Svenska Akademiens handlingar/Minne af Arvid Wittenberg
| På Wikipedia finns en artikel om Arvid Wittenberg. |
MINNE
AF
RIKSRÅDET
OCH
FÄLTMARSKALKEN,
Grefve ARVID WITTENBERG.
Carl Gustaf var upphöjd på Gustaf Adolfs thron; och ett nytt tidehvarf öppnades för den Svenska Krigsäran. Kriget med Polen blef afgjordt: Konungen bestämde sig dertill både för att trygga sin krona och bevisa sig henne värdig. De höge sågo det gerna såsom ett hinder för den tillämnade indragningen af deras förläningar och ett medel till ny storhet och rikedom. Folket fördrog det med tålamod af kärlek till sin Konung och i hopp om en ny ära för Svenska namnet, en ny tillväxt af riket. Konungen, som redan i Tyska kriget bevist sig vara född till hjeltevärf, ärnade sjelf anföra sin här. Dock behöfde han icke blott under sig fältherrar, utan ock före sig en, som beredde hans af skyndsamhet, ej mindre än af tapperhet beroende framgång. Han valde dertill den fräjdade Man, som närvarande skådepenning framställer, Riks-Rådet, Fältmarskalken och Generalen af Artilleriet, Grefve Arvid Wittenberg.
Den motsvarande bilden af den flygande örnen, som bär den kommande åskgudens viggar[1], utmärker icke blott den mest lysande af hans förtjenster, utan ock en tidepunkt i hans lefnad, hvarifrån hans minne lättast och klarast kan uppfattas genom en hastig blick först tillbaka på hans fälttåg i Tyskland, sedan framåt på hans segerfärd i Polen.
Det vari synnerhet vid tvenne stora tilfällen, som Carl Gustaf, medan han sjelf under Gustaf Adolfs största lärling gjorde sin första med lager krönta lärospån, blef uppmärksam på Wittenbergs lika rådiga och erfarna, som eldiga och kraftfulla tapperhet.
På samma fält, der Gustaf Adolf hade vunnit den för Nordens sjelfständighet och religionens frihet afgörande segren öfver Tilly, stridde Torstenson emot två de nu förnämsta Fältherrarne i Kejserliga hären: Erkehertig Leopold och Piccolomini. Wittenberg, som jemte Stålhandsk anförde högra flygeln, gjorde första anfallet med sådan styrka och framgång, att de Kejserlige tropparne, innan de hunnit blifva rätt uppställde, kommo i oordning och begynte vika. Hvarken uppmaningar eller hotelser eller böner eller slag, dem Erkehertigen sjelf utdelade ibland befäl och manskap, kunde hindra deras flykt.
Mindre lycklig var Svenskarnes venstra flygel, som genom den hjeltemodige Slanges död bragtes i förvirring. Dock blef hans plats uppfylld af Königsmark, som återställde deras både mod och ordning. Äfven i centern var segern ett ögonblick oviss, då en del af Svenska infanteriet drog sig tilbaka och Öfverste Ouvris blef fången. De öfrige höllo dock stånd under Liljehöök, som till döds sårad, öfverlefde segren.
Utan att i dennes ära, åt hvilken Akademien redan egnat en rättvis gärd, öfverskugga något drag, kan det sägas, att om Torstensons ädelmod skulle ifrån hans egen panna ryckt lagern af denna strid för att lägga den på Liljehööks bår, hade han förut bort bryta den i tu, för att egna dess ena hälft åt Wittenberg, som gaf det första, om icke afgörande, dock hufvudsakligen beredande slaget.
