Svensk zoologi/Kapitel 54

←  Klo-krypare

Svensk zoologi av Conrad Quensel och Olof Swartz Vanlig binnikemask

Mård  →

54.

VANLIG BINNIKEMASK.

TÆNIA Solium. På Finska: Rihmamato. Lapamoto. På Fr. Le Solitaire. På E. Tape-worm. På T. Bandwurm. Kettenwurm. På Holl. Lindworm. På D. Baand- eller Bændelorm.

Hufvudet är halfklot-rundt, åtskildt. Snytet trubbigt. Halsen framåt bredare. De främre lederne mycket korta, och de derefter följande nästan fyrkantige; de öfrige äro aflånge, alla trubbige, med skiftesvis sittande sidöppningar.

Linn. Syst. Nat. Ed. Gmel. 1 6. p. 3064- Cl. 6. Vermes. Ord. I. Intestina. — Faun. Svec. p. 543. — Amœn. Acad. 2. p. 74. Tab. 1. f. 2. — Pallas Nord. Beytr. I 1. p. 46—57. — Gœze Naturg. p. 369—396. — Werner Brev. exposit. p. 16—49. — Jördens Helminthol. p. 40. — Blochs Abhandl. p. 20—23. — Rudolphi Entozoor. hist. 2. 2. p. 160. — Carlisle in Transact. Soc. Linn. 2.

---

Att Instestinal-Maskarne (Entozoa) böra intaga sista rummet i det system som omfattar djuren, synes deras högst enkla sammansättning medgifva. De utgöra der förmodligen en egen klass af Djur, befintliga hos andra lefvande varelser, synliga för det obeväpnade ögat: de äro utan nerver, men försedda med inre synbara, fastän olika danade delar.

I följd af de upptäckter, som sednare tiders forskningsanda kunnat göra i denna liksom nya verld af de skapade tingen, erbjuder sig, så vidt forskningarne ännu framträngt på detta skumma fält, en anordning bland dem af fem familjer, påföljande sätt bestämde:

1. Runda maskar, med en lång, cylindrisk, spänstig och af fina ringar omgifven kropp.
2. Hulling-maskar. Kroppan äfven trind och spänstig, men blåslik, och snytet är med hullingar besatt samt kan indragas.
3. Sug-maskar. Kroppen mjuk, plattad eller rund, med ett eller flera sughål.
4. Band-maskar. Hos desse är kroppen på längden utdragen, mjuk och plattad.
5. Blås-maskar, hinnaktige och ihålige, hufvudet försedt med hullingar, samt hel och hållne i en egen blåsa inneslutne.

Sådan är den bästa rangordning som Helmintologen hittils funnit. Anomalier möta äfven honom här, det är sant, liksom i den öfriga naturen: det menskliga snillet, sträfvande till fullkomlighet, torde dock någon gång kunna utplåna dem.

Inelfve-kräken, utan några lemmar, äga få yttre delar, hvilka stundom kunna knappt åtskiljas; men hos alla finnes hufvud, kropp och stjert, utom hvilka hals, porer och yttre aflings-redsksp hos en del äro mer och mindre märkbara.

