←  Sparfuggla
Svensk zoologi
av Conrad Quensel och Olof Swartz

Äsping
Rötsimpa  →


[ 95 ]

57.

ÄSPING.

COLUBER Chersea. På T. Nordische Natter.

Har en platt, ofvanpå nedtryckt hufvud, med en hjertformig mörk fläck bakom hjessan. Yttersta ändan af stjerten är på öfra sidan med en svart fläck försedd

Linn. Syst. War. Ed. Gmel. 3. p. 1091, — Faun. Svec. p. 285. Cl. 3. Amphibia. Ord. 2. Serpentes. — Retz. Faun. p. 292. Linné K. V. A. Handl. 1749. s. 249. T. 6. f. 1. 2. — Link i Voigts Magaz. 12. 4. s. 204. (Vipera Chersea) — Ström i NaturHist. Sælskab. Skrivter. 1. 2. s. 25.




Det är anmärkningsvärdt, huru några naturalster, fastän både till namn och egenskaper väl bekanta, likväl stundom varit af vetenskapens idkare misskända. Bland sådana må Äspingen räknas, en af de, lyckligtvis, få Ormarter, hvilka Norden fick på sin lott. Som den allmänna och likaså den svarta Huggormen redan intagit deras rum i detta Verk, anse vi en så berygtad slägting af dem som denna, icke mindre berättigad till sitt, så mycket billigare , som verkligheten af dess specifika åtskillnad blifvit satt i fråga.

Någon tid efter utgifvandet af den första mönsterrullan på de Svenska djuren, inhemtade Sveriges odödlige v. Linné såsom naturkunnig, den tidigaste kunskap om denna Orm, och hvilken sedan af honom först beskrefs och tecknades.

Ehuru denna beskrifning saknade intet af det bestämda, som var den stora Författaren så eget att meddela, har ej desto mindre tvifvelsmål yppats hos andra om arten såsom egen; orsaken hvartill bör sökas så väl i den, utom i Norden sällsamma tillvarelsen af densamma på utrikes trakter, som i misstaget på en och annan artförändring af den allmänna huggormen.

Hvilken Aldrovand, den förnämste af Zoologiens fäder, med sin Aspis colore ferrugineo menat, kan så mycket mindre förklaras, som, utom en ofullkomlig afbild, ingen egentlig detalj deröfver hos honom finnes. Detta Synonym må derföre med skäl uteslutas. Att vi icke heller kunna anföra dem flera sekler senare, af Laurenti, Müller, Lacépède, Wolf, och Razoumofsy, härleder sig från osäkerheten om deras föremål, och til undvikande af att, kanske, irrledas.

[ 96 ]Af samtidiga Naturforskare äro deremot Ström och Link de enda, hvilkas uppgifter kunna paras med de Linnéska, som, än vidare af oss bestyrkte, innefattas i följande beskrifning.

Äspingen är i allmänhet ansedd såsom mycket mindre än den allmänna huggormen, så att man trott honom nästan specifikt derigenom utmärkas. Efter granskandet af flera, hade v. Linné sett dem sällan öfverträffa ett godt qvarter i längden, och i tjockleken blott vara något vidare än en svanpenna. De åter, som tjent till modeller för den teckning här bifogas, hafva dubbelt denna längd, och det är ej mindre sant, att denna kan någon gång ökas till hälften mer, samt tjockleken i sådant fall jemnföras med ett större fingers. Vi hålla emedlertid före, att ormen allmännast finnes af den storlek som figuren visar. Hufvudet är ovalt, men mycket nedtryckt, samt nosen rund och trubbig, framtill svart och med sex gulhvita fläckar, likasom i en halfcirkel ställde; öfra läppens kant är hvitnaggad, eller besatt med hvita fjäll, samt en hvit strimma dragen vid mungiporna. Öfver de små men eldiga ögonen sitta tvenne aflånga fjäll, äfvensom flera smärre emellan nosen och hjessan, hvilken betäckes med ett, i synneihet, större. Hufvudet är baktill tecknadt med en sotfärgad hjertformig fläck; inunder lyser strupen gulhvit med svarta ränder. Munnen är försedd, såsom hos de öfriga af slägtet, med många små tänder, och tillika tvenne märkbara giftgaddar i öfra käken. Kroppen betäckes ofvanpå med små aflånga trubbiga fjäll, hvart och ett med sin upphöjda reffla. Ryggens grundfärg är oftast matt rödagtig eller rostfärgad, stundom grå, eller ock såsom på den allmänna arten. Det längsefter ifrån hufvudet löpande ziczac-bandet är svartagtigt, samt de mot uddarne stående fläckar lika mörka. Stjerten är spetsad och ytterst hel svart, eller en dylik ganska liten fläck nära dess ända. På undra sidan af kroppen synas buk-sköldarne svartblå, med något grått blandadt, och äro till antalet 142 — 150, hvarjemte de under stjerten varande utgöra 32 — 35 par[1].