Samma ära tillhör honom af den ännu mera betydande segren vid Jankovitz. Äfven der var han Torstensons högra arm, och slog icke endast fiendens venstra flygel, hvarvid hela dess Cavaleri blef skingradt, utan angrep ånyo de tappra Generalerna Johan de Werth och Mercy, för att återtaga de af dem förut eröfrade kanoner och tross. Så afgjorde han den första striden, som hölls före middagen. Efter den uppstod oförmodadt en annan, af hvilken Torstenson ensam har hela äran. De Kejserlige hade redan rymt fältet, men ställt sig bakom ett berg i ny slagordning. Den Svenske Fältherren, som plågad af gikt ej kunde sitta till häst utan lät bära sig i en länstol, satte sig det oaktadt sjelf i spetsen för sina truppar, anföll fienden och gjorde på honom ett stort nederlag hvarvid Götze, en af de ryktbaraste krigare i Österrikes tjenst, stupade och Hatzfeld blef fången.
Kejsaren, som hade ålagt honom att våga detta fältslag sedan han i en dröm tyckt sig af sjelfva himla-drottningen få försäkran om seger, härledde nu den olyckliga utgången af hennes harm öfver de i Österrike ännu befintliga protestanter; och för att blidka henne, påböd han emot dem de grymmaste förföljelser. Emedlertid kunde derigenom ej något hinder läggas för de segrande Svenskarna, som snart hotade sjelfva hans hufvudstad.
Wittenberg stod redan i antågande och intog Iglau. Flera andra orter på vägen til Wien föllo i Svenska händer; och Kejserliga familjen gjorde sig färdig til flykt. Men olyckligtvis gaf det långa uppehållet vid belägringen af Brünn åt Österrikarne tid, att samla sina ännu öfriga stridskrafter. Dertill kom att den Siebenburgiske Försten Ragoczy, som skulle handla i förening med Torstenson, icke uppfyllde sina förbindelser. Endast pesten meddelade han åt de honom till mötes, under Douglas’ befäl, sända troppar; och slöt sedan en ensidig fred med Kejsaren.
Emedlertid var redan vid bryggan till Wien ett fäste af Svenskarna intaget. Wittenberg hade ögat derpå, och då han sporde att det anfölls af de Kejserliga, skyndade han dit med ett starkt rytteri, men kom olyckligtvis för sent. Fästet var redan uppgifvit genom förräderi af besättningen, som bestod af nyvärfda krigsfångar ur Kejserliga hären, ehuru Torstenson uttryckligen befallt att endast Svenske Veteraner dertill skulle användas. Större delen af de öfriga i Svensk tjenst ingångna Kejserliga soldater rymde öfver igen till Österrike. Så minskades allt mer den Svenska hären, hvars sjelfva kärna, som utgjordes af fäderneslandets tappra och trofasta söner, vid den långa och fruktlösa belägringen af Brünn genom sjukdom hade sammansmält. Om det än varit möjligt, var det nu mera icke rådligt att föra den öfver Donau. Torstenson beslöt derföre att draga sig tillbaka åt Böhmen.
Denna motgång åtföljdes af flera slags obehagligheter, som förbittrade för honom hans ära i sjelfva den stund då hon uppnådde sin höjd. Fransmännerne, hvilkas nederlag vid Mergentheim bidragit att åter upplifva Österrikarnas mod, sårade honom icke endast med den förebråelsen att han förspillt frukten af sin seger, utan ock med den misstanken, att han stod i hemligt förstånd med Österrike. Ifrån sitt eget land saknade han understöd och hade hos dess regering endast sina förtjenster att påräkna, då han ej hörde till det familjeband, hvarmed Oxenstjerna omgaf thronen. Svårast fann han sin belägenhet efter en vunnen drabbning. »Före striden äro alla«, sade han, »upplifvade af hoppet om seger och ära och byte; men sedan är det omöjligt att tillfredsställa äfven de billigaste anspråk. Den minst oförnöjde är Svenske soldaten, hvars ihärdighet och tålamod vid alla mödor och försakelser är ej mindre beundransvärd, än hans tapperhet och trohet«.
Så utgöt Torstenson sitt hjerta för Carl Gustaf redan efter slaget vid Leipzig. Hans afsigt synes hafva varit att lemna sin plats åt den storsinnige Prinsen, som han uppmuntrade att bemöda sig icke blott om krigsförtjenster, utan om arméens tillgifvenhet.
