Svenska Akademiens handlingar/Bilaga 15. Brefvexling mellan Leopold och Nils von Rosenstein
| ← förtecknas på Commons |
|
Brefvexling mellan Leopold och Per Enbom → |
Bilagan 15.
Bland mer än hundrade bref från Leopold till Rosenstein, hvilka alla andas den renaste vänskap, erkänsla och tillgifvenhet, är valet svårt. Några prof må endast anföras.
1. Den 1 januari 1795: "Jag kommer här: släpande med alla mina under detta år åsamkade förbindelser, och redan krökt under denna börda böjer jag mig djupt ned för herr kanslirådet, full af vördnad och blygsel. Men hvad år ändå ett år emot åtta? Man stod aldrig i större skuld än jag.
Emottag, ädle och värdige man, mina innerliga lyckönskningar vid inträdet af ett nytt år; som visserligen skall sluta för H. K. R. lika som många föregående, med tillagda välgerningar emot fädernesland, litteratur och enskilda personer. Far fort att vara den obeskyddade, rådlösa förtjenstens ledsagare, far och välgörare. Far fort att vara efterdömet för goda skribenter och goda menniskor, och att, hvad sällan sker, insamla förenta deras beundran och deras välsignelser. Lär förnuft åt godheten, och godhet åt snillet. Upplys konung och folk; Tit. har till det ena statens och till det andra naturens fullmakt. Njut länge den förtjenta belöningen att omgifvas af en hel nations äldre och yngre tänkare, vara ett föremål för allas vördnad, af alla älskad, de flestes eftersyn och — låt mig säga det — af ingen öfverträflfad. Se der mitt nyårskort, mina välönskningar, hvarmed jag slutar mitt bref och kanske snart nog min sjukliga lefnad, hvarunder jag alltid med lika vördnad och tacksamhet framhärdar" m. m.
2. Den 1 jan. 1809: "Det är i dag, om jag ej bedrar mig, första gången på tjugutvå års tid, som jag måste sakna den tillfredsställelsen att vid årsskiftets början infinna mig hos min oförgätlige och lika mångårige välgörare. — Ekström och kölden förbjuda mig det. Den förre var nyss här och förkunnade mig arrest för sjelfva nyårsdagen. — Gud uppehålle och bevare den oersättlige man, som snart ett fjerdedels sekel utgjort svenska litteraturens förnämsta prydnad, stöd och föreningspunkt: se der det enda ord jag ännu har att tillägga. —
Adlerbeth har gjort mig i år en julklapp af stort värde. Det var öfversättningen af Horatii Satirer, som han häromdagen läste för mig. Tänk, om han fortfore, och lät mig hoppas att få, nästa år, i fall jag lefver, Oderna till nyårsgåfva."
3. Den 29 jan. 1809: "Ännu en gång min tacksamhet och beundran för Lehnbergs nekrolog. Af allt hvad jag läst påminner jag mig få sådana intryck, som den gjort på mig. Det är så — med denna stora anda och denna fullhet af känsla, som berömmet blir sublimt, och som jag, för min del, älskar att läsa det. Det är en verklig heroism i denna fullkomliga rättvisa emot en bortgången stor förtjenst, som kanhända flera skulle vara benägna att förringa än upphöja. Och jag är glad, att vår goda nation, som alltid behöfver att litet fösas och stötas på, fått af denna skrift riktigt veta hvilken man hon ägt och förlorat. Wallin, som i dag var hos mig, behagade mig verkeligen. Det blir svårt, sade han, för Lehnbergs efterträdare i Akademien. Han kan ej säga annat, än hvad i nekrologen blifvit sagdt, och det är omöjligt att säga detsamma lika väl."
4. Ur ett bref utan datum, som synes angå en täflingsskrift, om hvilken Leopold och Rosenstein hyst olika meningar:
"När har jag någonsin förkastat något som bror skrifvit? Och när skulle jag hafva kunnat göra det? Den tiden då jag ännu hade någon inbillning, någon talang, brukade jag alltid kalla bror för mitt förnuft, som jag vid behof rådfrågade. Om jag ej profiterat deraf så mycket som önskligt varit, kommer det deraf, att naturen, till någon obeqvämhet för mig, hade behagat placera mitt förnuft i en annan kropp än min. Men jag har aldrig felat att instämma deri. Betag mig ej detta värde. Bror har aldrig uppsatt någon ting, som jag ej skulle velat, äfven oläst, underteckna. Jag vet blott tvenne menniskor af dem jag känt, om hvilka jag kan säga detta. Bror och Kellgren. Den, han var ock ett förnuft."
5. Den 26 nov. 1820. "Jag tackar med rörelse för M. B:s deltagande vänskap och uttrycket deraf i dess gårdagsbiljett. Jag igenkänner deri patriarken för Sveriges forna bättre litteratur, som sett med förtrytelse de sinas långvariga oförrätter, och gläder sig faderllgen vid minsta sken af upprättelse. I detta afseende delar jag fullkomligen M. B:s känslor, fastän i allt hvad mig enskildt rörer framgången verkligen var mig helt och hållet indifferent. Bror kan ej tro, att en man så nedtryckt af stora olyckor, som jag, kan ännu hafva känsla qvar för en liten poetisk gloriol. Men det fagnar mig, jag tillstår det, att vid detta tillfälle hafva förmärkt tillvarelsen af ett publikt omdöme, som, oaktadt tio års försök att qväfva det, likväl ännu lefver och tyckes liksom uppvakna igen. Ja, min bror, ålderdomen har kommit för oss begge; men en frisk ålderdom, omgifven af välstånd och heder, är dock någonting annat än en glömd, lidande, knappt bergad, och hvars enda hopp är att slutet jemnar allt. Intilldess tro likväl, att jag i något ännu är densamme, och att min vördnad och kärlek för den ädlaste af vänner aldrig kunna upphöra förrän med min varelse."