip, en tid var Vasaättens och från år 1632 i hundra år egdes af Strömfeltska slägten, men sedermera köptes af en kapten Kuylenstjerna, som gjorde det, i slutet af förra århundradet, till fideikomiss, och nu innehafves af J. V. Kuylenstjerna.

Det är fullt af gamla minnen i denna trakt, och på ett fält i närheten af Landsjö gård skall finnas en stensättning, som kallas Eriks graf, emedan, enligt folksägnen, en af de ofvan nämnda [ 78 ]furstarne der skall vara jordad. Om sådant hinner den som far på jernväg dock ej taga närmare kännedom. För honom skymtar blott det ena stället efter det andra förbi och han har ofta icke vetskap om hvilka hågkomster från gamla tider finnas tätt vid hans väg.

Men har han för naturens skönhet öppna ögon, kan han dock glädja sig åt det vackra landskapet, som på denna sträcka visar löfdungar och åkerfält i rik vexling samt äfven ett stycke af Motala ström. Man nalkas nu Norsholm och har härliga utsigter på båda sidor af vägen, men kommer plötsligt in i en djup genomskärning, hvarefter tåget ett par ögonblick stannar vid Norsholms station. Mot öster ser man åkrar och lundar, mot vester skådar man öfver Roxens vackra vatten, mot norr synes Norsholms herrgård midt i en stor trädgård, och mot söder har bangården sin gräns vid Göta kanal.

Norsholms herrgård har också sina anor högt upp i forntiden. Det lär först hafva kallats Munkeboda, och det förtäljes, att der skulle redan strax efter kristendomens införande i landet hafva funnits ett kloster. I senare delen af fjortonhundratalet lär Linköpingsbiskopen Henricus Tidemanni här hafva låtit uppföra ett befäst slott, som efter hans död innehades af den kände Hans Brask. Sedan denne flytt, indrogs Munkeboda till staten och fick sitt nuvarande namn. Efter att hafva skänkts till en Spiring, såldes det af dennes son, adlad Silfverkrona, år 1668 till riksrådet frih. Kurk och har sedan haft en mängd olika egare, till dess gården år 1847 öfvergick till frih. J. C. Adelsvärd och nu eges af kapten A. Abelin, gift med enkefriherrinnan Adelsvärd.

Sedan jernvägen gått öfver Göta kanal, finner man inga större egendomar, men trakten tätt bebyggd med mindre gårdar. Der ligga Lillkyrka, Östra Skrukeby, Skärkinds, Gistads och [ 79 ]Törnevalla kyrkor. Man stannar ett par ögonblick vid Gistads station och sedan vid Linghems, hvilken ligger midt på slätten i en särdeles fruktbar trakt. Man ser Rystads och Wårdsbergs kyrkor och Kallerstads säteri, hvilket eges af C. W. Peresvetoff-Morath och lär omfatta 500 tunnland af Östergötlands bördigaste jord.

Det är en rik och välsignad trakt man genomfarit, då man nalkas Linköping och förbi Tannefors qvarnby öfvergår Stångån samt skådar de fält der Stångebro slag stod. Gamla minnen, stundom af ganska blodigt innehåll, blanda sig i dessa nejder med vänliga nutidsbilder. Här har det ena slägtet efter det andra under århundraden arbetat och kämpat, vunnit segrar öfver mödorna och öfver hvarandra, men ur striderna har odlingen gått fram, och en gammal odlingsbygd är östgötaslätten, med lyckligt fritidslif och rika framtidsutsigter.

Linköping gör ett ganska godt intryck på främlingen. Staden är ej stor, men snygg och hyfsad och eger många vackra trädgårdar, mellan hvilkas grönska de i allmänhet väl underhållna, till betydlig del hvitrappade husen vittna om trefnad och välmåga. Från den norr om staden liggande bangården kommer man på Nyqvarnsgatan snart till Landskyrkotorget och det strax der bredvid belägna Stora torget med »Stora hotellet», som otvifvelaktigt är ett bland de bästa i Sveriges städer utom hufvudstaden. Man öfverraskas af att i en småstad finna ett så storartadt och väl hållet herberge.

