Ströftåg här och der i Sverige/Vid Runn

←  Långt in i Dalarne

Ströftåg här och der i Sverige av Claës Lundin Vid Runn

XX.

Vid Runn.

Falun är rysligt vacker, har jag hört någon säga, och mycken sanning ligger i det uttrycket. På vestra sidan är staden ryslig, men på den östra ganska vacker. Har man aldrig förr varit i Falun och kommer dit öfver Helgsbo och Smedsbo gästgifvaregårdar samt nalkas koppargrufvan, kan man tro sig vara kommen till de fördömdas land. Der växer på långa sträckor icke ett träd, trifves icke en blomma, ej ett enda grässtrå sticker upp ur den askgrå marken, icke en smula mossa finnes på de otaliga stenar som ligga sållade öfver jorden. Allt är naket, mörkt och dödt, en ohygglig ödemark, en förkolnad verld, som insvepes i en qväfvande svafvelrök, i hvilken här och der små eldslågor flämta upp från rosthögarne. Så måste det se ut och så måste det lukta i afgrunden.

Det intrycket får man då man förbi grufvan far in i Falun, och det intrycket räcker ännu ett godt stycke in i staden mellan de små, af svafvelrök svärtade trähusen i stadens vestra del. Men har man väl på någon af de fem broarne kommit öfver ån, förbi de mer måleriska än prydliga stränderna och nått stora torget med sin ståtliga Kristinekyrka samt Öfra Åsgatan och fått ett godt rum på »Dala hotell», ett förträffligt herberge, finner man att Falun alldeles icke är så motbjudande. Går man sedan till de vackra alléerna på östra sidan, hvilka sträcka sig ända från jernvägsstationen i stadens södra ända långt bort till Kopparbergs kyrka, en ganska ansenlig längd, samt ser de vackra villorna bland den rika grönskan, det nya, stora, ej ännu färdiga stationshuset, det likaledes under byggnad stående länslasarettet, det stora, präktiga skolhuset m. m., tycker man att Falun är en riktigt vacker stad. Större motsats kan ej gerna tänkas än mellan denna stads östra och vestra delar.

Man fasar för det vestra Falun, och känner sig likväl dragen dit, ty det är der som stadens största märkvärdighet och upphofvet till hela nejdens betydelse — koppargrufvan — finnes. Vägen dit är ingalunda mödosam, så vidt man ej skulle duka under för det öfverväldigande intrycket af den oöfverträffliga fulheten mellan de ofantliga slagghögarne och gråbergen.

Först och främst vill man se Stöten, det gapande, ofantliga svalget, hvilket öppnade sig vid det stora grufraset år 1687. Det är hemskt att skåda dit ned, 300 fot lodrätt i djupet, och likväl vill man ej aflägsna sig. Man vill liksom göra sig förtrogen med alla dessa oräkneliga skråmor och remnor, vilda utsprång och jättelika kantigheter, vid hvilka blicken söker hvila, innan han kastar sig i djupet eller söker genomtränga mörkret i de svarta öppningarne, som här och der i bergväggen synas vara ingångar till de underjordiska salarne. Det hela är något ohyggligt, som retar inbillningen, skrämmer och tjusar på samma gång.

Lyckas man slutligen rycka sig lös från afgrundsranden och har man länge nog stapplat omkring bland de evinnerliga slagghögarne och gråbergen, sett på malmskrädning och andra arbeten ofvan jord, önskar man kanske äfven se huru det står till i bergets inre. På bestämda tider erhåller man tillträde i det lilla huset, som ligger midt emot den s. k. Grufstugan, hvilken är en ganska stor byggnad och har något förnämt byråkratiskt i sitt utseende.