Christina sjelf, som tidigt beslöt att lyfta sin frände, om icke vid sin sida, dock efter sig på thronen, ville bereda hans upphöjelse genom Fältmarskalksstafven. Denna plan var dock ännu icke till verkställighet mogen, då Torstenson kände sig af sin sjukdom, kanske äfven af någon dermed sammanhängande ömtålighet i lynnet, tvungen att träda från sin ärofulla bana.
Wrangel var utsedd att efterträda honom; men hade ännu icke till armén anländt. Åt hvem kunde han emedlertid lemna sin plats? Han gaf den åt Wittenberg. Detta gör en epok i dennes lefnad, ty ehuru han genom Wrangels snara ankomst hindrades att mer än ett ögonblick behålla öfverbefälet, kommer likväl genom detta ögonblick hans bild i den stora taflan åf det 30-åriga krigets hjeltar att synas der den bör, nära till Torstenson och i hans dager. Troligen verkade ock detta vittnesbörd af den store fältherren till det förtroende, hvarmed det svärd, som skulle eröfra Polen, blef af Carl Gustaf, till dess han sjelf hunne fram till stridsfältet, lemnadt i Wittenbergs händer.
Wittenberg utförde väl ännu i det Tyska kriget många bedrifter, hvilka i Schlesien och Böhmen höllo de Svenska vapnen vid makt, och bidrogo till den ära, som Wrangel vid Wesel och Rhen delade med Turenne. Men vi skynde till hans nya krigsbana.
Först möter oss likväl en af de frågor, som historien ofta föranleder, men sällan kan fullkomligen besvara. Hvad bestämde Carl Gustaf vid detta val af sin främsta fältherre? Då lefde ju ännu både Horn och Wrangel, den förre i full utöfning af sin erfarna vishet, den sednare i mandomens kraftfullaste år. Väntar man ej att Wrangel skall blifva den arm, som Konungen skall sträcka framför sig, och Horn den staf, på hvilken han närmast stöder sig, då han vill eröfra en ny krona. Men Horn är ställd i Lifland att bevaka dess gränsor; och Wrangel skall med flottan skydda arméens öfvergång till Tyskland och lägga band på Danmarks trohet. Vigtiga voro de åt dem anförtrodda värfven, och till dem hörde derjemte, att den ena skulle göra ett försök att vinna Danzig, medan den andre bragte Litauen under Sveriges krona. Intetdera blef dock utfördt. Horn hade den förödmjukelsen att stå under De la Gardies befäl, och ehuru Wrangel sedermera följde Carl Gustaf på hans segerrika bana, skulle han sannolikt till de lagrar, han förut vunnit, velat lägga den som vans af Wittenberg, då han för sin Konung beredde ett nytt konungarikes eröfring.
Någon upplysning öfver denna fråga synes man kunna hämta af Carl Gustafs märkvärdiga bref till sin fader. De röja tydligen ett ömsesidigt misstroende emellan det Pfalziska huset och de höga ätterna, som under Christinas minderårighet styrde riket. Carl Gustaf hade redan i sin späda ålder fattat ett djupt intryck af deras emot honom vidriga tänkesätt, då de afviste Pfalzgrefvens fråga om sina söners uppfostran med det oväntade svar, att det var en enskilt sak som rörde endast honom och hans hus. Emedlertid beslöt Prinsen att resa till Svenska arméen i Tyskland och, som han sjelf sade, genom sitt svärd göra sin lycka. Regeringen såg det ej gerna: hon ville ej lemna honom tillfälle att vinna anseende och anhang. Dock kunde hon med ingen förevändning hindra honom att som en frivillig stridsman åtfölja Svenska krigshären och deltaga i dess ärofulla strider. Med den förbehållna varsamhet, som hans statskloka hufvud tidigt lärt sig vid hofvet, förhöll han sig äfven i lägret och misstrodde i början Torstenson sjelf, som likväl ej instämde i regeringens tankesätt, utan strax emottog honom med en uppmuntrande välvilja, och sedermera icke endast tillböd honom ett ansenligt befäl, utan ock vid hans afresa ifrån arméen lät ibland måltidens skålar en vink undfalla sig om den krona som Drottningens hand höll fram för den unga hjelten. Om Torstenson efteråt, då Christina, i det hon vägrade att blifva Prinsens maka, beslöt utnämna honom till sin efterträdare, förklarade sig emot denna utnämning, så var det icke för att hindra hans upphöjelse, hvilken han önskade skulle ske genom hans förmälning med Drottningen, utan af fruktan för den söndring, som kunde uppstå, om hon, såsom ännu i sin blomstrande ungdom, förändrade sitt tänkesätt och inginge ett annat giftermål. Oxenstjerna deremot och hela det aristokratiska förbund, i hvars spets han stod, önskade ej Drottningens förening med Carl Gustaf mera än med Fredrik Wilhelm af Brandenburg; och till detta förbund hörde äfven Horn och Wrangel.
