Ströftåg här och der i Sverige/Vid Vettern

←  På Östgöta-slätten

Ströftåg här och der i Sverige av Claës Lundin Vid Vettern

I Jönköping  →

VIII.

Vid Vettern.

Har man någon tid soltorkats på östgötaslätten, längtar man efter vatten och svalka. Jag satte mig derföre en dag i en jernvägsvagn, som drogs åt Mjölby till. Det var outhärdligt varmt, hvarför vi med stor tillfredställelse läste ett i vagnen uppsatt, tryckt tillkännagifvande, att om »värmen i kupén kännes för besvärlig, torde konduktören derom underrättas». Han skulle då »reglera värmegraden». Hvad den jernvägsstyrelsen är förekommande. Det vardt emellertid ingen reglering af, ty man upplyste oss, att tillkännagifvandet gälde endast värmen vintertiden, och vi fortforo derföre att svettas sommartiden.

»Af Östergötlands städer är Mjölby den folkrikaste och den som ej blott drifver största handeln med spanmål och kreatur, utan äfven eger de förnämsta storslöjdverken.» Orden läsas i en skildring öfver Östergötland, utgifven år 1975, hvilken jag händelsevis kom att få se när jag satt vid det brusande vattenfallet i qvarnbyn, ett stycke från jernvägsuppehållet, der redan nu sju särskilda vattenverksegare på tretton olika ställen hafva näringsanläggningar. Man skall ej skratta åt 1975 års uppgift. Det var en tid då Skeninge och Söderköping, i känslan af sin storhet, skrattade åt Norrköping, det lilla småstadshålet, som verkligen fans till under medeltiden, men då icke förmådde göra sig gällande.

I Mjölby sammanstöta fyra stora landsvägar, från Linköping, Skeninge, Grenna och Eksjö, för att ej tala om östra stambanan och Hallsberg—Motala—Mjölby-banan. På stationen går det lifligt till, äfven under ganska stillsamma handelstider, och stationsinspektoren tycktes hafva fullt upp att göra. Han är dess utom postexpeditör och måste såsom sådan vaka tre nätter i veckan samt äfven sörja för landsvägsposten. För denna posttjenst lär han åtnjuta — 40 kronor i månaden!

Mjölby har också en kyrka, hvilken en gång kanske kommer att kallas »stadsförsamlingens kyrka». Jag gjorde en påhelsning der, synnerligen för att få se en altartafla, hvilken lär vara återstäld af professor Malmström redan för 20 år sedan; men kyrkan stod under ett genomgående bättringsarbete, och jag kunde icke få se en enda tum af målningen.

Mellan Mjölby och Fogelsta har man just ingenting annat än Skeninge att taga vara på, och det är snart gjordt i våra dagar. Att odlingen går framåt, skulle också några gamla odlingsplatser gå till baka, derpå är bland annat Vadstena—Fogelsta-jernvägen ett prof. Fogelsta ligger vid Hallsberg—Mjölby-banan, och derifrån går nyss nämnda bibana till Vetterns strand. Det är en mycket liten jernväg, föga öfver en mil, vill jag minnas, men af hvilken orten otvifvelaktigt har nytta.

Tills vidare tyckes hela tåget utgöras af endast två vagnar, hvar och en med en första och två andra klassens kupéer, samt en godsvagn. Vid vägen finnes ingen mellanstation, men den trötte vandraren eller resenären, för hvilken tiden är dyrbar, nödgas derför icke försaka fördelen af att fortskaffas med ånga, äfven om han för tillfället skulle finna sig midt emellan Fogelsta och Vadstena. Han ställer sig blott vid vägen och vinkar när han ser jernvägståget komma, och genast stannar tåget och tager upp honom. Det är ganska ändamålsenligt, alldeles som skulle man gå på Norrbro i Stockholm och vinka en åkaredroska till sig eller på Drottninggatan och få det infallet — hvilket verkligen vore mindre qvickt — att vinka åt en gammal omnibus.