Färgen är mycket olika hos dem. Ehuru den mjölk-lika synes allmännast, förekommer likväl stundom en grå och svartaktig, äfven blodröd, eller ock af fläckar brokig. Kroppsrörelserna ske både med och utan tillhjelp af tydliga fibrer. I sednare fallet visa Infusions-djuren ett sådant fenomen. Hos Instestinal-kräken uppkomma rörelser så väl af sjelfva daningen som af något eget rörelse-urämne, förenadt med deras bestånds-delar. Muskelfibrerne, stundom rätt synlige, äro hos olika slägter och arter på flera sätt anordnade, så väl efter kroppens och dess delars form, som hvarjes särskilta bestämmelse, hvarföre också egna Muskler, så kallade för analogien med dem hos andra djur, äro t. ex. Hulling-maskarnas tillhörighet. I allmänhet äga Inelfve-maskarne en sådan mjukhet eller lös sammansättning, att de fleste, liggande blott några dagar i vatten, upplösas; eller förvandlas de till slem i de djur som icke snart efter lifslutet blifva öppnade. Större delen synas bestå af en slemväfnad (tela mucosa), och om fibrer deri upptäckas, äro desse klenare än de hvilka eljest förekomma i muskler hos djuren. Det finnes dock hos flera, äfven i alla familjerna, vissa hårda och liksom hornaktiga utskott i form af hullingar och taggar, med hvilka kräken dels fästa sig, dels genom den retning de uppväcka, öka tilloppet af vätskorna, som tjena dem till föda. Nerver ha icke kunnat upptäckas hos dem; emedlertid vinna deras sjelfkrafda rörelser, deras retlighet för köld, beska medel, brända oljor m. m., att någon känselkraft ingår i deras sammansättning.

På hvad sätt de respirera synes svårt att förklara, då de sakna egentliga organer för sådant ändamål. Kanhända är det snarare ett absorberande af den syrgas som finnes i de vätskor, af hvilka de omgifvas; ty utan detta ämne kan visserligen hvarken lifvets bibehållande eller delarnas daning förmodas. Hvad åter näringsorganerna beträffar, äro de nästan så skiljaktiga som sjelfva slägterna. Man ser en verklig tarmkanal hos somliga, medan andra äga intet tecken till en sådan. Födan upphämtas dels genom munnen, snytet eller sugrören, dels genom huden, medelst de kärl som dermed hafva gemenskap. Afskrädet uttömmes genom en egen öppning hos några, troligen snålare inhyseskräk. De flesta åter hafva ingen, och njuta säkert mer assimilerade näringsdelar, hvilka, kanske, snarare absorberas, än på vanligt sätt emottagas.

Men icke mindre mångfald företer sig vid blicken på lnstestinal-kräkens köndelar, hvilka lätt upptäckas hos de första familjerna, der könen äro verkligen åtskilda. I den tredje och fjerde familjen äro de förenade hos ett och samma föremål, eller hvarje art tvåkönad (androgyna). Deremot träfias icke något spår till könskillnad uti den femte och, möjligtvis, äro de slägterna asexuele? Ifrån delarnas olikhet hos de förra har man också slutat till parningssätten, hvarvid eggstocken hos honan, samt affödans utveckling icke undgått det forskande ögat. Fostren komma, hos en del, redan bildade från modern; hos andra antaga eggen först efteråt den djurform som tillkommer dem. Efter naturen af sin art uppnår hvar och en, förr eller senare, sin afmätta vidd, hvilken likväl mindre sorgfällige granskare inbillat sig såsom utan gränser. Att bestämma dessa djurens varaktighet, är fåfängt; emedlertid förhåller sig detta säkert olika, äfven hvad tillvexten af förlorade delar (reproduction) angår; en sats, fordom allmänt, men nu mindre gynnad, helst uppgifterne ännu sakna bekräftelse.

Mängden af dessa kräk gör det allmänna kringspridandet af dem sannolik; den är icke heller mindre verklig. Ty, utom det, att vissa trakter äro för en del mer utmärkte, torde det finnas snart sagdt intet slägte ibland de så kallade fullkomligare djuren, som icke måste hysa något eget, sällan gemensamt, slag af dessa deras invånare, ja stundom flera, efter den olika vistelse-ort som naturen bestämt för dem: i hjernan, lungorna, lefvern, njurarna, magen, tarmarna, gäll- och urinblåsan, musklerna och i sjelfva bloden^[1]; med ett ord: det gifves knappt något ställe i djurkroppen, de hårdare delarne, brosk och senor undantagne, der icke en eller annan sådan parasit kan äga sin skyddsort och boning.