Man iklädes en bergsmansdrägt, som ingalunda är någon maskeradkostym, utan ett plagg på fullt allvar, hvilket skall skydda mot fukten och det från klippväggen drypande vattnet. Ett bloss tändes och sättes i vandrarens hand, och med en grufstigare till sällskap bär det sedan af ned åt. Vandringen är ganska egendomlig, men icke hemsk eller på annat sätt obehaglig, ty man stiger på temligen ordentliga trätrappor så der omkring 300 fot ned i djupet. Trots blossen ser man ej mycket omkring sig. Slutligen taga trätrapporna slut, och vill man fortsätta nedstigningen, finnes intet annat medel än att klifva på fritt hängande jernstegar, men det är sannolikt icke många resande som begagna sig af det medlet. Det är icke någon lustvandring att klifva på smala och slippriga jernpinnar, under det man med blott en hand får hålla sig fast, emedan den andra är upptagen af blosset. Någon särdeles stor insigt i grufarbetet får man väl icke heller genom denna nedstigning i underjorden.

Vi återvända derför så snart som möjligt till dagsljuset och ströfva hellre omkring på jordytan. Mycket har man visserligen icke att se i sjelfva staden, men äfven här torde den som vill nyttja sina ögon finna ett och annat som kan vara värdt uppmärksamhet. Det är för öfrigt ett gästfritt samhälle, bland hvars glada och vänliga invånare främlingen finner sig väl och hvilkas välvilja han icke glömmer.

Bland nybyggnaderna i Falun är det ofvan nämnda sjukhuset kanske märkligast. Det uppföres efter »paviljongssystemet», dock med en liten förändring, i det de tre byggnader af hvilka sjukhuset utgöres förenas genom två öfver hvarandra löpande korridorer, så att läkare och sjukvårdare samt de hvilka för öfrigt hafva med de inre angelägenheterna att göra icke behöfva gå ut i fria luften då de skola begifva sig från den ena afdelningen till den andra, onekligen en fördel i ett sådant klimat som Faluns.

Det nya stationshuset tyckes också varda både ändamålsenligt och ståtligt samt en verklig prydnad för staden. Det är ämnadt att tjena både för Gefle-Dala jernväg och Bergslagernas bana.

Nära jernvägsstationen är stadens hamn, hvarifrån regelbunden samfärdsel underhålles med åtskilliga ställen vid Runn. På den sjön är det ganska lifligt, mycket lifligare till och med än på flera större vatten i Sverige. Der plaska ej färre än nio ångfartyg mellan de många timmerflottorna och båtarne, som korsa hvarandra. Af dessa ångfartyg äro två, »Sylfiden» och »Najaden», temligen stora och ganska goda fortskaffningsmedel för resande.

En färd med något af dessa fartyg en vacker sommardag är ganska behaglig. Från den af slagg med stor omsorg byggda jernvägsbanken föres man med ångbåten förbi vackra stränder, der man ser egendomarne Norslund, Helsinggården, Korsnäs stora sågverk, Vika kyrka m. fl., allt till venster från Falun, d. v. s. på östra sidan af sjön. Längre söder ut har man på den motsatta stranden Torsångs högst intressanta gamla kyrka, och så hinner man slutligen längst i söder, efter fyra timmars färd, den täcka Tuna-ån, ser Stora Tuna kyrka, far tätt under prestgårdens lummiga trädgård, ser doktorn och kontraktsprosten sjelf kanske sitta på bryggan, och derpå är man strax framme vid Bro, ångbåtens mål.

Stora Tuna är en af landets förnämsta socknar och en gammal känd bygd. Man öfverraskas af att här finna en så vidsträckt och bördig slätt och skulle nästan vilja tro sig vara i Skåne. Går man öfver bron på vägen till kyrkan och upp till den temligen högt liggande kyrkbacken, skådar man öfver storartade sädesfält i den leende dalen mellan lundar och menniskoboningar. På nära håll höres ett litet vattenfall sorla. Det hela omgifves på långt håll af vackra höjder, mildt blå i det aflägsna fjerran.

