←  Vanlig binnikemask
Svensk zoologi
av Conrad Quensel och Olof Swartz

Mård
Sparfuggla  →


Svensk zoologi vol II 1806 169.jpg

[ 85 ]

55.

MÅRD.

MUSTELA Martes. Furu-Mård, Björkmård. På F. Näätä. På Lapp. Nätä. På Fr. Marte. På E. Martin. På T. Marder. På It. Marta. På D. Maar. På R. Kunitza.

Fötterne äro klufne. Kroppens färg är gulbrun eller svartagtig. Underhakan är gul.

Linn. Syst. Nat. Ed. Gmel. I. 1, p. 95. — Faun. Su. p. 15. Cl. 1. Mammalia. Ordo 3. Feræ. — Retz Faun. Su. p. 20. — Thunb. Beskr. på Svenska Djur s. 16. — Buffon Hist. Nat. 7. p.186. — Schreb. Säugthiere, 3. p. 475. t. 130 — Pennant. Arct. Zool. 1. p. 76. — Britt. Zool. 1. p. 78. — Aldrovand Quadr. digit. p. 331. — Orphals. Jägerschule, 1. s. 147.




Natur- eller Slägt-tycket är en egenskap hos de organiserade Varelserne, hvilken vid deras första åskådande igenkännes äfven af dem, för hvilka System-kännedom är en gåta. Särskilta djurfamiljer erbjuda genast deras gemensamma kännetecken, ehuru somliga synas äga dem utmärktare än andra. Huru lätt urskiljas icke t. e. Vesslorna (Mustelæ) i Rofdjurens flock, medelst en smal, långlagd kropp, än masklikt krälande, än hoppande med krokig rygg och upplyftad svans. Zoologen finner emedlertid hos dessa djur ett bestämdare slägtmärke uti 6 Framtänder af lika antal i båda käkarne, men af hvilka de i den öfre äro räte, spetsige och åtskiljde; de i den nedre trubbigare, samt af dessa, 4 sammansittande; och ändteligen , till ytterligare skillnad från de närmaste i Flocken, en Slät Tunga.

Mården, en art af så beskaffadt slägte, är utan tvifvel ett af de vackraste rofdjuren i Norden. Hans nätta hufvud är ofvanpå platt med spetsig, dunkelbrun nos, hvaraf yttersta ändan står fram öfver läpparne, på den öfre af hvilka sitta 4 rader långa murrhår. Ögonen äro väl åtskilda. En dunkelbrun fläck med några korta och långa hår ses öfver den främre, och en dylik under den bakre ögonvrån, och ännu en annan vid mungiporna. Öronen, rundade och öppna, äro inuti hvitagtiga. Den i jemförelse med kroppen korta halsen, har hufvudets bredd och är knappt smalare än den öfriga stammen, som är (omkring 18 tum) lång, [ 86 ]smal och smidig. Ryggen, sidorna och svansen äro tjockt beklädde med fina bottenhår, vid hullet gråagtiga (på sidone nästan gula), blandade med längre och styfvare samt skönt glänsande (castanie) bruna hår. På honan äro de ofta blekare. Buken har nästan samma färg, men underhakan och halsen äro gula, äfven ock starkare hos dem af yngre ålder. Emellan bakbenen sitter en brandgul med dunkelbrunt omgifven fläck. På svansen äro håren brunare, särdeles mot dess ända, der de också äro tjockare, hvilket ger den ett lurfvigt utseende. Den är 10 tum lång. De korta benen och öfra sidan af fötterna äro svartbruna, och undra delen af tårna tätt finhårig, samt klorna hvita, långa och ganska hvassa.

Det är i synnerhet i gamla och täta Barrträds-skogar, som Mården vistas. Norra delen af jordklotet äger honom gemensamt. Han finnes äfven i Norra America och Canada, ända up til Hudsons Bay, och i Asien ned til Chinas nordligare gränser, der han har en slägting i den för sitt kostbara skinn så bekanta Zobeln[1]: men denna är nästan svart och utmärkt glänsande, har längre öron med gulagtigt bräm, kortare svans och ludnare fötter. En utmärktare likhet äger dock Mården med en annan art, inhemsk i Södra Europa, äfven som den är det i vårt land, eller den såkallade Asp- eller Bok-Mården[2], hvilken af äldre Författare blifvit med den egentligen Nordiska förblandad. Ett längre hufvud, hvit underhaka och kortare ben äro likväl den förras oföränderliga skiljemärken.

