Svensk zoologi/Kapitel 63
| ← Stellers and |
|
Tobis → |
63.
LITEN VATTEN-SALAMANDER.
SALAMANDRA Vulgaris. Fyrben. Jord-Ödla. På T. Gemeine Eidechse.
Kroppen är utan fjäll, och med nästan glatt yta. Stjerten är lång, nästan trind (hos Honan) och mycket spetsad. Långsefter buken löper en gul rand med små svarta prickar. Hanen har en naggad ryggkam, oafbruten till stjertens ända; Honan 2 longitudinella strimmor från nacken ryggen utföre.
Linn. Syst. Nat. ed. Gmel. 1. 3. p. 1079-42. Faun. Suec. 2. p. 105. (Cl. 3. Amphibia Ord. Reptilia. (Lacerta vulgaris.) — Retz. Faun. Suec. p. 289. (L. aquatica et vulgaris.) — Bechstein de la Cépèdes Nat. Gesch. d. Amphibien 2. p. 277. T. 31. f. 1. 2. (♂) 3. 4 (♀) — Schneider Hist. Amph. p. 58. (Salamandra tæniata) p. 72. n. 8 (palmata. ♂) — Schwenkf. Theriotr. Siles. p. 147. — Donndorf. Zool. Beytr. III. 122.42. — Laurent. Sp. pl. 41. T. 3. f. 4.
Då Naturforskaren följer den grundsats att, jemte
utvertes skapnadens åskådande af ett Djurslägte, fästa
uppmärksamheten vid dess Förmenta Arters inre delars förhållande,
och vid andra till deras hushållning hörande ärenden,
inser han säkert nödvändigheten af en bättre anordning,
hvilken Naturen tyckes ofta sjelf utvisa; — äfven det föremål,
hvars afbild här bifogas, bekräftar detta.
De krälande djuren (Reptilia) eller, som de eljest benämnas: Amfibierne, har man vanligen delat i 2:ne hufvudflockar: Ormarne och de eggläggande fyrfotade djuren, af hvilka de sistnämnda i det yttre skilja sig från dem af första Klassen deruti, att de sakna spenar. Liksom de däggande och fåglarne, äga de likväl lungor, fastän en lägre värmegrad af bloden mot deras. Samma gäller väl ock hos Fiskarne, men dessas andedrägts organer bildas af gälar, ej lungor.
Jemte ofvan anförda skiljemärke och egenskap, erbjuder väl ingen klass i Djur-riket flera utmärkta kännetecken än dem som tjena till en bättre indelning af de Krälande i fyra Ordningar: Sköldpaddor, Ödlor, Ormar och Fyrben (de stjertlösa med dem sammantagne.) Emedlertid som mycket om hvarje särskilt[1] redan är i det föregående anmärkt, må det anses öfverflödigt att åter nu upprepa det. Endast några bevis, som bestyrka Fyrbenens egenhet, böra här anföras.
De synas alla liksom visa öfvergången från Amfibierne till Fiskarne, hvilka sednare de i första åldren likna i skapnad, sätt att lefva och andas. Från andra af den klass till hvilken de höra, skilja de sig 1. genom ägande af lemmar från Ormarne, ehuru de likt dessa hafva hjerta med ett enda öra. 2. Att deras fötter äro klolöse. 3. Deras yta bar, utan fjäll eller skal. 4. Fortplanta sig utan verklig parning, och 5. befinnas i ett tillstånd af larver i deras yngre ålder.
Fyrbenens kropp saknar all hårbetäckning, tvertom, den är oftast slät, fastän porös, och hos en del besatt med knottror som utsippra ett slags vätska. De flesta ha en stor mun, hvars käkar likväl ej kunna utvidgas, och läppar som ej äro köttige. De andas med biträde af halsmusklerne, och röja ingen ordentlig röst eller läte; blott luften, som i det den utflåsas, eller liksom kräkes ur lungorna, intränger vid utfarten i den inom halsen öppna påse, uppväcker ett qväkande eller gurglande ljud.
En del äro med stjert försedde, andra sakna den: en genast synbar familje-skillnad. Men hvad de förra[2] angår, är det icke blott genom Stjertens närvaro, som de med den samma försedda Fyrbenen utgöra en särskilt flock. De äga än flera kännemärken gemensamma, hvilka ej finnas hos de stjertlöse. Deras kropp t. ex. är beläckt med en vidhängande hud. Hos de arter som hafva fyra fötter, äro desse lemmar ganska korta, lika långa och så åtskiljde, att de icke bära kroppen. Tungan är alltid anhäftad. Ingen vanlig parning genom köndelarnes förening föregår hos dem, men det oaktadt blifva eggen bördiga inom Honans kropp, troligen medelst hansädens absorbtion af Honans kön-organer, hvilka vid den tiden synas mycket svällda. Ändtligen framkomma eggen, ett i sender, och kläckas efter några dagar. Det händer likväl hos en del, att kläckningen sker inom modrens kropp och fostret får genast den form det bör alltid bibehålla, men som först vinnes med tiden af de föregående, Alla desse äro i allmänhet kallade Salamandrer, hvilka nyare Erpetologer, från olikhet i form af vissa kroppsdelar, i hushållningen och vistelse-orten, äfven ansett i egna slägter delbara: Jord- och Vatten-Salamaandrerne.