Kyrkan är till sin storlek värdig den betydande församlingen och har äfven ett och annat märkligt att bjuda, hvaribland en bild af Johan Olof Wallin, som var född der i socknen; för öfrigt åtskilliga andra skilderier och troféer. Nära kyrkan ligger den stora och vackra prestgården, der främlingen välvilligt mottages af prosten i Stora Tuna kontrakt, d:r Morén.

I granskapet af kyrkan börjar Romme hed, Dalregementets mötesplats, en storartad slätt, hvilken under namn af Tuna hed har sitt namn införlifvadt med Gustaf den förstes historia. Der flöt dalamäns blod, men icke i frivillig offergärd på fäderneslandets altar, utan såsom straff för sin gensträfvighet mot den hvilken de få år förut hjelpt att göra landet fritt. Det är ej alltid fridsälla minnen i dessa nejder, men nutiden förefaller der så mycket mer leende. Framåtskridandet tyckes i flere afseenden vara i full fart, och när jernvägen mellan Borlänge och Krylbo en gång kommer till stånd, varder farten väl ännu raskare.

För närvarande får man nöja sig med hästkraft, så vidt man ej vill nyttja egna ben. Men goda stationer har man under vägen. Förutom den enskilda gästfriheten, hvilken är stor i dessa bygder, hvarpå jag under mina ströftåg hade ett särdeles vackert prof äfven vid Bro, har man här en gästgifvaregård af allra första ordningen icke blott såsom gästgifvaregård, utan såsom hotell med förmåga att fylla alla icke allt för öfverdrifna anspråk hos en nutidsresande. Det är Buskåkers, hvars egare, hr Lundberg, också är en framstående kommunalman och nitiskt verkar för ortens bästa. Bland ortens verksamme män är äfven hr Schärström, s. k. »faktor» eller kommissionär för bergslagsalster m. m., hvilken också mycket bidragit till de vackra trädplanteringarna vid vägarne. En man som mycket verkat för den ofvan nämnda jernvägsanläggningen är med. d:r Dillner på Rommehed.

Denna jernväg varder sannolikt af stort gagn icke blott för Dalarne, utan äfven för många andra orter, bland hvilka man i främsta rummet torde få sätta Stockholm. Från Borlänge, en punkt vid den nya Bergslagernas bana och Dalelfven (något öfver 2 mil från Falun), är det med sist nämnda bana till Falun och sedan öfver Storvik på Gefle—Dala-banan samt Krylbo och Upsala till Stockholm nära 27½ mil och öfver Gefle ungefär lika långt, men med Borlänge—Krylbo-banan (södra Dalarnes jernväg) endast något öfver 21 mil. Genom denna jernvägsförbindelse förkortas sålunda vägen mellan Dalarne och hufvudstaden med nära 6½ mil, man får omedelbar förbindelse mellan Siljans-dalen och Stockholm i samma riktning hvaruti Dalarnes handelsväg sedan gammalt gått, och hufvudstaden behåller sitt gamla handelsområde ät detta håll.

Orten har sannolikt en stor framtid för sig. Hvilket lif skall ej här uppstå sedan man från Stora Tuna kan komma på jernväg till Falun och vidare på Gefle—Dala-banan samt ännu längre norr ut, likaledes med jernbana nedåt Ludvika och alla trakter söder ut samt ej behöfver lemna sin jernvägsvagn förr än man hunnit Göteborg, under det man å andra sidan kan lika beqvämt och ännu hastigare resa öfver Säter, Hedemora och Krylbo till Stockholm.

Att orten är lämplig för storslöjds-anläggningar kan också lätt inses. Den mest betydande icke blott i denna nejd, utan ock i många andra nejder i Sverige, är Domnarfvets jernverk. Det är ännu under byggnad, men af hvad som redan är färdigt kan man finna huru storartadt det hela är ämnadt. Verket ligger i en utomordentligt vacker trakt, på högra stranden af Dalelfven, hvilken här bugtar sig mellan de mest intagande landskapsstycken.