En spårvagn i Wien skulle icke lystra till sådana tecken, utan helt sturskt rusa fram till nästa hållplats. Men Vadstena—Fogelsta-jernvägen är hyggligare än så. I farplanen står tydligen tryckt: »Den som sålunda önskar åtfölja tåget bör härom gifva tecken genom armarnes uppsträckande.» Nog lär det hända att en sådan armuppsträckare plötsligt försvinner i närmaste skogsdunge, innan tåget hunnit riktigt stanna, vare sig att han ångrat sig, när han fått se odjuret lokomotivet på närmare håll eller att han blott skämtat med den välvillige jernvägen; men det är icke första gången vackra afsigter hånas och menniskovänliga gerningar finna otack till lön.

En verldsman från Stockholm, Norr- eller Linköping finner tillställningen ganska löjlig, men de som bo i trakten af jernvägen se saken från en annan sida, och äfven främlingen borde, om han ville vara rättvis, finna att en sådan jernväg är bestämdt bättre än en dålig skjutskärra och kan vara trakten till stort gagn, skulle också en och annan vandrande gesäll, af förargelse öfver att ej ega medel till en jernvägsfärd, sedan han supit upp reskassan, eller någon dräng på gladt bondskämt då och då gifva falskt tecken åt bantåget. Den lilla jernvägen lär kostat Vadstena 231,000 kr., icke litet pengar för det samhället.

Vadstena är en rätt angenäm vederqvickelseort, sedan man stekts på östgötaslätten. Det svalkar så friskt från Vettern genast när man stiger af vid den lilla, näpna jernvägsstationen vid det stora, allvarliga slottets fot. Det är vackert och grönt, och mellan parkens lummiga träd glittrar solljuset så förföriskt på den stora insjöns våg. Der finnes en verklig park, icke ett stort sandland med ett par rader träd, utan gräsmattor och täta trädgrupper, här och der öppna platser med skugglika hviloställen, samt öfver allt utsigt åt Vettern, som från Vadstenabugten sträcker sig så långt upp åt nordvest, att knapt något land är att se vid synranden. Vågen sjunger ständigt sin sång vid stranden, och när solen en vacker sommarafton sjunker ned i nordvest, kan man tro sig vara vid hafskusten. Denna park lär ej vara särdeles gammal, men skötes väl och är ett vackert prof på Vadstenabornas goda smak.

Men huru skötes Vadstena gamla slott, som förtjenar så stort deltagande? Jo, det är nödtorftligen bättradt utanpå, och som det i sig sjelft är både vackert och lifskraftigt, kan man med ganska stort nöje se dess yttre från alla sidorna; men vill man glädja sig med att taga i skärskådande de gamla salarne, der Gustaf Wasa och hans söner firade sina fester, samt händelsevis icke är spanmålspatron, varder glädjen snart till ända.

Under gamla vasadrömmar vandrar man från porten öfver slottsgrafvens bro och under det stora porthvalfvets vasamärke in på borggården. Det är en stor och ärevördig gård, passande för ett så stort och ärevördigt slott, och om man ej låtsar märka det moderna lilleputt-huset, som lagts långt inne på gården, kan man måhända komma i den stämning, som stället för öfrigt kräfver.

Tyst, höra vi icke sång? Ljudet kommer från slottets inre. Skulle det vara någon återklang från gamla tider, någon vacker folkvisa eller ett kärleksqväde af prins Erik? Vår inbillning målar för oss ett af de lika fina som glädtiga samqväm, hvilka hertig Magnus, innan han ännu var allt för tokig, stälde till för sina furstliga fränder, då slottets salar återljödo af musik och klingande skratt från förnäma och sköna qvinnoläppar. Vi tro oss just se en ädel dam, som räcker lutan åt en bugande riddare midt i en lysande skara ädlingar.