Men hvarifrån taga då Intestinal-maskarne deras upprinnelse? Det har länge varit en irrmening, att de som hysas af djuren, äfven förekomma på andra ställen utom djurens kroppar. Man påstod Lefvermaskar finnas i sjöar, Binnikemask i leriga källor, och Spolmaskar i kärr. Allt detta är obevista sägner, vederlagda blott af den sanningen, att kräken, ömtåliga för minsta köld eller för öppna luften, icke utan lifvets snara förlust kunna skiljas ifrån det varmare näste hvari de inom djurkroppen befunnit sig. Lika ogrundad är den gissning, att, inkomne i kroppen, de der förvandlas i särskilta former. Detta är en egenskap tillhörig Insekterna, hvilka mycket mer sammansatte varelser ha egna tillbehör för sådant ändamål, hvilket deras larver intyga. Att ändtligen maskeggen, skilda händelsevis från deras stamhåll och kringförde i luften eller i vatten, skulle åter meddelas andra djur genom födan eller drycken, och således utkläckas, är, ehuru man så af ålder inbillat sig, en äfven så orimlig hypotes^[2]. Man har ju redan hos sjelfva fostren, ännu ofödda, funnit maskkräken alldeles utvecklade?

Detta förhållande, samt at de aldrig finnas utom djurkropparna, i dem bibehållas och förökas, och derjemte förekomma i alla kroppsdelar, ofta utan att märkas, eller att tillfoga någon skada, ger styrka åt den satsen, att de äro djuren medfödda, och hvarom upptäckten af särskilta maskarter hos de flesta djurslag, och Intestinal-kräkens alldeles egna byggnad synes på öfvertygande sätt vittna.

Likväl att fullt förklara, huru dessa kräk fortkomma ifrån slägte till slägte, torde vara ett annat tidehvarfs forskare förbehållit. Om upphofvet sökes hos föräldrarne, kan orsaken mindre tillegnas fadren. Den skulle då härledas ifrån sjelfva aflelse ögonblicket och den lifsgnista som meddelas honans egg genom hansäden, hvari maskarnas grundämnen borde befinna sig. En sådan idé förfaller dock genast vid åtånkan att flera af maskkräken äro viviparer, och månge gifvas som hvarken paras eller frambringa egg. Sökes åter (som allmännare skett) maskämnet hos modern, huru obegripligt synes icke, om ett visst mask-kräk funnits hos en slägt i flera åldrar, dess öfverförande genom så många mödrar. Eggen af maskarne, hvilka, hvar efter deras art, kunna finnas i alla delar af kroppen, måste då, först absorberade genom de lymfatiska kärlen, och derifrån inkomna i venerna, passera lungorna till pulsådrorna, och omsider till lifmodern och eggstockarna; men rörens slutliga finhet, att äfven icke lemna utrymme för blodens kulor, så många gånger mindre än de minsta maskegg, gynnar icke heller denna förmodan, lika litet som att de kunna föras ifrån lifmodern titl fostret. I lefvern på ännu ofödda lam har man redan upptäckt Lefvermaskar. Deras egg borde således af fostret mottagne, och vandrande genom de nämda rören, medelst portådern återföras till gallgångarna. Detta är likväl lika otroligt, som att de genom modersmjölken fortplantas, då, som nyss sades, man ofta uppdagat maskar hos varelser som ännu icke sett dagsljuset. Och huru skulle de af en egen säck omgifna maskkräk, som sakna både aflingsdelar och egg, kunna genom modern meddelas?

Att härleda dessa kräkens upphof från en frivillig orsak, synes väl gäcka den allmänt antagna satsen: allt lefvande af egg. Men fastän de mer sammansatte organiske kropparne äro denna lag underkastade, månne icke de enklares organisation kunde medgifva ett annat förhållande? Reproduceras icke organiska delar utan könens samfälta åtgärd? Och ser man icke, huru en sådan nyalstrad del hos Naïderna kan frånskiljas och med eget lif fortsätta sin varelse? Infusionsdjuren, Djurvexterne (och kanske Svamparne) äro icke mindre antagliga bevis härå, ehuru dessas natur må för öfrigt vara ganska olika.

