Svensk zoologi/Kapitel 58
| ← Äsping |
|
Loppslägtet → |
58.
RÖTSIMPA.
COTTUS Scorpius. Skrabba, Skälryta, Ulk, Pinulk. På Fr. Scorpion marin. På E. Father-Lashher. På T. Wollkuse, Knurrhan. På D. Ulke. På N. Fiske-Sympe.
Hufvudet är försedt med flere taggar, samt den öfre käken något framstående. Strålarne i bröstfenan äro odelte.
Linn. Syst. Nat. ed. Gmel. I. 2. p. Cl. 4. Pisces; Ord. 5 Thoracici. — Faun. Sv. p. 323. — Skånsk. res. 325. — Retz- Faun. Sv. p. 328. Arted. Gen. 49. Syn. 77. Sp. 86. Bloch Deutschl. Fisch. 2. s. 18 T. 40. — Pennant Brit. Zool. 3. p. 218. I. 40. — Fabr. Faun. Grönl. p. 157. — Tonning i Trondh. Sællsk. Skr. 2. s. 345. T. 13. 14.
Ehuru de emellan Vändkretsarne utbredde hafven, synas
hysa ett vida större antal invånare, utmärkte för sina former och
sin brokiga yta, än de som äro Polar-regionerne närmare, så
förekomma dock här äfven någre af icke mindre sällsamt
utseende. Sådane äro Simporne, genast ökände af deras
merendels taggiga hufvud bredare än kroppen, som är liten,
jemförelsevis, och utan fjäll. De äga (änder i bägge käkarne och
deras gälhinna har 6 strålar. Munnens öpning är ganska vid.
Ögonen, sitta midt öfver pannan med täckhinna försedde, och
de dubbla näshålen ligga tätt bredevid, ehuru föga synbare.
Af 8 fenor som tillhöra kroppen, befinna sig tvenne vid
bröstet, och äfven så många på ryggen och buken, en anal samt
en stjertfena. Ichtyologerne hafva antecknat 9 i allmänhet så
bildade arter, och af desse höra 5 till vår och Nordens
Fauna[1].
Rötsimpan eller Ulken är en bland dem och träffas så väl i Östersjön som i Norrsjön, och säges vara icke mindre allmän i det NordAmerikanska hafvet, kring kusterne af Grönland och Newfoundland. Den första figur som i Naturhistoriens häfder af den samma förekommer, gaf Aldrovand 1616, men utan vidare beskrifning; en sådan lemnade dock Schoneveld korrt derefter och kallade fisken Hafsskorpion. Willughby granskade honom än nogare, ehuru han orätt förenade den med Bellonii Scorpæna; en mening som äfven irrledt Artedi, Linné och Pennant, men af hvilken Bloch sedermera visat oriktigheten,
Hela fiskens längd är 6 — 9 tum. Flere spetsade uphöjningar och utskott på och ikring hufvudet, göra det liksom mångkantigt och ge fisken ett förfärande utseende. Tvänne korrta och rörliga taggar stå bakåt böjde framför ögonen, och 2:ne bakom dem samt flere kortare vid öfre käkens sidor, Gällocken eller kinbenen äro i kanten väpnade med 4 långa uddar, medelst hvilkas utspännande, då gälarne öpnas, kroppen till stor del mot ovänliga anfall betäckes. Form och längd är dock icke altid lika på desse försvarsmedel. Munnöpningen är ovanligt vid, hvarföre fisken fått namn af Vidkäft i Norrige. Käkarne kunna in och utskjutas, och, som vanligt, den öfre framom den undre, och äro besatte med flere rader fina, hvassa tänder; dessutom finnas i gom-hvalfvet tvenne aflånga, rasplika eller fintandande knölar. Tungan är korrt, tjock och hård samt fastsittande. Näshålen synas framför ögonen, som sitta mitt i pannan, knapt en tum åtskilde, stora, något aflånga med svart pupill, Samt röd el. kopparfärgad, bronzerad i hvitt fallande Iris. De vid ögongroparne uphögde benen tillskapa en fåra, som löper ända bort åt ryggen. Under gällocken, som bestå af 2 skifvor, är gälöpningen tämmeligen vid, och gälhinnan försedd med 6 breda benaktiga strålar. Grundfärgen på hufvudet och ryggen är svartbrun, med ljusa, i grönt fallande prickar eller små fläckar. Sjelfva kroppen eller stammen afsmalnar mot stjerten, och är i ställe for fjäll besatt, i synnerhet mot ryggen, med små skarpa vårtor, hvilka stundom äro knapt märklige, som det händer hos honorne. Sidolinjen, som är utmärkt skarp, löper nästan aldeles rak, närmare den något kulriga ryggen än buken, hvilken sednare är mycket bred. På honan är den mest hvit, men hanens, ända up under hufvudet, silfverlik och stötande i blått eller grönt. Vid sidorne är kroppen stundom guldfärgad, serdeles vårtiden, men merendels altid med mörka orediga fläckar och bälten.