Ett fönster — nej, det är en såsom fönsterrutor målad trälucka — öppnas, och ett lurfvigt hufvud stickes ut. »Hvad f—n glor herrn på?» frågar på bred östgötska det lurfviga hufvudet, när den resandes spanande blick söker att komma hans lyssnande öra till hjelp. Nu tonar sången kraftigare genom den öppnade luckan. Visan är icke vacker, om hon också kan kallas folkvisa i våra dagar. Det är sång eller skrål af arbetarne, som i den gamla vasasalen skyffla vasaråg. Spanmålsbodar äro mycket nyttiga lägenheter, men i Vadstena borde man ej sakna utrymme för dem äfven på andra sidan om slottsgrafven.

Man vänder sig från det skrålande slottsfolket, för att taga borggården i närmare skärskådande. På ena sidan står en bondkärra, på hvilken en landtman i djup sömn smälter sina ärter, under det ett sto med sitt föl håller sin måltid bredvid kärran — målningsämne för Brandelius. På andra sidan skrocka några höns och flaxa omkring ett par tunnor — ämne för Engström. Så lemnar man slottet utan att hafva känt lust att tränga längre in i de gamla salarnes nya spanmålsförhållande. Man slår sig ned i parken, bredvid några andra resande, som också sysselsätta sig med Vadstena slott, d. v. s. att de tala endast om den gamla skandalhistorien från kung Göstas sista tid, liksom slottet icke skulle ega andra minnen. Den historien måste öfver allt falla i smaken, ty i hvarenda skildring af Vadstena återfinner man henne.

Slottet är en mäktig jätte, vid hvars fot en mängd pysslingar slagit sig ned, men pysslingarne äro kanske mera välmående än jätten, så styf och stark än denne förefaller. Staden utgöres af många små hus, det ena mindre än det andra, kan man säga, men alla snygga, åtskilliga prydliga, i allmänhet hvitrappade och med trädgårdar innan för hvita och gröna staket.

Förutom slottet, ett af hela landets förnämsta byggnadsverk, är det endast fem byggnader som resa sig öfver den småväxta skaran, och af dessa fem fäster främlingen sig vanligtvis föga vid hospitalsbyggnaderna, på lemningarne af forna kloster- och Helgeandshus, samt kurhuset, som står på lemningarne af det gamla munkklostret.

När man kommit ett litet stycke upp från bangården, frågar man deremot: »Hvad är detta för ett torn?» Det är rådhuset, ett gammalt, ej särdeles vackert, men egendomligt stycke hus, ett vakttorn, som lär hafva sina tre hundra år på nacken. Har man vandrat Storgatan fram till en annan öppen plats, hör man ett förskräckligt lefverne uppe i luften. Man blickar dit åt och ser några dussin kajor, som flaxa omkring ett högt, trappgafvelformadt, rödt torn. Det är återstoden af den gamla »Rödkyrkan», i hvars nedra del läroverket har sin lägenhet. Skolpojkar på nedre botten och kajor i vindsvåningen, nog är det en tyst och stilla ort. Den femte storbyggnaden är »Blåkyrkan», ett minne i Ombergssten från trettonhundratalet, förr klosterhelgedom, nu stadskyrka.

Man skulle tro att Vadstena ännu egde något medeltidsaktigt romantiskt, såsom Visby, men jag tviflar på att man äfven med bästa vilja kan finna något sådant. Allt förefaller nutidssmåstadsaktigt, ganska hyggligt, men rena, rama prosan.

Hvad som i det nuvarande Vadstena skulle påminna om det gamla klostret, vore väl spetsknypplingen, och hon finnes verkligen qvar, om också ej i så stor skala som förr; men då man genom de ganska stora och klara rutorna blickar in i de nätta hvardagsrummen, der fru A. och fröken B. och alla de andra fruntimren sitta vid knyppeldynorna och se så riktigt adertonhundratalsaktiga ut, har man svårt att sätta sig in i någon romantisk klosterstämning; och ännu mindre lyckas det, i fall man går ned åt hamnen, bort om parken, och utanför det lilla kafét hör grosshandlaren X. tala med grosshandlaren Y. om noteringarna på den utländska spanmålsmarknaden.

