Sultanen
| ← Ryska kyrkor och kloster |
|
Bland alperna → |
Det var fredag med mulen himmel och enstaka
snöflingor, och en gulaktig dager låg utbredd
över Konstantinopels taggiga berglandskap av
byggnadsmassor med högt uppspringande
minareter. Måsarna flögo lågt och skriande över
Bosporens vågskvalp. Hur skulle icke en dykare ha
fasat, om han nedstigit under detta gula vatten
och vandrat fram på bottnen, där århundrade efter
århundrade, ja, kanske till och med de senaste
nätterna dolt så många hemligheter! Han skulle
hitta vagnar och sänkta båtar, vapen och
människoben. Han skulle möta lik, som stodo upprätta
och vaggande med halvhöjda armar och tyngder
vid fötterna.
Det var den dagen jag såg Abdul Hamid på så nära håll, att jag kunnat vidröra hans fez med ett metspö, och hans drag ha bränt sig så fast i mina tankar, att jag med några färger hjälpligt skulle kunna avbilda dem ur minnet.
Vid huvudingången till Yildizkiosken ligger den moské, till vilken han begiver sig varje fredag. Framför moskén äro många smärre byggnader och en låg terrass. Ett antal turister, som genom sina lands beskickningar förskaffat sig tillträde, hälsades här å sultanen vägnar av en turkisk officer, vilken besvarade allehanda frågor, lät kringbjuda kaffe och te samt anvisade stolar vid de tämligen trånga fönstren. Kölden var rätt besvärande, men jag föredrog dock att välja mig en friare plats ute på terrassens kant med de långa, eldslikt svängda turkiska bajonetterna i jämbredd med mina armbågar.
Tiden blev emellertid lång nog, och ingen gjorde sig någon brådska. Trupp efter trupp tågade upp i paradmarsch och med hållning och gång, som hade de inövats af den mest nogräknade general på fälten utanför Berlin. Musiken spelade muntra europeiska melodier. Detta är ju »Fatinitza» upp i dagen, tänkte man och fördrev sedan tiden med att betrakta de ståtliga soldaternas bruna och vilda ansikten, som kröntes av röda fezer eller gröna turbaner. Trupperna ordnades i häck på båda sidor om backen upp till palatsets slutna port, mot vilken blicken åter och åter nyfiket vände tillbaka.
Den ena av de båda småbyggningarna hade upplåtits åt fursten av Bulgarien, som anlände med sin svit, eskorterad av ryttare. Därefter följde ånyo lång och djup ro, som först avbröts av ett både löjligt och betecknande skådespel. Nu i elfte timmen framkördes nämligen ett lass med sand, och ödmjukt beskäftiga händer begynte ivrigt strö och platta och kratta på vägen. När lasset förts undan, upplyftes en liten tio- eller tolvårig prins på en häst och tog befälet. Han såg helt putslustig ut, där han satt med sina stora generalsepåletter och sin stora dragna sabel på den stora springaren. Svarta evnucker med pärlvita tänder och långa rockar kommo och gingo, och sultanens moder och några andra beslöjade haremsdamer åkte förbi i täckta vagnar.
Under all denna väntan i det gråkalla vädret lamades slutligen den första nyfikenheten och spänningen. Samtalet mellan de kosmopolitiska herrarna och damerna på terrassen och i den lilla byggnaden blev allt livligare, och man erhöll det beskedet, att det var absolut förbjudet att begagna kikare. Innanför det andra husets fönster vandrade fursten av Bulgarien och hans herrar fram och åter, och en af dem såg på klockan.
Då ljöd plötsligt ett sakta sorl, som lika hastigt efterföljdes av tystnad. Allt det operettaktiga var med ens försvunnet. Det gamla ottomanska väldet steg ur sin grift, ej med sin forna ädelstensglimrande prakt, men med stämningen av en saga och likt ett molns skugga, som kylande, ljudlös glider fram över ett blomsterland. Palatsportarna hade långsamt öppnats inifrån, och i den sakta framåtrullande, öppna vagnen syntes sultanens smala och bleka, nästan askgrå ansikte. Tystnaden var nu så djup, att man på långt håll skulle ha hört minsta viskning eller hostning, och i den mjuka sanden åstadkommo varken hjul eller hovar ringaste buller. Trupperna höjde efter kommando några korta hurrarop, som ögonblickligt förklingade utan ekon, men över den vida stillheten hördes ur höjden från minaretens översta balkong böneroparens högtidliga och klagande sång.
Den förgyllda vagnens präktiga, ehuru kanske alltför välfödda hästar kördes och leddes i sakta gående och omgåvos med en svärm av tjänare i glittrande och yviga dräkter. Kuskbocken var draperad i purpur, och på framsätet satt en fullkomligt orörlig pascha. Sultanen satt mitt på det purpurklädda baksätet.
Han skänkte ingen uppmärksamhet åt fursten av Bulgarien, vasallen. Däremot hälsade han oss västerlänningar med en ytterst avmätt, ibland knappast märkbar rörelse av den halvhöjda högra handen. Han var en liten gubbe i röd fez och snusbrun rock, och han såg sig kring med nervösa, ilande blickar som ängslad av aningar om obestämda, lurande faror. Läpparna och underkäken darrade och den hälsande handen skakade sakta. Hans huvud var äkta österländskt med snett sammanspringande ögonbryn, gråsprängt helskägg och skarp, nedåtsvängd näsa. Ögonen voro något rödkantade. Med andra ord: sultanen hade just det ansikte, som vi skulle ha givit honom i vår inbillning.