Möjligen inflöt ett förlåtligt hänseende till dessa förhållanden på det förtroende, hvarmed Konungen, under all uppmärksamhet på de höga ätternas företräden, utmärkte män af nyare uppkomst, såsom en Schlippenbach och en Wittenberg. Den sistnämde hade emedlertid genom föregående förtjenster grundat det val, Konungen af honom gjorde, äfven som det efteråt rättvisades af det sätt hvarpå han anförde det honom anförtrodda värf.
Till det Polska fälttåget hade för öfrigt, då derom öfverlades i Rådet, Wittenberg icke styrkt, utan i förening med Wrangel föreslagit, att Danmark först borde angripas[2]. Ifrån detta rike var nemligen Ulfeld, liksom Radziejovski ifrån Polen, kommen för att till krig emot sitt fädernesland uppmana de Svenska segerkrönta vapnen. Om utgången af Carl Gustafs fälttåg synes bevisa klokheten af Wittenbergs råd: så var dock det beslut Konungen tog, och de fleste i Rådet tillstyrkte, enligare med rättvisan; ty Johan Casimirs anspråk på Svenska Kronan, om det ock stannade inom blotta titulaturens och heraldikens område, innebar likväl en kränkning af Carl Gustafs konungsliga rätt. På andra sidan beskylls Wittenberg att hafva förledt Konungen till det vådliga steg han tog, att fördjupa sig i Polen och efterstå dess krona[3]. Men Carl Gustaf styrde sjelf så i fält, som i cabinettet, och sedan han i egen hand tagit öfverbefälet, låg ansvaret för det hela icke mer på Wittenberg. Så länge denne behöll det, kom föga annat i fråga, än att emottaga, hvad af fienden sjelfvilligt erböds.
Förut nämd till Fältmarskalk och till Ståthållare öfver Pommern, för att derifrån genom Brandenburgska landet infalla i Polen, stod Wittenberg med 17,000 man, 12 stora kanoner och 60 fältstycken redan på gränsen af detta rike. I vägen för sig fann han den välbelägna fästningen Draheim med 400 mans besättning samt en Polsk krigshär af 15,000 man på stranden af en flod, hvars öfvergång redan af naturen var mycket försvårad. Emedlertid gaf sig fästningen genast, och en underhandling begyntes, som, utan att något svärd blottades, bragte två palatinater i Svensk besittning. Medlaren dertill var Radziejovski, som, förut vice Cansler i Polen, derifrån flytt till Sverige för att söka hämd öfver den skymf, han af sin Konung lidit, då han emot dennes brottsliga kärlek sökte försvara helgden af sitt äktenskap. Genom honom bragtes Palatinerne i Kalish och Posen att underkasta sig Svenska kronan emot försäkran om fri religionsöfning och skygd för sina i Polska statsförfattningen grundade rättigheter.
