Svensk zoologi/Kapitel 56
| ← Mård |
|
Äsping → |
56.
SPARFUGLA.
STRIX Passerina. På Finska: Yökko, Yökköinen. På Fr. Cheveche. På E. Little Owl. På T. Kautzlein.
Hufvudet slätt. Ögonringarne blekgula; Kroppen ofvanpå mörkgrå med hvita fläckar; inunder hvit, med spridda mörka fjädrar. Ögonkretsen af lika färg som kroppen.
Linn. Faun. Sv. Ed. 2. p. 26. 79. — Syst. Nat. Ed. Gm. 1. p. 296. n. 43. (St. Acadica) — Retz. Faun. Su. p. 86. — Latham Ind. Orn. 1. p. b. 11 — Syn. I. 1 p. 149 (St. Acadiensis). — Bock. Preuss. Orn. i der Naturforsch. — Spalowshy Naturg. p. 3. (Str. Funerea minor) — Willugh. Orn. p. 69. (Noctua minima) — Rudbecks ritade foglar (Noctua minor.) — Tengmalm i K. V. A. Handl. 1793. s. 294.
Haltande och ovillkorligt blir merendels bestämmandet af
tingen i Naturen, så länge Fysiografen blott vänder sig inom
den trängre kretsen af ytliga formteckningar, och har icke
högre föremål än att uppsätta ett register, och alt följa det.
Ugleslägtet, så utmärkt i Hökarnes flock, äger en egen bildning, som röjer sig vid första anblicken. Men detta oaktadt, saknas så vät fulla rigtigheten i de hufvudmärken, hvilka hittills äro uppgifna öfver Uglorna i Fågelsystemer, som det bestämda, hvarmedelst de skiljas från deras närmaste fränder, Falkarne. Näbben har ungefär lika skapnad och betäckning hos båda dessa slägter. Öfre käken, alltid längre än den undre, är spetsad, krokig och i kanten otandad: den undre deremot liksom stympad, och mot ändan på sidorna med en tand försedd. Hos Falkarne är blott den öfre eller begge käkarne tillika tandade.
Näbbhinnan, märkbarare på Falkarne, saknas icke heller hos Uglan, fastän så gömd under fjädrarne, att man stundom nekat den.
Näbbens form och betäckning passar således icke till slägtskillnad. De tjena äfven föga att åtskilja Uglornas arter, ej mer än andra egenskaper befintliga hos enkla former af Falkarne. Tungan är t. e. hos begge ränlad och tvåuddig. Näsborrarne än aflånga, än helt runda, höljas af fjädrar, ehuru något mer hos Uglorna. Medelst storleken af hufvudet synas väl desse öfverträffa Falkarne; men dess omkrets vidgas af ymnigare fjädrar, och utom dem skulle det icke finnas särdeles större. Äfven Örn-Uglans fjädrade hufvud är litet jemförelse vis. Det är derföre blott ett relatift märke, och det samma gäller äfven om ögon och öronen
Väsendtligare och säkrare åtskillnader finner deremot forskaren med tillhjelp af Anatomien och den inre organisationens betraktande.
Alltså träffar man hos Falkslägtet superciliar-benet, hvilket förenar sig med den öfver ögonen framskjutande och tillika bakåt böjde apophysen af tårbenet. Både detta utskott och det nämnda benet saknas hos Uglorna. Äfven på det, hos alla fåglar befintliga dubbla benet, som bidrager till mekaniken af öfra käkens rörlighet, finnes olikhet. Hos Uglan har det en 3-faldig förening. På Gammar och Falkar är den endast dubbel.
Uglornas lårben äro mergfulla och utan någon luftfångande rymd, hvilket de andre af Hökflocken icke sakna.
Blindtarmarne korta hos de sednare, liksom hos Sparfslägterne, hafva en märklig längd hos Ufvens fränder.
Desse äga alla 12 halskotor, 8 i ryggen, samt lika många refben och stjertkotor; de i ryggen äro rörliga och icke sammanvuxna, tvert emot den vanliga sägen om de fjädrade djuren.
Gaffelbenet är klenare än Falkarnes i allmänhet, och på Bröstbenets sköld upptäckas vid sidorna hinnagtiga fläckar, tvenne på hvar sida.
Största delen af hufvudets ben, alla af cellulär beskaffenhet, intaga, till och med sjelfva Näsbenet och dess mellanvägg hos somliga, luft; också göra äfven höft, rygg och halskotor (utom Atlas), samt bäckenet, öfra vingbenet och de ben som bilda skuldrorna.
När huden afdrages på Uglans hufvud, förvånas man nästan af de utstående ögonen, på hvilka hornhinnan är så hvälfd, att hon tillskapar ett fullkomligt halfklot.
Men Uglorna äro, som von Linné träffande säger, på lika sätt skiljagtiga från Falkarne, som Nattflyen äro det ifrån Fjärilarne; de förra höra natten till, de sednare dagen. Således, såsom Nattfåglar, äro de ömtåliga för dagsljuset. Deras ögonsten drar sig också concentriskt tillhopa, och blir ej smal eller aflång, som på kattorna. De välja derföre den mindre ljusa tiden (i dagningen och skymningen), för att lemna sina nästen och sökande fördelar naturen tilldelt dem på andra djurs bekostnad, hvilket sker så mycket lättare, som desse då sofva. — Månsken gynnar dessa ströftåg i synnerhet, och de veta äfven att begagna det. I nedanet lyckas jagten mindre, och det är då blott omkring dagens första och sista timma som de äro i rörelse; ty under mörkaste natten äro de föga skarpsyntare än andra djur. Sällan synes Uglan om dagen, och skalle hon flytta sig, flyger hon kort och lågt, men löper också fara, att då förföljas af småfåglarne, af hvilka de svagaste plåga henne mest, äfven der hon valt sin fristad på grenen. Liksom oförmögen att då försvara sig, ser man henne mottaga sina ovänners fördubblade skrik och anfall endast med några vridningar på hufvudet och kroppen, tills hon, när skymningen infaller, åter hämnas.