Bakom vagnen leddes en flock av praktfullt munderade arabiska springare för att vara till hands, i fall deras herre vid återfärden plötsligt skulle få det infallet att vilja stiga i sadeln och rida. Deras buktiga svansar vajade, och deras stampande hovar hade nästan människohudens skära färg.
Nere vid moskén knäböjde skaror av turbanklädda dervischer och köpmän långt från Aleppo och Damaskus, och då sultanen hade stigit ned ur vagnen på trappans matta, hälsade han dem. Alla hans rörelser voro långsamma och värdiga. Då han hade inträtt i moskén, utrullade alla de utanför samlade sina bönemattor och sänkte pannan mot marken. Böneroparens stämma tystnade, och nu i den stund, då Mohammeds arvtagare själv böjde knä inför öknarnas gud, bredde sig stillheten ännu djupare och vidare. En solstrimma bröt fram ur molnen, och utanför det järnstaket, som omhägnade platsen, böljade på sluttningarna oändliga, stumma människomassor, klädda i vitt och rött och grönt.
Omsider blev det åter liv och rörelse. Dold för mängden tog sultanen plats bakom ett gallerfönster och åsåg därifrån hur trupperna tågade bort.
Galavagnen hade åkt undan, och i stället framfördes en droska utan kuskbock och förspänd med två sällsynt vackra och präktiga hästar. Alltså! Sultanen hade beslutit sig att åka och icke att rida. Två personer rusade fram med fjäskig iver och nedslogo suffletten, men en annan höjde då armarna med åtbörder av den mest ångestfulla fasa, tecknade med händerna och ropade — och så blev suffletten åter uppslagen. Då kom ännu en person springande utför trappan och bärande på sin sabel. Så snart han fick se suffletten, greps även han av samma förvirrade, om också icke mållösa bävan, och han började slå med handen i luften. Man kunde gott förstå vad han menade.
— Ned med suffletten! menade han. För allt i världen, ned med suffletten!
De andra blevo bestörta och ännu ängsligare och ivrigare och tävlade om att ådagalägga sin lydnad. Men då blev han ännu häftigare och ropade och tecknade, och även nu var det lätt att utgissa hans tanke.
— Inte alldeles ned med suffletten! menade han. Vid Gud, vid profetens heliga namn, vid koranens sju varianter, inte alldeles ned med suffletten! Varen listiga, varen turkiska diplomater, gån halva vägen åt alla sidor!
Villrådigheten och oron nådde nu sin höjd, men den sistkomne fortsatte brådskande utför trappan och ända fram till vagnen och ställde med överlägsen och avgörande bestämdhet suffletten på halvspänn. Nu var den både nedfälld och uppslagen — hur man fann lämpligast att kalla det. Vem hade nu något att invända! Så skulle man förstå sin sak! Gud är stor!
I detsamma kom sultanen i trappan med den snusbruna livrocken snävt åtsatt kring midjan och vid nedomkring. Han hade fått varmare färg och röda fläckar på kinderna, likt någon som en stund varit inbegripen i ett livligt och muntrande samtal. Så snart han hade tagit plats mitt på droskans baksäte och fattade tömmarna, lyfte hästarna, liksom särskilt inlärda till detta konststycke, sina huvud och svansar och föllo i galopp, och lakejerna, som hållit dem vid betslet, hunno nätt och jämnt att med så stora åtbörder som möjligt kasta sig åt sidan undan hjulen. Men de höga, uniformerade herrar, som under tiden samlats kring vagnen, följde nu denna springande på båda sidor och bakom liksom tiggargossarna i Neapel. De buro sablarna i händerna, kraschanerna och epåletterna gungade och flaxade, och sultanen hälsade vänligt och småskrattande och hänkastade ibland ett par ord.
Så gick den vilda jakten tillbaka uppför backen, och de europeiska åskådarna betraktade en sista gång det vassa och uttrycksfulla ansiktet i vagnen. Vilka öden kunde må hända icke redan om några veckor eller månader komma dessa kinder att glödgas av förtrytelse eller att bli så vita och stela som ett stycke gips! Ej långt nedanför de trädgårdar, dit sultanen nu åkte in, ligger det palats, där hans broder, den vansinniga och avsatta Murad V, i ständig oro för sitt liv sitter inspärrad. Främlingen, som på vattnet far utefter palatsets längor, kan mot speglarna inne i rummen ofta urskilja mänskliga skuggbilder — och det var där som åter dennes företrädare, Abdul Aziz, fick förblöda med uppskuren åder.
Vagnen rullade förbi, och de äldre och tyngre storherrarna blevo efter. Andra däremot följde med uppför backen ända till dess vagnen försvann och portarna föllo i lås framför deras ögon. Där stodo de nu upphettade och röda och löjliga och förnedrade. Och med all makt bröt sig solen mellan molnmassorna en bred kungsväg och glittrade i gallerverk och förgyllningar.
Så såg han ut, den för sina palatsbyggen och kvinnor och för sin grymhet så vittberyktade men på sitt vis väl ändå ganska märkvärdiga tyrannen Abdul Hamid. Den, som en gång betraktat honom på hans fredagsfärder till moskén, skall om natten ofta i inbillningen tycka sig följa den gråsprängde gubben med de inflammerade ögonen och den snusbruna rocken, där han ensam och vaken sitter bland sina bromflaskor och sömnpulver — förnöjd att en stund slippa se haremsflickorna dansa.