Hotellet är det första, som intager främlingen till Linköpings fördel, domkyrkan är det andra. Det borde väl vara tvärt om, men man kommer först till hotellet, och det är endast efter att der hafva förberedt sig till att taga stadens märkvärdigheter i skärskådande man styr sina steg till kyrkan. Den dag jag anlände till Linköping erbjöd hotellet ett kanske ännu lifligare [ 80 ]utseende än vanligt, men äfven under de följande dagarne saknades der icke ett visst storstadslif. På den först nämnde dagen vimlade det af officerare, hvilka återvände från Malmen, och hotellets stora, enkla men ljusa och vackra matsal erbjöd något riktigt »europeiskt» i sällskapslif. Der syntes äfven fruntimmer, hvilket väl lär vara ovanligt på ett värdshus i Linköping, med undantag af uppassningen, som på hotellet skötes af unga, uppmärksamma, enkla och behagliga qvinnor utan tillstymmelse till de »uppasserskefasoner», som ej sällan på andra ställen göra den qvinliga värdshusbetjeningen så odräglig.

Stora middagar lära ofta gifvas på Linköpings hotell, och då Norrköpings finsmakare önska bereda sig en lucullisk högtidsstund, fara de vanligtvis dit. För min del har jag ingenting mot stället att anmärka annat än den nog långt drifna tyskhet som söker göra sig gällande på matsedeln, der en äkta svensk sill icke får förekomma under sitt eget ärliga namn, utan tituleras för »Häring», hvilket förefaller temligen oskäligt. »Häring med smör och potatis» heter det på Linköpings hotellspråk. Eller skulle det kanske vara östgötska? Jag erkänner, att jag ännu icke hunnit förvärfva särdeles stor färdighet i det språket. Men detta hindrar mig icke att egna Linköpings hotel min högaktning. Herberget eges af ett bolag och förestås af en fru Lindeberg, hvilken nu låtit för egen räkning bygga och ordna ett annat, mindre sådant ställe, som kallas »Hôtel Lindeberg», utan att hon derför upphört att sköta det stora hotellet.

Mitt första besök i Linköping gälde allas vår Onkel Adam. Det var först derefter jag skyndade till domkyrkan. De svenske novellförfattarnes ålderman bor, hvad lägenhetens yttre vidkommer, särdeles behagligt, i hörnet af Södra Kyrkogatan och Nygatan, i ett af lummiga träd och vackra blommor omgifvet litet hus. Jag förmodar att äfven det inre är minst lika [ 81 ]behagligt; men det fick jag, ty värr, ej se, ty onkel var icke hemma och skulle ej komma hem på flera veckor. Då hade jag två andra storheter att helsa på, domkyrkan och C. F. Ridderstad, af hvilka blott den senare var mig personligen bekant, under det jag endast genom tal och skrift inhemtat en ganska ofullständig kännedom af den förra. Men det är sannerligen en bekantskap att göra.

Upsala domkyrka står och gäller för vårt förnämsta tempel, och henne hafva vi ju alla kär; Lunds domkyrka är något högst aktningsvärdt i och för sig; men jag tror att man utan fara för öfverdrift kan sätta Linköpings domkyrka främst bland våra medeltidsminnen inom byggnadskonsten.

Den kyrkan är icke öfverväldigande genom sin storlek, men hon öfverraskar genom sin skönhet genast vid åsynen af hennes yttre, och så snart man träder in i hennes inre, vinner hon oss med den oemotståndliga makt, som den i konsten försinligade anden har i sitt våld, och den makten kännes allt kraftigare bindande, ju längre man skådar detta konstverk, så olikartadt i delarne och mångsidigt i uttryck för de olika tider, under hvilka det åstadkommits, men likväl så helgjutet skönt. Kyrkan har nämligen icke fullbordats efter en enda plan, utan småningom och uti från hvarandra mer eller mindre afvikande stilriktningar. Om hon börjats på 1200-talet eller kanske förut, har hon ej fulländats förr än i slutet af 1300-talet samt i några delar ännu senare.