Märden har en eldig, genomträngande och tillika listig uppsyn. Hastig i sina rörelser, skuttar eller hoppar han snarare än han går. Försedd med skarpa klor, klättrar han med snabbhet uppför väggen eller trädstammen, för at antingen i hönshuset eller fågelboet lemna vedermälen af sitt roflynne. Med förmåga att förlänga sin smidiga kropp efter behag, genomtränger han de smärsta hål och trångaste öppningar. Han är en god jägare, men har icke kattens tålamod, utan öfverraskar. Också förlorar han stundom, genom sitt braskande, så mycket mer, som han saknar Vessans[3] sluga aktsamhet; men hastig som blixten, trotsar [ 87 ]han faran att näpsas, då han gynnad af nattens mörker insmygt sig i hönsburen, ödelägger och mördar allt hvad han finner, och bortsläpar så mycket han förmår af sitt byte till det aflägsna ställe, der han, då dagen nalkas, måste gömma sig. Icke mindre tyrann i skogen, uppvädrar han fåglen på eggen, och se der strax en hel familj utrotad. Också hyser fjäderflocken lika vedervilja till honom som till Räfven och andra Rofdjur, och med lika larmskri förföljer dem alla. Äfven de smärre fyrfotade djuren röna samma missöde som fåglarne. Ekorren, som gör sitt bo i träden med icke mindre konst än många bland fåglarne, blir husvill för Mårdhonan, när yngeltiden infaller. Hon utjagar då förra husägaren, vidgar öppningen på boet och tillreder det för egen beqvämlighet. Ufvar, Uglor och Hackspettar erfara icke sällan lika intrång i deras boställen.

Mårdens löptid är i början af Februari. I nio veckor går honan drägtig och i April ynglar hon; vanligen får hon 3 — 4 ungar, hvilka, i början blinda, däggas af modren de 3 första månaderne, och näras sedan af henne med sådant som jagten kan inbringa, tills de efter halft års förlopp kunna söka deras egen lycka, och ändteligen såsom ärsgamla vunnit deras naturliga storlek. Man torde således kunna räkna Mårdens lifslängd till 8 — 10 år.

Mården äger ett ganska gällt ljud, men hvilket han sällan låter höra, om icke då han lider eller känner sig fängslad. I sitt fria tillstånd är han ett verkligt Rofdjur; fåglar af alla slag, särdeles Villbråd, jemte deras egg, Ekorrar, Möss, Råttor, Mullvadar uppoffras, alltsom tillfället medgifver. I Frankrike skall han också sjelf på vissa ställen ätas, och äga ett smakligt kött, ehuru det röjer något af den musk-lukt, som är flere af slägtet egen, och härkommer från en gul materia innesluten i små blåsor, som öppna sig nära ändetarmens slut. — Samma lukt meddelas också åt fällningen.

Men Mården kan äfven göras tam, ehnru naturen återkommer, om tvånget eller fångenskapen upphör, då han plär begagna fördelen af sin vunna frihet för at ånyo intaga stora, vida rymden. Det gifves likväl exempel, att han kan förändra sitt vilda lynne i likhet med somliga af de djur som sällskapa med menniskan. Vi låna från en god Författare[4] några drag af den målning han gjort öfver en [ 88 ]tam Mård, såsom ett icke mindre upplysande än interessant bidrag Lill detta djurets naturalhistorie.

»Han gick fritt i huset och tålte ingen fångenskap. Då han en gång öfverraskades efter stölden af en Rapphönsstek, rymde han sin väg, oaktadt ingen hård medfart. Omsider igenfans han långt bort på ett tak, der några barn, hans gamla bekanta, sökte honom. Knappt hörde han deras röst förrän han nedkom, hoppade från den enas axlar till den andras, slekte dem, och liksom i en yrsel af glädje gaf sin tillfredsställelse tillkänna.«.

»Han viste ganska väl när spisnings-timmen nalkades, och insläppt i matsalen, syntes han känna värdet af denna ynnest. Under det han genast lopp ikring rummet, helsade han först på en Mops, sin särdeles vän, och slekte hans ögon.«

»Likt en hund lydde han den som kallade honom. Uppsläppt på bordet, hoppade han från ett fat till ett annat, och besökte sedan hvar och en af gästerne, som han till helsning först slekte, liksom för att få tillstånd att välja något på hans tallrik; med tassen tog han det valda, och, uppåt det genast, och gjorde en liten kullbytta till betalning. Ingen mat misshagade honom; mjukt bröd, nötter, frukter, ost, kött, fisk, äfven grönsaker och ibland annat, mycket gerna rabarber, allt kunde förtäras; likväl voro mjölkrätter, grädda, choklad och sockerbakelse mest i smaken. Russin voro också bland delicerne, och med ögonen artigt fästade på gifvaren samt med lifliga åtbörder yitrade han sin glädje då något skänktes honom. — Ofta såg man Mopsen taga maten ur munnen på honom, och han tillät det. Han läpjade då han drack, och badade sig med mycket nöje efter många krumsprång kring kärlet, hvari han doppade först en fot, så en annan, skakade den, och hoppade hundrade gånger fram och tillbaka.«