Till ersättning för det efter utseendet bristande i synförmågan, äro Nattfåglarne begåfvade med mycket starkare hörsel, och hafva de proportionsvis örgångarne störst af alla fåglars, och kunna öppningarne till dem, beklädde med en egen hinna, medelst denna bakåt dragen, något liknande Eustachii trumpet i menniskoörat, ökas och minskas.
Ugleslägtet, mångtaligt till sina arter, delas beqvämligen i dem med utstående fjädertofsar vid öronen, och dem som sakna dem.
Svenska Fauna äger flera af båda slagen. Junos fågel, Ufven, är främst ibland de förra, och Minervas, eller Perluglan och Sparfuglan, de yttersta på de sednares lista; och det är denna sistnämndas teckning och beskrifning vi här få bifoga.
Sparfuglan är ungefär af en Domherres storlek,
stundom något större, men sällan öfver 5—6 tum i längden.
Det utmärkt stora hufvudet är till färgen mörkt med hvita
punkter eller små fläckar, äfven strimmor öfver allt
spridda, särdeles uppöfver och nära tinningarne. Trakten vid
ögonen är nästan enfärgad, utan den hos Perluglan och
andra arter så synbara omkrets af egna fjädrar. Ryggen och
Vingarne äro mörkgrå, med hvita fläckar af en liten ärts
vidd, än runda, än mindre ordentligen formade. Då
vingarne, som tillsammanslagna äro mörka, utbredas, synas
några runda hvita fläckar längs efter vingpennorna. Bröstet
är besprängdt med likadana fläckar, på mörk botten, och
undra delen är mest hvit, med några spridda brunagtiga
fjädrar. Stjerten är nog kort, och af samma färg som den
på ryggen, men stjertpennorna äro på tveren märkta med
tre smala hvita ränder. Ben och fötter äro hvita, och de
sednare fjädrade ända till de svarta, klorna.
Så beskaffad, synes Sparfuglan tillräckligen skild ifrån en annan art, som stundom under lika benämning förekommit i fågelsamlingar. En för Nordens Natural-historie för tidigt mistad författare, Doct. Tengmalm, har visat[1], att den, äfven förblandad med S. funarea, är fordna Ornithologers S. Noctua. I ett berömdt systematiskt verk bär den ock vår Landsmans namn. Hon skiljer sig ifrån Sparfuglan, såsom något större, längre och tjockare, hvit omkring ögonen, och med hvita runda fläckar på ryggen, samt vingpennorna på yttra sidan tärningsvis och till skiftes hvita och mörka, äfvensom de främste på yttre brädden tydligt sågtandade.
Titi skillnad ifrån andra inhemska kallas hon Perlugla. De gamle Grekerne kände henne, och såsom en af de flyttfåglar, hvilka tidtals besökte Athen, hvaraf det Latinska ordspråket upkommit: Noctuas Athenas mittere. Stewart, en Engelsman, som i denna fordom berömda stad forskat uti dess urgamla minnesmärken, såg Perluglor flocktals i April dit ankomma och om hösten åter bortfara. Detta har gifvit den sannolikaste anledning, att det var denna Ugla, som helgades Minerva, i Minervas egen stad. Fågeln är för öfrigt icke sällsynt i de flesta Europeiska länder, liksom i Norra Asien och den deremot svarande delen af America.
Hvad Sparfuglan åter vidkommer, torde hon icke vara mindre allmän, såsom sedd, utom i Norden, också i Österrike, Preussen och Italien, och säges derjemte vara funnen i Nya Skottland. Om dennas hushållning är för öfrigt icke mycket att anföra. Sitt bo gör hon i gamla, ihåliga träd, och lägger vanligen 4 små hvita egg. Möss och syrsor höra till hennes matordning, och troligen skonar hon icke småfåglar, om de kunna ertappas. Hennes jagningstid är just om morgnarne i gryningen, då hon vanligen ger sig tillkänna genom ett ganska gällt ljud, medelst hvars härmande hon skall kunna lockas, äfven på långt afstånd.
Tabellen föreställer en Sparfugla, hälften mindre än i
den naturliga storlek, i hvilken hon stundom träffas.
- ↑ Kongl. V. Akad. Handl. 1795, 2. 257. Dess Synonymer äro;
- Strix funerea. Faun. Sv. p. 2S.
- Strix Tengmalmi. Gmel. Syst. Nat. 1. 291. Lath. Ind. Orn. I. p. 63.
- Strix Noctua. Retz. Faun. Sv.
- Noctua. Aldrov. Orn. 8. 7. Jonst. de Av. p. 51.
- Major. Rudb. Foglar.
- The little Owl. Latham, Pennant, Lewin.
- Cheveche. Buff. Ois. I. 377.
- Petite Chouette, Briss. Orn. 1. 514. 5.