När jag besökte stället var den präktiga bron, som leder Bergslagernas jernväg öfver elfven, ännu ej fullt gångbar. Man kunde visserligen försöka att hoppa på stockarne högt öfver den brusande elfven eller balansera sig fram på de smala plankor som här och der sträckte sig mellan dessa stockar, och vi sågo verkligen ett par arbetare nyttja detta fortskaffningsmedel för att skaffa sig en genväg; men mitt ressällskap och jag föredrogo att vandra ned för backen till elfstranden, der en flottspång förde öfver det här ganska breda vattnet, och det var en ganska behaglig vandring, trots de stora timmerflottar som på ena sidan tycktes hota att dansa ned mot spången och krossa henne, samt den brusande forsen å den andra sidan. Åt hvilket håll man här kastar blicken, har man en präktig utsigt.

Den motsatta stranden är ganska brant. Der äro lemningar af vallar och grafvar från det gamla berömda fästet Borganäs, som en gång innehades af Jösse Erikssons folk och eröfrades af dalkarlarne 1434. Snart anländer man till Hushagen, som varit statens tillhörighet, men nu eges af Stora Kopparbergs bergslag. Det är der den stora jernverksanläggningen försiggår. Nämnda bergslag ämnar till verket använda 4 millioner kr. Midsommaren 1873 börjades arbetet, hvilket skall vara färdigt till hösten 1877. När detta är fullbordadt, lär bergslagen vilja bygga ännu två, nämligen ett i Öster-Dalarne och ett i Vester-Dalarne, men såsom manufaktureringsplats skall Domnarfve-verket ensamt användas.

De arbeten som redan äro verkstälda lära hafva medtagit halfannan million kr., och likväl äro de nästan endast underjordiska. De äro af en sådan betydenhet, att jag tror det skulle intressera många att erfara något närmare om dem.

För att drifva verket har man påkostat en dyrbar vattenledning från elfven, hvilken genom en tunnel föres under verkhusen. Denna tunnel är ett storartadt arbete, som i sprängning kostat 115,000 kr. Kostnaden för hela vattenledningen med grundmurarna till maskinhuset gick förliden vår till 550,000 kr., men antages komma att färdig stå bolaget till omkring 800,000 kr.

Ytan i Dalelfven på detta ställe är mycket olika hög och vexlar på nära 19 fot, men inloppet till tunneln ligger i sin öfverkant 2 fot under lägsta vattenytan. Inloppet, som håller 480 qv.-fot, är deladt i fyra delar med 8 luckor af jern och trä. Tunneln, hvars botten ligger 65 fot under verkstadsgolfvet, är 1,010 fot lång med en utgrening af 75 fot till det särskildt liggande bessemerverket och lutar en fot på 100 samt släpper genom sig 3,000 kub.-fot vatten i sekunden. Fallet, som är 13½—18 fot, lemnar omkring 5,000 naturhästkrafter, af hvilka komma att uttagas 2,400 effektiva hästkrafter medelst skotska turbiner, nämligen 2 turbiner à 400 hästars kraft till bessemerverken, 2 à 100 till masugnarna, 2 à 200 till tyresvalsverken, 1 på 400 till plåtvalsverken, 1 på 400 till gröfre stångjernsvalsverken samt 1 på 200 till medium- och finvalsverken.

Dessutom göres en vattenledning från den närliggande sågdammen, hvilken, oberoende af tunneln, skall drifva en 100 hästars turbin till mekaniska verkstaden samt draga pumpverket för tunnelns länsning då turbinerna behöfva repareras.

Afloppet för det förbrukade vattnet ligger på djupaste stället 40 fot under verkstadsgolfvet, är 500 fot långt, sprängdt i berget och öfverhvälfdt.