»Fastän kattorna klöste honom, var han ändå icke deras fiende och hämnades aldrig. Med en af dem var han mer förtrogen och lekte med honom; men alltid voro hans rörelser vigare och angenämare än kattens.«

»Liksom Räfven, gick han ständigt med näsan i vädret. Inkommen i ett rum kände han genast om det var en främ[ 89 ]mande i sällskapet. Något skygg i början, uppreste han sig emot honom; liksom för att öfvertyga sig om sin säkerhet. Värdinnan var han mest tillgifven. När han saknade henne, blef han trög och modstulen, tills hon åter syntes.«

»Han höll sig helst på hufvudet och omkring halsen på dem som hyllade honom, och skuttade så från den ena till den andra. Vid nedhoppandet föll han alltid som katten på tassarne. Hans största nöje tycktes vara, att rulla sig tillhopa och leka med sin svans, eller linda sig kring stolsfötterne med en hastighet, som ögat icke förmådde följa; stundom utspärrade han benen och döljde hufvudet under svansen, som då betäckte kroppen, liknande ett klot. Men vid minsta buller var han åter på fötterna. Då han ville leka, använde han alla möjliga sätt att muntra kattorna eller hundarne genom språng fram och åter, och sökte äfven genom smekande att förmå dem göra sig sällskap.«

»Klingande ljud och musik behagade honom ganska mycket.«

»Mot Pigan, som höll snyggt efter honom, var han alltid mild, fastän han ofta rönte hennes ovilja. Ofta såg man honom sleka hennes hand, liksom för att afväpna henne, och på lika sätt visa sin förbindelse till en annan, som, då han en gäng jagades af främmande jagthundar, frälsade honom från dem «

Allt bevisar huru de vilda djurens natur kan förändras genom uppfostran, och at Mården äfven kan antaga de hemtama kreaturens mildare lynne[5].

Såsom skadedjur betraktad af Landthushållare, och i afseende på skinnet icke utan värde, fäster Mården Jägarens uppmärksamhet. Jagten är dock mycket enkel. Göres den på spårsnö, följas fjäten, hvilka äro större än kattens, och som djuret hoppar jemnfota, stå 2 och 2, fastän något snedt, bredvid hvarandra. Leda de till något träd, och man upptäcker derunder nedfallna qvistar, vanliga lemningar af gammal fågel- eller Ekorre-nästen, dem Mården åt sig inrymt och utvidgat, så är han säkert der, och blir då skjuten i boet. Jagas han åter, så märker man, att han länge låter [ 90 ]Hundarne följa sig, innan han söker sin räddning i något träd, men sällan gör han sig möda at gå ut på grenarne, utan håller sig fast på stammen, derifrån han ser jagttruppen fortskynda och stundom således räddar sig. Till erhållande af felfriare skinn, användas också de vid djurfängen brukliga slagbommar, svanhalsar m. m. hvarvid som Vittring följande preparat berömmes: Gåsister, sönderskuren Lök och Hönskött sammanröras så länge öfver elden, tills massan gulnar. När den kallnat, tillägges litet kamfer. Härmed bestrykas redskapen, samt småskuren halm strödd omkring stället der gillren äro lagda.

Skinnet är en allmän handelsvara. De mörkbrunaste äro de mest ansedda. Från Canada har vissa tider en förvånande mängd blifvit sänd till Europa. På en gång såldes, efter Pennants uppgift, för Hudson-Bay Compagniets räkning i London, 12,370 goda skinn; och vid lika tid och från samma trakt förde Fransmännen till Rochelle ej mindre än 30,525 st:, hvilket intygar så väl klimatets som djurslägtets egen alstringsförmåga.


Tab. föreställer djuret, tecknadt af framlidna Ryttmästaren Palmstruch, efter en lefvande och af honom länge fostrad Mård.



  1. Mustela Zibellina.
  2. M. Foyna.
  3. Mustela vulgaris.
  4. Descourtilz Voyage d'un Naturaliste. I. p. 94 — 116.
  5. Gesner och Buffon lemna oss äfven dylika exempel.