Nästan på lika sätt torde Inelfvs-maskarne först alstra hos djuren. Vissa hos dem mindre assimilerade beståndsdelar, stridande mot de öfriga, och såsom organiske åtskiljelige, erhålla ett eget lif, utan att härtill fordras hvarken jäsning eller förruttnelse, som de gamle föregåfvo. Öfver allt i djurkroppen må detta hända, fastän olika, efter skiljaktigheten i delar och deras ekonomi^[3]. Således uppkomma särskilte maskar i hjernan, lungorna, lefvern, njurarna, tarmarna m. m. Hos samslägtade djur se vi också en större likhet i maskkräkens skapnad, helst likheter alstras af lika. De köttfrätande djurens invånare äro högst olika deras som lefva af vexter, hvilka båda, oaktadt genom klimat vida åtskilde, äga hvar för sig en märklig öfverensstämmelse i anseende tiil maskkräken. Dessa äro derföre naturens, ej slumpens alster, beroende sannolikt af ]ika så oföranderiiga lagar som de djurslag, hvilka genom könens förening härkomma.

Intestinalkräken fordra, så väl som hela kaos af Infusionsdjur och så många andra af enkel sammansättning, deras plats i den bebodda verlden, ej mindre än de af den konstigaste byggnad. Alla hafva visserligen deras ändamål i naturens stora hushållning, fastän vi kanske icke känna dem. Att de t. ex, genom retning på djurens tarmar, derignom befordra digestionen, är kanske en nog mycket vågad sats. Icke mer bevisad måste vi anse en annan, att maskarne förtära de öfverflödiga vätskorna i kroppen. I förra fallet lär, i sundt tillstånd, deras åtgärd vara öfverflödig, och då deras antal ökas, skada de ofelbart; i det sednare åter ur sannolikare, att icke mycket af vätskorna uppsupes, utan dessa samlas ofta mest der maskarne äro talrikast. Det är derföre troligare, att Inelfve-maskarne äro djuren sjelfva egentligen till ingen nytta, utan för egen skull danade, att uppfylla det rum som naturen bestämt för dem; och torde de ofog och mångfaldiga sjukdomar, hvartill man ofta ansett dem som ursprung och orsaker, böra till antalet mycket inskränkas, och grunden sökas, icke hos dem, utan i sjelfva organisationen af kroppen, under hvars astheniska och i synnerhet skrofulösa tillstånd de i synnerhet förökas och såsom symtom till flera krämpor bibehålla sig, så länge anlaget att hysa dem icke förändras.

Efter dessa hufvud-drag af Intestinal-maskarna, återstår nu en specielare teckning af den Vanliga Binnikemasken.

De gamle hade om det djur, som de kallade den Breda Masken^[4], de mest felaktiga begrepp, och den må anses hafva varit en gåta för dem. Det var sålunda som Hippokrates och Aristoteles ansågo de tidtals bortgående länkarna af masken, såsom dess egg; och Ætius och Ægineta trodde det vara den inre huden i tarmarna , som förbyttes i en lefvande kropp, hvilken, beständigt gnagande, upptäckte känsla af en häftig hunger. Dessa irrmeningar, med flera, bevarade till sednare tider, ökades med andra sagor om masken, dess upprinnelse och ovanliga lifslängd. En del nekade honom hufvud, eller kallade det stjertändan. Andre förde honom till Zoofyterne, medan ännu andre yttrade tvifvelsmål om masken var en ensam, eller en kedja af flera, helst de märkte rörelser hos hvarje afsöndrad led; men de fleste, bedragne af längden, påstodo att masken var ett djur som växte oupphörligt, och hvaraf blott en enda led qvarblifven i tarmarna, ökades med nya, så att ingen gräns förmentes gifvas för maskens tilltagande och ålder.