Lycklig den som har tillfälle att komma och gå i denna kyrka när det honom lyster och njuta af hennes höga, allvarliga, sinnet lyftande behag! Jag vet icke om jag ville bo i Linköping, så angenäm staden än må vid ett besök förefalla, men nog vet jag, att jag ville hafva tillfälle att åtminstone en gång i veckan få inträda i domkyrkan och få stanna der så länge jag [ 82 ]önskade. Ehuru jag aldrig läst Brunii afhandling om denna kyrka, vet jag dock, att han sagt, det hon i sig innehåller en hel konsthistoria för norden, och nu inser jag det påståendets sanning. En granskning af de olika delarne visar den historiens utveckling under olika skeden af vår medeltid, och hvarje skede har der sitt stora intresse. Det återställningsarbete kyrkan på senare tider undergått, hvilket slutade för få år sedan och kostade 222,485 kr., synes ock lyckadt. Det är blott en del som gör skada åt hennes yttre, och det är tornet, hvilket tempelskändaren Hårleman uppförde under förra århundradet.

Hvad som gör vår tid heder och visar, att man nu, långt mer än för hundra år sedan, förstår sig på ett konstverk, aktar det och lägger sig vinn om dess vårdande och försättande i hederligt skick, är att man genom frivilliga bidrag söker att skaffa Linköpings domkyrka ett henne värdigt torn. Två förslag föreligga, af hvilka det ena sträcker sig längre än sjelfva tornbyggnaden. Helgo Zettervall har nämligen föreslagit, att antingen bygga om endast tornet i öfverensstämmelse med kyrkans hufvudstil, hvilket skulle kosta 217,500 kr., eller ock att derjemte uppdraga det gamla tvärskeppets ytterväggar i gafvelrösten och med takryttare samt sträfpelarnes afslutning med spiror, två småtorn i vinklarne mellan koren, takets brytning o. s. v., hvilket skulle medtaga 320,000 kr.

Det är stora siffror, och man har ännu icke beslutat sig. Ett af dessa förslag kommer dock att förverkligas. Man har redan genom frivilliga bidrag samlat 110,000 kr. På kyrkostämma den 15 sistl. Mars beslöts, att församlingen skulle bidraga med 30,000 kr., som man skall söka att få låna. Derjemte antyddes, att kyrkan skulle kunna låna lika mycket samt att något borde begäras i statsanslag. Så stå sakerna för närvarande. Vi äro icke katoliker och medeltidsmenniskor och kunna [ 83 ]derför icke, lika litet som vi vilja, åt gudstjensten gifva den prakt som fordom fans äfven i Linköpings domkyrka, då korets pelare prunkade med förgylda kapitäler, då kring väggarne syntes tjuguåtta altaren med brinnande vaxljus, då för fönstren hängde tunga, dyrbara sidengardiner, då ett talrikt presterskap i gyllene skrudar drog under sång genom de breda skeppen; men hvad vår tid både kan och vill, det är att från en sådan minnesrik och skön qvarlefva från vår medeltid aflägsna hvad okunnigheten eller vårdslösheten gjort för att skämma bort den vördnadsbjudande högheten samt ersätta detta med ett värdigt tillägg i den hufvudsakliga stilriktning som utmärker kyrkan.

Om prydnaderna i kyrkans inre vore åtskilligt att säga, men jag inskränker mig till en from önskan, att Byströms Kristus och de dertill hörande två sidogrupperna, hvilka i gips »pryda» altaret, måtte en gång aflägsnas, ty de äro sannerligen icke värdiga Linköpings domkyrka.

Omgifningarna omkring helgedomen äro nu ordnade till en vacker, trädbevuxen plan, och begrafningsplatsen flyttad utanför staden. Stiftsbiblioteket, som består af 30,000 band och förut förvarats i kyrkans fula torn, flyttas till bibliotekshuset, det forna gymnasiihuset, norr om kyrkplanen, och som nu tillbygges.

S:t Lars- eller Landskyrkan är Linköpings andra kyrka, också gammal, till och med äldre i sitt ursprungliga skick än domkyrkan, men många gånger skadad under de eldsvådor som härjat staden. Ett par der varande målningar af Hörberg gifva ytterligare prof på hvad denna naturmenniska sannolikt kunnat åstadkomma, i fall han verkligen lärt sig att måla. Långt bättre vore, om domkyrkan satte upp en rå, men naturfrisk Hörberg i stället för en förkonstlad, kokett Byström, för att icke tala om att den gamle målaren Hemskerk i all sin öfverdrift hade varit bättre att bibehålla än den svenske bildhuggaren, för hvilken den [ 84 ]förre fick vika. Staden eger äfven en tredje kyrka, Hospitals, lemning efter ett Bernhardinerkloster, men utan någon märkvärdighet.