Såsom Inhemska förekomma blott de sednare i Norden. Det är ock den bekantaste af dessa, hvars märkvärdigheter vi tillförene (N:o 9) afskildrat. Genom beskrifningen af en mindre Slägting, åt hvilken vi egna detta rum, må äfven vissa tvifvelsmål häfvas om specifika åtskillnaden dem emellan.
Af alla kända så kallade Vatten-Salamandrer, synes den lilla, som är föremålet, att vara den smidigaste och minsta, sällan af mer än 2½ tum i längd, hvaraf stjerten utgör hälften. Hufvudet är grodlikt, framtill afrundadt, ofvanpå platt, vid sidorna och i synnerhet öfver ögonen upphöjdt samt näsborrarne rundade. Ögonen stjernlika, och blekt guldfärgade. Halsen är kort och smalare än hufvudet. Bålen är trind, men litet hoptryckt vid sidorna på Hanen, hvars stjert är lansettformig; deremot trindare och med längre spets hos Honan. På framfötterne äro fyra tår och 5 på de bakre, alla trinda, trubbiga, utan klor eller naglar. Nära hälarne sitta 2 små knölar, af hvilka den yttre såsom utstående, kunde anses såsom en sjette tå. För blotta ögat synes ytan på kroppen alldeles slät; endast vid sidorna upptäckas några smärre knottror. Med synglas åter betraktad är huden ojemn eller sträf och liksom finfjällig.
Könen äro i vissa delar olika hvarannan, och således märkes att Hanen har kam, hvilken börjar i nacken och löper till stjertens ända, samt är nästan högst öfver midten deraf, och icke vid bålens slut afbruten, som hos den större Vatten-Salamandern. I kanten är den naggad, och ofta med en dunkel fläck vid hvarje inskärning. Öfra delen af kroppen är än olivgrön, än brun, än gröngrå med radtals gående små mörka fläckar. Äfven vid begge sidor af hufvudet gå mörka strimmor, neml. en öfver den öfre käken, en annan genom ögonen, den 3:dje öfver dem, hvilka förenas vid nosen ofvan det rundade näshålet. Strupen är gulhvit med olivbruna fläckar, och derifrån går, på underlifvet, ända till stjerten, en höggul rand beströdd med runda, bruna, svarta eller blåagtiga prickar.
Stjerten har lika färg ofvanpå som kroppen, och inunder samma som bukens med dunklare fläckar. Den naggade kammen är ock der blekgul, äfven benen, med sina små fläckar, af hvilken en i synnerhet utmärker sig på bakbenen öfver knäleden, helst den finnes alltid. På tåerne, som äro till en del med hud förenade, likna fläckarne nästan tverband[3].
Honan förekommer merendels litet större än Hanen; också vid fortplantningstiden är buken på henne tjock och uppdrifven. Stjerten synes rund och långspetsad; men är likväl ofvan och under kantig; kroppens grundfärg olivgrön eller brun gulgrön och klarare efter hudningen. Ifrån nosen går bakåt en brunagtig strimma, och från undra käken en annan öfver ögonen. Bakom den första börjar en annan å ömse sidor af halsen, derifrån de löpa längs ryggen ända till stjertspetsen, och äro, tidigt om våren, brunt punkterade. Härigenom får ryggen ett kantigt utseende. Någon gång ses ock en lika färgad linie gå midtöfver lifvet, som dessutom är beströdt med fina knappt märkbara dunkelbruna prickar. Underlifvet är gulhvitt och midt på orangefärgadt, med eller utan spridda, mörka fläckar. Jemte detta hafva Honorna af denna art, såsom fullkomligt utbildade, i början större hufvud och klarare grundfärg, särdeles efter hudens förnyande, samt endast två dunkla, stundom föga synliga ränder på ryggen, och både buk och stjert utan fläckar.
Efter parnings-perioden, och några derefter timade hud-ombyten, mister Hanen sin ryggkam, och i dess ställe ser man der en rad af mörka punkter; likväl behåller stjerten sin lansettform; men på Honan försvinner småningom, in på året, den öfre och undre skarpa kanten, så att stjerten blir nästan trind, och det är då hon föreställer von Linnés Lacerta vulgaris, hvilken man länge hållit antingen för egen art, eller för verklig artförändring. Ganska sannolikt håller Hanen sig beständigare i vattnet, emedan man kan finna honom der under hela sommaren, då på samma tid, Honorna träffas icke sällan på det torra, som vi genast vilja anföra.