Ett klarsyntare tidhvarfs Helmintologer hafva ändteligen, så väl genom vunnen närmare bekantskap med det misskända djuret, som med ett stort antal förut obekanta och närslägtade arter, bestämt hufvud-karakteren af slägtet Tænia, såsom ägande en på längden utdragen, platt, nedtryct (bandformig) och af flera leder bestående kropp, hvarå hufvudet är försedt med 4 Sugmynningar. Icke mindre än 116 arter ha blifvit antecknade, och ibland dessa tillhöra också många vår Fauna. Vi inskränka oss denna gång inom historien om den så kallade Solium, hvars namn härleder sig från forntiden, då man trodde att masken var ensam hos den som ägde honom, och man sedermera behållit det såsom blott skiljetecken från dess inom menniskokroppen äfven befintliga grannar^[5]. Såsom Svensk benämning ha vi antagit det af den Vanliga Binnikemasken, då han säkert är mycket allmännare än den breda (Tænia lata), hvilken må fordra en egen afhandling.

På det föremål, som afbilden föreställer, är hufvudet mycket litet, af ombytlig form, men merendels halfklotrundt, baktill jemt eller liksom utskurit, och mera bredt än långt. Å dess främre sida ses, i stället för mun, 4 alldeles runda, liksom i fyrkant sittande, trattformiga sugmynningar, mer och mindre utstående, och midtemellan dem ett slags snyte (rostellum), som kan utskjutas eller indragas, och slutar i ändan med en liten papill, nedanför hvilken en dubbel krans af ganska fina och utåt böjda hullingar omgifver snytet, men vid dess indragande rakna och förena sig. Halsen, väl åtskild från hufvudet, är längre än detsamma, ehuru ändå mycket kort, och vidgar sig något mer emot hufvudet än bakåt, jemn, platt och nedtryckt. De förste lederne närmare halsen äro af dess bredd, och nästan lika skrynkor utan märkliga horn, samt upptaga stundom flera qvarters längd af masken. Sedan bli lederne småningom större och fyrkantiga, plattade, likväl baktill tjockare, och sidkanterne ojemna, än tunnare, än mera svällda. De sist följande leder bli 2—3 gånger längre än deras bredd, ofta nästan parallelipipediske, rätvinklige fram och baktill, och sidkanterne till skiftes rundare och hvassare; de förre alltid försedde med en öppen papill. Werner har väl anordnat heta ledraden i 9 afdelningar, omärkligt öfvergående den ena i den andra; likväl äro desse icke beständige i sina angifna former, ty ibland äro de medlerste lederne kortare och tjockare, äfven af 3 gånger större bredd än längd, och en annan gång de fleste långa och smala. Färgen är vanligen hvit, och somlige påstå att den är det ännu mera hos personer af klenare natur och krafter.

Ifrån sugmynningarne på hufvudet gå äfven så många kanaler nedåt halsen, der de, förenade i två, löpa nära brädden af lederna hela kroppens längd igenom, och det har lyckats att medelst injektion af färgade likörer kunna fylla dem, ofta till betydlig längd. Genom motsvarande tverkanaler vid hvar leds nedra kant, förenas de 2 hufvudkanalerne sins emellan, och på detta sätt föres det genom sugmynningarne upphämtade födämnet till alla kroppens leder, hvarförutan äfven något kan, möjligtvis, genom dess yta absorberas.

Oberoende af dessa för födans ernående bestämda sidgångar, synas utan svårighet de inom hvar större led till fortplantningen tjenande egg-gömmen (ovaris), likasom en bred och i flera enkla sidgrenar delad kanal, hvari verkliga egg finnas. Ingen egentlig förening märkes emellan denna och de ofvanför nämda, i den tjockare och svällda kanten märkligen öppna papillerne, hvarigenom dessa egg må utsläppas. Det är snarare troligt, att när dessa blifvit mogna, de deraf bördige leder antingen brista, eller alldeles skiljas ifrån hvarandra, hvilket man ser så lätt ske, och affödan på sådant sätt fortplantas i inelfvorna; ty att detta sker genom egg, derom vittna undersökningarne af Gœze, Zeder och Rudolphi. De ha också uppdagat embryoner uti dem.