[ 97 ]Liksom ryggans grundfärg är förändringar underkastad, så är ock taggbandets, hvilket stundom träffas brunagtigt. Å ömse sidor är detta mera högvågigt, och ej så tydligt i ljust innefattadt, som på den vanliga Huggormen, för hvars unge, eller högst afart, Äspingen blifvit af somlige utropad. Man finner dock i den hjertformiga fläckens samt fjällens ställning på hufvudet och stjertens svarta ända , så osvikliga märken, att desse arter icke må vidare förblandas, ty fastän Ormarnes färger äro icke sällan till nuancerna olika, förblir dock teckningen gerna alltid hos arten densamma.

Äspingen är Nordens alster. I Sverige träffas han i de medlersta äfvensom i de sydligare landskapen, och således från Upland ända till Skåne. Utom Riket har man igenkänt honom i Pommern, Meklenburg och Noriges Tellemarken[2]. På sidländta och med Al och Vide beväxla ställen, väljer han framför andra sitt hemvist och tillhåll; men synes öfver allt vara mindre talrik och allmän.

Hans egentliga hushållning är icke känd. Såsom Huggormart förökar han sig utan tvifvel genom framfödande af lefvande ungar. I rörelserna och krälandet är han hastig som blixten, och det är en vanlig sägen, att han af naturlig illska utmärker sig genom ryggfjällens resning och ett skarpt hväsande. Tvenne säkra exempel kanna på sitt sätt bevittna arten af djurets lynne. På Gottland uptäcktes en sådan Orm händelsevis af landtfolket på ett ställe; desse, förfärade af det ovanliga i utseendet af ormen, som med resta fjäll trotsade dem hvilka nalkades honom, inbillade sig att se en Orm med man, ihjelslogo och hembragte underdjuret till gårdens ägare som deruti igenkände en stor Äsping, och än förvarar ho- [ 98 ]nom. En i Småland boende Naturforskare griper äfven en Äsping af smärre slaget på sina ägor, och i klofve hemför honom lefvande. Lagd på spiseln i rummet, förblef han der så fängslad i flera dagar, men gaf sig alltid tillkänna genom rörelser och hväsande, då någon inkom; och när man äfven på afstånd härmade honom, fördubblade han alltid sitt svar, till tecken af arghet och hämndlystnad.

På de trakter, der Äspingen är känd, anses han för ganska farlig, och de sår han händelsevis kunde göra, dödliga. Efter bettet svullnar delen genast, blir röd och fläckig, hvarjemte den odrägligaste ångest infinner sig, som slutas med lifvets förlust, om ej en desto tidigare hjelp mellankommer. I Småland brukar folket på landtbygden, att i olycksfall af ormbett nedgräfva t. ex. den sårade foten, för att, som de mena, hålla giftet tillbaka; eller, om skadan skett i någon tå, i ögonblicket afhugga den. Kan Ormen dödas, krossa de och lägga honom på såret. Hvad säkrare medel beträffar, må det åberopas, som under de förra Ormarnes historia blifvit anfördt. Till råga på olyckan, saknas dock merendels tjenliga räddningsämnen vid ett så kräfvande ögonblick. I Norige användes ett medel, som må till slut anföras: att benet eller foten förbindes genast med färsk Enbark, och belägges sedan med linne blött i sur mjölk, hvilket flera gånger förnyas. Härigenom bringas foten i svettning, och giftet utdrages. Huden affjällar sig efteråt, då kuren lyckligen aflupit[3].


Tab. föreställer en Äsping i naturlig storlek, tecknad efter naturen.

En liten del af rygghuden särskilt sedd under synglaset.




  1.  
    Von Linné räknade 150 Buksköldar, 34 par Stjerfjäll.
    Ström   145   32  
    Link   142   35  

    Denna olikhet oaktadt, bevisa beskrifningarne, att samma slags Orm varit allas föremål, men tillika det osäkra i sättet, att efter antalet af sköldar och fjäll bestämma arten.

    Namnet Coluber har blifvit tillegnadt sådana Ormar, som hafva både Buksköldar och Stjertfjäll. Mer än femte-delen af deras stora antal är försedd med Gifttänder; de öfrige äga sådana alldeles icke. Denna märkliga åtskillnad, som utan tvifvel medför olikhet i djurens hushållning, föranledde Gray, Bonaterre, Hermann m. fl. att indela dem i tvenne slägter: Vipera, med Gift-Tänder, och Coluber, som saknade dem, och begge underdeltes än vidare i arter med släta fjäll, och de med uphöjd reffla, o. s. v. Till hvilka Äspingen kan föras, följer lätt häraf.

  2. Härmed torde icke den arten böra förstås, som Müller i Prodr. Zool. Dan. p. 303 kallar Coluber Aspis, åtminstone icke den som Ström i beskrifningen öfver Söndmör Stift anfört under namn af Gulfræning, ty denne skall äga blekröda fläckar i kanten af Buksköldarne äfvensom vid bukens sidor, hvilka fläckar saknas på Chersea, och skall derjemte, som det säges, i storleken tre gånger öfverträffa Äspingens. Nat. Hist. Sällsk. Skr. I. 2. s. Hvad Laurenti och andres Synonymer angår, som vid C. chersea anföras, vill Link utesluta dem.
  3. Von Aphelen i Öfvers. af Bomare Hist. Nat. 7, 341.