Bröstfenorne äro mycket stora, i synnerhet hanarnes, samt brokiga, orangefärgade med mörka fläckar. De hafva 16 enkla strålar som i ändarne äro veka. Bukfenorne, som sitta högt up emellan de förra, äro långa och 3-stråliga. Midt på buken synes Anus, hvars fena med 12 strålar är oval och mindre än de motsvarande på ryggen, af hvilka den främre har 10 strålar, är mindre och rundad; den bakre 16, och är rätsidig. Ändtligen har stjerten en rund form, med 16 — 18 strålar i dess fena. Alla äro mer och mindre genomskinliga, målade med hvita och svarta fläckar hos honan; hanens åter äro ibland carmosinsröda. Strålarne synas öfverallt odelta.
Vid inälfvornas betracktande befinnes magen i form af ett V med spetsen vänd nedåt och öpnar sig ofvantill i en stor och med flere fållar på längden försedd magstrupe. Tarmkanalen är ungefär 4 tum lång, och ligger i 3-4 S-formiga vridningar. Kring pylorus sitta 8 masklikt krökte cylindriske bihang, af olika längd och betäcka magen till en del. Lefren är stor, knapt delad eller med tydeliga lober, än ljusgul, än orangefärgad eller ock hvitaktig, med en eggrund gallblåsa på undre sidan vid magen. Njurarne ligga å ömse sidor af ryggraden och sluta sig i en vid urinblåsa. För öfrigt är både Mjölke och Rommassan dubbel, och på hvar sida om buken sitta 10 refben och i ryggraden 35 kotor.
Man har tillagt denne fisk en särdeles egenskap, att då han gripes ge ett slags ljud ifrån sig, i följe hvaraf namnet Seemurrer eller Knurrhahn skall härleda sig. Detta läte upkommer förmodeligen af ett hastigt utflåsande af det insupna vattnet, äfven som af luften ur simblåsan, och är således en verkan af kroppens hastiga hopdragande: dylikt märkes ock hos andra fiskar (t. e, såsom Cobitis, Triglæ och Zeus-arter). Från samma grund måste sökas orsaken till en föregifven darrning i handen, som skall märkas vid munnens första öpnande och utspärrandet af fenorne då fisken gripes.
Han simmar mycket fort, hvartill säkert de stora fenorne bidraga. Sommartiden besöker han kusterne, men håller sig om vintren på djupet. Af naturen djerf, är han för sin glupskhet oförsigtig, hvarföre han tar lätt på krok och bete. Eljest är han tilltagsen nog att angripa större fiskar än han sjelf, och skonar icke eller kräftor; emedlertid äro sill, smålax och dylika hans vanliga föda. Vid fångsten af Torsk följer han ofta med i nätet under jagten efter dem.
Lektiden är i December och Januarii månader, då eggen, som äro rödaktige, afsättas hoptals emellan tång och sjögräs, förmodeligen utan att modren visar dem samma omvårdnad som hennes slägtinge Hornsimpan ger åt sina, i det hon ligger på dem ända tills kläckningen. I sanning besynnerligt fenomen i fiskarnes historia!
Rötsimpan ätes icke på alla ställen. På somlige vid vår södra kust flås den och begagnas såsom rätt brukbar. Vid de Tyska åter hålles hon för svinmat. Inbillningen om faran af styngen från taggarne, må äfven på sina ställen vålla fiskens ratande, och från forntiden tilldelt honom Skorpions namn och egenskaper. I Danmark säges Rötsimpan vara känd under titel af Kjöbenhavns Torsk och brukas af de fattigare till föda, och i Norrige kokas tran af lefren. Grönländarne skola sätta ett högt värde på fisken, såsom i deras tycke ganska läcker och nyttja såppan på den samma till sjukmat. Enligt Fabricii berättelse, förtära de sin Kanininak[2] både torkad och kokt, och ibland aldeles rå, äfven som rommen. Så olika äro smak och fördomar hos folkslagen.
Tabellen föreställer en Rötsimpa i simmande ställning,
tecknad efter naturen af R. o. R. Palmstruch. — Storleken är
något mindre än hälften den naturliga.
- visar conturen af fisken sedd upifrån på ryggen.
- genomskärningen.