Från Sid-papillerne löpa 2:ne af Werner först upptäckta rörlika kärl, ett större och ett smalare, ända till eggstocken, dock utan att omedelbart dermed förenas. Om dessa äro Maskens kön-delar, är väl icke ännu afgjordt; men det synes ganska rimligt, att Binnikemasken är Tvåkönad, och att parning kan ske så väl genom särskilta leder på en och samma mask, som genom 2 åtskilda medelst förening sinsemellan af de papiller vi nyss omtalat, hvartill också djurets förmåga att vrida, knyta och sammanrulla sig tyckes föranleda.

Mängden af egg som sålunda alstras, är ganska stor, ehuru det beror utan tvifvel af omständigheterna huru många qvarblifva och utvecklas. Ju mera fredade och ju mer passande vätskor de finna, desto större kan deras antal blifva. Enligt Bloch träffas redan fullkomliga egg hos en Mask som är endast 4 månader gammal.

Ehuru Binnikemaskens storlek är olika efter dess ålder, kan säkert icke Plinii uppgift besannas, att han findes hålla 100 alnar i längden. Det är en gissning, härledd derifrån, att man ansett alla efter hvarannan bortgångna stycken af masken såsom hörande blott till en ende, fastän de varit af flera. Emedlertid har man sett exempel uti ett öppnadt lik, att masken sträckt sig ifrån nedra mågmunnen till 7 tum ofvan slutet af ändtarmen, hvilket gör en längd af åtminstone 15 alnar, och mycket deröfver om lederne äro hopdragne på masken. Man anser nu mera såsom säkert, oaktadt en fordom rådande mening om motsatsen, att Binnikemasken blott i den smalare eller hufvudändan äger förmåga att genom nya tillsatser eller leder öka sig, hvarföre ändamålet med dess utdrifvande icke lyckas, om denna ända icke medföljer. De stycken, hvilka ej sällan och ofta i mängd bortgå, och sedan äldre tider bära namn af Gurkmaskar, äga icke denna egenskap, och äro att anse såsom mer utbildade och liksom mognare delar, hvilka merendels eggstinna afsöndras och , sedan de uttömt deras innehåll, såsom öfverflödige afföras genom tarmkanalen, under det de öfre hophängande lederne, småningom utväxande, intaga de förras ställe. Till hvilken ålder en Binnikemask må hinna, kan icke lätt, om någonsin, afgöras. Hunter såg en flicka, som i flera år lemnade stycken af det breda slaget, och först på det 8:de hufvudändan af densamma. Och att storleken icke beror af dens ålder som hyser masken, derom vittna mjölklam, hos hvilka ganska stora redan funnits. Det är också sannolikt, att ibland det ansenliga antal som Intestinal-maskarne utgöra, deras lifslängd är i något lika förhållande med deras ägares.

Vi ha förut sagt, att Binnikemasken var icke mindre bekant i de äldsta tiderne än nu. Också hafva locala omständigheter ibland bidragit till dess ryktbarhet. Plinius omtalar folket i Egypten, Arabien, Syrien och Cilicien såsom mest deraf besvärade, och Hasselqvist, 17 sekler senare, besannar att tre fjerdedelar af Cairos invånare röna samma olägenhet. Om vissa trakter i Holland säges detsamma. Af de två arter som äro menniskoslägtets egne, är säkert T. Solium allmännast i Sverige, England, Italien och Wien; hvaremot T. lata är mera gängse i Schweiz, Ryssland och Frankrike.