Att det gifves flere afarter af den Lilla Vatten-Salamandern, är mycket säkert. Färgen på öfre delen af kroppen har hos båda könen befunnits öfvergå från mörkgrön till gröngul — ja ända till gulhvit. Buken deremot visar alltid samma färg, ehuru denne kan vara ibland högre, och det mest på Hanen. Äfven de dunkla fläckarne derå, färre eller flere, bli olika stora, men alltid rundade, och de ofvanpå än i 2 rader, än i 4 tätare. På strupen ses spridda punkter, men de felas stundom. Tåerne äro än svarta i ändarna, än gulagtiga och fläckiga[4]. Med ett ord, många fast obetydliga afvikelser i färg och teckning kunna förekomma, men hvilka icke bevisa någon verklig artskillnad.
På Hanar som blifvit öppnade, har man funnit å ömse sidor i bukrymden en Testikel, som framtill tyckes utgöras af idel fina, knottriga, gulagtiga kärl. Hos Honan åter synas eggstockarne temligen stora i förhållande mot kroppen, och det säges att man räknat uti dem från 116 till 140 dunkelbruna egg af Roffröns storlek.
Egentliga uppehålls-stället för dessa slags djur är i diken och stående Vatten, i hvilka man funnit dem talrikt hvimlande (såsom i Thüringen). Den första vårvärmen lockar dem utur de gömställen, der de före den sist förflutna vintren inkrupit mellan löf, mossor och stenar. De skynda då i vattnet för att på sitt sätt paras, och man påstår att denna Art gör det tidigare än den större. Omkring par veckar varar detta ärende, under hvilken tid Honan släpper eggen, ty hon föder icke lefvande ungar, som det sker af flera de egentliga Ödlorna. Eggen fästas här och der vid grässtrån i vattnet, se gulbruna ut och på ena sidan hvita, samt omgifvas med ett slem som fastklibbar dem[5]. Småningom svälla de, och efter några (8—10) dagar utvecklar sig larven, som, innan han utkryper, liknar en hopkrumpen Igel. Snart visar sig det breda hufvudet med dess stora ögon, och kroppen utdragen lansettformig. Vid hufvudets sidor sitta de 3 framåtböjda gälfransarne. Färgen är ljust hvitgul på kroppen, och inunder löper en brun strimma efter hela längden. I detta larv-tillstånd simmar djuret mycket fort och fäster sig ofta vid strån och andra föremål som det råkar. Fötterne som icke kunna i början urskiljas från bålen, blifva synlige under sednare sommaren, då gäl-öppningarne omsider tillslutas, och det är blott med det stora hufvudet som man nu igenkänner ungen från modren[6].
När Honorna lemnat eggen ifrån sig, öfvergifva de den våta vistelseort de i början delat med Hanarne och gå på land, samt inkrypa i trädgårdar, skogar, ängar, gödselstackar, källare och andra ställen, likväl alltid der någon fuktighet finnes. Om dagen gömma de sig och synas sällan utan i skymningen och i regnigt väder; nattetiden kräla de omkring och söka sin föda. Så qvicka deras rörelser äro i vattnet, och i synnerhet dä de under alstrings-perioden tagas derur, så hjelplösa och tröga blifva de uppkomne på marken, och förmå knappt att vända sig om man vältar dem. Hvilande, kröka de sig med hufvudet åt stjerten tillsammans. Nu liksom fly de deras fordna hemvist, och kastas de deruti, så söka de genast åter det torra. Detta gäller väl egentligen om Honorna, helst Hanarne ej följa dem ur vattnet efter parningen; men desse öfvervintra utan tvifvel också på landet, der de mot sena hösten välja sig passande tillflykts ställen. Det är icke orimligt, att Honor, som alltför långt aflägsnat sig från den våta platsen, under sommaren icke kunna alla år fortplanta sig, ty på det torra sker det visst icke, ehuru La Cépède trott något sådant från den anmärkning han gjort, att smärre eller 1 tums långa med stora hufvuden funnits på landet, och således gissat att de varit lefvande födde, men han erkänner sig likväl aldrig funnit annat än egg hos Honorna.