Nej, Vadstena sträfvar åt framtiden, äfven om nutiden skulle se litet småaktig ut i Murgatan, vid den gamla klostermuren, eller vid Hufvudstadsgatan, som, trots sitt namn, har endast rödfärgade trähus och ett stort antal kålgårdar att bjuda på. Det samma torde kunna sägas om flera andra gator, skulle också Storgatan visa hvad staden äfven nu kan förmå.

Men äfven utan romantik kan man med nöje vandra genom Kråkegatan, Strågatan och Sjögatan, till och med i Urvädersgränd. I de små husen tyckes stilla förnöjsamhet hafva sitt hem. Vill man ovilkorligt hafva något romantiskt, går man till »Blåkyrkan» för att se på Sankt Britas egna ben. För kyrkan måste man känna deltagande, äfven om man icke är någon stor älskare af bensaker. De äro dock ganska fina och blanka, dessa helgonben i Vadstena, såsom vore de nyss polerade. Kanske det är klockarens åliggande att skura dem. Derom kunde jag icke få någon upplysning, ty klockaren var nu död, och det var endast hans sorgklädda dotter som visade kyrkan och talade om hvad det stackars barnet visste.

Hvilken skillnad mellan förevisning af heliga qvarlefvor i rättrogna länder och i ett sådant kättarerike som vårt! När jag en gång nödgades knäfalla inför den heliga jungfruns »chemise» i Chartres, fick jag skåda plagget endast genom ett dunkelt glas, som vaktades af heligt invigda och ordentligt smorda prester, och sak samma var det när jag unnades komma i närheten af den heliga rocken i Argenteuil. Men i Vadstena! En liten ovigd flicka öppnar i sin oskuld skrinet och gifver helgonets hela bensystem till pris för verldsliga blickar. Huru lätt kunde ej en samlare smuggla undan en skärfva! Det samma kan inträffa med den heliga Karins hufvud, hvilket äfven förevisas. Men det är kanske likgiltigt för ett helgon om det har ett godt eller dåligt hufvud, ett sant eller falskt. Hvem vet om icke något ombyte redan skett, kanske för flera hundra år sedan?

Detta gick jag och tänkte på i mitt protestantiska sinne, under det den svartklädda flickan med mildt tålamod lät mig se de många grafstenarne, som sägas gömma drottning Filippa, Bo Jonsson Grip, Jösse Eriksson, Karl Knutssons två hustrur och flere andra storheter, för att icke tala om hertig Magnus’ grafvård, på hvilken den aflidnes bild hvilar, men med stympade händer och i saknad af venstra foten.

Dessa föremål jemte åtskilliga träsniderier samt för öfrigt ett och annat, som väcker deltagande hos den som har smak för slikt, framkallade lust hos mig att se äfven öfriga qvarlefvor från heliga Britas tid, hvilka finnas inom det nu varande hospitalets område.

För att komma till åskådande af dem måste man vända sig till doktor Hjertstedt, den berömde dårhusläkaren, då man kanske på samma gång kan få se sjelfva hospitalets inre. I den afsigten styrde jag mina steg från kyrkan snedt öfver en liten öppen plats, vid hvars ena sida ligger en täck boning i en stor, vacker trädgård vid Vetterns strand. Det är der doktorn bor. Jag skulle just träda in genom grinden, då jag såg åtskilliga herrar komma ut från doktorns bostad och slå sig ned omkring ett bord i trädgården. De voro alla högtidsklädda och hade festanleten. Det såg ganska inbjudande ut, men icke kunde en främling komma inrusande i ett sådant festligt samqväm och fråga efter Britas qvarlåtenskap. Jag vände om, utan att hafva sett helgonets bönkapell eller det öfriga dårhuset.

En morgon lemnade jag hotell Vadstena, som hyst mig några dagar och varit mig ett godt herberge, med vacker utsigt öfver parken, en del af slottet och Vettern. Vid ångbåtsbron låg »Örn», färdig till flygt. Det var med honom jag ville följa ut på Vettern, så långt söder bort man kan fara på den sjön.