Radziejovski, som hade sig bekant, att Johan Casimir, af misstroende till sin krigshär, gjorde sig färdig att öfvergifva Warschau, ville förmå Wittenberg att genast, under den första skräcken för Svenska vapnen, skynda sig dit med en del af sin härsmakt; men Wittenberg tvekade, om han borde tro en man, som bar vapen emot sitt fädernesland.
Emedlertid lemnade han under hans befäl 2,000 ryttare, som återstodo af den i Svensk tjenst ingångna, men snart genom förrymningar skingrade Polska arméen. Sjelf trodde han sig med så ringa mansstyrka ej böra fördjupa sig i ett vidsträckt land, som var rikt på medel och folk. Dock tågade han fram till Konin vid floden Warta för att hindra Polska tropparnas förening med de Preussiska. Der stannade han för att afbida sin Konung.
Vid dennes ankomst, försökte Johan Casimir åter den utväg, som hans svaghet och villrådighet både förut och efteråt så många gånger tillgripit, nemligen att underhandla. Han begärde stillestånd; men det afslogs, och Carl Gustaf tågade fram åt hans hufvudstad. Den förskräckte Konungen flydde derifrån och förföljdes af Wittenberg, som for om honom vid Wolwors, utan tvifvel i afsigt att bringa honom emellan sig och Carl Gustaf, som ifrån Warschau skulle förena sin styrka med Wittenbergs. Men Johan Casimir undkom på en annan väg och fattade mod genom en tillfällig fördel, som de Polske vunnit. De stötte på ett Svenskt rytteri af Wittenbergs eftertropp, och dels höggo det ner, dels togo det fånget. Derigenom kommo de Svenske i en brydsam belägenhet, som försvårades genom deras anförares sjukdom. Johan Casimir, som nyss var färdig till flykt, beredde sig nu till anfall. I det samma anlände Carl Gustaf, och den Polske Konungen drog sig till Czarnova. Men den Svenske hjelten angrep honom der och vann den första af de segrar, som lade Polen för hans fötter.
I de flesta af dessa deltog Wittenberg, ehuru hans namn försvinner i glansen af Carl Gustafs, under hvars öfverbefäl han stridde.
Emedlertid uppstod i den Polska fältherren Czarneski en Fabius Cunctator, som utan att vinna någon slagtning, dock genom beständig harcelering bragte den Svenska krigshären, oaktad dess oafbrutna framgång, i en vådlig belägenhet. Johan Casimir sjelf fattade mod, sedan han åt Jungfru Maria skänkt sin krona i det ögonblick den syntes färdig att falla ifrån hans hufvud. Återkommen i sitt rike samlade han omkring sig en alltmer växande härsmakt, med hvilken han hoppades kunna återvinna sin hufvudstad, som han så plötsligt, att ej säga fegt, hade öfvergifvit. Äfven utom Polen måste Sveriges Konung vara på sin vakt dels emot Ryska makten, som åtrådde Litauen, dels emot Churfurstens af Brandenburg statskloka ränker. För att trygga sig emot dem och igenom Danzigs kufvande försäkra sig om besittningen af Preussen, tågade Carl Gustaf åt detta land och lemnade åt Wittenberg försvaret af Warschau, som belägrades af Paul Sapieha.