Om man från denna storartade, nu färdiga tunnel vänder sig till arbetena ofvan jord, har man ännu icke mycket färdigt att se, men vid en vandring öfver platsen kan man göra sig underrättad om åtskilligt och erfar bland annat, att masugnarna, som läggas i en särskild byggnad, skola vara fyra, med 55 fots höjd och 10 fot i genomskärning, omgifna af 3 fots tjocka pipmurar med plåtmantlar och fria ställen.

Årliga tillverkningen beräknas till omkring 400,000 centner tackjern, som blåses till 320,000 centner bessemerstål i 2 bessemerugnar, i hvilka jernet rinner omedelbart från masugnarna. Rostugnarna skola äfven vara 4 och ligga 28 fot öfver masugnarnas plan. De göras omkring 30 fot höga samt hafva hus och kransbyggnad af jern och sten gemensamma med masugnarna.

Stora verkstadsbyggningen kommer att hålla 550 fot i längd och 205 fot i bredd under ett tak. Hon delas efter längden i fyra skepp, af hvilka det som är närmast masugnarna och sammanhängande med dessa kommer att inrymma bessemerverket och det dernäst blåsmaskinerna och 30 vällugnar. Det tredje skeppet i ordningen skall inrymma 2 gröfre plåtvalsverk, 2 stångjernsträner, en medelstor stångjernsträn, en finträn, 2 tyresvalsverk med hvar sin turbin om 200 hästkrafter samt två 3-tons hamrar, som skola drifvas med luft från bessemerblåsmaskinerna; dessutom ett pumpverk med 4 sug- och tryckpumpar för så väl vattenbehofvet inom verkstäderna som för eldsläckning. Allt detta i husets tredje skepp. Det fjerde skeppet är afsedt för riktning, sågning samt klippning af de färdiga arbetena och skall innehålla dertill nödiga maskiner.

På nyss nämnda valsverk och ugnar lära kunna beqvämt årligen tillverkas 150,000 centner plåt, 500,000 centner jernvägsskenor, 150,000 tyres (hjulringar), 100,000 centner medelgroft stångjern samt 100,000 centner finjern, eller tillsammans en million centner, och till detta skall förbrukas 500,000 centner bränsle, dels sågspån, dels stenkol. För magasinering af en del af detta bränsle jemte en del af kolen till masugnarna byggas förrådshus på sluttningen nedanför verkstäderna, och dessa hus skola tillsammans hålla 1,700 fot i längd samt rymma 50,000 läster.

Ett stort antal jernvägsspår ledes från de särskilda lägenheterna till Bergslagernas stora bana, som stryker igenom jernverket. På en holme kommer att uppföras en större byggnad för ritkontor, laboratorium, skrifvarkontor, mekanisk verkstad, gjuteri, snickarverkstad, qvarnar m. m. Man har redan för flere månader sedan börjat uppföra arbetarebostäder, och jag hade äfven tillfälle att taga deras ganska ändamålsenliga inre i skärskådande. De byggas inom regelbundna qvadrater med 10 hus i hvarje, och är ett sådant hus beräknadt för två familjer samt 6 eller 8 ungkarlar. För verkmästarne äro 4 särskilda hus beräknade, med 10 högst beqvämt inredda rum. Bredvid ett af dessa färdiga har man den praktfullaste utsigt upp åt Dalelfven. Jernverket kommer äfven att hafva ett större skolhus för 250 barn, dessutom sjukhus och läkarebostad, handelsbod och hotell.

Det hela, som utföres under inseende af ingeniören C. Wittenström, lofvar att varda något märkligt inom den svenska storslöjden och kommer sannolikt äfven att i det yttre förete en ståtlig syn, då man på Bergslagernas bana åker mellan verkhusen och arbetarebostäderna.