Östergötlands städer, som äro så ansenligt gamla, hafva i allmänhet ej särdeles mycket qvar af ålderdomslemningar. Elden har förstört den ena efter den andra af dessa påminnelser om framfarna tider. Linköping har bevarat den bästa, domkyrkan, och Vadstena sitt präktiga slott samt klosterkyrkan och något inom hospitalet, men Norrköping har ingenting, och så är förhållandet i det närmaste äfven med Söderköping och Skeninge.

Går man omkring på Linköpings snygga nutidsgator, ser man visserligen ett biskopshus, men som är från endast förra århundradet, om också det hvilar på ett för länge sedan försvunnet franciskanerklosters grundvalar, ett fult rådhus från början af innevarande, en frimurareloge från samma tid, ett elementarläroverk från år 1864, föga lyckadt såsom byggnadsverk, ett ganska vackert jernvägstationshus, ett nätt och prydligt Östgöta hypoteksförenings hus samt en ansenlig byggnad, som tillhör Ljungstedtska friskolan. Man ser äfven ett s. k. »stadshus» eller sällskapsbyggnad, ett fult trähus vid Landskyrketorget, som har teater med salong för omkring 500 personer, den eldfarligaste inrättning någon väl kunnat hitta på.

Allt detta är endast uttryck för vår tid eller för den närmast föregående. Äldre är dock slottet, som lär vara bygdt i slutet af fjortonhundratalet af den ofvannämnde Henricus Tidemanni, Hans Brasks företrädare på Linköpings biskopsstol, biskopstron kunde man säga; men detta slott är af föga arkitektoniskt intresse, om också gamla minnen tala från dess murar. De mest framstående minnena äro från Brasks tid, då borgmästarsonen såsom bisp styrde sitt stift och sin stad, ty såsom sådan kunde Linköping då anses. Slottet i sitt nuvarande skick bär [ 85 ]prägel af den förändring det undergick i början af förra århundradet. Det är nu embetsboning för landshöfdingen.

Af de fem särskilda småkyrkor eller kapell som under medeltiden lågo spridda i Linköping, finnas ännu lemningar qvar af ett, Vårfrukapellet, i nordvestra delen af staden, invid de marker som kallas Biskopsjorden, men af de öfriga synes ej ett spår. Deremot bibehålles fortfarande den kretsformiga inläggning af särskilda stenar som på Jerntorget, bredvid elementarläroverket, utmärker den plats der hertig Karl år 1600 lät halshugga de fem med Sigismund förbundne svenske ädlingarne.

Förutom de många enskilda trädgårdarne, hvilka göra Linköping så leende, finnas der äfven några stora och vackra allmänna promenader. Alléerna vester om domkyrkan erinra något om Odinslund i Upsala. Nära intill, vester och norr om slottet, ligger Kungsträdgården, en särdeles vacker plats med af lummiga träd helt och hållet öfverskuggade gångar. Störst är dock Trädgårdsföreningens park, söder om staden, hvilken med tiden otvifvelaktigt kommer att varda af synnerlig skönhet och redan nu är ganska täck. Från en höjd inom parken har man en vidsträckt utsigt öfver staden och omgifningarna. Trädgårdsföreningen räknar sin tillvaro från år 1859 och har under den tiden visat rätt stor verksamhet. Trädgården förestås af direktör Kroné, och i föreningen är landshöfdingen ordförande.

Nöjer man sig icke med det vackra som Linköping inom sitt eget område har att bjuda, kan man göra en liten lustvandring till Nyqvarn, stadens uthamn vid Roxen, der ett litet värdshus med stor, trädbevuxen gård, musikpaviljong med mera sådant utgör Linköpings Hasselbacke, Stora Limugnen, Lorensberg, eller hvad de förnämsta utvärdshusen i de svenska städerna må heta. Från Nyqvarn har man en vacker utsigt öfver Roxen.