Med dennes Litauiska troppar förenade sig snart en här af de Polska under deras Konungs eget befäl. Alla fästningsverken voro förfallna, men sattes så mycket möjligt var i stånd; och der de Polske icke gjort en enda dags motstånd, der försvarade sig nu de Svenske med sådan tapperhet, att 5,000 man, som utgjorde blomman af Polska armén, stupade för deras utfall. Emedlertid lät Johan Casimir uppfordra staden. Wittenberg, som hoppades ersättning, gaf ett stolt afslag. Ingen hjelp kom likväl. Carl Gustaf hade för litet krigsfolk att på så många håll använda. De belägrandes krigshär var så stor att, oaktadt den lidna förlusten, 40,000 man deltogo i den storm genom hvilken de slutligen vunno sitt ändamål. Sedan de bemägtigat sig slottet Radzivil och Bernhardiner-klostret, förklarade Wittenberg, som ville rädda sina tappra soldater, sig beredd att uppge staden. Villkoren voro redan afgjorda, endast underskriften fattades. Wittenberg, som änu hoppades hjelp, dröjde dermed i tre timmar. Det föranledde en ny storm af de Polska, som voro otålige efter byte. Öfver denna brytning af stilleståndet gjorde Wittenberg en föreställning hos deras Konung, som bragte dem att draga sig tillbaka. Men Czarneski sjelf kunde ej tygla deras raseri. Dock när den visades 40,000 gyllen såsom en skänk af Konungen, läto de stilla sig. Staden togs i fredlig besittning, och Svenskarne frälstes ifrån ett rysligt blodbad. Dock föllo de i fångenskap, ehuru det var ibland capitulationsvillkoren att de skulle få ett fritt aftåg med militärisk heder. Konungen ville uppfylla förbindelsen, men Adeln tvang honom till denna trolöshet. Wittenberg, jemte flera andra fältherrar, fördes till Zamosc, der den sjuklighet, som redan förut försvagat hans kropp ehuru icke hans mod, nu genom nedslagenhet, och troligen äfven igenom det sätt hvarpå han som fånge bemöttes, så tog öfverhand, att han innan kort slutade sitt ärofulla lif.
Wittenbergs dödår är 1657; men hans födelse känner man icke. Man vet blott, att han föddes inom samma århundrade, som han dog, och att han således icke kunnat hinna mer än gränsen af ålderdomen.
Han härstammade ifrån Tyskland; men som han var född i Finland, der hans fader Hans Wittenberg von Dober var Ståthållare öfver Nyslott och dess län, kan till den ära, som utmärkt Finska soldaten i det 30-åriga kriget, det läggas som en krona, att ibland de fältherrar som danades i Gustaf Adolphs skola, voro äfven af Finlands Söner en Stålhandsk och en Wittenberg.
En fullständigare teckning af Wittenbergs förtjenster hör till Svenska Krigshistorien; och den fins, ehuru på ett främmande språk, dock af en Svensk mästares hand[4]. Sjelf kännare och utöfvare af Krigskonsten samt van att göra taflor, icke blott med pennan, har han i den upprest äfven åt Wittenberg ett minne, som redan derigenom är oförgängligt, att det är oskiljaktigt ifrån Carl Gustafs.
Af detta underbara krig vans till slut endast krigsäran, som ännu återstår sedan Sverige förlorat äfven de föregångna segrarnas frukter; och hvaraf Svenska folket, om det ock hädanefter bör försaka den, dock aldrig kan misskänna värdet. Ju mer det gläds att trygga sig vid sin sjelfständiga frihet, ju mer måste det skatta de segerrika vapen, genom hvilka den fordom vunnits och ännu försvaras. Blott för sin skönhet måste äran och tapperheten alltid vinna bifall. Hvem besöker väl slottet på Drottningholm, utan att stanna vid Lemkes taflor? Hvem, ehuru nöjd med lugnet omkring sig, betraktar ej med beundran de af blänkande vapen, tumlande hästar, hvirflande rökmoln, stupande och segrande kämpar, uppfyllda fält, der ibland andra odödliga hjeltar Wittenberg fullkomnade sin redan förut lysande ära, som, genom hans fångenskap ej fördunklad, genom hans död vann den egenskapen att ej blott förvåna, utan röra?
- ↑ Så väl denna omskrift (venturi tela tonantis) som bilden, en flygande örn med en åskvigg i klorna, äro tagna ur det förslag till minnespenningar af Lector Luth, som 1788 belöntes af K. Vitt. Hist. och Ant. Akademien. Se Hennes Handlingar 3 delen. pag. 423.
- ↑ Se Fants Utkast till Föreläsn. öfver Svenska Hist. 4. St. sid. 26.
- ↑ L. e. p. 28.
- ↑ Histoire militaire et politique des Rois de Suède de la maison palatine de Deux-Ponts par A. F. Skjöldebrand. Tom. 1.