Om icke öfver allt i lika stort mått som vid Domnarfvet, äro de svenska näringarne dock i allmänhet i det mest glädjande framåtskridande. Den som i våra dagar reser i Sverige kan icke undgå att lägga märke dertill. Öfver allt ser man huru det materiela arbetet är i full fart, huru det ökas i förut aldrig anad storlek, slår in på nya banor, gör sig till godo nya ämnen, tager vetenskapen i sin tjenst, anlitar tänkarens själsarbete för att ständigt hitta på något nytt, fullkomna det gamla, utbreda sig och sprida välsignelse. Det är det materiela förvärfvet som ligger till grund för eller åtminstone är drifkraften i allt detta, men följderna sträcka sig vidt bort om detta förvärfs gräns.

Med arbetet har också välmågan gått fram åt. Om man också icke ser att kroppsarbetaren öfver allt hos oss är så lönad som han borde vara, om man äfven skulle finna att det ännu är allt för stort svalg mellan arbetsgifvare och arbetstagare samt att de förre böra söka fylla svalget och mera närma sig de senare, för att både göra dem och sig sjelfva större nytta, så är dock visst, att svenska folket lefver bättre nu än för några årtionden sedan. Den förskräckliga nöd som ännu i vår tid stundom hemsöker andra länders industribefolkning, finnes lyckligtvis icke här, och man har ingen anledning att tro det en sådan nöd kunde uppstå äfven om förändrade förhållanden skulle under någon tid sakta farten i vårt arbete. En sådan tid är kanske nära förestående, och förebuden dertill mana till försigtighet; men något egentligt tillbakagående bör ej vara att frukta, så vidt vi ej sjelfva öfverlemna oss åt någon förlamande förskräckelse. Så ser det åtminstone ut på de flesta ställen i landet.

Det har sagts, att vårt folk låtit de goda åren och den ökade arbetsförtjensten förleda sig till ett lefnadssätt som af den eftertänksamme fosterlandsvännen icke kan gillas, samt att bränvinsförbrukningen i synnerhet gjort förfärande framsteg. Det är möjligt, att större mängd bränvin förtäres nu än för några år sedan, att lefnadssättet i allmänhet hos somliga kroppsarbetare är allt annat än klokt och helsosamt; men visst är också, att man kan ströfva genom en stor del af Sverige utan att träffa på några nämnvärda oordningar bland arbetsklassen. Af det så mycket omskrikna oskicket bland dem som resa i tredje klassens jernvägsvagnar har författaren af dessa skildringar icke sett någon yttring, och han har likväl många gånger farit i nämnda klass vagnar. Den enda gång han under sina resor sistliden sommar var vittne till ett mindre skickligt uppförande i en jernvägsvagn var i en andra klassens sådan, i sydöstra Vermland, men det var allt för obetydligt för att dervid fästa sig.

Om mera bränvin brukas än för några år sedan, så är äfven visst att mera och bättre verkliga födoämnen förtäras, att folket, med ett ord sagdt, lefver bättre. Det kläder sig kanske äfven bättre i allmänhet. Man måste synnerligen från skönhetssinnets synpunkt beklaga att allmogen börjar allt mer lägga bort sina gamla vackra drägter, samt rent af uttrycka sin motvilja då det gamla vackra ersättes af aflagda herrekläder; men det tjenar till intet att söka dölja för sig det äfven detta är ett steg fram åt till den utjemning i samhällsförhållanden som sannolikt en gång kommer att göra sig gällande. Bonden är icke längre »käre far» Sven Svensson, utan »herr Svensson», och om han äfven icke ännu hunnit lära att riktigt bära sig åt som herre, så kommer det nog med tiden. Men det kommer nog också en tid då hans arbetare varda herremän, och deråt lönar det ej mödan att han förargar sig, lika litet som att de hittills varande herremännen uttrycka sitt missnöje med att »käre far» vill likna dem.

Allt detta står tydligt och klart för den som med öppna ögon ströfvar genom olika delar af landet. Tiderna ändras, och vi med dem. Men hvad som aldrig skall ändras, det är Sveriges sköna natur, sällan storartad, men ofta täck, innerlig, tilltalande, väckande glada känslor och styrkande vår gamla fosterlandskärlek.

———♦———