Detta ställe tyckes också varda af vigt inom de [ 86 ]Linköpingska stornäringarna, ty der reser sig nu en storartad byggning, som innefattar en pappersmassefabrik, synnerligen för halm. Ej långt derifrån ligger en ångsåg och, något närmare staden, Linköpings mekaniska verkstad.

Vid pappersmassefabrikens byggande hittades förlidet år en runsten i godt stånd, hvilken nu står på en höjd nära slussen, hvarifrån man har den bästa utsigten öfver Roxen. Stenens inskrift är: »Verun let resa sten thena eftir Boa, sun sin, aouk eftir Eskerthi, totr sina. Kuth hiulfi seol thera». Öfversättning torde vara öfverflödig.

Till upplysningens främjande har Linköping ett år 1861 anlagdt gasverk, som kostade 105,000 kr., och till törstens släckande samt renlighetens vidmakthållande är man nu sysselsatt med anläggande af en vattenledning som föres från Tannefors ofvan nämnda by samt har en behållare på en liten höjd vester om staden.

För undervisningen har Linköping, såsom bekant, sitt högre elementarläroverk, hvilket råder öfver ett stort antal stipendier, ett enskildt elementarläroverk för flickor, ett folkskolelärare-seminarium, flera folkskolor, deraf särskildt för flickor, en enskild realskola för gossar samt flera andra skolor. Särskildt torde den ofvan nämnda Ljungstedtska friskolan böra utmärkas. Hon är stiftad af en afliden generalkonsul A. Ljungstedt, hvilken dertill år 1818 skänkte 80,000 kr. Gåfvan ökades sedermera genom testamente af fru Ljungstedt på 55,512 kr. Det nya skolhuset uppfördes år 1853 för 85,200 kr. Skolan är delad i sex klasser, och undervisningen lemnas af en föreståndare, fyra lärare och två lärarinnor. Till inrättningen hör äfven en söndags- och aftonskola.

Linköping har ett par boklådor, af hvilka i synnerhet den Sahlströmska, som innehafves af H. W. Tullberg och A. Adler, [ 87 ]erbjuder allt nytt i vår literatur och der främlingen dessutom genast till skänks erhåller en liten karta öfver staden, hvilken är till stor nytta under de första dagarne af hans vistelse der.

Såsom upplysningens främjare för öfrigt har C. F. Ridderstad under en lång följd af år arbetat i Linköping, och hans »Östgöta Correspondenten» går dessutom ej blott i länet, utan äfven långt bortom Östergötland, och är känd i hela landet. Under de senaste åren har också en annan tidning uppstått i Linköping, den så kallade »Östgöten», som utgifves af Isidor Kjellberg, en nitisk tidningsman, hvilken med stor oförskräckthet bryter sig fram på den väg han anser vara den rätta.

C. F. Ridderstad är en gammal man, om man räknar lefnadsåren, men han är dock fortfarande samme eldige yngling som för flere årtionden sedan, och han är äfven samme älskvärde umgängesman. Det är en glädje att se den hvitskäggige och hvitlockige, liflige åldringen med kämpagestalten, omgifven af sina unga, kraftfulla söner, och höra hans starka, klangrika röst, när han höjer ordet för någon af sina älsklingstankar, eller när han förtäljer något minne ur sin rika lifserfarenhet. Och så må man naturligtvis följa honom till hans Berga, hans största glädje och stolthet, näst efter hans söner. Der är han den gamle odalmannen, som lefver den vänsälle jorddrottens lif, fröjdar sig åt allt som växer och frodas, uppmuntrar arbetarne, giller eller förkastar arbetet, utdelar förfriskningar åt slotterfolket, är medelpunkten i allt och den lifgifvande solen för alla. Der älskar han att sitta på en liten höjd, hvarifrån han kan öfverse arbetet på ängarne, när höet bergas, och sedan låta sina blickar sväfva öfver de välsignelserika fälten samt vidare långt ut öfver slätten och bort åt Roxens blå spegel. Der bygger han framtidsplaner och är i ständig verksamhet med sin tanke.


———♦———