Öfverallt der de gifvit sin närvaro tillkänna, har man tillagt dem egenskap af de mest illgörande varelser, i anledning af de krämpor, hvilka man förmodat af dem härröra. Vid anförandet tillförene af deras naturliga ursprung, ha vi yttrat en olika tanka. Gränserna för denna Afhandling tillåta icke nu vidare än upprepandet af de från Binnikemasken förmenta elaka tillfälligheter. Att han likväl kan ägas och stundom ovetterligen äges, utan någon dess åverkan, torde icke motsägas. Emedlertid, utom de så kallade vanliga fastän osäkra tecken för maskar, af stor mage, blekt ansigte, blå ring kring ögonen, utvidgade pupiller, kliande näsa, oren tunga, elak andedrägt, dräglande, obehaglig känning af viss njuten föda, och lisa deremot af annan, häftiga knip, grumlig, tjock och hvitaktig urin, har man äfven såsom verkningar af Binnikemask anmärkt en oordentlig matlystnad, dåningar, svindel, convulsioner, fallandesot, Viti dans och andra nerfkrämpor jemte afmagrande och Tvinsjuka. Dessutom tilläggas vissa egna förhållanden såsom, vid stolgång eller kräkningar eller äfven nysning, en våglik rörelse i underlifvet, åtföljd af kyla derstädes och öfver ryggen, eller en föreställning som vore ett band spändt under magen, ifrån den högra till venstra sidan, stundom med så mycken känslolöshet i hela venstra delen, att äfven ristning med hvassa instrumenter ej märkes, utan endast några droppar svart blod utkomma ur såret, som också snart läkes^[6] Andre åter säga sig känna et slags sugande, än på flera ställen af underlifvet, än oförändradt på ett och samma, gemenligen vid lika tid om dagen, hvarefter frossa infinner sig och anfallet slutas med mer och mindre stark feberhetta. Säkraste bevis att mask finnes, är utan tvifvel då man ser att stycken deraf bortgå.

Att för öfrigt med allt detta, ingen egen sjukdom kan sättas på Maskarnes räkning, utan att de egentlige Sjukdoms-orsakerna måste sökas i kroppens och vätskornas beskaffenhet, hvilka dels befordra dessa kräkens tillvext, dels i förening med dem dana ofta märkvärdiga symtomer, lär väl ingen erfarenhet bestrida.

Stor del af de så kallade Mask-medel, hvilka man alltid föreställt sig böra gifvas i naturen; förtjena väl icke det namnet i egen bemärkelse; och om de någon gång göra skäl derföre, torde andra biomständigheter dertill bidraga, såsom ökad peristalkisk rörelse m. m.

Då de medel, som användas mot Spol-maskar och Spring-maskar hos menniskor, befunnos otillräckliga att drifva Binnikemasken, tänkte man länge på något specifikt mot densamma; men ehuru många metoder sökt tillegna sig en sådan titel, är ingen af dem ofelbar^[7]. Alla åsyfta att genom drastiska Purger-medel bestorma fienden på en gång, emedan de öfrige föreskrifterne äro sannolikt (som Selle och Bloch yttrat sig) utan väsendtlig nytta. Huru litet denna Purgermetod är gagnande, bevisar dess förfördelande af digestions-förmågan, vida mer än den häftigaste dysenteri; och att den, utom befordrandet af större slemsamlingar och deraf än mer benägenhet för maskar, uppväcker de plågsammaste hemorroidal-anstöter m. m. och är dessutom vådlig för retliga och nerfsvaga personer. Lindrigare medel böra således väljas. Att, efter Weigels sätt, fortsätta bruket af upplösande och med Visceral-medel förenade Salter, använda Chaberts bekanta olja^[8], granuleradt Tenn och i synnerhet brunnsdrickning (hvarvid det kalla vattnet ensamt kan göra nytta), torde förtjena att iakttagas. Vinnes nu derigenom ändamålet, så är nödigt att efteråt, medelst diet och styrkande samt efter behof lämpad medicin, söka att häfva och förekomma så väl Sjukdoms-orsakerna som deras följder.