Att en stor del af Amfibierne tidtals ombyta hud, är väl bekant. Vatten-Salamandrerne göra det dock oftare än flere andra, och i detta afseende likna de Grodorna. Mera lifliga och rörliga i början af den blida årstiden, förlora de inom kortare tid mycket krafter, som åter måste ersättas: och härtill bidrager ombyte af huden, som sker hos somliga hvar 4—5:te dag, hos andra hvar 3— 4:de vecka. Troligen beror denna tidigare eller senare handling, så väl af Luft-Temperaturen som näringsämnena och andra tillfälligheter. En eller annan dag före ombytet, synes djuret liksom trögare än vanligt och utan särdeles begär efter föda. Huden börjar då först lossas på hufvudet från nosen och läpparne, hvarefter Salamandern än vrider sig åt sidorna, än drager sig tillsammans, hoppar äfven utur vattnet med hufvudet, på det att luften måtte inkomma mellan huden och den gamla, der den redan lossnat. Under dessa rörelser griper djuret i huden, som betäckt hufvudet, med framfötterna och således utdrager den ena efter den andra. Detta går likväl längst ut; det öfriga sker mycket fortare, så att snart är hela betäckningen afstruken, medelst fortsatta vridningar af kroppen. Nedskriden öfver bakdelen, skjutes den än vidare bakåt öfver stjerten, och genom tåernes indragande, skiljes den snart från bakfötterna, hvarefter djuret till slut utdrager den toma stjertändan med munnen. Alltsammans kan afgöras inom timmen, men ibland på längre tid. Någon gång lossas dock huden mindre ordentligt och spricker på ryggen, innan framfötterna hunnit utdragas. Ibland hjelpa de små djuren ock hvarandra. Stundom får man se dem roa sig med det toma skinnet eller tugga det. Efter hudningen hänga de stilla i vattenbrynet, liksom för att hvila sig några ögonblick, hvarefter de snart återfå sina muntra rörelser. Märkvärdigt är, att då den afdragna huden undersökes, befinnes den alldeles omvänd, och der bakbenen sutit, liknar den en omvänd handske; äfven för tåspetsarne är huden oskadad. Blolt för ögonen finnes ett par hål, liksom på afstrukna Ormskinn, hvilket visar att ögonens hud icke ombytes.
Vatten-Salamandrernes föda utgöres mest af Insekter, Flugor, Spinnlar och dylika krypande, hvilka de uppsnappa både i vattnet och på marken, der de framför allt annat närings-ämne ge företräde åt en af regn utspädd stercus humanum. I vattnet tjenar dem, utom de der befintliga kräken, äfven Grodrom, hvilken de icke sällan genast åter lemna ifrån sig. Man har ock sett dem sluka sin nyss på stunden fällda hud.
Från deras slätare kropps-yta utsipprar ingen sådan skarp vätska, som man anmärkt hos flera af dera, hvilka höra till samma djurklass. Höns sluka dem således utan fara, och andra fåglar, såsom Storkar och i synnerhet Ugglor, skola, efter La Cépèdes intygande, icke heller spara dem, då de kunna öfverkommas. Vi känna för öfrigt ingen vidare nytta af dem i Djurens hushållning.
På Tabellen föreställes en fullkomligt utbildad Hona
i naturlig storlek. — 1. sedd på sidan. — 2. vidöppen
liggande.
- ↑ Sköldpaddorna undantagne, såsom främmande för vår Fauna.
- ↑ Hela denna Naturliga Ordningen kallas efter Brogniart Batracci, och indelas i 2:ne familjer Caudata och Ecaudata (Urodeles et Anuures Dumeril.) De sednare omfatta hela Grodslätet; de förra åter Sirenen, Protéen och begge slags Salamandrerne, af hvilka de i vattnet hyste benämnas Triton. (Opel har tillagt den 3:dje familjen: Apoda, hvartill Ormslägtet Cæcilia föres). Fordom, och af von Linné sjelf, skildes icke Salamandrerne från Ödlorna (Lacertæ), men som dock äro till deras natur och organisation ganska olika. Ett med 2 öron försedt hjerta; en ofta fjällig eller hård kropps-yta; fötter väpnade med klor, och fostren, födde, genast utbildade, intyga Ödlornas åtskilda plats på Amfibiernes lista.
- ↑ På den bifogade Tabellen har, denna gång. endast Honan kunnat aftecknas. Då framdeles en annan af samma Slägte förekommer, hoppas vi oek meddela Honans afbild.
- ↑ Också träffas Honan olika tecknad så väl i vattnet som utur detsamma. Strimmorna på hufvudet äro mer och mindre tydliga, eller ibland ej synbara; äfvenså är det med fläckar och punkter på underlifvet. Att stjertens form icke är alltid enahanda, är redan anmärkt.
- ↑ Uti Reils och Authenrieths Archiv für die Physiologie, 10 Band. 1 Heft. p, 84—112 förekommer en förträfflig Afhandling i detta ämne: Untersuchung über die Entwickelung der Eidechsen in ihren Eyrern.
- ↑ Se utförligare härom N:o 9.