Ganska mycket folk gick ombord i Vadstena. »Örn» lät höra sina tre skarpa hvisslingar och sköt snart med god fart ut i bugten, »dubblerade» Kampudden och vände söder på. Vi kastade en blick öfver till Karlsborg, men sysselsatte oss sedan föga med vestgötasidan. Det var en härlig morgon med solsken och lugnt väder, och man kunde se djupt ned i det grönblå, genomskinliga vattnet, Sveriges vackraste vatten.

Om bord var sinnesstämningen lika god som väderleken. Kapten Carlsson uppbjöd också allt för att göra de resande nöjda med färden. En god del af sällskapet skulle på bröllop någonstädes i granskapet af Omberg, glada, hyggliga bröllopsgäster, hvilka redan voro i feststämning och spredo den stämningen omkring sig. Vi lemnade till venster den strand der Jonas Andersson i Häckenäs har sin gård, och foro tätt under Omberg, som alltid är lika vackert och med sina måleriska grottbildningar, sin rika växtlighet öfver de brutna och omkastade stenmassorna samt sin stolta sträckning längs det glittrande vattnet lifvar inbillningen till flygt, ja, till den grad, att gamla allvarliga Vadstenarådmän varda riktigt ungdomligt poetiska och förleda lika allvarliga resenärer till de muntraste utflygter inom idéernas verld.

Det är för underligt med den der Vettern och det der Omberg. Något trolskt finnes der, något som lockar till inträde i bergets inre, och hade jag icke föresatt mig att den dagen hinna till Jönköping, och skulle icke det omtalade bröllopet hafva hållits just samtidigt, så hade otvifvelaktigt en rådman och jag gifvit oss rakt in i Rödgafvelsgrottan.

Vi landade vid Hästholmen, der bröllopssällskapet försvann, stucko åter ut till sjös, helsade på i Grenna, bugade oss för Brahehus, hvars stolta ruin täflar med Rheintraktens bästa, gjorde ett besök på Visingsö, der kanske ännu mera måleriska ruiner tala om den svenska adelns storhetstid. Det är med ett visst deltagande man skådar sådana lemningar, hvilka kanske äro allra vackrast just såsom ruiner och med vår tid också då mest öfverensstämmande.

Vid hvarje landningsplats skedde ur- och ilastning af resande och annat gods. Der visade sig också alltid några af traktens invånare, bondfolk och fina damer, och vanligtvis saknades ej heller en studentmössa. Skådespelet lifvades af helsningar och näsduksviftningar, »kära du, så roligt att du kom», och »söta du, hvarför kom du inte i går, då vi hade så gudomligt trefligt», och »snälla du, glöm inte att skrifva» och »adjö, adjö, adjö», och så der vidare. Det är lifligt, gladt och välmenande, gör ett godt intryck och svalkar på en varm sommardag äfven främlingen, hvilken icke känner en enda af alla dessa helsande, viftande och pussande menniskobarn, men likväl för stunden lefver sig in i deras förhållanden och är färdig att också helsa, vifta och — nej, det sista går väl icke an.

Således är det folklifligt nog vid landningsplatserna, men icke är Vetterns yta för öfrigt särdeles folkrik. Man ser ofta knapt en enda seglare på hela vägen från Vadstena till Jönköping, och ångbåtarnes antal är snart räknadt, om man frånser Götakanalbåtarne, hvilka gå tvärt öfver sjön från Motala och Vadstena. Och likväl är man glad på Vettern, då det är vackert väder. Sjöns nyckfullhet trotsar dock alla sannolikhetsberäkningar öfver väderleken. Knapt hade vi efter den härligaste dag anländt till Jönköping, förr än Vettern vräkte och väsnades såsom ville han sluka hela staden. Men då satt jag lugn i Jönköpings stora hotell.

———♦———