Tab. fig. 1. Masken i naturlig form, fast minskad storlek. — 2. Hufvudet vridit på sidan, sedt framifrån — a. snytet indragit, betäckt med de förenade hullingarne. — bbbb. Sugmynningarne — cc. Halsen och de förste lederne. — 3. Hufvudet sedt i profil med snytet utskjutit samt hulling-kransarne, och 2:ne af Sugmynningarne. — 4. Fig. lånad af Werner, men bör uraktlåtas, såsom origtig likt Auktorns, som misstagit Sugblåsor i stället för de små hullingarne kring Snytet.— 5. En led sedd på kant med sin papill. — 6. En del af en led mycket förstorad hvarå — a. föreställer den öfre kanalen jemte kanten och papillen — b. Hvarifrån 2:ne rör, ett smalare — bc. och ett tjockare och knöligare — de. löper fram emot den medlersta kanalen — ff. eller eggstocken. Desse äro kanhända köndelarne förenade hos masken såsom Två-könad. — gggg. Sidgrenar uppkommande från egg-gömmet.

---

1. Prof. Rudolphi fann t. ex. i en enda Lom (Colymbus septentrionalis) som öppnades, icke mindre än 8 särskilta Maskslägten, och af somliga stor mängd i de inre delarne af fågelns kropp! Hist. Entoz. I. p. 457.
2. Lika origtig är den allmänna inbillningen, att lefvande Intestinal-kräk fortplantas genom födan, fiskätande m. m. Ingen fiskar tillhörig mask är ännu funnen hos menniskan.
3. Dyntkräket alstras hos svinet under öfverhopad föda och bristande förelse. Hos vildsvinen finnes det deremot aldrig.
4. Lambricus latus, Ελμιυς πλατεί.
5. Icke mindre än 12 särskilta slag Inelfve-meskar tillhöra menniskan. Kanske äro ännu flere okände, 1. Filaria medinensit, under huden. 2. Hamularia compressa, i lungrörens körtlar. 3. Trichocephalus capiilaris. 4. Ascaris lumbricoides. 5. Ascaris vermicularis. 6. Taniæ lata. och 7. Tænia Solium, i tarmkanalen. 8. Strongylus Gigas, i njurarna. 9. Distoma hepaticum, i gallblåsan. 10. Polystoma pinguicola, i lifmodern. 11. Echinococcus hominis, i hjernan, 12. Cysticercus Cellulosæ, mellan musklerne.
6. A. Lengsfeld Beschr. d. Bandwürmer &c. Wien 1794.
7. Sådana äro den Nufferska, Schmukertska, Herrenschwandska, Clossius Waglerska, Odierska, Lengfeldska m. fl. Härvid må den af Bourdier i Bullet. de Société Philom, i Paris meddelte uppgift äfven anföras. Det är bruket of Æther sulph. hvaraf 1-2 drakmer på en gång gifvas om morgonen med infusion på Ormbunks-roten, och dagen efter såsom afförande, Ol. Ricini i behörig mängd, och om Masken icke bortgår, repeterade doser af Engelskt Salt. Masken skall vid bortgåendet synas nästan upplöst. Några veckor efter hvarandra begagnas samma medel.
8. Denna Olja, som egentligen tillhör Boskaps-Apteket, tillredes så: Hästhofvar ell. Nöthorn skäras i små stycken, hvarmed en Sten-retort fylles till ⅔, och distillation sker som vanligt. Den svarta empyreumatiska olja som blir på botten af Recipienten, afgjutes, och till ett Skp:d. deraf, hälles 3 Skålp. väsendtlig Terpentins-Olja, hvilken blanning efter 4 dagar distilleras i en glasretort på Sandcapell, tills ¾ återstå. Produkten förvaras derpå i väl täppt glas till bruk. Af alla för kreatur nyttjade maskmedel, anses detta så förträffligt, att Gœze säger, att om något specificum finnes emot mask, så är det detta. Åt hästar gifves deraf 2 uns, åt Oxen el. Kon 3 uns; Kalf, Svin och. Får 1-2 qvintin, Hundar ½ qvintin. — Chabert har också drifvit Spolmask, Binnikemask och Lefvermaskar från Menniskor dermed; och man påstår att T. Solium, som är mycket envisare än T. lata, och icke släppt förändra medel, gifvit vika för detta, som icke är farligt att försigtigt begagna.